Efesierbrevet: Enhet uppnådd genom Kristus

EN AV de kristna församlingar som aposteln Paulus grundade på sina missionsresor var den i Efesus. Han predikade där åtminstone vid två tillfällen. Vid det första tillfället kom han dit tillsammans med sina medarbetare Akvila och Priscilla, och han stannade då en helt kort tid. (Apg. 18:18—21) Men när han återvände, stannade han mycket längre, som han också senare framhöll för de äldste i Efesus: ”Ha i minnet att jag i tre års tid, natt och dag, inte upphörde med att allvarligt förmana var och en under tårar.” (Apg. 20:17—35) Den kärleksfulla möda som Paulus ägnade dem bar god frukt. Hans brev till dem innehåller inte några skarpa förebråelser lika dem han ansåg det nödvändigt att ge församlingarna i Korint och Galatien.

Att det var Paulus som skrev detta brev råder det inget som helst förnuftigt tvivel om. Brevet självt innehåller två hänvisningar till honom såsom den som har skrivit det. (Ef. 1:1; 3:1) Det är också präglat av Paulus’ sätt att skriva. Och de första ”kyrkofäderna” vittnar om att Paulus har skrivit detta brev. Enligt det övervägande bevismaterialet skrev han det enkom till de kristna i Efesusa medan han var i fängelse i Rom, och det skedde omkring år 61 v.t.

Enhet tillsammans med och genom Kristus är detta brevs tema, vilket klart framgår av att det finns tretton hänvisningar till ”gemenskap med” Kristus i detta brev, långt flera än i något annat brev som Paulus har skrivit. Han visar att enhet är Jehovas uppsåt och talar om de uppgifter som Kristi lösenoffer och ”gåvor i form av människor” har haft att fylla för att något sådant skulle förverkligas. Dessutom ger Paulus i detta brev familjemedlemmar, slavar och herrar råd för att de också skall kunna bevara enheten bland sig.

GUDS UPPSÅT: ENHET

I första kapitlet betonar Paulus den enhet eller gemenskap med Jesus Kristus som dennes sanna efterföljare åtnjuter till följd av Guds oförtjänta omtanke. Han riktar i synnerhet uppmärksamheten på Guds uppsåt att sammanfatta allt igen i himmel och på jord med hjälp av ”en förvaltning”. Detta samlande och enande verk började vid pingsten, när cirka 120 lärjungar till Kristus erhöll Guds heliga ande, och det utsträcktes till att omfatta hedningar, då Kornelius och hans hus gav gynnsamt gensvar i samband med att aposteln Petrus predikade för dem och de lät döpa sig. Av de verkliga förhållandena i nutiden framgår det att det har pågått ett arbete för att ”sammanfatta allt ... på jorden”, vilket började med församlandet av en ”stor skara” av ”andra får”. Detta församlande skall fortsätta, tills alla som är i minnesgravarna hör Jesu röst och kommer ut. — Joh. 5:28, 29; 10:16; Upp. 7:9.

Paulus fortsätter så och tackar Gud för dessa kristna och ber att de må ha en ande av vishet. Han talar om deras förmåga att göra en rätt uppskattning eller värdering, tack vare att deras ”hjärtas ögon har blivit upplysta”, och framhäver på så sätt mycket lämpligt att Gud gör dem medvetna om något som talar till deras hjärta. Med detta som drivfjäder kan de ”förnyas i den kraft som påverkar ... [deras] sinne”. (Ef. 4:23) Genom denna andliga insikt blir de kristna övertygade om det härliga hopp som väntar dem — ett säkert och visst hopp grundat på Guds väldiga kraft, som kom till uttryck då han uppväckte Jesus från de döda.

