Hur den kristna församlingen fungerar
MÄNSKLIGHETEN är mycket splittrad för närvarande. Religiösa, rasliga, nationella, sociala och språkliga barriärer har visat sig vara oöverstigliga. Men det var inte Guds mening att sådan splittring skulle uppstå. Till att börja med var Adam och Eva, människosläktets föräldrar, i full endräkt och harmoni med varandra och — ännu viktigare — med Gud och hans himmelska familj av änglasöner. (1 Mos. 1:27—31; Job 38:7) Det är Guds uppsåt att återställa denna endräkt och harmoni i universum. Bibeln talar om Guds ”viljas heliga hemlighet” och säger: ”Den är i överensstämmelse med hans beslut, det som han behagade fatta vid sig själv om en förvaltning vid de fastställda tidernas fullbordan, nämligen att sammanfatta allt igen i den Smorde, det som är i himlarna och det som är på jorden. Ja, i honom.” — Ef. 1:9, 10.
Det kan inte råda någon fred och lycka på jorden utan endräkt. Men det får inte vara en endräkt som uppnås genom fruktan, som våra dagars nationer hoppas åstadkomma för att skydda sig mot kärnvapenkrig. Sann fred måste vara grundad på en i hjärtat känd endräkt — kärlek till varandra och till Gud. Detta sammanfattande i Kristus är ett sammanfattande under Jehova Guds myndighet, ett erkännande av honom som suverän. Under de gångna 1.900 åren har han församlat människor av alla raser, nationer och språk för att bilda den kristna församlingen med Kristus som huvud. I denna tid för avslutningen av den nuvarande världsomfattande tingens ordning församlar Gud också människor som hoppas få överleva denna ordnings slut för att få leva på jorden för evigt under Jehovas suveränitet. Vidare kommer Kristus under sitt rikes tusenåriga styre att återföra de döda genom en uppståndelse för att sammanfatta alla, som visar sig vara lydiga, till en enda harmonisk kropp. — 1 Kor. 15:22, 23.
FÖRSAMLINGEN OCH DESS ENDRÄKT
Vad är församlingen? Ordet ”församling” är en översättning av det grekiska ordet ekklesía, som ordagrant betyder ”en utkallelse”, från ek, ”ut ur”, och klesis, ”kallelse”. Termen användes av de tidiga grekerna om en grupp medborgare som samlats för att dryfta statsangelägenheter. Svenska motsvarigheter till detta ord är ”sammankomst” och ”församling”. Somliga bibelöversättningar återger ekklesía med ”kyrka”. Motsvarande hebreiska ord är qahal, som användes om Israels församling. — Jämför Psalm 22:23, 26 och Hebréerna 2:12.
Uttrycket ”församling” har i sin vidaste bemärkelse avseende på hela kretsen av kristna lärjungar under Kristus som huvudet. (Kol. 1:18; Rom. 12:5) Det används också i bibeln med avseende på lokala grupper av kristna. (Apg. 15:41; Upp. 1:4) Varje församling måste ha endräkt inom sig och med hela församlingen jorden utöver — de är alla som en. Det slags endräkt som församlingen måste ha beskrivs i 1 Korintierna 1:10: ”Nu förmanar jag er, bröder, genom vår Herre Jesu Kristi namn att ni alla skall tala överensstämmande och att det inte skall vara söndringar bland er, utan att ni må vara på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång.”
Kärleken, grundvalen för endräkt, är det främsta kännetecknet på den sanna kristna församlingen. Jesus sade: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Joh. 13:35) Bibeln bjuder de kristna: ”Förutom allt detta skall ni iföra er kärleken, eftersom den är ett fullkomligt föreningsband.” (Kol. 3:14) För att uppnå denna kärleksfulla endräkt måste församlingens alla medlemmar studera Guds genom anden inspirerade ord och följa det. På detta sätt utvecklar de Kristi sinne och ande eller drivkraft och tillägnar sig hans sinnesinställning till olika ting. (Rom. 8:9; 1 Kor. 2:16) De lär känna Gud — hans personlighet, hans goda egenskaper och handlingssätt — och kan bli hans efterliknare. (Ef. 5:1) Detta leder till endräkt, men inte till likriktning. När församlingens medlemmar tar på sig ”den nya personligheten”, förlorar de inte sin personliga identitet. (Ef. 4:22—24) Var och en har fortfarande kvar sin personliga smak, sina gåvor och sina förmågor. Detta leder till glädjefylld variation och till lycka i församlingen.
