Låt inte din tro lida skeppsbrott på grund av modlöshet eller personligheter
”Må du ... strida den goda striden, rustad med tro och med ett gott samvete. Detta hava nu visserligen somliga skjutit å sido, men de hava därigenom lidit skeppsbrott i tron.” — 1 Tim. 1:19.
1. Hur är de kristna lika skepp ute på havet?
DE KRISTNA i den orättfärdiga världen av människor är som skepp på öppna havet. De möter ständigt faror. Stormar som piskar upp havet till raseri kan bryta sönder ett skepp. Klipprev och isberg kan fläka upp gapande hål och snabbt sända skeppet till oceanens botten. Dålig sikt eller förlust av drivkraft eller styrförmåga kan ge upphov till kollisioner med andra skepp eller grundstötning. Likaså kan de kristna råka ut för att deras tro lider skeppsbrott, om de inte alltid är vakna för farorna i denna världen. De millioner människor i denna världen som inte känner Gud liknar ett oroligt hav, och de kristna är som om de höll sig flytande i detta hav av människor. (Jes. 57:20, 21) Jesus insåg att hans lärjungar skulle behöva fortsätta att befinna sig i denna världen en tid, men de skulle inte vara någon del av den. (Joh. 17:11, 14—16, NW) Likt ett skepp kan de befinna sig ute på havet, men när havet börjar komma in i skeppet är detta anledning till att omedelbart slå larm.
2. Vilken fara beträffande denna världens attityder och sedvänjor kan råda, medan de kristna på så sätt befinner sig på mänsklighetens hav?
2 Följaktligen måste de kristna alltid vara på sin vakt, så att inte de sedvänjor och attityder som är vanliga i den nuvarande ordningen smyger sig in i den kristna församlingen eller orsakar att de individuellt lider skeppsbrott i fråga om tron. Två vanliga attityder och sedvänjor som höjer sig som hot inbegriper modlöshet och att man låter personligheter förvirra en eller föra en åt sidan, och det är dessa angelägenheter vi skall behandla i denna artikel.
Att komma till rätta med modlöshet
3, 4. a) Hur har Satan använt nedslående omständigheter för att hålla människorna förslavade under honom? b) Vilka faktorer orsakar ofta modlöshet?
3 Modlöshetens verkningar kan ses djupt inetsade i det sorgsna ansikte som så många människor visar. Satan har i hundratals år använt omständigheter som slår ned modet för att föra människor i slaveri under honom och hans ordning, och han är särskilt förtjust i att se kristna på grund av modlöshet sakta farten eller vända sig bort från sin föresats att tjäna Jehova. Följaktligen behöver de kristna alltid vara på sin vakt, så att de inte pressas ned i djupet av modlöshetens vågor.
4 Många faktorer är upphov till modlöshet. En mycket vanlig orsak har med hälsan att göra. När man inte känner sig bra, särskilt under en längre tidsperiod, har man av naturen en benägenhet att bli tillbakadragen och visa självömkan. Man har inte kraft eller stimulans till att göra det man vill göra. Det kan också vara så att man kämpar med en särskild svaghet eller försöker komma till rätta med en oroande ofullkomlighet i köttet. En familjemedlems kroniska sjukdom eller ett dödsfall i familjen orsakar sorg och smärta. Om inte alla i familjen är kristna, kan man möta svårt motstånd från sin egen äktenskapspartner och till och med åtlöje från barnens sida. Det råder dåliga levnadsförhållanden i de flesta delar av världen, och fattigdom, brottslighet och fruktan är framträdande orsaker till modlöshet.
5. Vad är av största vikt för att med framgång bekämpa modlöshet?
5 För att framgångsrikt kämpa mot modlösheten är det mycket nödvändigt att de kristna håller sinnet fäst vid sin samhörighet med Jehova och har obetingad tillit till att han inte kommer att underlåta att ge sitt folk tröst och bistånd i varje nödens tid. Han tillåter att hans tjänares ostrafflighet ibland blir satt på prov under svåra prövningar, men han kommer att hjälpa dem som är hängivna mot honom att härda ut, och han kommer att ge befrielse och räddning i sin tid. (Jak. 1:5—8) David, som ställdes inför många prövosamma situationer, skrev under inspiration till vår uppmuntran: ”Var modiga, och må ert hjärta vara starkt, alla ni som väntar på Jehova.” — Ps. 31:25, NW.
