Fly till Guds rike!

1. Vad kan vi i Paulus’ brev till hebréerna lägga märke till angående undflykt?

I SITT brev till hebréerna har aposteln Paulus något viktigt att säga angående undflykt. Han tar upp två aspekter: Ting som måste iakttas och ting som måste undvikas. Till stöd för sina argument citerar han ofta de hebreiska skrifterna, som hans läsare på den tiden — judar som blivit kristna — i allmänhet var mycket väl förtrogna med.

2. Hur jämförde Paulus Guds Son med änglarna, och vilken slutsats leder detta till?

² I det första kapitlet i Hebréerbrevet poängterar Paulus att Guds Son har en högre ställning än änglarna. Därefter säger aposteln: ”Därför måste vi [kristna] mer än vanligt ge akt på de ting vi har hört, för att vi aldrig må glida bort. Ty om det ord som hade talats genom änglar visade sig stå fast ... hur skall vi då komma undan, ifall vi inte har brytt oss om en frälsning av sådan storhet, i det den började förkunnas genom vår Herre [Jesus Kristus] ... ?” — Hebr. 2:1—4.

3. a) Hoppet om frälsning genom Kristus Jesus är bättre än vilket annat hopp? På vilket sätt? b) Vad följer med detta ”bättre hopp”? c) Vad är nödvändigt, vare sig vi har ett himmelskt eller ett jordiskt hopp?

³ Det hopp om frälsning som gavs genom Jesus Kristus är långt bättre och mer storslaget än det som gavs genom lagen och som ”överbringades av änglar” vid Sinai berg. (Gal. 3:19) Det är bättre av den orsaken att det är grundat på ett ”bättre förbund, ... lagligt stadfäst på bättre löften”, på ett långt bättre offer (som offrats ”en gång för alla” och som ger ett ”bättre hopp”) och på ett mer överlägset prästadöme, ett som är likt Melkisedeks. (Hebr. 7:15—25; 8:6; 9:23—28) Men med detta ”bättre hopp” följer större ansvar. Följaktligen är det nödvändigt att vi ägnar stor uppmärksamhet åt och är noggranna med att se till att vi undviker allt som kan göra oss försumliga och nonchalanta, så ”att vi aldrig må glida bort”. Och även om det här talas om himmelsk frälsning, vilar samma ansvar på dem som har ett jordiskt hopp om frälsning under Guds rike.

4. Vad innebär det att glida bort, och hur skulle detta kunna gå till när det gäller de kristna?

⁴ Hur stor ansträngning krävs det för att man skall börja glida bort? Ingen alls. Om vi befinner oss på en flod, antingen i en båt eller i vattnet, förs vi bara med strömmen av strömdraget. Det förhåller sig på samma sätt i det verkliga livet. Om vi som kristna börjar glida bort, följer vi med vilka strömningar som än kan komma i vår väg och som får inflytande på oss. Det kan antingen röra sig om påverkan utifrån eller påverkan inifrån genom nedärvda böjelser. Vi börjar förlora uppskattningen av andliga värden. Detta kan utvecklas gradvis, och det är någonting vi måste skydda oss emot. Annars kommer vi inte längre att ”kunna gripa fast tag om det verkliga livet”, och det kommer att vara risk för att vi förlorar livet helt. (1 Tim. 6:19) Hur skulle vi, som Paulus också framhöll, kunna undfly de slutliga, olycksbringande följderna, om vi fortsatte att ha denna försumliga och nonchalanta inställning, utan att bemästra den?

5. På vilket förrädiskt hjärtetillstånd blir vi uppmärksammade genom vad Paulus vidare säger till de hebreiska kristna?

⁵ Genom vad aposteln vidare säger till de hebreiska kristna blir vi uppmärksammade på en ännu farligare kurs. Han skrev: ”Se till, bröder, att det aldrig hos någon av er utvecklar sig ett ont hjärta utan tro, genom att någon drar sig undan från den levande Guden; utan fortsätt att förmana varandra var dag, så länge som det heter ’i dag’, för att ingen av er skall bli förhärdad genom syndens bedrägliga makt.” — Hebr. 3:12, 13.

6. a) Vad innebär det att man ”drar sig undan” någon? b) Vad är det som orsakar att någon ”drar sig undan från den levande Guden”, och hur kan man undvika det?

