De tre årliga nationella sammankomsterna

”Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför Jehova, din Gud, på den plats som han skall utvälja.” — 5 Mos. 16:16, NW.

 1. Vilka nationella sammankomster hölls varje år i det forntida Israel?

FÖRUTOM de högtider som judarna firade lokalt, i sina hemstäder och byar, gjordes det anordningar för tre stora nationella sammankomster. De var heliga sammankomster till Jehovas ära, och lagen bjöd: ”Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför Jehova, din Gud, på den plats som han skall utvälja.” Det var alltså Jehovas önskan att hela nationen skulle församlas på en och samma plats tre gånger om året, på en plats som han själv utvalde. Från konung Salomos tid var denna plats templet i Jerusalem. Jehova angav också tiden och drog upp riktlinjerna för programmet vid dessa årliga sammankomster eller konvent. Den första sammankomsten hölls tidigt på våren och pågick i åtta dagar, från 14 till 21 Nisan, och då firade man påsken och det osyrade brödets högtid. Sent på våren, den 6 Sivan, hölls en endagssammankomst, då man firade veckohögtiden eller pingsten. Den tredje och sista sammankomsten inföll på hösten, 15—21 Etanim, då lövhyddohögtiden skulle hållas, och den avslutades med en högtidsförsamling, en sista sammankomstdag, den 22 Etanim. — 5 Mos. 16:16, NW; 3 Mos. 23:4—22, 33—36; 2 Mos. 23:14—17.

 2. Hur hade folket gagn av dessa sammankomster?

² Dessa sammankomster var ”Jehovas regelbundet återkommande högtider”, och ingen fick då ”träda fram inför Jehova tomhänt. Gåvan ur vars och ens hand skall stå i proportion till den välsignelse som Jehova, din Gud, har givit dig.” Men detta innebar inte att de som kom till dessa sammankomster inte skulle ha något gagn själva av att komma tillsammans. Gemenskapen fick dem att glädjas över det förhållandet att de var ett enda folk, en helig nation, som endräktigt tjänade Jehova, den ende sanne Guden. Den dagliga tillbedjan i templet, den lovprisning och tacksägelse som offentligt frambars till Jehova för hans godhet och hans rika välsignelse, de råd prästerna gav, ja, allt detta stärkte sammankomstdeltagarna till fortsatt trogen tjänst för Jehova. Högtiderna var en uppmuntran för alla, i synnerhet för dem som kom från långt bort eller avsides belägna platser. De var tillfällen då man gladde sig mycket inför Jehova och njöt av lycklig samvaro, av den glada, uppbyggande återföreningen av hela nationen. — 3 Mos. 23:4; 5 Mos. 16:16, 17; NW; 3 Mos. 23:40; 5 Mos. 14:24—27.

 3. a) Hur visade Jehova att han ansåg de tre ”regelbundet återkommande högtiderna” betydelsefulla? b) Vad ansåg många familjefäder om sammankomsterna?

³ Jehova visste mycket väl hur betydelsefulla dessa årliga nationella sammankomster var för att hålla samman nationen och för att hans tillbedjan skulle bevaras ren utöver hela landet. Detta var orsaken till att han påbjöd att allt mankön skulle vara närvarande, och vad påsken beträffade, så föreskrev han dödsstraff för varje israelitisk man som avsiktligt underlät att hålla påskhögtiden, om han kunde vara närvarande, i det han var ceremoniellt ren och inte var ”ute på resa”. (4 Mos. 9:13) Många israelitiska familjeöverhuvuden ansåg att gemenskapen vid dessa sammankomster såväl som deras läromässiga och uppbyggande värde var av så stor betydelse att de inte drog upp ensamma till Jerusalem utan tog med sig hustru och barn. Vilken spännande och intressant färd blev inte detta för familjen, och vilket bestående intryck skulle den inte göra på dessa unga sinnen! Många familjer följde rådet i lagen att lägga undan litet pengar varje månad för att kunna vara med vid dessa årliga sammankomster, och på det sättet blev dessa färder inte någon för stor ekonomisk börda. Josef, Jesu fosterfader, var en sådan omtänksam och kärleksfull familjefar. Hans familj hade ”för vana att år efter år färdas till Jerusalem till påskhögtiden”. — Luk. 2:41—50, NW.