DEN CENTRALA KRETSEN AV ÄLDSTE
Enade, samfällda ansträngningar är nödvändiga för att de ”goda nyheterna” skall kunna förkunnas jorden utöver. Det första århundradets kristna åtnjöt sådan endräkt, som aposteln Paulus skrev till den kristna församlingen i staden Filippi i Macedonien: ”Uppför er nu endast på ett sätt som är värdigt de goda nyheterna om den Smorde, för att jag, vare sig jag kommer och besöker er eller är frånvarande, må få höra om de ting som gäller er, att ni står fasta i en ande och med en själ kämpar sida vid sida för tron på de goda nyheterna.” (Fil. 1:27) Församlingarna i det första århundradet samarbetade med församlingen i Jerusalem. Eftersom detta var den äldsta församlingen och kretsen av äldste där inbegrep apostlarna, förväntade de andra församlingarna att få råd och anvisningar av denna krets.
Jehovas vittnen i våra dagar har gjort ansträngningar att lära känna hur den första kristna församlingen fungerade och att följa detta bibliska mönster. De mer än 40.000 församlingarna av Jehovas vittnen jorden utöver samarbetar med en central krets av äldste i Brooklyn i New York. Denna krets består av kristna män, som är mogna, erfarna medlemmar av Kristi församling och är av olika nationaliteter och från olika länder. De fyller också kvalifikationerna, som uppställs i 1 Timoteus 3:1—7 och Titus 1:5—9, för att vara herdar och tillsyningsmän för Guds hjord.
Hur kretsen av äldste i Jerusalem fungerade i det första århundradet framgår av Apostlagärningarnas femtonde kapitel. Som det påvisas där handlade Gud med sitt folk varhelst de befann sig på jorden — med sin församling i dess helhet. Genom församlingens huvud, Jesus Kristus, försatte Gud sina tjänare Paulus och Barnabas, som predikade i icke-judiska länder, i en situation som innebar ett problem: Skulle hedningar som tog emot kristendomen åläggas att omskära sig innan de togs emot i församlingen? Somliga judiska kristna svarade ja.
Därför tog aposteln Paulus och några andra detta problem med sig till Jerusalem, där de övriga apostlarna och de äldste i den församlingen bodde. (Apg. 15:1, 2) När hela denna krets var samlad, lade Paulus och Barnabas fram frågan för dem. Ett dryftande följde, varvid Petrus beskrev andens ledning i förbindelse med den förste hedning som blev omvänd, Kornelius. (Apostlagärningarna, kap. 10) Därnäst vittnade Paulus och Barnabas på liknande sätt. Den heliga anden ”vittnade” därigenom om Guds vilja i denna sak. (Joh. 15:26) För att avgöra frågan enligt Skriften fungerade Guds ande sedan som en påminnare för att rikta Jesu Kristi halvbror Jakobs uppmärksamhet på Amos 9:11, 12 och som en lärare för att få Jakob att inse profetians innebörd. (Joh. 14:26) På så sätt avgjordes saken i själva verket genom helig ande. Man skrev därför ett brev till alla församlingarna för att vägleda dem i enlighet med Guds vilja. — Apg. 15:22—29.
Genom att lägga märke till hur denna kristna krets i Jerusalem fungerade kan vi förstå hur våra dagars centrala krets av äldste fungerar. När det uppstår behov av ytterligare hjälp, väljer de män som utgör den centrala kretsen av äldste andra erfarna män, som är kvalificerade att tjäna i denna krets tillsammans med dem. Denna krets leder också genomgången av rekommendationer av äldste, som görs av församlingarna, och förordnandet av män till dessa ställningar. En annan av dess funktioner är att övervaka skrivandet och/eller publicerandet av tidskrifterna Vakttornet och Vakna!, biblar och andra bibliska publikationer, och man använder då Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania och Watchtower Bible and Tract Society of New York, Inc., som lagliga redskap.
Förutom att den centrala kretsen förvaltar dessa angelägenheter står den också i nära kontakt med församlingarna världen utöver genom avdelningskontoren. Den håller också missionärsskolan Gilead i Brooklyn i New York, leder utsändandet av missionärer jorden utöver och ser till att förkunnare av de ”goda nyheterna” om Riket når isolerade platser. Medlemmar av denna krets besöker dessa andra länder då och då. Detta bidrar till att den världsomfattande endräkten i tanke och handling kan bevaras. (1 Kor. 1:10) Dessa män kommer tillsammans med och tjänar som äldste i olika församlingar i New York. De är inga styresmän eller ”herrar” över Jehovas vittnens liv eller tro, utan betraktas som bröder och jämlikar, som har fått ett förvaltarskap sig anförtrott. — 1 Kor. 4:1, 2; 2 Kor. 1:24; 1 Petr. 4:10.