6. Varför kan de kristna möta sjukdom och död utan att låta modlösheten överväldiga dem?
6 Det säkra hoppet om uppståndelsen tar udden av sjukdom och fruktan för döden. Genom att vi håller våra sinnen vederkvickta med Jehovas storslagna löften bärs vi upp i anden och har den glädje och tröst som bara Jehova kan ge. ”Därför fälla vi icke modet; om ock vår utvärtes människa förgås, så förnyas likväl vår invärtes människa dag efter dag. Ty vår bedrövelse [vedermödan, NW], som varar ett ögonblick och väger föga, bereder åt oss i översvinnligen rikt mått en härlighet, som väger översvinnligen tungt och varar i evighet — åt oss som icke hava till ögonmärke de ting, som synas, utan dem som icke synas; ty de ting, som synas, de vara allenast en tid, men de som icke synas, de vara i evighet.” — 2 Kor. 4:16—18.
7. Vad tjänar som ett ankare när det gäller att ge stadga nu och under de stormiga tider som ligger framför oss?
7 När Paulus dryftade Guds säkra löften, skrev han till hebreiska kristna: ”I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten [dvs. in i själva himmelen], dit Jesus såsom vår förelöpare har gått in för oss.” (Hebr. 6:19, 20) Ett välgrundat och ankarliknande hopp, som står till Jehova och till de garanterade välsignelserna i hans nya ordning, ger således stadga och tröst åt de kristna trots deras vedermödor i köttet och trots de stormiga förhållanden som omger dem i denna världen. ”Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad. Därför skulle vi icke frukta, om än jorden omvälvdes och bergen vacklade ned i havsdjupet; om än dess vågor brusade och svallade, så att bergen bävade vid dess uppror.” — Ps. 46:2—4.
8. Varför bör man inte bli modfälld, om man på grund av dålig hälsa inte kan göra så mycket som man skulle vilja göra i Jehovas tjänst?
8 Om sjukdom eller andra omständigheter förhindrar att du gör allt det du vill göra i Jehovas tjänst, kan du fortfarande glädja dig över vad du är i stånd att göra, i det du kommer ihåg Paulus’ uppmuntrande och trösterika ord: ”Gud är inte orättvis. Han glömmer inte det arbete ni har uträttat och den kärlek som ni har bevisat hans namn, när ni tjänade de heliga, vilket ni fortfarande gör.” (Hebr. 6:10, Hd) Och glöm inte att ett gott exempel i fråga om ostrafflighet och uthärdande är uppmuntrande för andra, även om någon fysisk svaghet har fått dig att sakta farten något. — Jämför 2 Korintierna 12:7—10.
9. Varför är bön och umgänge med medkristna av största vikt när man skall bekämpa modlöshet?
9 När det gäller att bevara tron stark och slå tillbaka eventuella känslor av förtvivlan och ängslan, är de kristna medvetna om hur värdefullt det är att de tar ut sin kurs med hjälp av Guds ord och ständigt kontrollerar sin position för att se var det behövs justeringar. De behöver stå i nära förbindelse med sin himmelske Fader. ”Gören eder intet bekymmer, utan låten i allting edra önskningar bliva kunniga inför Gud genom åkallan och bön med tacksägelse. Så skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara edra hjärtan och edra tankar i Kristus Jesus.” (Fil. 4:6, 7) Umgänge med medkristna är också livsviktigt. Paulus skrev till de kristna i Rom: ”Ty jag längtar efter att se er, för att jag må förläna er någon andlig gåva, på det att ni må göras fasta — eller fastmer att det må ske ett ömsesidigt utbyte av uppmuntran bland er, för var och en genom den andres tro, både er och min.” — Rom. 1:11, 12, NW.