 4. Varför behövde alla männen i landet tro för att dra upp till Jerusalem tre gånger om året?

⁴ Att alla de israelitiska männen tre gånger om året skulle färdas till Jerusalem för att ta del i sammankomsterna, antingen ensamma eller tillsammans med hela familjen, utgjorde ett prov för deras fasta tro på Jehovas beskydd. Varför det? Den historiska skildringen i de hebreiska skrifterna visar att judarna var omgivna av fiender och ständigt måste strida för sitt oberoende. Det fanns filistéer, syrier, amalekiter, amoréer, ammoniter och moabiter, egyptier, assyrier och babylonier, vilka alla kastade lystna blickar på landet Palestina. Vilket ypperligt tillfälle, kunde man tycka, erbjöd sig inte för dessa fiender att angripa landet då alla männen befann sig i Jerusalem vid högtiderna! Endast några få kvinnor och barn lämnades hemma. Skulle en hel nation sätta sin förtröstan till att Jehova skulle skydda landet, de tomma städerna och husen enligt sitt löfte: ”Ingen skall åstunda ditt land, medan du drager upp för att se Jehovas, din Guds, ansikte tre gånger om året”? (2 Mos. 34:24, NW) Men låt oss nu på nytt rikta uppmärksamheten mot scenen i Jerusalem och ge akt på judarna vid deras årliga sammankomster; det kommer att uppmuntra och uppbygga oss.

Påskhögtiden

5, 6. Redogör för påskhögtiden.

⁵ När påsken firades den 14 Nisan och den lille judesonen frågade sin far: ”Vad betyder denna eder gudstjänst?” (2 Mos. 12:26), då skulle fadern svara: ”Det var den 14 Nisan [år 1513 f.v.t.], när våra förfäder hade bott 215 år i Egypten, större delen av den tiden såsom illa behandlade slavar under en grym egyptisk styrelse, som Jehova befriade sitt folk och visade sig mäktigare än alla egyptiernas gudar. Fyra dagar tidigare, den tionde dagen i månaden, skulle varje husfar ta in i huset ett felfritt årsgammalt lamm av hankön, av fåren eller av getterna. Efter solnedgången den 14 Nisan slaktade man det utan att krossa något av dess ben, och sedan stektes det helt. Under tiden tog man av blodet och strök på övre dörrträet och på båda dörrposterna, där det var synligt för alla som gick förbi. Sedan fick ingen lämna huset.

⁶ Senare på kvällen samlades hela familjen runt bordet för att äta påskalammet med osyrat bröd och bittra örter. De åt med hast; de satt inte ned vid bordet utan stod upp, omgjordade kring sina länder, med sandaler på fötterna och stavar i händerna. De var redo att dra bort samma natt, såsom Jehova hade utlovat genom sin profet Mose. Och Jehova bevisade sig vara den sanne Guden. Vid midnatt slog Jehovas ängel alla Egyptens förstfödda bland människor och djur, från Farao och ända till den allra ringaste. Men tack vare blodet på våra förfäders dörrar gick ängeln förbi deras hus. Därför kallade man högtiden ’påsk’, som har anknytning till ordet pasách som betyder gå förbi, eftersom ängeln gick förbi eller hoppade över de israelitiska hemmen och alla deras förstfödda på så sätt blev räddade. Denna tionde plåga tvingade den halsstarrige Farao att släppa Jehovas folk. Sex hundra tusen män, förutom kvinnor och barn och en hop folk av allehanda slag, drog morgonen därpå ut såsom ett fritt folk. Vilken underbar befrielse!