⁶ För att börja glida bort krävs det ingen ansträngning, men att börja dra sig undan från någon inbegriper definitivt en handling. Även om vi fortfarande kan träffa en person för att försöka bevara ett gott förhållande till honom, kanske vi ändå börjar dra oss undan från honom genom att ta några steg bakåt. Varför skulle någon vilja börja dra sig undan från den levande Guden? Svaret är: På grund av att denne har bristande tro. Som sammanhanget visar talar inte Paulus om en svag tro som är en följd av brist på kunskap eller orätt förståelse. Han citerade i stället denna varning: ”Förhärda inte era hjärtan.” Det var det som de köttsliga israeliterna gjorde i öknen, trots att de där hade sett Jehovas ”gärningar i fyrtio år” och fått glädjen att erfara hur han hela tiden mirakulöst sörjt för dem och gett dem sitt beskydd. (Hebr. 3:7—11) Därför behöver alla sanna kristna ständigt hjälpa och uppmuntra varandra, så att ingen tar några steg bakåt på grund av att han eller hon blivit ”förhärdad genom syndens bedrägliga makt”. Vi bör uppmuntra varandra till att bevara vår tro levande. Hur då? Genom trosgärningar. Kom ihåg att Abraham lydigt handlade i tro under en svår provsättning och därigenom ”kom att kallas ’Jehovas vän’”. Som Jehovas vittnen kommer vi i vår tid att gå ut segrande, endast ”om vi intill slutet stadigt håller fast vid den tillförsikt vi hade i början”. — Hebr. 3:13, 14; Jak. 2:21—26.

7. Hur visar Paulus mot slutet av sitt brev till hebréerna att det ansvar som vilar på de kristna är större än det som vilade på de köttsliga israeliterna?

⁷ Mot slutet av sitt brev till hebréerna tar Paulus upp samma typ av argumentering som han gjorde i Hebréerna 2:1—4. Han påvisar att de kristna har ett större ansvar i jämförelse med de forntida, köttsliga israeliterna. Men denna gång använder han ett uttryck som rentav är ännu starkare. Han säger: ”Ty om de inte kom undan som bad att få slippa ifrån honom som gav gudomlig underrättelse och varning på jorden, skall vi det mycket mindre om vi vänder oss bort från honom som talar från himlarna.” — Hebr. 12:25.

8, 9. a) Vad ligger det i att vända sig bort från någon, och till vad kan detta slutligen leda andligt sett? b) På vilket sätt och varför bör vi ta dessa varningar till hjärtat? c) Vad kommer att hända, om vi tar emot tuktan från Gud?

⁸ Att vända sig bort från någon innebär att man avsiktligt vänder denne ryggen, och det antyder ofta ett avståndstagande. Det var så de köttsliga israeliterna som nation betraktade handlade ända fram på Malakis tid. Jehova sade då till dem: ”Allt ifrån edra fäders dagar haven I vikit av ifrån mina stadgar och icke hållit dem.” (Mal. 3:7) Och vad skulle till slut hända, om en smord kristen, en andlig israelit, undan för undan tog dessa bakåtsträvande steg? Det finns stor risk för att han skulle komma att hamna bland den kategori människor, om vilka Paulus skrev: ”Det är nämligen omöjligt vad dem beträffar som en gång för alla har blivit upplysta ... men som har avfallit, att återigen uppliva dem till sinnesändring.” (Hebr. 6:4—6) Naturligtvis är det bara Jehova Gud och Kristus Jesus som kan avgöra, om en individ gått så långt att det är omöjligt att återigen uppliva honom till sinnesändring.

⁹ Vi bör ta dessa varningar till hjärtat. Tron kan försvinna genom att vi börjar ta saker och ting för givna, visar en anda av likgiltighet, och det kan göra att vi nästan omärkligt börjar glida bort. Ett steg i felaktig riktning leder lätt till att vi tar ännu ett och ännu ett, och snart har vi gått för långt, och då upptäcker vi att vi avfallit så till den grad att det inte längre går att rädda oss. Innan det gått så långt, kommer Jehova utan tvivel att göra oss till föremål för någon form av tuktan, något som Paulus också talar om i detta brev, och det råd han ger bör vi ta emot, om vi är förnuftiga. Paulus skrev till dessa hebreiska kristna: ”Ni har alldeles glömt den förmaning, som riktar sig till er såsom till söner: ’Min son, förringa inte tuktan från Jehova, ge inte heller tappt, när du blir tillrättavisad av honom; ty den som Jehova älskar, den tuktar han; ja, han gisslar var och en som han tar emot såsom son.’ ... Det är sant att ingen tuktan för ögonblicket tycks vara till glädje, utan till bedrövelse; men efteråt frambringar den, åt dem som har blivit övade genom den, fridsam frukt, nämligen rättfärdighet.” — Hebr. 12:5—11.

