”Jehovas namn är ett starkt torn”
Berättat av Heinrich Dickmann
GESTAPO grep mig år 1937 i mitt hem i Dinslaken i Tyskland. De ville att jag skulle förråda mina kristna bröder genom att uppträda som angivare mot dem. Om jag ville ”tala”, skulle det gå lättare för mig, men om jag inte ville, då hade Gestapo medel att få mig att tala. Jag valde att inte tala vilken behandling Gestapo än skulle komma med, eftersom jag förtröstade på Jehovas namn.
Ja, genom mina erfarenheter under fyrtio av mina sextionio levnadsår har jag kommit att lära känna att ”Jehovas namn är ett starkt torn”. — Ords. 18:10, NW.
När jag var ung, fann jag varken trygghet eller hopp i den lutherska kyrkan. I den lutherska psalmboken fanns det en psalm som hette: ”För dig, Jehova, vill jag sjunga”, men detta namn gavs ändå inte någon framskjuten ställning. För min hustru och mig återstod det ännu att lära känna och sätta värde på namnet Jehova.
År 1931 hade vi ett flera timmar långt samtal med två av Jehovas vittnen. Genom deras bruk av bibeln kom Jehovas namn i förgrunden. Samtalet resulterade i att vi fick allvarligt intresse för bibeln. Vi brukade studera till långt in på natten. Det blev tydligt för oss att det som Jehovas vittnen lärde verkligen var Guds sanning. Vi började snart vara med vid vittnenas möten. I Dinslaken, vår födelseort, hölls mötena i privata hem. Efter några veckor, då vi fått vår bibliska kunskap mycket ökad, gick vi ur kyrkan, och några månader senare symboliserade vi genom dop vårt överlämnande åt Jehova.
Det var inte alla i vår släkt som var glada över att vi gick ur kyrkan. Min far hade inte gråtit ens när han blev inkallad till militärtjänst under första världskriget, men nu grät han. Vi fortsatte att samtala om bibeln, och två av mina fyra bröder, Fritz och August, tog emot bibelns sanning. På min arbetsplats, stålverket i Dinslaken, kunde jag regelbundet lämna tidskriften Den Gyllne Tidsåldern (nu Vakna!) till några av mina arbetskamrater. Detta fortsatte fram till januari 1933, då Hitler blev diktator. Hur lämpligt var det inte att Ordspråksboken 18:10 var vår årstext för 1933: ”Jehovas namn är ett starkt torn. Dit in skyndar den rättfärdige och får beskydd”! — NW.
Jag lär mig förtrösta på Jehovas namn
Gång på gång under den gryende nazisteran fick jag erfara att ”Jehovas namn är ett starkt torn” i svåra situationer. Trots nazisternas motstånd kunde vi vitt och brett sprida den bibliska broschyr som kallades ”Krisen”. I juni 1933 förbjöd så Hitlers regering all Jehovas vittnens verksamhet i fråga om möten och litteraturspridning.
Den 12 november 1933 var den första valdagen i ”Tredje riket”. Alla politiska partier hade uppgått i ett enda, och tyska folket gick till valurnorna, utom Jehovas kristna vittnen. En hjälp för vittnena att bevara sig neutrala med avseende på världslig politik och att fortsätta att vara trogna mot Jehovas rike var vår bibeltext för denna dag — ja, det var Ordspråksboken 18:10: ”Jehovas namn är ett starkt torn.” Fastän SS (Schutz-Staffeln eller elittrupperna) besökte mig och uppmanade mig att rösta, förtröstade jag på Jehovas namn och gav inte efter för kraven från SS.
Tiden gick och motståndet ökade. Ett nytt val utlystes till den 19 augusti 1934. Jag besöktes på nytt av SS och uppmanades att rösta. Tre gånger kom de, och varje gång kunde jag ge dem ett vittnesbörd om Guds rike. Slutligen, den 7 oktober, sände vittnena ett brev med en resolution till regeringen. Samtidigt sände våra kristna bröder i andra länder 20.000 telegram med protester mot Hitlers förbud mot Jehovas vittnen.
På min arbetsplats blev situationen alltmera spänd. Jag var den ende av 2.000 arbetare som inte tillhörde partiet eller Tyska arbetsfronten, för att inte tala om att jag vägrade att göra ”Hitlerhälsning”.
I april 1935 fick jag ett brev från Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet och Tyska arbetsfronten med en uppmaning till mig att framlägga de skäl jag hade för att inte göra ”Hitlerhälsning”, inte rösta och inte ansluta mig till Tyska arbetsfronten. Jag besvarade detta brev, framhöll vissa bibliska principer och förklarade att jag inte var fiende till staten, utan i stället kristen. Den 30 april blev jag arresterad.