 7. Vilka ceremoniella drag kom till längre fram? Varför?

⁷ Den här dagen skall Israel alltid komma ihåg. Redan före befrielsen gav Jehova Mose denna befallning: ’Och denna dag skall tjäna till en åminnelse för eder, och ni skola fira den såsom en högtid åt Jehova släktled efter släktled.’ När israeliterna äter påskalammet med osyrat bröd och bittra örter, påminner det dem inte bara om betrycket under den tid de var i Egypten och den hast med vilken de drog ut därifrån, utan också om den mirakulösa befrielsen från det grymma slaveriet under den mäktige Farao. Detta har gjort påsken till en glädjefylld högtid. Som ett uttryck för denna glädje kom vin längre fram att ingå i måltiden vid denna befrielsens högtid, och man sjöng sånger, t. ex. den ’egyptiska hallel’ under förra delen av högtiden, dvs. Psalm 113 och Psalm 114, och vid högtidens avslutning Psalm 115—118. Du förstår alltså, min son, att offrandet av påskalammet inte bara räddade de judiska förstfödda utan också medförde en stor befrielse för vårt folk. Och högtidlighållandet av denna högtid bör få judarna att med tacksamhet och uppskattning tänka på Jehova, sin store Gud och befriare. Den skall vara en glädjefest till pris och ära för Jehova.” — 2 Mos. 12:14, 27—42, NW.

En så mycket bättre befrielse

 8. Vem är det sannskyldiga påskalammet?

⁸ Påsken var inte bara en glädjefest till minne av flydda händelser, utan den var också en skugga av bättre ting som skulle komma och pekade hänemot det sannskyldiga och större påskalammet. Aposteln Paulus identifierar det sanna påskalammet för oss: ”Ty Kristus, vårt påskalamm, har i sanning blivit offrad.” (1 Kor. 5:7, NW) Ja, Kristus Jesus offrades som Guds fullkomliga lamm just på den 14 Nisan, år 33 v.t. Genom detta offer lades grundvalen för en mycket större befrielse än frigörelsen ur den egyptiska fångenskapen.

 9. a) Vad visades i bild genom att de förstfödda blev skonade vid påsken i Egypten? b) Vilken högtid firades efter påskhögtiden, och vad utgjorde den en bild av?

⁹ Denna befrielse är för Jehovas andliga ”förstfödda” och Kristi andliga bröder, de 144.000. Jehova har befriat dem från fångenskapen under synd och död och har gjort dem till sina andliga söner med utsikt till odödligt liv i himmelen. Vid påsken firade alltså israeliterna de förstföddas räddning; men det osyrade brödets högtid, som därpå följde och varade i sju dagar, svarade mot tiden för befrielsen av hela Israel, jämte den blandade folkhopen, i Röda havet. Kristi offer utgör därför grundvalen till att också den stora skaran av Jesu ”andra får” vid Harmageddon skall bli räddade undan denna världen, som behärskas av den större Farao, Satan, djävulen, och det med utsikt att vinna evigt liv här på jorden. — 2 Mos. 12:37—39, 42; 1 Kor. 5:8; Upp. 7:9; Joh. 10:16.

Det osyrade brödets högtid

10. Vad blev judarna påminda om vid det osyrade brödets högtid?

¹⁰ Dagen efter påsken markerade början till det osyrade brödets högtid, som varade i sju dagar, 15—21 Nisan. Under dessa sju dagar fortsatte israeliterna att äta osyrat bröd; ja, de fick inte ens ha någon surdeg i sina hem. Denna lag var mycket sträng; om någon befanns äta något syrat, skulle denne avskäras från folket, dödas. Att all surdeg och allt gammalt syrat bröd avlägsnades angav att judarna hade lämnat bakom sig det onda egyptiska inflytandet i religiöst, politiskt och moraliskt avseende och hade börjat leva som ett rent, fritt folk, som var odelat hängivet Jehova, deras Gud och beskyddare. Den här högtiden skulle därför påminna dem, inte bara om befrielsen från betrycket i Egypten och deras hastiga uttåg, utan också om att de skulle förbli fria från alla hedniska sedvänjor, fria från surdegen i Satans värld. Det osyrade brödet skulle inskärpa hos dem att de borde tjäna Jehova i uppriktighet och sanning. — 2 Mos. 12:39; 5 Mos. 16:3.