I andra kapitlet vänder Paulus sig till de hednakristna, som förmodligen var i majoritet där i Efesus. De vandrade en gång enligt denna världens härskare (Satan, djävulen) och uppförde sig enligt begären hos sitt fallna kött, och därför åtnjöt de inte Guds ynnest. Som oomskurna hedningar var de okunniga om och utestängda från Guds förbund med Abraham. Men nu har de förts till gemenskap med Jesus Kristus. Hur har det skett? Jo, Jesu offer uppfyllde förebilderna i lagen och gjorde slut på dem, och lagen hade varit ett hinder mellan judar och hedningar. Eftersom dessa efesiska hedningar nu hade blivit kristna, var de medborgare med de heliga och medlemmar av Guds husfolk. Inget av detta har med någon förtjänst hos dem själva att göra, utan allt beror av att de utövar tro, och denna tro är en Guds gåva.

Därpå talar fången Paulus om det förvaltarskap som Gud har betrott honom med. Fastän han är ringare än den ringaste av alla de heliga, har han blivit betrodd med att göra den heliga hemligheten känd, nämligen att också hedningar kan få del i löftet genom att de förs till gemenskap med Kristus. Tack vare Jesus Kristus kan de med full tillförsikt och ett fritt och öppet tal ha tillträde till Gud.

Paulus ber återigen för sina kristna bröder, och denna gång begär han att Gud skall förunna dem att bli starka och genom tro och kärlek bli befästa på en säker grundval. Han avrundar denna första del av sitt brev med att ge uttryck åt en synnerligen uppmuntrande tanke: att Gud kan göra mer än övernog utöver allt vad vi skulle kunna be om eller föreställa oss.

GUDS ”GÅVOR” BIDRAR TILL ENHET

Paulus börjar den senare delen av sitt brev med att råda de kristna att uppföra sig på ett passande sätt, med fullständig ödmjukhet och mildhet. I vilket syfte? För att de alla måtte vara förenade genom fridens band. Ja, enhet är något mycket viktigt! ”Det är en enda kropp och en enda ande, ... [ett] enda hopp, ... en enda Herre, en enda tro, ett enda dop; en enda Gud och allas Fader.” (Ef. 4:2—6) En sjufaldig enhet! Hur avlägsen är inte kristenheten från sådan enhet!

Paulus fortsätter med att framhålla att Gud har gett gåvor i form av människor, t. ex. apostlar, profeter, evangelieförkunnare, herdar och lärare. Varför? Åter, läser vi, för att främja enheten: ”Tills vi alla når fram till enheten i tron och i den exakta kunskapen om Guds Son”, i det vi inte längre är spädbarn, utan är på väg att bli andligt fullvuxna och kan stå starka och förenade som en enda kropp, där varje led och lem bidrar till kroppens välbefinnande och användbarhet. — Ef. 4:11—16.

KRISTNA EGENSKAPER OUNDGÄNGLIGA FÖR ENHET

För att uppnå detta måste de kristna lägga bort den gamla personligheten med dess själviska begär och vanor och ta på ”den nya personligheten som blev skapad enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och lojalitet”. — Ef. 4:22—24.

Om den kristna enheten skall kunna bevaras, måste de kristna tala sanning med varandra; de får inte fortsätta att vredgas på varandra, inte stjäla från varandra. Inte heller får de använda ett rått och oanständigt språk, utan de skall tala sådant som är gott, lämpat att bygga upp allt efter behov. I stället för att vredgas och skrika åt varandra skall de kristna vara hänsynsfulla, ömt medlidsamma, villiga att förlåta varandra, varigenom de blir efterliknare av Gud, som också villigt förlåter. — Ef. 4:25—32.

Därnäst varnar Paulus för omoraliskhet på det sexuella området, som sannerligen också kan utgöra en söndrande kraft. De kristna skall hålla sig borta från otukt, orenhet, skamligt uppförande, oanständigt skämt. I stället för att umgås med dem som bedriver sådana ting och att ha del i sådana ting skall de lyda uppmaningen: ”Fortsätt med att skaffa er visshet om vad som är välbehagligt för Herren.” Likaså skall de fortsätta med att förebrå dem som bedriver sådana onda ting. Ja, vi måste ”ge ... noga akt” på hur vi vandrar, ”att det inte är som ovisa utan som visa”, i det vi ”köper den lägliga tiden” till att utföra fruktbärande arbete, ”eftersom dagarna är onda”. (Ef. 5:10, 15, 16) De kristna skall inte berusa sig med alkoholhaltiga drycker, utan de bör vara angelägna om att bli uppfyllda av Guds ande; och vi blir hjälpta till detta, om vi sinsemellan talar med psalmer, lovsånger till Gud, andliga sånger och gör musik i våra hjärtan.