10. Varför bör vi aldrig ha en negativ eller pessimistisk syn på våra andliga bröder eller ens på oss själva?

¹⁰ Av det vi nu sett bör vi inte dra den slutsatsen att Paulus hade en negativ eller en pessimistisk syn på sina andliga bröder. Vi i vår tid bör inte heller se på oss själva eller någon annan i församlingen på det sättet. Trots att aposteln säger till dessa hebreiska kristna att de ”blivit tröga till att höra” och ”behöver mjölk, inte fast föda” — och att han varnat för sådana som avfallit så långt att de är utan möjlighet till sinnesändring — säger han därefter: ”Men i ert fall, ni älskade, är vi övertygade om vad som är bättre och vad som medför frälsning, fast vi nu talar på detta sätt.” Paulus ger sedan en fin uppmuntran till att ”vara deras efterliknare som genom tro och tålamod ärver löftena”. — Hebr. 5:11, 12; 6:4—6, 9—12.

UNDFLYKT FRÅN BABYLON

11. I vilken profetia blev Daniel inspirerad till att förutsäga att Guds folk skulle komma undan?

¹¹ En mycket viktig faktor när det gäller en vilken som helst undflykt är att man flyr från den plats eller ur den situation som ter sig hotfull och gör det med en känsla av att det är bråttom. Finns det något behov av att man handlar så i våra dagar? Det finns det verkligen. Med direkt hänsyftning på den kritiska situation som de kristna nu befinner sig i blev profeten Daniel inspirerad till att skriva följande ord: ”Under den tiden skall Mikael stå upp, den store fursten som står till skydd för sitt folks söner. Och det skall i sanning komma en tid av nöd, sådan som inte har fått förekomma sedan en nation blev till intill den tiden. Och under den tiden skall ditt folk komma undan, var och en som befinns vara nedskriven i boken.” (Dan. 12:1, NW) Ja, Daniels folk — som verkligen var Guds folk — skulle komma undan och bli räddat. Vilken underbar försäkran!

12. a) När anspelade Jesus på denna profetia av Daniel? b) När och till förmån för vilka har Mikael stått upp och visat sin makt?

¹² Då Jesus uttalade sin stora profetia som finns nedtecknad i Matteus, kapitel 24, anspelade han på dessa ord och framhöll att de skulle få en storslagen och större uppfyllelse i våra dagar, i ”ändens tid”. Han sade: ”Då skall det vara en stor vedermöda, en sådan som inte har förekommit sedan världens början intill nu, nej, inte heller på nytt skall förekomma.” (Dan. 12:4; Matt. 24:21) Sedan 1914 v.t. har Jesus Kristus varit den himmelske fursten, Mikael, som har stått upp och visat sin makt till förmån för Guds folk i våra dagar. Och av vilka utgörs det folket? Det är inte de köttsliga israeliterna, utan kvarlevan av de andliga israeliterna, de vars ”omskärelse är hjärtats omskärelse genom ande och inte genom en skriven lagsamling”. — Rom. 2:29.

13. Sedan när har de som tillhör kvarlevan av de andliga israeliterna blivit uppmärksammade på att de skall fly ut från det stora Babylon, och i vilket tillstånd befann de sig före den tiden?

¹³ Men i synnerhet sedan år 1919 v.t. har den trogna och renade kvarlevan lytt uppmaningen: ”Upp, upp! Flyn bort ur nordlandet. ... Upp, Sion! Rädda dig, du som nu bor hos dottern Babel.” (Sak. 2:6, 7; Jer. 51:45) Innan dess och under första världskriget hade denna kvarleva varit i slaveri under det stora Babylon, den falska religionens världsvälde.

14. a) Vilka är de som befinns vara nedskrivna i boken? b) Finns det andra som undkommer tillintetgörelsen, och om det finns det, vilka är då de?

¹⁴ Enligt vad Daniel fick veta visade sig var och en av denna kvarleva ”vara nedskriven i boken”. De utgjorde en del av ”församlingen av de förstfödda som har blivit inskrivna i himlarna”. (Hebr. 12:23; se även Malaki 3:16.) Tillsammans med dessa som undflyr tillintetgörelsen av de onda finns också en ”stor skara” som inte tillhör det andliga Israel, utan som är att likna vid ”främlingar”. Men även dessa visar sig ”älska HERRENS namn”, och de har blivit hans lojala tjänare. Vilken framtidsutsikt har de? Jehova svarar och säger: ”Dem skall jag låta komma till mitt heliga berg och giva dem glädje i mitt bönehus.” Dessa av den ”stora skaran” ägnar Gud helig tjänst i hans tempel. De överlever ”den stora vedermödan” och vägleds till ”källor med livets vatten”. — Jes. 56:6, 7; Upp. 7:9—17.