11. Vilket offer frambars den 16 Nisan? Varför?

¹¹ Sammankomstens nästa dag, 16 Nisan, var en annan framträdande dag. Det var den andra dagen i det osyrade brödets högtid, den dag då skörden officiellt tog sin början. Judarna tilläts inte äta av den nya skörden före den dagen, då förstlingen av skörden skulle offras åt Jehova. På den dagen skulle översteprästen vifta en kärve av förstlingen av kornskörden fram och åter inför Jehova i helgedomen. (3 Mos. 23:10—14) Under denna högtid, som varade i sju dagar, skulle man utöver de regelbundna offren dagligen frambära två tjurar, en vädur och sju lamm av hankön såsom brännoffer och en bock till syndoffer, förutom de enskilda israeliternas många frivilliga offer. Högtiden nådde sin höjdpunkt med en slutlig allmän sammankomst på den sjunde dagen, 21 Nisan. — 3 Mos. 23:8; 4 Mos. 28:19—24; 2 Mos. 23:15.

12. Vad lär vi av orden i 2 Krönikeboken 30:21, 22?

¹² Sammankomstdeltagarna kände det i stort sett som de judar gjorde, vilka drog upp till Jerusalem på Hiskias tid: ”Så höllo Israels barn, de som då voro tillstädes i Jerusalem, det osyrade brödets högtid i sju dagar med stor glädje; och leviterna och prästerna lovade HERREN [Jehova] var dag med kraftiga instrumenter, HERREN till ära. ... Och de åto av högtidsoffren under de sju dagarna, i det att de offrade tackoffer och prisade HERREN, sina fäders Gud.” (2 Krön. 30:21, 22) Det var en glädjefull och uppbyggande sammankomst, som påminde hela nationen om deras befrielse ur Egypten, deras förpliktelse att förbli rena och lojala i Jehovas tjänst och tillbedjan. Hela nationen blev styrkt, och varje individ blev andligen upplyft.

”Låt oss ... hålla högtiden”

13. Hur håller de kristna högtiden i våra dagar?

¹³ I 1 Korintierna 5:7, 8 (NW) ger aposteln Paulus de kristna, också de som lever nu på 1900-talet, föreskrift om att hålla det osyrade brödets högtid, i det han säger: ”Avlägsna den gamla surdegen [såsom judarna gjorde], så att ni må kunna vara en ny deg, då ni ju äro fria från jäsämne. Ty Kristus, vårt påskalamm, har i sanning blivit offrad. Låt oss följaktligen hålla högtiden, icke med gammal surdeg och icke heller med skadelystnads och ondskans surdeg, utan med osyrade brödkakor av uppriktighet och sanning.” På grundval av Jesu offer har de 144.000 andliga israeliterna blivit frigjorda från världen under Satan och från dess fördömelse. De har förklarats vara ”ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk” åt Jehova. (1 Petr. 2:9) Så länge de befinner sig på jorden måste de förbli i detta heliga tillstånd, vilket visades i förebild genom de osyrade brödkakorna. De måste bevara sig fria från surdegen i den gamla tingens ordning, dess falska religion och moraliska fördärv. Det får inte finnas någon andlig eller moralisk orenhet bland dem. De måste ständigt fira en lovprisningens och glädjens högtid, i uppriktighet och sanning, i det att de glatt kungör Jehovas uppsåt världen runt. Medlemmarna av den ”stora skaran” av ”andra får”, som nu är förenade med dem, måste ha samma sinnesinställning.

14. Vad visades i bild genom att kärven som var förstlingen av kornskörden viftades av översteprästen?

¹⁴ När kärven av förstlingen av kornskörden viftades, framställdes en bild av en annan betydelsefull detalj. Det är aposteln Paulus som också i det här fallet ger oss den rätta insikten, i det han säger: ”Men nu har Kristus uppstått från de döda såsom förstlingen av de avsomnade. ... Kristus såsom förstlingen.” Inget jäsämne, ingen surdeg, som föreställde synd, förbands med frambärandet av förstlingen av kornskörden, ty Jesus Kristus var ”helig [lojal], oskyldig, obesmittad, skild från syndare”. Liksom kärven viftades den 16 Nisan uppväcktes Jesus såsom ”förstlingen”, den förstfödde ifrån de döda, den 16 Nisan, år 33 v.t. Eftersom Jesus kallas ”förstlingen” och ”den förstfödde ifrån de döda”, måste det komma mera ”frukt” efter honom. Detta visades i förebild genom den därpå följande högtiden. — 1 Kor. 15:20—23; Hebr. 7:26; Apg. 26:23; Kol. 1:18; Upp. 1:5.