ÄLDSTE I FÖRSAMLINGARNA
Varje lokal församling har i sin tur en egen krets av ”äldste” eller ”tillsyningsmän” (grekiska: episkopoi). De äldste är inte på något sätt förmer än de andra, utan är i själva verket tjänare åt Guds ”hjord”. Aposteln Petrus beskriver deras inställning och arbete i 1 Petrus 5:1—4, där de kallas ”herdar”. De skall hjälpa den ”hjord” de har i sin vård. De ord som används om dessa män är inga titlar, utan visar i stället i själva verket att de är ”äldste”, eftersom de är mogna kristna män som blivit förordnade att verka som herdar och öva tillsyn över andliga angelägenheter. Speciella titlar, som åtskiljer en ”prästklass” från en ”lekmannaklass”, används inte bland Jehovas vittnen. — Job 32:21, 22, NW.
Män, som rekommenderas av varje församling till att bli erkända som äldste eller tillsyningsmän, utväljs i enlighet med de skriftenliga kvalifikationer som uppställs i 1 Timoteus 3:1—7, Titus 1:5—9 och andra skriftställen, som beskriver sanna tillsyningsmäns egenskaper och arbete. På så sätt kan det sägas att ”den heliga anden” visar för den centrala kretsen av äldste vilka de skall förordna ”till att vara herdar för Guds församling”. — Apg. 20:28.
Att öva tillsyn över Guds hjord är ett ”herdearbete”. När aposteln Paulus talar om deras plikt att ”ta hand om Guds församling”, använder han det grekiska ordet epimeléomai, som betyder ”att ta hand om” och inbegriper omtänksamhet och omsorg, varvid epi har avseende på ”sinnets inriktning på det föremål som man tar hand om”. (1 Tim. 3:5) I Lukas 10:34, 35 används ordet om den barmhärtige samaritens omvårdnad om den sårade mannen.
De äldstes främsta funktion är alltså att se väl till församlingens andlighet genom att undervisa, hjälpa, tillrättavisa, korrigera, förmana. De äldste betraktar inte församlingen som en skara människor, utan är mycket angelägna om varje enskild medlems andliga välfärd. Att de äldste är ”kvalificerade att undervisa” inbegriper att de har förmåga att ge nyttiga råd till enskilda individer, gifta par och familjer om hur Skriften är tillämplig på deras liv och problem. — 1 Tim. 3:2; 2 Tim. 4:2; 2:24, 25.
De äldste i en församling kommer, när så krävs, att höra fall i vilka det råder meningsskiljaktigheter mellan medlemmar av församlingen eller fall som inbegriper anklagelser för ett orätt handlingssätt. Men man bör då inte betrakta dem som stränga domare, utan i stället som kärleksfulla bröder, som är intresserade av att den som handlat orätt skall föras till rätta igen. Deras syfte är att hjälpa de inblandade att reda ut sitt problem i enlighet med Guds ords anvisningar och att bevara församlingens moraliska renhet i enlighet med Skriften. Detta ger försäkran om Guds fortsatta ynnest och skyddar också mot att smälek dras över Guds församling. (1 Petr. 2:15, 16) Barmhärtighet och församlingens goda ställning i andligt avseende är därför de främsta faktorerna. Alla ansträngningar görs för att ”vinna” den som felat och hjälpa honom att rätta till sitt handlingssätt, göra räta stigar för sina fötter och återvända till ett sunt andligt tillstånd. (Matt. 18:15) Men om någon allvarligt bryter mot Skriftens principer och inte visar någon sann ånger eller någon benägenhet att vända sig bort från ett dåligt handlingssätt, kan kretsen av äldste ingripa och ”utesluta” den som förbrutit sig. Detta innebär att han blir avskuren från andlig gemenskap och sällskaplig förtrolighet. — 1 Kor. 5:9—13.
Förutom att uteslutningsåtgärden håller församlingen fri från anklagelsen att överse med orätt handlingssätt kan den också hjälpa den som förbrutit sig att komma till besinning. (1 Tim. 1:20) Om en sådan person längre fram ändrar sinne och vänder sig bort från sitt orätta handlingssätt och begär att få bli återupptagen, kan han bli återupptagen, sedan kretsen av äldste tagit hans ändrade handlingssätt och inställning i övervägande. (2 Kor. 2:5—8) Medan personen i fråga är utesluten, blir han inte orättvist eller illa behandlad, utan blir betraktad i enlighet med Jesu råd, ”som en man av nationerna”, dvs. som en som tillhör världen utanför och inte är medlem av den kristna församlingen. — Matt. 18:17.