Gestapo förhörde mig i timmar. Sedan förde de mig inför domstolen. En av åklagarna sade till mig att han också var kristen. På detta svarade jag att en efterföljare till Jesus inte skulle söka fängsla sina medkristna. Tio dagar senare blev jag plötsligt frisläppt.
När jag kom tillbaka till arbetet i stålverket, sade direktören till mig: ”Dickmann, de har redan sagt att jag saboterar fäderneslandets utveckling därför att jag inte har avskedat dig. Var nu snäll och lyft upp armen i ’Hitlerhälsningen’. Jag skall betala dina medlemsavgifter i Tyska arbetsfronten. Ditt livsuppehälle är i fara!” Jag kunde ge honom ett gott vittnesbörd och förklara att det inte var en fråga om enbart levebröd utan i stället en fråga om att leva enligt bibelns principer. Därpå kom en order från Tyska arbetsfronten, och så blev jag avskedad.
Guds sanning predikas trots motstånd
Jag fortsatte att gå från hus till hus i mitt predikoarbete med hjälp av bibeln fram till den 7 juli 1935, då jag på nytt blev arresterad. Följande månad förflyttades jag från fängelset till koncentrationslägret i Esterwegen på heden i Emsland. Fyra vittnen från min hemförsamling kom också snart dit. En av dem var min bror Fritz, som flera år senare dog på grund av skador som han fått i lägret. Men han bevarade sin ostrafflighet inför Jehova intill döden.
När någon förts till detta ökända läger, brukade förhören pågå från morgonen till långt in på eftermiddagen. Allt som kunde tänkas i fråga om misshandel prövades här. ”Sport” kallades det.
För min rättegång i oktober förflyttades jag från koncentrationslägret till rannsakningshäktet i Duisburg. Här kunde jag avge ett vittnesbörd om Guds sanning under omkring en timme. En tidning skrev om det: ”Han ville till och med omvända domaren.”
Den 1 januari 1936 blev jag plötsligt frisläppt, synbarligen utan orsak. Eftersom jag inte hade något arbete, fick jag arbetslöshetsunderstöd för mig själv, min hustru och vår åttaåriga dotter. Därpå kom ytterligare ett val, den 29 mars 1936. Nazistpartiets talare förklarade att vittnena hade blivit botade och skulle gå till valurnorna. Vilken stor besvikelse för dem! Alla vi som hade varit i koncentrationslägret i Esterwegen samlades med våra familjer i skogen tidigt på morgonen. Det var en underbar sammankomst vi hade denna dag, och den styrkte oss andligen till att uthärda.
Vi fortsatte att predika Guds sanningar genom att arbeta underjordiskt, och i december 1936 spred vi en viktig resolution. Jag hade privilegiet att fråga mina kristna bröder i andra församlingar om de ville ha del i arbetet. Därpå delades distrikten ut.
Gestapos försök att få mig att ”tala”
Den 20 juni 1937 var den dag då vi spred ett ”öppet brev”, som innehöll en dokumenterad rapport om förföljelsen mot Jehovas vittnen. Ingen enda av de vittnen som fortfarande var fria kände till vilka andra som tog del i kampanjen. På så sätt undvek vi risken att någon oavsiktligt avslöjade andras namn. Utdelningen började vid middagstid. Två vittnen som hade fått distrikt av mig blev arresterade. Under förhörets påfrestningar avslöjade de mitt och min hustrus namn. Den 30 juni blev jag så arresterad för tredje gången.
Gestapo hämtade mig i mitt hem och förde mig till polisstationen i Duisburg. Följande morgon började förhöret; Gestapo ville veta vilka andra vittnen som tagit del i att sprida resolutionen. På grund av att jag vägrade att tala blev jag misshandlad. Sedan sattes jag i ensamcell med händerna bundna bakom ryggen. Flera gånger varje dag kom Gestapomännen och frågade om jag skulle tala. Efter åtta dagar sattes jag i en särskild förhörscell.
Först tog Gestapomännen av sig jackorna och klockorna. Sedan började ”förhöret”. Till svar på deras frågor sade jag att jag i Jehova Guds och Jesu Kristi namn vägrade att säga någonting. Då slog de mig så att jag for från det ena hörnet till det andra. De lade en yllefilt över huvudet på mig och tog av mig skorna och strumporna. Sedan slog de mig med en läderrem på fotsulorna. (Efter fjorton dagar hade jag fortfarande blodutgjutningar under tånaglarna.) Men jag gav inte ifrån mig ett enda skrik av smärta. Jehovas namn är sannerligen ett starkt torn.