Veckohögtiden

15. a) När hölls veckohögtiden? b) Vilket särskilt offer frambars då?

¹⁵ Femtio dagar efter den 16 Nisan, den 6 Sivan, hölls den andra nationella sammankomsten, veckohögtiden, som också kallades pingst, vilket betyder den femtionde dagen. Det var en endagssammankomst. Många av de tillresande stannade i Jerusalem från påsken till pingsten. Pingsten var en mycket glädjefylld sammankomst; det var ”skördehögtiden, när du skördar förstlingen av ditt arbete, av det du har sått på marken”. (2 Mos. 23:16) På de flesta håll i bygderna hade veteskörden avslutats, och nu offrades förstlingen av skörden åt Jehova i helgedomen. ”Från de orter, där I bon, skolen I bära fram viftoffersbröd, två kakor ... bakade med surdeg: en förstlingsgåva åt HERREN”, Jehova. Det har sitt intresse att lägga märke till att surdeg användes vid denna högtid. Många andra offer frambars, och folket offrade egna frivilliga offer, alltefter den välsignelse de hade fått av Jehova, sin Gud. Alla skulle glädjas, också slavarna, utlänningarna, de faderlösa och änkorna. — 3 Mos. 23:17—21; 5 Mos. 16:10—12.

16. Vad föreställde de båda kakorna? Varför var det två?

¹⁶ Den märkligaste veckohögtid som någonsin hållits var den som firades efter Jesu uppståndelse år 33 v.t. Historieskrivaren dr Lukas har i detalj skildrat vad som hände denna minnesvärda pingst. (Se Apostlagärningarna, kapitel 2.) Det var den dagen som viftandet av de båda syrade brödkakorna började få sin uppfyllelse. De båda brödkakorna föreställde hela skaran av Kristi kropp om 144.000 av anden pånyttfödda lemmar, som av Kristus Jesus, den större översteprästen, blev viftade eller framställda inför Jehova såsom helgade åt honom. De 120 lärjungarna, som var samlade i en sal i en övervåning, var de första medlemmarna som blev framställda, och församlandet av de återstående har fortsatt alltifrån pingsten år 33 v.t. och fram till våra dagar, och det finns fortfarande en kvarleva vid liv här på jorden. De första togs ut bland de köttsliga judarna, vilket visades i bild genom den ena brödkakan, och sedan har andra tagits ut ur hednanationerna, med början år 36 v.t., när Petrus predikade för Kornelius, och de svarar mot den andra ”kakan”. — Apg. 10:1—48.

17. a) Vad visades i bilden genom att kakorna bakades med surdeg? b) I vilket avseende är de som visades i bild genom vetekakorna ”en förstling”?

¹⁷ Att de båda kakorna eller brödlevarna var jäsbröd visade att de alla genom arv var syndiga skapelser, i behov av Jesu offer för att kunna bli heliga åt Jehova. Liksom de båda kakorna var förstlingen av veteskörden, så är dessa 144.000 de första som blir uttagna ur det syndiga människosläktet och blir förklarade rättfärdiga och heliga åt Jehova, såsom vi läser: ”Emedan han så ville det, frambragte han oss genom sanningens ord, för att vi skulle bliva en viss förstling av hans skapelser.” ”Dessa äro de som ... hava blivit friköpta ifrån människorna till en förstling åt Gud och Lammet.” De är ”en förstling”, ”en viss förstling”. Alldeles som kornet, inte vetet, var förstlingen, så är Jesus Kristus i första hand förstlingen åt Gud. Men eftersom dessa 144.000 kallas en förstling ifrån människorna, måste det dessutom finnas ett mycket större antal människor som skall bli frälsta till evigt liv, inte i himmelen, utan här på jorden. Det är mycket intressant att detta visades i bild genom den tredje och sista sammankomsten. — Jak. 1:18, NW; Upp. 14:4.