BITRÄDANDE TJÄNARE
”Biträdande tjänare” (grekiska: diákonoi) utväljs på grundval av de kvalifikationer som uppställs i 1 Timoteus 3:8—13. Dessa män arbetar under överinseende av de äldste för att bistå med att ta hand om församlingens många behov. De gör detta genom att ta hand om församlingens register, hålla mötesplatserna rena, välutrustade, välförsedda, se till att människorna i samhället systematiskt nås med de ”goda nyheterna”, vilket inbegriper att sköta distriktskartor, dela ut distrikt till enskilda individer och grupper, förvissa sig om att församlingens alla medlemmar förses med biblisk litteratur för att vittna och undervisa, bistå de nya i att förkunna de ”goda nyheterna”, besöka intresserade personer, hjälpa de behövande eller sjuka osv. Dessa, såväl som de äldste, tjänar i överensstämmelse med de ”gåvor” som Gud har funnit för gott att ge dem. (Rom. 12:6—8) Ingen av de äldste eller de biträdande tjänarna får någon lön för att de är detta. De utför sina tjänster utan att begära någon ersättning.
Kvinnor tar också del i arbetet att förkunna för människorna och undervisa dem om de ”goda nyheterna”, precis som kvinnorna gjorde i den första kristna församlingen, men inga av dem förordnas till äldste. Detta är i överensstämmelse med aposteln Paulus’ ord i 1 Timoteus 2:12 och 1 Korintierna 14:34.
För att ge de äldste särskild undervisning anordnas med regelbundna mellanrum en skolkurs på lämpliga platser. Alla de äldste i församlingarna inbjuds till dessa skolor, som kallas ”Skolan i Rikets tjänst”, där de får en lärobok som är ”skräddarsydd” efter deras behov. Kvalificerade instruktörer leder skolorna. Församlingar i närheten kan förse dem, som kommer till skolan från platser långt därifrån, med mat och logi. En liknande skola anordnas för att undervisa och öva ”pionjärvittnen” — sådana som regelbundet ägnar nittio timmar eller mer varje månad åt det direkta arbetet att förkunna de goda nyheterna.
RESANDE KRETS- OCH OMRÅDESTILLSYNINGSMÄN
Äldste, som är i stånd att ägna hela sin tid eller en stor del av sin tid åt att verka som kretstillsyningsmän, förordnas att regelbundet besöka omkring tjugo församlingar inom en given räjong. Kretstillsyningsmannens arbete är att samarbeta med de äldste i de församlingar han besöker och dryfta problem som uppstår och uppmuntra församlingen genom samvaro med den och genom att ta del med så många av församlingens medlemmar som möjligt i den värdefulla tjänsten att förkunna de ”goda nyheterna”. Han håller också tal för att uppmuntra alla att göra framsteg i tron. — Rom. 1:11, 12.
Områdestillsyningsmannens arbete liknar kretstillsyningsmannens. Ett område består vanligen av omkring tjugo kretsar eller sektioner därav. Områdestillsyningsmannen besöker dessa kretsar, och när han gör det, hålls ”kretssammankomster” i lämpliga städer eller i en centralt belägen sammankomsthall som tillhör Jehovas vittnen. Han tjänar som ordförande vid dessa sammankomster. Sammankomsterna varar vanligen i två dagar. Uppbyggande tal och dryftanden av krets- och områdestillsyningsmannen och andra äldste i kretsen behandlar enligt bibeln den kristnes liv, hans arbete och problem. Den centrala kretsen av äldste övervakar utarbetandet av program för två sådana sammankomster varje år. En dopförrättning hålls också vid dessa sammankomster.
MÖTEN
Jehovas vittnen som församling har följande möten varje vecka på tider som lämpar sig bäst för församlingen på platsen.
Församlingsbokstudium. En gång i veckan träffas Jehovas vittnen och personer, som studerar bibeln tillsammans med dem, i något hem i grannskapet för ett en timme långt studium, vid vilket man använder bibeln och en biblisk lärobok, som framställts under ledning av Jehovas vittnens styrande krets. Här kan man bli närmare bekant med andra i grannskapet som tjänar Gud. Gruppens begränsade storlek uppmuntrar de närvarande att gärna uttala sig och på så sätt vänja sig vid att förkunna sin tro inför andra. (Hebr. 13:15) Man har också tillfälle att ställa frågor och få svar med stöd från Skriften. Detta skärper ens kunskap i bibeln. — Ords. 27:17.
