Paulus skriver Filipperbrevet — ett brev om kärlek och glädje

STADEN Filippi grundades av det militära geniet Filip II av Macedonien (Alexander den stores far), som gav staden namn efter sig själv. Den blev den främsta staden i Macedonien, som nu utgör norra delen av Grekland och södra delen av Jugoslavien. Historieskrivare ger stort beröm åt macedoniernas utmärkta egenskaper, och det var tydligen så att sanningens säd, som såddes där i Macedonien av aposteln Paulus, verkligen föll i god och utmärkt jord. — Luk. 8:8, 15.

Paulus och hans färdkamrater besökte Filippi under hans andra missionsresa, omkring 49—52 v.t. De hade av Guds ande förbjudits att predika på vissa andra platser. Vid den tiden fick Paulus under natten en syn, i vilken en viss macedonisk man vädjande sade till honom: ”Ta steget över till Macedonien och hjälp oss.” Lukas berättar vidare: ”Så snart som han hade sett synen, sökte vi ge oss av till Macedonien, då vi drog den slutsatsen att Gud hade tillkallat oss att förkunna de goda nyheterna för dem.” — Apg. 16:6—10.

Det är sannolikt att ganska få judar var bosatta i Filippi. En antydan om detta är att Paulus, i stället för att gå till synagogan på sabbaten som han var van, gick ut utanför stadsporten längs med en flod till en plats där kvinnor var samlade för att bedja.

Det är också intressant att lägga märke till den roll kvinnorna tycks ha spelat i församlingen i Filippi. Paulus gick till ett ställe där kvinnor samlades för att bedja. Det var en omvänd kvinna, Lydia, som visade särskilt stor frikostighet och gästfrihet, något som längre fram kännetecknade denna församling. Sedan Lydia blivit döpt bad hon enträget missionärsgruppen: ”Om ni har bedömt mig vara trogen mot Jehova, kom då in i mitt hus och stanna kvar.” Och Lukas tillägger: ”Hon nödgade oss helt enkelt att komma.” (Apg. 16:11—15) Vidare fanns där två kvinnor som Paulus var orolig för, Evodia och Syntyke, som hade ”kämpat sida vid sida med ... [Paulus] i förbindelse med de goda nyheterna tillsammans med Klemens”, en broder. — Fil. 4:2, 3.

KÄRLEKENS BAND

Det fanns ett varmt kärleksband mellan Paulus och filipperna. Han visade ju kärlek för det första genom att bege sig dit och predika för dem, och deras gensvar var varmhjärtat. Vid minst fyra tillfällen sände de penningmedel till Paulus. Två gånger, medan Paulus befann sig i Tessalonika, var filipperna de enda som gjorde detta, som han själv berättar: ”Ingen församling ... tog del med mig i fråga om att ge ut och ta emot, utom ni ensamma; därför att även i Tessalonika sände ni något till mig både en och två gånger för mitt behov.” (Fil. 4:15, 16) Fastän Paulus kom att lida brist, när han var i Korint, blev han ändå inte en börda för någon enda av bröderna där, och detta — enligt honom själv — tack vare att ”bröderna som kom från Macedonien avhjälpte rikligt min brist”. (2 Kor. 11:9) Senare, när Paulus var fånge i Rom, sände filipperna en gåva till honom. (Fil. 4:10—14) Det förefaller som om det var denna gåva, jämte det tillfälle som erbjöd sig för Paulus att meddela sig med dem, som föranledde honom att skriva Filipperbrevet, omkring år 60 eller 61 v.t.

Paulus’ brev till filipperna kan verkligen beskrivas som ett brev om kärlek eller ett ”kärleksbrev”. Detta stämmer väl överens med att Paulus inte inleder brevet med att hänvisa till sitt ämbete som apostel, utan talar om sig som Kristi slav. Vidare antyds det också av att det, å ena sidan, inte förekommer några uttryck för rättfärdig harm, inte någon kritik därför att man i församlingen godtagit falska läror.