Lövhyddohögtiden

18. Hur firade judarna lövhyddohögtiden?

¹⁸ På hösten, mot slutet av året, hölls den tredje och sista av de nationella sammankomsterna. Den var utsatt till 15—21 Etanim eller Tischri, och en slutlig sammankomst skulle hållas den tjugoandra dagen. Återigen skulle alla de israelitiska männen träda fram inför Jehova i helgedomen i Jerusalem, denna gång för att fira lövhyddohögtiden. Under denna högtid skulle konventdeltagarna i sju dagar bo i hyddor, som man gjorde av ”kvistar av palmer och grenar av lummiga träd”. Hyddorna sattes upp på taken och på gårdarna till husen, på gatorna och i templets förgård, såväl som ute på öppna fältet inom en sabbatsresas avstånd från stadsmuren. Högtiden påminde israeliterna om deras nomadliv, då Jehova hade befallt dem att bo i hyddor under deras fyrtioåriga vandring genom öknen, och särskilt om Guds omsorg om dem sedan han hade befriat dem ur Egypten. De kunde med glädje och tacksamhet tänka tillbaka på Jehovas faderliga kärleksfulla godhet mot dem, då han gav dem tak över huvudet och mat att äta, på honom som ledde dem ”genom den stora och fruktansvärda öknen, bland giftiga ormar och skorpioner, över förtorkad mark, där intet vatten fanns, och som där lät vatten åt dig komma ut ur den hårda klippan och som gav dig manna att äta i öknen, en mat, som dina fäder icke visste av”. — 3 Mos. 23:40—43; 5 Mos. 8:15, 16; 16:16; Neh. 8:16.

19. Varför kallades denna högtid också ”bärgningshögtiden”?

¹⁹ Den här festen kallades också ”bärgningshögtiden”, eftersom den firades vid slutet av bärgningen av markens, sädesfältens, olivlundarnas och vingårdarnas avkastning. Det var en skördefest, då allt folket samlades för att frambära tacksägelse till Jehova för hans godhet och för att visa sin uppskattning genom att frambära många offer. Det särskilda brännoffret uppgick till sjuttio tjurar för de sju dagarna, förutom många andra offer. — 4 Mos. 29:12—34.

20. Varför var den den glädjerikaste festen på året?

²⁰ Bärgningshögtiden hölls bara fem dagar efter det att folket blivit ceremoniellt renat från sin syndfullhet på försoningsdagen. Folket hade alltså en känsla av att vara rena, de intog en ställning inför Jehova som hans folk, och de kunde fördenskull fira denna sista högtid med stor glädje och fröjd. Det var den mest glädjefyllda sammankomsten på året. Vart sjunde år, när det inte förekom någon skörd, eftersom det var sabbatsår, och likaså det femtionde året, jubelåret, kom folket tillsammans under lövhyddohögtiden för att höra lagen föreläsas. — 5 Mos. 16:16; 31:10—13.

21. Beskriv de tillägg som längre fram gjordes till lövhyddohögtiden.

²¹ Allteftersom tiden gick kom flera drag till. Judarna började bära på palmkvistar såsom ett tecken på glädje och seger. Varje morgon fyllde en präst ett gyllene kärl med vatten från dammen Siloa och bar det till templet, där man stötte i basuner och läste orden i Jesaja 12:3: ”I skolen ösa vatten med fröjd, ur frälsningens källor.” På kvällarna var det sed att man upplyste kvinnornas förgård i templet med stora gyllene lampor. Hela serien om tre nationella sammankomster eller konvent avslutades med en passande allmän sammankomst för hela nationen på den åttonde dagen, varvid dock olika särdrag från de föregående sju dagarna utelämnades. Detta var höjdpunkten på det glada högtidsfirandet och var ett uttryck för den lovprisning och ära som de ville ge åt Jehova, deras Gud. Alla och envar återvände hem med av tacksamhet fyllda hjärtan, andligen styrkta och uppmuntrade.

”Andra får”

22. Vad har Johannes 10:16 och bärgningshögtiden gemensamt?

²² Jesus sade: ”Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också dem måste jag draga till mig.” (Joh. 10:16) Församlandet av dessa ”andra får” nu i våra dagar blev också på ett underbart sätt framställt i bild genom bärgningshögtiden. Kvarlevan av det andliga Israel har alltsedan 1919 varit flitigt upptagen med att predika de goda nyheterna om Guds rike. Som en följd av detta predikande har ”en stor skara, som ingen kunde räkna, en skara ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål”, slutit sig till dem. (Upp. 7:9) De har blivit inbärgade, församlade till Jehovas tempelklass, som representeras av kvarlevan, för att bli beskyddade under det stundande Harmageddonkriget. Alldeles som Jehova välsignade judarna i deras bärgningsarbete i forna tider, välsignar han inbärgandet, församlandet, av de ”andra fåren” i denna tid.

