Vilken glädje att få sitta vid Jehovas bord!
Berättat av Ernst Wauer
Numera är det relativt lätt för mig att vara med vid Jehovas vittnens möten, studera bibeln och predika de goda nyheterna om Riket. Men här i Tyskland har det inte alltid varit det. Att ta del i sådan kristen verksamhet under den tid då Adolf Hitler var diktator, mellan åren 1933 och 1945, betydde att riskera livet.
ÅRET innan Hitler kom till makten träffade jag, vid 30 års ålder, för första gången Jehovas vittnen i Dresden. I januari 1935 överlämnade jag mig åt Jehova och uttryckte min önskan att få bli döpt. Eftersom verket förbjöds redan år 1933, frågade man mig: ”Inser du vad ditt beslut innebär? Du riskerar att förlora din familj, din hälsa, ditt arbete och din frihet, ja, rentav livet!”
”Jag har beräknat kostnaden och är villig att göra Guds vilja och att dö för den”, svarade jag.
Jag hade börjat predika från hus till hus redan innan jag blev döpt. Vid en dörr stötte jag på en uniformerad ungdomsledare inom SS (Hitlers svartskjortor/elitgarde), och han röt: ”Vet du inte att det där är förbjudet? Jag skall ringa polisen!”
”Gör det du. Jag talar bara om bibeln, och det är inte förbjudet i lag”, svarade jag lugnt. Sedan gick jag till nästa dörr, där en vänlig herre direkt bjöd mig att stiga in. Ingenting hände mig.
Snart fick jag förtroendet att ta hand om en studiegrupp på fem till sju vittnen som träffades varje vecka. Vi studerade nummer av tidskriften Vakttornet som smugglats in i Tyskland från angränsande länder. Trots förbudet satt vi alltså regelbundet vid ”Jehovas bord” för att bli andligen styrkta. — 1 Korintierna 10:21.
Jag får genomgå prövningar
År 1936 besökte J. F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets president, en sammankomst i Luzern i Schweiz, dit han inbjöd bröder som utövade teokratisk tillsyn i Tyskland. Eftersom många bröder hade fått sina pass beslagtagna och ett antal bröder hölls under noggrann uppsikt av polisen, kunde endast några få närvara. Den broder som hade tillsyn över verket i Dresden bad mig representera honom i Luzern.
”Men är jag inte alltför ung och oerfaren?” frågade jag.
”Det som betyder något nu är att vara trogen”, försäkrade han mig. ”Det är huvudsaken.”
Kort efter det att jag återvänt från Luzern arresterades jag och rycktes plötsligt bort från min hustru, Eva, och våra två små barn. På väg till polishögkvarteret i Dresden försökte jag erinra mig något skriftställe som kunde vägleda mig. Jag kom då att tänka på Ordspråksboken 3:5, 6: ”Förtrösta på Herren [Jehova] av allt ditt hjärta, och förlita dig inte på ditt förstånd. På alla dina vägar må du tänka på honom, så skall han göra dina stigar jämna.” Inför det inledande förhöret blev jag styrkt av att påminna mig den texten. Sedan blev jag inlåst i en trång cell och fick för ett ögonblick en desperat känsla av att vara övergiven. Men när jag bad innerligt till Jehova, fylldes jag med frid.
Rätten dömde mig till 27 månaders fängelse. Jag fick sitta ett år i isoleringscell i fängelset i Bautzen. En pensionerad domstolstjänsteman, som vikarierade för någon annan, öppnade en gång celldörren och yttrade fylld av medkänsla: ”Jag vet ju att du inte får läsa något, men du kanske behöver något som får dig att skingra tankarna.” Sedan smög han in några gamla veckotidningar och sade: ”Jag hämtar dem i kväll.”
Inte behövde jag något för att ”skingra tankarna”. Tiden i isoleringscellen använde jag till att påminna mig bibeltexter och utarbeta predikningar som jag höll högt. Men jag ögnade igenom tidningarna för att se om de innehöll någon bibeltext — och jag fann flera! Ett skriftställe var Filipperna 1:6, som delvis lyder: ”Jag har tillförsikt om ... att han som har börjat ett gott verk i er skall föra det till fullbordan.” Jag tackade Jehova för denna uppmuntran.
Senare förflyttades jag till ett arbetsläger. På våren 1939, när inspärrningen närmade sig sitt slut, frågade lägerföreståndaren om jag hade ändrat mig. ”Jag tänker förbli lojal mot min tro”, svarade jag. Han talade då om för mig att jag skulle bli förflyttad till koncentrationslägret Sachsenhausen.
Där fick jag lämna ifrån mig mina personliga kläder och duscha, och man rakade bort allt hår på kroppen och försåg mig med fängelsekläder. Sedan sattes jag under duschen igen, den här gången fullt påklädd — en procedur som SS kallade ”dop”. Efteråt tvingades jag stå ute genomvåt ända till kvällen.