15. Vilken slutlig varning ges när det gäller att fly ut från det stora Babylon?

¹⁵ För att ge tyngd åt de nyss nämnda profetiorna läser vi vidare i den sista profetiska boken i bibeln, en bok som riktar sig till Guds folk i vår tid. I den ges en slutlig varning angående det stora Babylon, den falska religionens världsvälde, med dessa ord: ”Gå ut från henne, mitt folk, för att ni inte skall vara delaktiga med henne i hennes synder och för att ni inte skall få del av hennes hemsökelser. Ty hennes synder har hopat sig ända upp till himmelen, och Gud har påmint sig hennes orättvisor. ... Hennes hemsökelser skall komma på en enda dag ... och hon skall brännas upp med eld, eftersom Jehova Gud, som har dömt henne, är stark.” — Upp. 18:4—8.

16. a) Varför kan det sägas att det fortfarande finns tid för att undfly tillintetgörelse tillsammans med det stora Babylon? b) Hur kan du bli räknad till dem som Gud kallar ”mitt folk”?

¹⁶ Det finns fortfarande tid att fly! Varningsbudskapet om att fly har med kraft ljudit klart och tydligt. Det är ett brådskande budskap som kungjorts av Jehovas vittnen. Denna gång kommer det inte att vara ett enstaka hus som brinner. Det kommer i stället att vara en hel ”stad” som står i lågor. Så fort den branden börjat, kommer det att vara för sent att fly. De som är babylonier i hjärtat kommer inte att bry sig om varningen, och de har inte heller någon önskan att göra det. Men det finns fortfarande tillfälle för dem som inte är sådana att visa att de av hjärtat vill tjäna Jehova Gud i lojalitet mot hans rike under Kristus Jesus. Det finns med andra ord fortfarande tid för dem att visa att de med rätta kan räknas bland dem som Gud kallar ”mitt folk”. De inbjuds att bli ”andra får” och bli en del av den ”enda hjord, [som är under] en enda herde”. (Joh. 10:16) Glädjande nog kan var och en, genom att av hjärtat tjäna Jehova i lojalitet mot hans rike, räknas till Guds folk.

FLY TILL GUDS STAD — SION

17. Vilken anordning har Jehova gjort för dem som undflyr?

¹⁷ Som vi tidigare nämnt är det inte enbart en fråga om att fly från en plats eller ur en situation, där det råder stor fara. Det är också en fråga om att finna en trygg plats och att få hjälp till att komma dit. Har vår store ”räddare” eller ”befriare” tänkt på denna sida av saken? Har han bara varnat och sagt till sitt folk att fly ut ur ”staden”, som kommer att raseras genom eld, för att sedan lämna det vandrande i en öken? Lägg märke till det svar som ges i hans ord: ”Det skall ske, att var och en som åkallar HERRENS namn, han skall varda frälst. Ty på Sions berg och i Jerusalem skall finnas en räddad skara, såsom HERREN har sagt; och till de undsluppna skola höra de som HERREN kallar.” — Joel 2:32.

18. Hur har den forntida huvudstaden i Israel en motsvarighet i vår tid?

¹⁸ Bibeln talar alltså om två städer — en från vilken vi skall fly och en där vi kan finna vår tillflykt tillsammans med många andra. Den forntida huvudstaden i Israel omtalas ofta som Sion eller Jerusalem, och den förebildar det himmelska Jerusalem, Guds himmelska rike, som på jorden representeras av kvarlevan av den klass som kallas den ”trogne och omdömesgille slaven”, den om vilken Jesus talade i Matteus 24:45—47. (Hebr. 12:22) Jehova inspirerade många av sina trogna tjänare i forna tider till att uppmuntra och vägleda alla dem som flyr till hans rike.

19, 20. Vilken vägledning och uppmuntran gavs genom Jesaja a) i Jesaja 2:2—4 och b) i Jesaja 26:1—4?

¹⁹ Jesaja var en av dessa trogna tjänare, och han förutsade en verkligt glädjefylld tid med dessa ord: ”Många folk skola gå åstad och skola säga: ’Upp, låt oss draga åstad till HERRENS berg, ... för att han må undervisa oss om sina vägar, så att vi kunna vandra på hans stigar.’ Ty från Sion skall lag utgå och HERRENS ord från Jerusalem.” Under den lagen och genom det ordet kommer de att lära känna hur de skall leva i frid och ”icke mer lära sig att strida”. — Jes. 2:2—4; se även Sefanja 2:3.