10. Vad kan du göra, om du menar att du saknar kristet umgänge?
10 Om du längtar efter umgänge och ändå i viss mån känner dig lämnad utanför, kan du få hjälp att få ett mera vänskapligt umgänge och uppodla en bestående samhörighet med andra genom att du själv är mera vänskaplig. Vi kristna är förpliktade att vara vänskapliga mot alla och särskilt att göra gott ”mot dem som är besläktade med oss i tron”, men det är mera lockande för andra att umgås med oss, om vi är glada, uppbyggande och positiva. (Gal. 6:10, NW) Ord av självömkan kan framkalla sympati men inte alltid verklig aktning.
11. Hur får vi själva gagn, när vi traktar efter möjligheter att bistå andra?
11 Fråga också dig själv vad du kan göra för att bistå andra hellre än att koncentrera uppmärksamheten på dig själv. I Apostlagärningarna 20:35 riktar Paulus uppmärksamheten på en princip som uttrycktes av Jesus: ”Det ligger mera lycka i att ge än i att ta emot.” (NW) Lyckan blir mycket större när vi ger ut av oss själva för andras skull. ”Följaktligen, mina älskade bröder, må ni bli ståndaktiga, orubbliga, i det att ni alltid har fullt upp att göra i Herrens verk, då ni vet att ert arbete inte är förgäves i förbindelse med Herren.” (1 Kor. 15:58, NW) Petrus ger rådet: ”Framför allt ha intensiv kärlek till varandra, ty kärleken överskyler en mängd synder. Var gästfria mot varandra utan att knota. I den mån som var och en har mottagit en gåva bör ni bruka den till att tjäna varandra såsom goda förvaltare av Guds oförtjänta omtanke, uttryckt på olika sätt.” (1 Petr. 4:8—10, NW) Vår egen lycka ökas således av att vi helt och fullt använder våra möjligheter att vara uppmuntrande mot andra. — Luk. 6:38.
12. Hur kan våra bröders och systrars erfarenheter hjälpa oss att besegra modlösheten?
12 Jehovas organisations andliga välstånd ger de kristna skäl att känna sig uppmuntrade. När vi läser eller hör om erfarenheter som våra bröder runt om i världen haft, ser vi hur Jehova fogar sin välsignelse till, medan han styrker sitt folk att övervinna förföljelse, svårigheter och modlöshet. ”Lycklig är den nation, vars Gud Jehova är, det folk som han har utvalt till sin arvedel.” (Ps. 33:12, NW) Under sina resor berättade Paulus och Barnabas för andra ”utförligt om hedningarnas omvändelse”. Vad blev resultatet? De ”gjorde därmed alla bröderna stor glädje”. (Apg. 15:3) Underlåt inte att dela med dig åt andra av dina erfarenheter i tjänsten för Jehova, så att du uppmuntrar dem. Du kan också i din tur be andra berätta sina erfarenheter eller söka tillfälle att läsa sådana. — Ps. 122:1—9.
13. Vilka anordningar har Jehova gjort för att hans folk skall få uppmuntran trots att de omkring sig har omständigheter som kan slå ned modet?
13 För att förhindra att vår tro lider skeppsbrott på grund av modlöshet behöver vi alltså både bli uppmuntrade av andra och själva uppmuntra andra. ”Fortsätt därför med att trösta varandra och uppbygga varandra, alldeles som ni ju också gör. Vi [uppmanar] er, bröder: Förmana dem som vandrar oordentligt, tala tröstande till de nedstämda själarna, stöd de svaga, var långmodiga mot alla.” (1 Tess. 5:11, 14, NW) Medan det råder oro och förvirring överallt omkring oss och förhållandena hotar att göra att vår tro lider skeppsbrott, kan vi med tillförsikt räkna med att Jehova skall hjälpa oss att rida ut stormen och undvika att bli offer för modlöshet. ”Och han förde dem ut ur deras trångmål. Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade. Och de blevo glada, att det vart stilla, och han förde dem till den hamn, dit de ville. De må tacka HERREN [Jehova] för hans nåd och för hans under med människors barn.” — Ps. 107:28—31.