I lägren blev Jehovas vittnen utsatta för särskilt brutal behandling av SS. Många gånger var vi tvungna att stå på uppställningsplatsen i timmar som aldrig tycktes ta slut. Ibland brukade någon av oss sucka och säga: ”Skulle det inte vara fint med ett verkligt gott mål mat?” Någon annan kunde svara: ”Tänk inte på sådant. Tänk i stället på vilken ära det är att få stå upp för Jehovas namn och rike.” Sedan kunde någon annan tillägga: ”Jehova skall ge oss styrka!” På det sättet uppmuntrade vi varandra. Ibland räckte det med en vänskaplig nick för att säga: ”Jag vill förbli lojal; det vill du också!”
Andlig föda i lägret
Vissa tog ledningen i att förse bröderna med andlig föda, och jag utsågs till att bistå dem. Allt vi hade var en tjock luthersk bibel. Det var naturligtvis förbjudet att ha en sådan. Så vi gömde den klenoden, och i varje cellblock hade endast en utvald broder tillgång till den och då bara en kort stund. När det blev min tur, brukade jag krypa under sängen med en ficklampa och läsa omkring 15 minuter. Jag lade på minnet skriftställen som jag senare kunde resonera om med bröderna i vårt cellblock. På så sätt delades andlig föda ut i viss utsträckning på ett organiserat sätt.
Alla vännerna uppmuntrades att be Jehova om ytterligare andlig föda, och han lyssnade till våra ödmjuka böner. Vintern 1939/1940 lyckades en nyligen fängslad broder smuggla in några nya nummer av Vakttornet i lägret i sitt träben. Det tycktes som ett underverk, eftersom alla visiterades så noga.
För säkerhets skull hade de utvalda bröderna tillgång till de här tidskrifterna endast en dag åt gången. Vid ett tillfälle, när man byggde ett garage, kröp jag ihop i ett dike och läste medan en broder höll vakt utanför. Vid ett annat tillfälle höll jag ett nummer av Vakttornet i knät under vår ”sytimme” (på kvällarna satt vi i barackerna och lagade handskar och andra saker), medan bröder satt på vardera sidan och höll utkik. När någon SS-vakt kom, stoppade jag snabbt undan Vakttornet. Det hade kostat mig livet om jag blivit ertappad!
Jehova hjälpte oss på ett underbart sätt att lära oss de styrkande tankarna i artiklarna utantill. I vanliga fall brukade jag av ren utmattning sova djupt på nätterna. Men nätter efter det att jag hade läst Vakttornet brukade jag vakna flera gånger och påminna mig tankarna ganska tydligt. De förordnade bröderna i andra cellblock hade liknande erfarenheter. På det sättet skärpte Jehova vårt minne, så att vi kunde dela ut andlig föda. Det gjorde vi genom att kontakta varje broder personligen och styrka honom.
Trogen intill döden
Den 15 september 1939 måste vårt arbetslag marschera tillbaka till lägret tidigare än vanligt. Varför det? August Dickmann, en av våra unga bröder, skulle avrättas offentligt. Nazisterna var säkra på att det skulle få många vittnen att avsvära sig sin tro. Efter avrättningen skickades alla fångar bort, utom vi Jehovas vittnen, som drevs fram och tillbaka på uppställningsplatsen, sparkades och misshandlades med käppar tills vi inte kunde röra oss mera. Vi blev befallda att underteckna ett dokument där vi avsade oss vår tro — om inte så skulle också vi skjutas.
Men dagen därpå hade ingen skrivit under. I stället hade en ny fånge som skrivit under när han kom till lägret tagit tillbaka sin underskrift. Han föredrog att dö med sina bröder hellre än att lämna lägret som en förrädare. De följande månaderna straffade man oss med hårt arbete, misshandlade oss ständigt och berövade oss mat. Mer än hundra bröder dog under den svåra vintern 1939/1940. De bevarade ostraffligheten mot Jehova och hans rike ända till slutet.
Sedan sörjde Jehova för en viss befrielse. Många bröder blev förflyttade för att arbeta i nyuppförda läger, där de fick mera mat. Dessutom avtog trakasserierna en del. På våren 1940 blev jag förflyttad till koncentrationslägret Neuengamme.
Andlig föda i Neuengamme
När jag kom dit, fanns där en grupp på ungefär 20 vittnen — utan bibel eller andra publikationer. Jag bad till Jehova att han måtte hjälpa mig att använda det jag lärt mig i Sachsenhausen för att styrka bröderna i Neuengamme. Till att börja med påminde jag mig bibeltexter och valde ut dem som dagens text. Sedan ordnade vi med möten, där jag kunde förklara tankar från artiklar i Vakttornet som jag läst i Sachsenhausen. När nya bröder anlände, berättade de nya ting som de lärt ur senare nummer av Vakttornet.
År 1943 hade antalet Jehovas vittnen i Neuengamme ökat till 70. Man föredrog att låta Jehovas vittnen arbeta utanför lägret och låta dem till exempel städa upp efter flygraider. Därigenom kunde vi i hemlighet ta in biblar, exemplar av Vakttornet och vissa av Sällskapets böcker och broschyrer i lägret. Vi fick också paket med posten som innehöll ytterligare litteratur förutom rött vin och osyrat bröd till det årliga firandet av Åminnelsen. Jehova förblindade tydligen dem som kontrollerade paketen.