Det hem där församlingsbokstudiet hålls tjänar vanligen som mötesplats för gruppens medlemmar vid andra tillfällen, då de går ut därifrån för att besöka människornas hem där i grannskapet med de ”goda nyheterna”. Denna gruppanordning ger tillfälle för sådana som gör goda framsteg i sitt studium av bibeln att få hjälp att ta del i att förkunna de ”goda nyheterna”.
Det offentliga mötet. Varje vecka, vanligen på söndagen, samlas församlingen för att lyssna till ett offentligt bibliskt föredrag. Dispositioner över en stor mångfald olika bibliska ämnen finns att tillgå, och kvalificerade talare, vanligen äldste, framför talen. Genom att man tar med sig en bibel har man möjlighet att följa talaren när han citerar eller hänvisar till skriftställen, så att man kan få insikt i vad bibeln lär i detta ämne.
Vakttornsstudiet. Detta möte följer vanligen på det offentliga föredraget. Det är ett studium av bibeln med hjälp av tidskriften Vakttornet. Den metod som tillämpas här, när hela församlingen är närvarande, liknar den man använder i den lilla gruppen vid församlingsbokstudiet. Ordföranden ställer frågor, och åhörarna erbjuder sig att ge kommentarer.
Teokratiska skolan. Varje församling har denna skola för att hjälpa alla inskrivna att rusta sig mera fullständigt för att tala med andra om sanningen på ett verkningsfullt sätt. Den rustar många för att bli ”ett exempel för de trogna i tal”, när de håller offentliga föredrag och förmanar och undervisar församlingen från podiet. Alla i skolan tilldelas tal över bibliska ämnen och får hjälp att göra framsteg genom att den äldste, som leder skolan, enskilt ger dem vänliga, hänsynsfulla råd. (1 Tim. 4:12, 13, 15; 2 Tim. 2:15) Alla som börjat ta del i församlingens verksamhet kan skriva in sig i skolan. På så sätt blir de mera effektiva i fråga om att tala och undervisa i intresserade människors hem.
Tjänstemötet. Detta möte, som vanligen följer på teokratiska skolan samma kväll, kallas så därför att det särskilt riktar uppmärksamheten på den kristnes tjänst för Jehova Gud. Detta inbegriper vardagslivets angelägenheter, såväl som att förkunna och undervisa människorna om de ”goda nyheterna”. Olika sätt att framföra bibelns sanning till andra, övning och fostran av barn, uppförande, erfarenheter, som vittnena haft i att förkunna de ”goda nyheterna” och i att möta livets problem osv., behandlas också. Programmet omfattar tal och gruppsamtal. Vid detta möte demonstreras också bibliska samtal med andra, som har ett hörande öra, och hur man leder bibelstudier hemma hos intresserade personer.
RIKETS SALAR OCH EKONOMIN
Jehovas vittnen kallar sina församlingars mötesplatser för ”Rikets salar”. Ibland använder man hyrda lokaler, men ofta bygger vittnena vackra men enkla och ändamålsenliga salar. Vanligen utför vittnena själva största delen av byggnadsarbetet. Församlingens medlemmar ger frivilliga bidrag, som används till att bygga och underhålla Rikets salar och till alla andra utgifter i församlingen. Vid Jehovas vittnens möten går man inte runt med några kollekthåvar och anhåller inte om några penningbidrag. En bidragsbössa placeras i salen, och var och en som önskar hjälpa till med att bestrida utgifterna kan bidra med så mycket han önskar. — Matt. 6:3, 4.
Jehovas vittnens världsomfattande verksamhet stöds också av bidrag från dem som önskar att ”dessa goda nyheter om riket” skall bli predikade. (Matt. 24:14) De bidrag som intresserade personer ger för den bibliska litteraturen bestrider en del av kostnaden för att trycka och sprida denna litteratur.
Eftersom Jehovas vittnen inser att ”den levande Gudens församling” är ”en pelare och ett stöd för sanningen” på jorden, är de noga med att följa bibeln, när det gäller dess uppbyggnad och funktion. De gör detta för att församlingen verkligen skall kunna hjälpa många människor att lära känna Guds föranstaltningar och leva i enlighet med sanningen och att förhärliga sanningens Gud. — 1 Tim. 3:15.
[Bild på sidan 18]
Krets av äldste i USA
[Bild på sidan 20]
En familj kommer in i en Rikets sal i Australien
Vittnande i Brasilien
... i Elfenbenskusten