Personligheter kan göra att ens tro lider skeppsbrott
14. Hur kan personligheter göra att ens tro lider skeppsbrott?
14 De kristna står också inför faran att kollidera med medkristna på ett sådant sätt att deras egen eller andras tro förmås att lida skeppsbrott. Dessutom underrättar bibeln oss om att några få mitt inne i den kristna församlingen skulle avvika från tron och försöka påverka andra att följa efter dem. Å andra sidan litar de kristna på sina beprövade och trogna bröder och systrar och har aktning för dem, och de uppskattar sina trogna herdars ledarskap och föredöme. Men de får inte låta det andra människor gör bli orsak till att de lider ”skeppsbrott i tron”. När Guds tjänare tar ut sin kurs, är det därför mycket nödvändigt att de undviker att låta personligheter otillbörligt påverka dem. — 1 Tim. 1:19.
15. Hur beskriver Judas somliga som kunde finnas som ett hot i församlingen innan de blev uteslutna?
15 Judas nämner somliga som nästlade sig in i den kristna församlingen och sökte vända ”vår Guds oförtjänta omtanke till en ursäkt för tygellöshet”, och han beskriver dem som ”blindskär vid edra kärleksmåltider”. ”Dessa människor är sådana som knorrar och som knotar över sin lott i livet, i det de vandrar enligt sina egna begär; och deras mun för ett storordigt tal, medan de beundrar personligheter för sin egen fördels skull.” (Jud. v. 3, 4, 12, 16, NW; jämför 2 Petrus, kapitel 2.) När sådana personer avslöjas, blir de uteslutna som sådana som inte är förtjänta av att finnas i församlingen. Men om någon förkastar Guds ords sanning och visar sig vara en som ständigt knotar, medan han söker dölja sin avfällighet och vilseleda andra genom att beundra personligheter, bör vi då följa denne ut ur sanningen och in i undergången? Hur oförståndigt skulle inte detta vara! Var försiktig, så att din tro inte lider skeppsbrott genom att stöta emot något av dessa ”blindskär”!
16. a) Vilken inställning bör vi ha, när en äldste hjälper oss att tillämpa Guds ord? b) Vilka motsatta attityder visades av några av Jesu lärjungar?
16 När herdar och lärare i församlingen strävar efter att hjälpa oss att göra framsteg i Guds ords sanning, tar vi då anstöt av personligheter? Många som blev Jesu lärjungar tyckte om en del av hans läror och var förtjusta över att få mat och bli botade genom underverk, men när de fick veta att de måste äta ”Människosonens kött” och dricka ”hans blod”, var detta chockerande för dem, och resultatet blev att ”många av hans lärjungar [gick] bort till det som de hade bakom sig och ville inte längre vandra med honom”. De stannade inte länge nog för att få förståelse i fråga om denna livsviktiga lära. — Joh. 6:48—69, NW.
17, 18. a) Har visade apostlarna den rätta inställningen i förbindelse med en lära som kan vara svår att godta? b) Varför var den trolöshet Judas Iskariot visade inte orsak för de övriga apostlarna att vackla i tron? Vad kan vi lära av detta?
17 När Jehovas ”trogne och omdömesgille slavs” organisation kommer med någon ny förståelse grundad på Guds ord, kan det ibland vara litet svårt för oss att helt och fullt förstå det som har publicerats. Men vad bör vi göra? Bör vi bli kritiska och kanske dra slutsatsen att detta helt enkelt är vad några i högkvarteret menar om saken? Eller kommer vi att visa samma inställning som apostlarna, när Jesus hade ställt en fråga till dem vid det här nämnda tillfället, då många lärjungar hade vänt sig bort: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tro och förstå, att du är Guds Helige.”
18 Apostlarna hade genom att jämföra Jesu läror och levnadslopp med de hebreiska skrifterna blivit övertygade om att han verkligen var Messias, och de skulle inte vända sig bort från att följa honom på grund av att han lade fram någon ny lära, som för ögonblicket var svår att godta. Det var naturligtvis en som längre fram vände sig bort, nämligen Judas Iskariot. Girighet förvandlade hans sinne och hjärta. Men var det så att den trolöshet som en av de utvalda apostlarna visade ödelade de övriga elvas tro? Nej, så var det inte, även om deras tro vacklade i viss mån, då Jesus greps och dödades på tortyrpålen. De återhämtade sig andligen, och från och med pingsten år 33 v.t. styrkte Jehova dem genom sin heliga ande.
19. a) Vilket viktigt faktum bör vi alltid vara medvetna om, när det gäller ledarskapet inom den kristna församlingen? b) Vilket ansvar vilar på de äldste, och vad bör vi inte låta ske när det gäller personligheter?