23. a) Vad utgjorde det en bild av att man bodde i hyddor? b) Att sjuttio tjurar offrades? c) Att man bar på palmkvistar?

²³ Att judarna bodde i lövhyddor under högtiden var en bild av att kvarlevan och de ”andra fåren” anser att deras tillvaro här i denna gamla tingens ordning bara är tillfällig, eftersom de ser fram emot en bestående boning, i himmelen för kvarlevans del och på en paradisisk jord för de ”andra fåren”. Lövhyddorna var inte påkostade; och på motsvarande sätt har Jehovas folk i denna tid, jämte sin gudaktiga hängivenhet, också ”förnöjsamhet”, ty om de har ”föda och kläder”, så låter de sig nöja därmed. (1 Tim. 6:6—8) De är lyckliga och fulla av fröjd för att de får ha del i detta större församlande verk och i att hjälpa människor att nu ta emot Jesus såsom lösen. De vet att det är enbart Jesu offer som kan ge verklig syndaförlåtelse. De sjuttio tjurarna som offrades under högtidens sju dagar angav att Jesu offer är fullständigt, från såväl mänsklig som himmelsk ståndpunkt, och gäller för hela mänskligheten, som framställdes i bild genom de sjuttio familjer som omnämns i 1 Moseboken 10. Till tecken på glädje hade judarna då på den tiden palmkvistar i händerna, och det har sitt intresse att den stora skaran av människor, som omnämns i Uppenbarelseboken 7:9, har palmkvistar i händerna. De har sannerligen goda skäl att ge uttryck åt glädje, då de ropar med hög röst: ”Frälsning hava vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.” — V. Upp. 7:10, NW.

24. Vad gjorde Jesus vid denna högtid, och vilken innebörd har detta för oss?

²⁴ Under lövhyddohögtiden undervisades folket i lagen, och Jesus själv följde denna sedvänja, såsom vi läser: ”Men när redan halva högtiden var förliden, gick Jesus upp i helgedomen och undervisade.” På samma sätt är det med kvarlevan i våra dagar; den predikar och undervisar i Guds lag utöver hela jorden och understöds av omkring en million ”andra får”, som redan har blivit församlade. Genom denna undervisning riktas uppmärksamheten på något mera vederkvickande än vattnet från dammen Siloa. Det var därför som Jesus sade till dem som lyssnade till honom i templet på sista, sjunde, dagen i högtiden: ”Om någon törstar, så komme han till mig och dricke. Den som tror på mig, av hans innersta skola strömmar av levande vatten flyta fram, såsom skriften säger.”

25. Vilken hänsyftning kan Jesus ha gjort på något som man brukade göra på kvällarna under denna högtid?

²⁵ Denna undervisning är också mer upplysande än de fyra gyllene lampor som lyste upp kvinnornas förgård i templet på kvällarna under högtiden. Det kan ha varit detta som Jesus syftade på, då han sade följande, kanske dagen efter denna högtid år 32 v.t.: ”Jag är världens ljus; den som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret, utan skall hava livets ljus.” Den stora bärgningshögtiden pågår nu, tusentals ”andra får” har redan blivit förda in i Jehovas organisation och tusentals skall ännu föras in i den till Jehovas förhärligande och till hans pris och ära. — Joh. 7:14—16, 37, 38; 8:12.

Våra dagars sammankomster

26. Varför är det nödvändigt för de kristna i vår tid att ha sammankomster och konvent?

²⁶ Med stor uppskattning har vi iakttagit judarna då de firat sina högtider. Under vår genomgång av dessa högtider har du kanske känt en stark längtan att tillsammans med din familj vara bland konventdeltagarna i Jerusalem, för att med dem njuta av gemenskapen, tillbedjan, frambärandet av offer och lovprisning åt Jehova och ta del i denna fröjd och glädje. Denna din längtan kan bli tillfredsställd på ett mera omfattande sätt i våra dagar. Liksom Jehova gjorde föranstaltningar för att hans forntida folk skulle hålla högtid och församlas till helig sammankomst, har han på motsvarande sätt gjort anordningar för sitt folk i denna tid. Samma behov som judarna hade i forna dagar av att komma tillsammans till glada och uppbyggande sammankomster har de kristna i denna tid. Och de nutida kristnas historia bevisar att sådana sammankomster och konvent är till mycket stort gagn.