Å andra sidan innehåller detta brev sådana ömhetsbetygelser som denna: ”Gud är ... mitt vittne på hur jag ivrigt längtar efter er alla med sådan öm tillgivenhet som Kristus Jesus har.” Paulus är tillfreds med att bli kvar i köttet, därför att, som han säger, detta ”är nödvändigare för er skull”. Han kallar dem sina ”älskade” bröder. — Fil. 1:8, 24; 2:12; 4:1.

ETT BREV PRÄGLAT AV GLÄDJE

Paulus’ brev till filipperna överflödar också av glädje och hoppfullhet. Han är själv glad, och han förmanar dem att glädja sig. Det kan sägas att brevet flödar över av samma slags ande som den Paulus och Silas hade då de, sedan de blivit slagna, fängslade och satta i stocken, just där i Filippi, vid midnatt hördes sjunga såväl som bedja högt. — Apg. 16:25.

I brevets själva inledning säger Paulus att han frambär ödmjuk bön för dem med glädje. Vidare säger han att hans fångenskap har lett till framåtskridande för de goda nyheterna snarare än något annat. Ja, hans bojor har blivit allmänt kända bland kejsarens soldater, det pretorianska gardet, och bröderna har tagit mod till sig, på grund av den här inspärrningen av Paulus, och talar Guds ord med större dristighet. Visst var det några som predikade Kristus på grund av dåliga eller orätta motiv, därför att de hoppades kunna vålla Paulus mera lidande. Men eftersom följden av allt detta var att Kristus gjordes ännu mera känd, reagerade Paulus på det sätt hans ord vittnar om: ”Detta gläder jag mig över. Ja, jag skall också fortsätta att glädja mig.” — Fil. 1:13—18.

Trots de offer som kan komma att krävas av Paulus säger han: ”Så är jag glad och gläder jag mig med er alla. Nu må ni också själva på samma sätt vara glada och glädja er med mig.” Han ämnar sända Timoteus till dem, så att hans själ, när Timoteus återvänder, skall kunna vara glad. Han ämnar också sända Epafroditus, för att de, när de får se honom, skall kunna glädja sig igen. ”Välkomna honom därför på sedvanligt sätt i Herren med all glädje.” (Fil. 2:17—19, 25—29) Han börjar vad som nu är kapitel tre i samma ande, då han förmanar dem: ”Slutligen, mina bröder, fortsätt att glädja er i Herren.” Och hur börjar han kapitel fyra? ”Följaktligen, mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje och krona.” Och sedan tillägger han: ”Gläd er i Herren alltid. På nytt vill jag säga: Gläd er!” Längre fram slår Paulus åter an en glad ton, då han säger: ”Jag gläder mig verkligen mycket i Herren över att ni nu till sist har återupplivat er tanke på mitt bästa, som ni verkligen hade tanke på, men ni hade inte tillfälle.” — Fil. 3:1; 4:1, 4, 10.

RÅD SOM ÄR SYNNERLIGEN PASSANDE FÖR OSS I DAG

Även om Paulus inte ansåg det nödvändigt att kritisera de kristna i Filippi, tyckte han sig ändå behöva ge dem utmärkta uppbyggande förmaningar med avseende på ett tänkesätt, ett uppförande och en nitälskan av det rätta slaget, allt sådant som är synnerligen passande för oss i dag. Han säger dem att han fortsätter att bedja om ”att er kärlek än mer och mer må överflöda av exakt kunskap och full omdömesförmåga; att ni må skaffa er visshet i fråga om de viktigare tingen, så att ni må vara fläckfria och inte får andra att snava fram till Kristi dag, och att ni må uppfyllas av rättfärdig frukt”. ”Uppför er nu endast på ett sätt som är värdigt de goda nyheterna om den Smorde.” (Fil. 1:9—11, 27) Hur lämpliga är inte dessa råd för oss i dag! Med alla de frestelser att göra orätt, som finns på alla håll, hur aktsamma bör vi inte vara, så att vi aldrig lockas ur kursen av mindre viktiga ting! Och hur viktigt är det inte att vi kraftigt stöder vårt predikande av de goda nyheterna med ett uppförande som är värdigt detta predikande!