19 Glöm aldrig att vi, precis som apostlarna, följer Jesus Kristus och inte någon människa eller skara av människor som ledare på jorden. Ja, ofullkomliga människor används till att hjälpa oss, från den styrande kretsen till de äldste i våra församlingar, men dessa män har det krävande ansvaret att undervisa helt i överensstämmelse med Guds ord. De skall efterlikna aposteln Paulus, som sade till de äldste i Efesus: ”Jag ... avhöll mig [inte] från att meddela er något av det som var gagneligt, inte heller från att undervisa er offentligen och från hus till hus.” (Apg. 20:20, NW) Han uppmanade allvarligt Timoteus att som äldste predika Guds ord för att bygga upp tron och förbereda församlingen för den tid då somliga inte skulle ”fördra den hälsosamma läran; utan i överensstämmelse med sina egna begär ... samla lärare åt sig för att få sina öron kliade”. (2 Tim. 4:1—4, NW) Vad är det vi vill? Att någon skall klia oss i öronen och säga att allting är i sin ordning, när det kanske inte är i sin ordning, eller att någon skall tala till oss i överensstämmelse med sanningen men ändå göra det på ett vänligt sätt och hjälpa oss att vandra på ett sätt som behagar Gud? (Ef. 4:11—15) Låt inte personligheter komma in mellan dig och din himmelske Fader, Jehova, och den kristna församlingens huvud, Kristus Jesus!
Att samsas med varandra i kärlek
20, 21. a) Vilka faktorer gör det nödvändigt att vi visar tålamod och tolerans när vi har med varandra att göra? b) Vilket råd ger Paulus i Kolosserna 3:13, 14 när det gäller att bevara friden och kärlekens band i församlingen?
20 Eftersom vi alla är födda i synd och ofullkomlighet, behöver vi, när vi lär känna Guds ords sanning, skjuta de gamla personlighetsdragen åt sidan och arbeta flitigt för att ikläda oss den nya personligheten. (Ef. 4:23, 24, NW) Jehova kommer att fortsätta att forma oss så länge som vi underkastar oss att göra hans vilja. Men icke önskvärda personlighetsdrag har en förmåga att hålla sig kvar trots våra ansträngningar att övervinna dem, och vi kan finna att vi fortfarande arbetar på något av dessa drag många år efter det att vi symboliserat vårt överlämnande till att göra Jehovas vilja. Följaktligen behöver vi vara toleranta mot varandra. Dessutom behöver skiljaktiga personlighetsdrag inte nödvändigtvis återspegla svagheter — de kan bara vara uttryck för den variation som Jehova har sörjt för bland människor.
21 Kärlek och tolerans kommer att hjälpa oss att undvika att vara överkänsliga. Det kan hända att en broder på grund av tyngande problem går förbi oss utan att säga någonting eller att han vid något tillfälle använder skarpa ord. Eller också kan det vara en vana eller ett karaktärsdrag hos någon annan som har en benägenhet att förarga oss. Hurudan situationen än är ger bibeln rådet: ”Fortsätt att ha fördrag med varandra och förlåta varandra villigt, om någon har orsak till klagomål mot en annan. Ja, såsom Jehova villigt förlät er, så handla också ni på samma sätt. Men förutom allt detta ikläd er kärleken, ty den är ett fullkomligt föreningsband.” — Kol. 3:13, 14, NW.
22. a) Vad skulle man kunna förmås att göra, om man blev upprörd över en broders ofullkomligheter? b) Vad behövs först för att vi skall få våra överträdelser förlåtna av Gud?
22 Låt därför inte skiljaktigheter i fråga om personlighet göra att du lider skeppsbrott i tron. Inrikta din kurs på ett sådant sätt att du undviker att kollidera med din broder. Om djävulen kan få dig att bli så upprörd över din broders ofullkomligheter att du uteblir från mötena eller avhåller dig från att predika de goda nyheterna om Riket, är han mycket tillfredsställd. Vill du göra motståndaren tillfredsställd genom något irritationsmoment eller en högmodsande? Betyder din samhörighet med Jehova så litet att du skulle sluta upp att tjäna honom eller sakta farten på grund av att någon av bröderna begår en orätt handling? Kom ihåg att om Jehova krävde fullkomlighet av din broder i denna tid, skulle han kräva det av dig också. Om du vill att Gud skall förlåta dig dina tillkortakommanden, måste du vara villig att förlåta din broders tillkortakommanden. Jesus förklarade att förlåtelsen av våra synder beror på vår villighet att förlåta andras synder. — Matt. 6:12, 14, 15.