När Gestapomännen såg att denna metod inte gav de önskade resultaten, hotade de mig med ännu värre behandling. Av deras frågor och kommentarer förstod jag att de inte visste vilka som hade tagit del i att sprida resolutionen. De hotade att arrestera min hustru, om jag inte avslöjade några namn.
Varje dag ställde de frågor, som åtföljdes av misshandel. En dag mötte jag ”av en tillfällighet” de två personer som hade avslöjat mitt namn. De talade bevekande till mig och försökte övertala mig att medge att det var från mig de hade fått de ”öppna breven” såväl som distriktet där de spreds.
Mitt i natten kom Gestapomännen för att kontrollera om mina handbojor fortfarande satt åt tillräckligt. Sedan mina handleder varit fastklämda i de rostiga handbojorna i tio dagar var de svullna. Trots min begäran tog de den elfte dagen inte av mig bojorna en enda gång på tjugofyra timmar, inte ens då jag gick på toaletten.
När de till sist tog av mig handbojorna vid frukosten, verkade mina armar vara förlamade. Ett anteckningsblock och en penna lades fram för mig, så att jag skulle kunna skriva ned det som jag hade vägrat att säga. Blocket förblev blankt. Handbojorna lades på igen.
Vid middagstiden, när vi skulle gå för att få vår måltid, stod flera Gestapomän här och var i korridoren för att se ett drama som de hade arrangerat. När jag gick från hissen till min cell, fördes min hustru upp för trapporna. Hon såg mig inte och gick därför tyst sin väg. Gestapomännen var besvikna, när jag medgav att jag hade sett min hustru utan att ha talat med henne. Nu visste jag att de hade arresterat också henne.
Till koncentrationslägret
I början av september ställdes jag tillsammans med flera andra vittnen inför en särskild domstol i Düsseldorf, där jag blev dömd att tillbringa nära ett och ett halvt år i fängelse. Min hustru hölls kvar i häktet och blev till sist förd till Ravensbrück och Sachsenhausen, där hon förblev till 1945.
I mars 1939 fördes jag till Sachsenhausen, där jag betraktades som ”oförbätterlig” och torterades på vanligt sätt. Min bror August, som hade arresterats i oktober 1936, hade varit i Sachsenhausen sedan oktober 1937. Nu hade vi möjlighet att styrka varandra i umgänget med våra kristna bröder. Till en tid vägrades alla vittnen tillåtelse att ta emot och avsända post, och därför visste deras släktingar föga om alls någonting om dem. När denna inskränkning mildrades, fick vi tillåtelse att skriva fem rader i månaden.
I september 1939 blev min bror August kallad till den ”politiska avdelningen”. Han var besluten att förbli trogen mot Jehova under alla omständigheter. Två andra vittnen, som också hade blivit kallade dit, berättade för mig att min bror hade blivit sparkad och slagen därför att han vägrade att göra militärtjänst.
Den 15 september 1939 slutade vi arbetet tidigt. Lägeräldsten — en politisk fånge — berättade för mig att min bror skulle skjutas samma dag.
Alla vi fångar måste stå i givakt. Vi var mellan 350 och 400 vittnen. När vi fördes ut i huvudlägret, mitt emot huvudingången, såg vi en jordvall som skulle fånga upp kulorna och några sandhögar framför den. Där bredvid stod en svart låda. SS-männen var iförda hjälm och var beväpnade med kulsprutepistoler. Sedan fördes min bror fram med händerna i handbojor och ställdes upp framför jordvallen.
Nu talade lägerkommendanten i högtalaren: ”Fången, August Dickmann, från Dinslaken, född den 7 januari 1910, vägrar att göra militärtjänst på grund av att han är medborgare i Guds rike. Han säger: ’Den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet.’ Han har således avskilt sig från samhället och skall skjutas enligt order av Reichsführer SS Himmler.”
Så vände han sig till min bror och skrek: ”Vänd dig om, ditt svin!” Sedan gav han order om eld. Min bror, som stod med ansiktet mot jordvallen, sköts av tre SS-officerare. Sedan han fallit ihop gick en hög SS-officer fram till honom och sköt en kula genom hans huvud. Så tog man av honom handbojorna, och fyra av hans kristna bröder lade honom i den svarta lådan.
Två dagar senare blev jag kallad till den ”politiska avdelningen”. Denna kalla, regniga dag stod jag utanför i timmar. Lägerkommendanten och en av hans medhjälpare iakttog mig från sitt fönster. Så kom förhöret. Gestapochefen hade många frågor. Plötsligt frågade han: ”Såg ni hur er bror blev skjuten? Vad lärde ni er av det?”