²⁰ Längre fram i sin profetia inspirerades Jesaja till att ge ytterligare detaljer om hur detta skall gå till. Han sade: ”På den tiden skall man sjunga denna sång i Juda land: ’Vår stad giver oss styrka; murar och värn bereda oss frälsning. Låten upp portarna, så att ett rättfärdigt folk får draga därin, ett som håller tro. Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid; ty på dig förtröstar han. Förtrösten då på HERREN till evig tid; ty HERREN, HERREN är en evig klippa.’” — Jes. 26:1—4.

21. Hur är ett andligt paradis på ett inbjudande sätt beskrivet i Jesaja 61:4—11?

²¹ Mot slutet av sin profetia gör Jesaja en utvidgning och tar med hela landet som hör till staden Sion, och han beskriver i entusiastiska ordalag det återupprättade andliga paradiset, dit alla räddade skall få komma och utföra det glädjerika arbetet med att ”bygga upp de gamla ruinerna”. Det är inte bara de andliga israeliterna som skall ta ledningen i detta, utan det sägs att ”främlingar skola stå redo att föra edra hjordar i bet, och utlänningar skola bruka åt eder åkrar och vingårdar”. Sådana profetior talar i klartext om att det inte är så att vi bara nästan skall komma undan, utan de visar att vi fullständigt skall bli befriade eller räddade. Därför kan vi alla med glädje förena oss med kvarlevan av Jehovas trogne, smorde ”slav” i dessa ord av lovprisning: ”Jag gläder mig storligen i HERREN, och min själ fröjdar sig i min Gud.” — Jes. 61:4—11.

22. a) Vilken anordning, på det personliga planet, har gjorts för att vi skall lyckas undfly eller bli frälsta? b) Vad måste vi för egen del göra för att få nytta av denna?

²² Även om du håller med om att det vi hittills begrundat är sant när det gäller Guds folk som helhet, kanske du funderar på hur detta som vi gått igenom påverkar dig personligen. Har du personligen något som du skulle behöva bli befriad ifrån? Vem har inte det? Hur sant är det inte, som man brukar säga, att livet bara är en kort resa från vaggan till graven! Finns det ingen räddning undan slaveriet under synd och död? Både synden och döden omtalas intressant nog som kungar, och båda dessa kommer att besegras. (Rom. 5:14; 6:12) När aposteln Paulus skriver till sina medkristna bröder, förklarar han på vilket sätt vägen till undflykt öppnats, nämligen ”medelst frigörelsen genom lösen som betalats i Kristus Jesus”. För ”Gud ställde fram honom som ett offer till försoning genom tro på hans blod”. (Rom. 3:24, 25) Ja, genom att utöva tro på detta försonande offer kan vi få Guds ynnest. Det är sant att vi fortfarande är ofullkomliga och dagligen behöver be om förlåtelse för våra synder. Men våra syndfulla böjelser behöver inte och bör inte fritt få verka i vårt liv. Paulus skrev: ”Låt därför inte synden fortfara att härska som kung i era dödliga kroppar. ... Synden skall nämligen inte vara herre över er.” Gud har sörjt för att vi skall få hjälp i detta avseende, och han har gjort det genom sitt ord och sina trogna tjänare, men även genom sin heliga ande. — Rom. 6:12—14; 8:11; Jak. 5:14, 15.

23. Vilka storslagna framtidsutsikter ligger framför oss och under vems konungadöme?

²³ Tänk också på vilka strålande framtidsutsikter som ligger framför oss, när dessa ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med” ändat och när Satans ”tingens ordning” nått sitt fullständiga slut! (2 Tim. 3:1; 2 Kor. 4:4) Aldrig mer kommer synden och döden att regera som kungar. I stället kommer den undflykt eller räddning som leder till full och evigtvarande frihet att vara fullständig. När Kristi medarvingar har trätt in i det himmelska, skall ”skapelsen själv [mänskligheten] ... göras fri från slaveriet under förgängelsen och ha Guds barns härliga frihet”. Kristus Jesus ”måste nämligen härska som kung tills Gud har lagt alla fiender under hans fötter. Såsom den siste fienden skall döden göras till intet.” Tänk vilken glädje som ligger framför alla de lojala som tagit till flykten — alla dem som flytt till Guds rike! Må all lovprisning och tacksägelse gå till Jehova, vår store ”räddare” eller ”befriare”! — Rom. 8:19—21; 1 Kor. 15:25, 26.

Den som sitter under den Högstes beskärm och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: ”I HERREN [Jehova] har jag min tillflykt och min borg, min Gud, på vilken jag förtröstar.” — Ps. 91:1, 2.