27. Vilka anordningar för sammankomster gör Jehovas organisation, och hur bör man betrakta dessa?

²⁷ Förutom att Jehovas vittnen kommer tillsammans på den ort där de bor till fem möten i församlingen varje vecka, samlas de vanligen tre gånger om året till krets- och områdessammankomster, till nationella eller internationella konvent. De har en allvarlig inställning till dessa sammankomster och sluter därför upp vid dem. I likhet med forntidens israeliter är de tacksamma för denna föranstaltning, och de uppskattar dessa sammankomsters värde, därför att de ger sådan undervisning och uppmuntran. De följer Paulus’ råd till de kristna att ”icke övergiva vår församlingsgemenskap” utan att ”förmana varandra — detta så mycket mer som I sen, huru ’dagen’ nalkas”. — Hebr. 10:25.

28. Hur går det till att Jehovas nutida tjänare inte träder fram ”tomhänta” vid sina varje vecka återkommande möten?

²⁸ Liksom israeliterna då de kom till Jehovas regelbundet återkommande högtider inte fick träda fram inför Jehova tomhänta, fröjdar sig Jehovas vittnen i våra dagar över att kunna bidra på ett eller annat sätt vid de sammankomster de besöker, antingen det är de varje vecka återkommande mötena eller stora konvent. De är glada, och deras glädje kommer till uttryck. De visar den genom att förbereda sig väl för de olika uppgifter de kan ha på programmet. De förbereder sig att svara på bibelstudiemötena. De låter inte sina personliga svårigheter få dem att visa en bedrövad och sorgsen uppsyn vid mötena, utan de kommer dit med av lycka präglade anletsdrag, glada över att träffa och vara tillsammans med bröderna i all vänlighet och kärlek, och de välkomnar främlingar som infinner sig till mötena. På det sättet följer de Paulus’ råd att uppmuntra varandra, och det på ett mycket praktiskt sätt.

29. Hur kan samma princip följas vid de större sammankomsterna?

²⁹ Vid de större sammankomsterna är de lyckliga över att kunna erbjuda sig att utföra frivillig tjänst inom de olika konventavdelningarna, antingen det gäller att tjäna som ordningsman eller inom renhållningen, att ta del i programmet eller göra tjänst på något annat håll, där de kan ha bruk för sina gåvor och förmågor och ge sitt bidrag till Jehovas tjänst. Några öppnar sina hem för att ta emot konventdeltagare. Andra lånar ut nyttosaker. Somliga bidrar av egna medel till konventets utgifter. Alltså blir konventen, där Jehovas ande verkar, glädjefyllda framgångar och till pris för Jehovas namn, och människor utanför betraktar dessa konvent såsom mönster och drivs på så sätt att i högre grad respektera Jehova, hans ord och hans organisation.

30. Vad anser Jehovas vittnen om sammankomster, och vilken verkan har de haft?

³⁰ Och liksom israeliterna i forna tider tog undan av sina fälts och hjordars produkter i förväg för de regelbundet återkommande högtiderna, så förbereder sig Jehovas vittnen i våra dagar i god tid genom att ordna med sina semestrar och lägga undan pengar så att hela familjer kan komma till sammankomsterna. Detta har medfört att ett omfattande vittnesbörd har blivit avgivet till att bekantgöra Jehovas namn, och det har blivit till uppmuntran för dem själva, såsom det skedde vid de sammankomster som för en tid sedan hölls i Mellan- och Sydamerika, där hundratals medvittnen från Förenta staterna, Canada och andra länder kunde vara med, vilket bidrog till att stärka enhetsbandet mellan dessa kristna bröder och ökade den ömsesidiga förståelsen och kärleken. — 5 Mos. 14:22—27.