UNDERORDNANDE BIDRAR TILL ENHET

Paulus framhåller därpå underordnandets princip, som är så viktig för den kristna enheten. Alla kristna skall underordna sig varandra. Hustrur skall underordna sig sina män. Detta skall inte alls visa sig vara besvärligt, om männen, enligt vad Paulus därpå tillråder, älskar sina hustrur som sina egna kroppar — ja, till och med mer än sig själva, för de skall älska sina hustrur som Kristus älskade församlingen. Hur mycket älskade han den? Så mycket att han utgav sitt liv för den. När en man har sådan kärlek till sin hustru och hustrun helt och fullt underordnar sig, då åtnjuter de sannerligen, såsom Gud avsåg från början, en enhet tillsammans såsom ”ett kött”. För att man skall uppnå en Kristuslik familjeenhet, måste barnen vara lydiga mot sina föräldrar, och fäderna måste vara noggranna med att inte reta upp sina barn i onödan utan fostra dem i Jehovas tuktan. — Ef. 5:21—6:4.

Paulus för in enhetens princip på ännu ett område av mänskliga relationer, då han råder slavar att vara lydiga mot sina herrar och att tjäna dem med välvilligt sinne. När allt kommer omkring, skall Gud belöna ett rätt handlingssätt, oberoende av om mänskliga herrar gör det eller inte. Samtidigt skall mänskliga herrar, i sitt handlingssätt mot sina slavar, tänka på att de själva har en Herre som de är ansvariga inför, i himlarna. — Ef. 6:5—9.

DEN ANDLIGA VAPENRUSTNINGEN ÄR VIKTIG

Efesus var en stad som inte bara var välkänd för sitt stora Artemistempel utan också för sina magiska konster. (Apg. 19:11—20) Därför var det mycket passande att Paulus uppmanar de kristna att ta på den fullständiga vapenrustningen från Gud, för att kunna stå fasta mot ”världshärskarna i detta mörker, mot de onda andemakterna i det himmelska”. (Ef. 6:11—13) Vad består denna vapenrustning av? Den inbegriper Guds ords sanning och rättfärdighetens bröstharnesk till skydd för hjärtat. Så finns också den utrustning som hör fridens goda nyheter till, trons stora sköld, hoppet om frälsning såsom en hjälm och därtill andens svärd, det vill säga Guds ord. — Ef. 6:14—17.

Men vid sidan av denna fullständiga vapenrustning är det något mer som behövs. Vad är det? Bön, för att få hjälp från Gud. Därför fortsätter Paulus: ”Medan ni med varje form av bön och ödmjuk anhållan fortsätter att bedja i anden ... för alla de heliga.” Ödmjukt ber Paulus att de också skall bedja för honom, att han ”dristigt” måtte tala om de goda nyheterna. — Ef. 6:18—20.

I sin avslutning skriver Paulus att den älskade brodern Tykikus skall göra församlingen där i Efesus bekant med hur det går för Paulus. Av detta tycks det framgå att det var han som förde Paulus’ brev till dem från Rom. Och såsom Paulus gör i alla sina brev slutar han med en bön om att Guds oförtjänta omtanke måtte vara med dem.

Vilket överflöd av utmärkt undervisning och uppmuntran med avseende på enheten bland oss i denna tid ger inte aposteln här i sitt brev till efesierna! Låt oss bli alltmer bekanta med det, göra det till vårt eget, och bringa vårt liv i ännu större överensstämmelse med det!

[Fotnoter]