Eftersom vi bodde i olika baracker, bildade vi sju grupper som studerade Vakttornet, var och en med en studieledare och ett biträde. Vi kopierade Vakttornet i hemlighet på lägerkommendantens kontor, där jag tillfälligt arbetade. Därför fick varje studiegrupp minst ett fullständigt exemplar till veckostudiet. Inte ett enda möte inställdes. Dessutom fick grupperna ett exemplar av dagens text med kommentarer från Vakttornet varje morgon på uppställningsplatsen.
En dag hade SS en ledig dag, och då kunde vi hålla en halvdagssammankomst och resonera om hur vi kunde predika i lägret. Vi delade upp lägret i distrikt och försökte systematiskt nå fångarna med ”goda nyheter om riket”. (Matteus 24:14) Eftersom fångarna kom från olika länder, utarbetade vi flerspråkiga vittnesbördskort som förklarade vårt arbete och Riket. Vi predikade så nitiskt att de politiska fångarna klagade: ”Vart man än går hör man bara talas om Jehova!” En tjänsterapport nådde till och med avdelningskontoret i Bern i Schweiz.
Allt gick bra tills Gestapo år 1944 undersökte alla koncentrationsläger. De upptäckte inte vårt litteraturförråd i Neuengamme, men de hittade några saker hos Karl Schwarzer och mig. Vi blev förhörda och slagna i tre dagar. När eldprovet var över, var vi båda täckta av blåmärken, men vi överlevde med Jehovas hjälp.
Andliga välsignelser i överflöd
Jag befriades av de allierade i maj 1945. Dagen efter frigivningen började jag vandra i väg tillsammans med en liten grupp bröder och intresserade. Trötta satte vi oss ner vid en brunn i den första byn vi kom till och drack vatten. Vederkvickt av det gick jag från hus till hus med bibeln under armen. En ung kvinna blev ganska rörd när hon fick veta att vi Jehovas vittnen hade varit i koncentrationsläger för vår tros skull. Hon försvann ut i köket och kom tillbaka med färsk mjölk och smörgåsar till vår grupp.
Efteråt förkunnade vi budskapet om Riket i hela byn, fortfarande iklädda lägerdräkter. En annan bybo bjöd in oss på ett riktigt kalas och bjöd på saker som vi saknat i åratal. En syn som verkligen fick det att vattnas i munnen! Men fördenskull slängde vi inte glupskt i oss maten. Vi frambar en bön och åt lugnt och sansat. Det gjorde ett sådant intryck på dem som såg det att de lyssnade till det bibliska tal som vi höll under ett möte som vi anordnade efteråt. En kvinna tog emot budskapet och är nu vår andliga syster.
Vi fortsatte att vandra och fick på ett häpnadsväckande sätt se hur Jehova tog vård om oss. Hur fantastiskt har det inte varit att, nu i frihet, få fortsätta att ta del av all den andliga föda som Jehovas organisation publicerar och dela med sig av den åt andra! Under de år som har gått sedan dess har vår fullständiga förtröstan på Jehova belönats om och om igen.
Mellan åren 1945 och 1950 hade jag privilegiet att tjäna vid Betel i Magdeburg och sedan, fram till år 1955, vid Sällskapet Vakttornets kontor i Berlin. Därefter tjänade jag som resande tillsyningsman till år 1963, då min hustru, Hilde, berättade att hon väntade barn. (Eva, min första hustru, dog under min tid i fängelse, och jag gifte om mig år 1958.) Vår dotter blev senare ett nitiskt vittne.
Hur gick det då för barnen i mitt första äktenskap? Tyvärr visade inte min son något intresse för sanningen. Det gjorde emellertid min dotter Gisela, som genomgick missionärsskolan Gilead år 1953. Hon tjänar nu tillsammans med sin man vid en av sammankomsthallarna i Tyskland. Jag har med Jehovas hjälp kunnat stanna kvar i den reguljära pionjärtjänsten sedan 1963 och tjäna där det rått behov, först i Frankfurt och sedan i Tübingen.
Jag gläder mig fortfarande åt alla de anordningar som Jehovas organisation tillhandahåller för trons husfolk. (1 Timoteus 3:15) Numera är det så lätt att få tag i andlig föda, men uppskattar vi alltid det? Jag är övertygad om att Jehova har rikliga välsignelser i beredskap för dem som förtröstar på honom, förblir lojala och livnär sig från hans bord.
[Diagram på sidorna 26, 27]
(För formaterad text, se publikationen)
KONCENTRATIONSLÄGRET SACHSENHAUSEN
A. SS-baracker
B. Uppställningsplats
C. Cellbyggnad
D. Isoleringsavdelning
E. Avlusningsplats
F. Avrättningsplats
G. Gaskammare