Undvik att vålla att andra tar anstöt
23, 24. a) Hur liknas tungan passande vid rodret på ett skepp? b) Vilket råd ger bibeln om att tala sanningen och det som är uppbyggande?
23 Tungan kan göra stor skada, om man inte bemästrar den på rätt sätt. Jakob belyser det på följande sätt: ”Se, också båtar blir, fastän de är så stora och drivs av starka vindar, styrda av ett mycket litet roder, dit rorsmannens håg står. Så är också tungan en liten lem och kommer likväl med mycket skryt.” Varför skulle vi låta tungan komma ur kontroll som ett felaktigt inställt roder och göra att vi kraschar in i någon som tillsammans med oss lovprisar Jehova? ”Ur samma mun utgår välsignelse och förbannelse. Det är inte tillbörligt, mina bröder, att det fortfar på detta sätt. En källa låter inte det söta och det bittra porla fram ur samma öppning, eller hur?” — Jak. 3:4, 5, 10, 11, NW.
24 När du känner en benägenhet att säga ett ord i vrede eller att ta del i skadligt skvaller eller förtal, kom då ihåg att det är skeppets kapten som med hjälp av rodret bestämmer fartygets kurs. Om vi i hjärtat inte tänker ont om våra bröder, kommer vi inte att förmås att tala skadliga ord med tungan. ”Då ni nu har lagt bort lögnen, så tala sanning var och en av er med sin nästa.” ”Låt inte något ruttet tal gå ut ur er mun, utan i stället sådant tal som är nyttigt till att uppbygga, allteftersom det kan behövas, på det att det må förläna åhörarna det som är gynnsamt för dem.” — Ef. 4:25, 29, NW.
25. Vilket råd ges när det gäller att bilägga personliga tvister?
25 Var snar att bilägga tvister. Saker av mindre betydelse kan man ofta ha överseende med utan att göra någon stridsfråga av dem. Om problemet kvarstår, gå då till den broder som har försyndat sig och dryfta saken privat på ett kärleksfullt och vänligt sätt. Och om en broder kommer till dig för att dryfta en orsak till klagomål, utöva då självbehärskning och lyssna först till vad som sägs, så att du förstår situationen och inte snabbt försöker försvara dig själv eller tillgriper motanklagelser. — Ef. 4:26, 32.
26. Hur blir vi genom Guds ord försäkrade om att vi framgångsrikt kan fullborda vår resa genom de stormiga tider vi har framför oss och komma in i Jehovas nya tingens ordning?
26 Guds motståndare, Satan, djävulen, vet att hans tid är kort och gör därför att människohavet blir alltmer upprört från dag till dag. (Dan. 7:2, 3; Upp. 13:1) Denne store motståndare till Gud skulle vilja ödelägga vår tro genom att fylla oss med modlöshet eller genom att åstadkomma en kollision mellan personligheter. Men genom att vi håller vår tro sjövärdig och genom att vi noga vakar över att vi navigerar enligt Guds säkra ord kommer vi, med Jehovas osvikliga hjälp och oförtjänta omtanke, att fullborda vår resa genom dessa stormiga tider, så att vi kommer igenom den ”stora vedermödan” och kommer in i Jehovas nya tingens ordning, där ”havet ... icke [finns] mer”. (Upp. 21:1) Hur tacksamma kommer vi inte vid den tiden att vara mot Jehova för att vi inte lät någon av de lockelser eller svårigheter som vi mötte göra att vår tro led skeppsbrott och förvägra oss de storslagna välsignelser som skall åtnjutas till evig tid av dem som älskar Gud med fullständig hängivenhet! ”Nu är vi inte av det slaget som drar sig undan, så att de förgås, utan av det slaget som har tro, så att själen bevaras vid liv.” — Hebr. 10:39, NW.