Mitt svar var: ”Jag är ett vittne för Jehova, och jag skall förbli det.”
”Då är ni den näste som skall bli skjuten”, hotade han.
Snart blev det känt över hela lägret att lägerkommendanten var angripen av en fruktansvärd sjukdom. Han dog i februari 1940. SS-männen sade: ”Bibelforskarna [Jehovas vittnen] bad honom till döds.”
Vi utsattes för ännu värre behandling sedan min bror blivit skjuten. Vi fick till exempel mycket litet att äta, och under vintern vägrade de att ge oss varma kläder. Sedan kom en förändring.
En anordning för andlig föda
I februari 1940 förflyttades några av oss vittnen till koncentrationslägret Wewelsburg. När jag kom fram dit var jag fullständigt utmattad. Mitt namn var väl känt på grund av att min bror blivit avrättad. Någon tid senare blev detta läger upplöst, och i april 1943 sändes jag till Buchenwald. Tre månader senare förflyttades jag till Ravensbrück. Här fick jag vara med i en grupp som arbetade utanför lägret. I skogen skulle vi bygga en villa åt en general vid pansartrupperna.
Genom detta arbetslag var det möjligt för oss att komma i kontakt med våra kristna bröder, som arbetade på en gård som tillhörde dr Felix Kersten, SS-chefens, Himmlers, personlige läkare. Doktor Kersten påverkade Himmler och kunde föra ut flera vittnen, både män och kvinnor, ur koncentrationslägret för att arbeta på hans gård i Harzwalde.
Senare tog dr Kersten, med Himmlers tillåtelse, ett av vittnena med sig när han reste till Sverige. Där fick hon arbeta som husjungfru i hans familj. Eftersom dr Kersten flög fram och tillbaka ganska ofta, förvissade sig detta vittne om att det alltid fanns ett exemplar av Vakttornet i doktorns resväska, som sedan packades upp av ett vittne i Harzwalde. Detta tidskriftsexemplar gavs så åt de vittnen som arbetade på gården, och därifrån kom Vakttornet till sist till vårt arbetslag. Trots att vi var omgivna av taggtråd och stod under sträng bevakning sörjde Jehova för den nödvändiga andliga födan.
Befrielse från förföljarna
När de allierade trupperna närmade sig år 1945, antog vi att vi skulle bli förflyttade till ett annat läger. Omkring den 1 maj var vi på landsvägen. På ena sidan om oss befann sig amerikanska trupper, och på den andra hade vi ryssarna. SS-vakterna fann att de var i en vansklig situation, och därför blev vi frigivna. Ryssarna höll oss några dagar, men lät oss sedan gå.
Jag kom till mina föräldrars hem i Dinslaken i mitten av maj och hade i mitt sällskap två andra vittnen från koncentrationslägret. Vår dotter, som hade tagits ifrån oss, återvände också hem två veckor senare. Hon var nu nästan arton år gammal och hade varit utan sina föräldrar i åtta år. Nu var vi tillsammans varje dag från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Vi besökte släktingar och vänner för att berätta för dem om den underbara befrielse som Jehova hade gett. Min hustru återvände från koncentrationslägret i augusti.
Med åtta vittnen började vi på nytt organisera den kristna församlingen i Dinslaken. På kort tid blev den så stor att vi måste hyra ett klassrum i skolan.
Särskilda privilegier
År 1945 förordnades jag att vara presiderande tjänare i vår församling. Trots lockande erbjudanden åtog jag mig inte något nytt förvärvsarbete. För min hustru och mig fanns det nu bara ett intresse: Predikandet av de goda nyheterna om Guds rike! Särskilda privilegier följde. Jag hade till exempel privilegiet att hjälpa till att göra i ordning Sällskapet Vakttornets expedition vid Röderstrasse i Wiesbaden. År 1946 förordnades jag så till heltidsförkunnare med särskilt uppdrag.
Sedan följde ytterligare privilegier av särskilt slag: En inbjudan till Magdeburg för ytterligare undervisning i förkunnartjänsten. I mars 1947 började jag som kretstjänare besöka församlingarna för att uppmuntra och uppbygga förkunnarna. Tack vare Jehovas oförtjänta godhet har jag kunnat glädja mig åt detta underbara privilegium ända till denna dag.
Vår glädje har ökat år från år, eftersom vi fortsätter att lära och erfara nya ting, som fördjupar vårt förhållande till Jehova, vårt starka torn. Alla problem, vare sig de varit ekonomiska eller fysiska, har blivit lösta genom Jehovas oförtjänta godhet. Det har blivit bevisat för mig att förtröstan på Jehovas namn i alla situationer verkligen ger trygghet.