I fortsättningen talar Paulus om att han längtar efter att få höra att hans bröder i Filippi ”står fasta i en ande och med en själ kämpar sida vid sida för tron på de goda nyheterna och inte i något som helst avseende låter skrämma” sig ”av ... [sina] motståndare”. (Fil. 1:27, 28) Med tanke på det växande motståndet mot predikandet av de goda nyheterna om Guds rike är denna förmaning lika lämplig i vår tid.

I sina därpå följande ord uppmuntrar Paulus oss att vara förenade i kärlek, medömkan och öm tillgivenhet och att inte göra något ”av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med anspråkslöshet i sinnet” hålla före ”att de andra är ... [oss] överlägsna”. För att ge större kraft åt sin förmaning pekar han på Jesu exempel och den belöning Jesus fick: Fast Jesus var till i Guds gestalt, ville han inte äregirigt söka vara jämlik Gud, utan han ödmjukade sig, inte bara genom att komma till jorden som människa, utan ända därhän att han lät sig dödas på den föraktade avrättningspålen. Därför att han valde en sådan kurs, gav Gud honom ett namn som är över varje annat namn. — Fil. 2:1—11.

Återigen ger Paulus råd om ett rätt uppförande: Undvik knot och invändningar, var klanderfria, oskyldiga, oklanderliga. Det är en kristen plikt att vittna både genom ord och genom handling, så att man ”lyser som ljusspridare i världen” och ”håller ett fast grepp om livets ord”. Paulus varnar också för dem som berömmer sig av köttet. Han pekar på allt som han kunde berömma sig av, men han anser det som en hop avskräde, för att han må vinna Kristus. Paulus glömmer alla de ting han har bakom sig och sträcker sig ivrigt mot de ting han har framför sig. (Fil. 2:12—16; 3:2—14) Och är inte detta vad alla kristna bör göra?

När vi tänker på den allt sämre ekonomiska situationen i världen, såväl som det ständigt växande hotet från brottslighet och våld, hur aktuellt är då inte Paulus’ råd att vi, trots allt, skall fortsätta att glädjas! ”Var inte bekymrade för någonting”, lyder hans fortsatta råd, ”utan låt i allting, genom bön och ödmjuk anhållan jämte tacksägelse, de ting ni begär göras kända för Gud.” Då skall ”Guds frid, som övergår allt förstånd, ... skydda era hjärtan och era tankeförmågor”. Ja, tack vare ett mycket gott förhållande till sin himmelske Fader kan en kristen känna lugn och ro. — Fil. 4:6, 7.

Vi bör inte heller förbise det förhållandet att Paulus ger oss utmärkta indirekta förmaningar genom det goda föredöme han själv var i fråga om nitälskan, uppskattning, tro och förnöjsamhet: ”Jag har lärt mig att reda mig med vad jag har, vilka omständigheter jag än befinner mig i.” ”Allt har jag styrka till på grund av honom som ger mig kraft.” — Fil. 4:11, 13.

Och aldrig har väl några ord skrivits som skönare och värdigare säger oss vad vi skall fylla hjärta och sinne med än de vi finner i Filipperna 4:8: ”Slutligen, bröder, vadhelst som är sant, vadhelst som är av allvarlig betydelse, vadhelst som är rätt, vadhelst som är kyskt, vadhelst som är värt att tycka om, vadhelst som är väl omtalat, vad dygd som än finns och vad berömvärt som än finns, detta skall ni fortsätta att tänka på.” Vilket skydd ständig tanke på dessa ting är, ja skydd mot strömmen av oanständighet och pornografi, som väller fram från alla håll och bombarderar syn och hörsel!

Paulus’ brev till filipperna är verkligen ett kärlekens och glädjens brev och är till stor nytta för alla kristna som lever i dag.