”Vandra värdigt ... med långmodighet”
HON arresterades gång på gång och utsattes för intensiva förhör. En gång fick hon till och med gå genom gatorna i parad inför en hånfull folkmassa i sällskap med nio manliga fångar, vilka hade begått brott som växlade från mord till våldtäkt och stöld. Hon var fängslad och skild från sin familj i sammanlagt mer än 20 år.
Denna kristna kvinnas erfarenhet är kanske inte unik, eftersom många på liknande sätt har uthärdat långa fängelsestraff. Men hennes ”brott” var verkligen ovanligt: Hon var ett Jehovas vittne. Om hon hade avsvurit sig sin tro, skulle hon omedelbart ha kunnat bli fri. Vad var det då som gjorde att den här kvinnan inte bara kunde finna sig i en sådan behandling, utan också kunde bevara ett visst mått av lycka?
Låt oss för att besvara den frågan se vad en annan trogen kristen, som också arresterades på grund av sin religiösa ståndpunkt, har att säga. Det är aposteln Paulus. Han sade, när han skrev till församlingen i Efesus: ”Jag, fången i Herren, bönfaller er därför att vandra värdigt den kallelse, varmed ni blev kallade, med fullständig anspråkslöshet i sinnet och mildhet, med långmodighet, i det att ni har fördrag med varandra i kärlek och ivrigt strävar efter att iaktta andens enhet i fridens sammanhållande band.” — Efesierna 4:1—3.
De kristna i Efesus hade en underbar ”kallelse” till himmelskt liv med Kristus Jesus. (1 Petrus 1:3, 4) Men för att uppnå det måste de ”vandra” eller uppföra sig på ett sätt som visade att de var värdiga att få det. Paulus visade att de måste ha ”långmodighet” för att kunna göra det. Men ”långmodighet” innebar mer än att bara uthärda smärta eller obehag under en längre tid. En långmodig person uthärdar att bli illa behandlad utan att hämnas eller bli irriterad och gör det för ett syfte. Att han är sen till att ge uttryck åt vrede beror på att han medvetet behärskar sig eller lägger band på sig.
Paulus visade sådan behärskning när han uthärdade husarrest. Han visste att det tjänade ”till framåtskridande för de goda nyheterna”. (Filipperna 1:12) Paulus fick därigenom också tillfälle att visa sin lojalitet mot och hängivenhet för Jehova Gud, att bevisa att han ”vandrade värdigt” sin kallelse till himmelskt liv. Paulus uthärdade därför villigt fångenskap. Och sedan dess har många kristna på liknande sätt visat långmodighet. Alla har inte haft den himmelska ”kallelsen”. Men de har drivits till att ”vandra värdigt” priset, evigt liv, antingen detta blir i himmelen eller i Rikets jordiska domän.
Det är dock jämförelsevis få som har måst utstå fängelselivets hårda villkor. Finns det andra förhållanden då det är bra att ha långmodighet? Ja, det gör det verkligen, för Paulus uppmuntrade ju hela församlingen i Efesus att ”vandra värdigt ... med långmodighet”. Efesus var den viktigaste staden i den romerska provinsen Asien. Dess välstånd utgjorde en potentiell snara för de kristna. Det var också en stad som var känd för tygellöshet, demonism, trolldom och magi, och det var en stad som var fylld med tillbedjare av gudinnan Artemis eller Diana. Så här skrev den forntida historikern Lucius Seneca angående sådana människor: ”Människor söker sinnliga njutningar på alla håll. Ingen last håller sig inom sina gränser. ... Vi är överväldigade av glömska av det som är hedervärt.” Det var därför en påfrestande erfarenhet för de kristna där att ”vandra värdigt”.
Det var därför inte så underligt att Paulus vidare skrev till efesierna: ”Detta säger jag därför och betygar i Herren: fortsätt inte längre att vandra alldeles som nationerna också vandrar i sina sinnens fruktlöshet, så länge de är i mörker vad sinnet angår och utestängda från det liv som hör Gud till.” (Efesierna 4:17, 18) Det måste verkligen ha varit svårt att leva bland så depraverade människor! Men genom att en kristen hade långmodighet, kunde han åtminstone leva ett uthärdligt liv.
Nödvändig i våra dagar
Vi i våra dagar är också omgivna av ondska, materialism och ett demoniskt inflytande. Trycket på de kristna är faktiskt ännu större i våra dagar, eftersom Satan har blivit nedkastad till jordens närhet och är fast besluten att fördärva vår tro. (Uppenbarelseboken 12:12, 17) Om vi skall bevisa oss värdiga, måste vi därför ägna mer än den vanliga uppmärksamheten åt hur vi vandrar. Och likt de forntida kristna måste vi vara långmodiga. Det är sant att det är ovanligt att en människa visar sådan behärskning. Men långmodighet är dock ett bevis på att en kristen har Guds ande. ”Andens frukt ... är ... långmodighet”, heter det i Galaterna 5:22. Men hur har vi då nytta av den?
Långmodighet hjälper oss att stå ut med ekonomiska svårigheter, hälsoproblem och andra pressande förhållanden i livet nu på 1900-talet. Vi känner till varför sådana problem förekommer, och vi vet också att lindring är i sikte! (2 Timoteus 3:1—5; Lukas 21:28) Och när vi råkar ut för häftigt motstånd mot arbetet med att sprida de goda nyheterna om Riket, så fungerar långmodigheten som en återhållande barriär, som inte bara hjälper oss att uthärda, utan som också håller vår tro levande.
Att man följer Paulus’ råd att ”vara långmodig med glädje” har också bidragit till att förbättra förhållandena i hem, där det rått en irriterad stämning. (Kolosserna 1:11) Somliga kristna är förenade i äktenskap med icke troende. En man sade: ”Det var inte bara så att vårt familjeliv var mycket bråkigt, utan jag måste också uthärda prövningar av alla slag. ... Ingen mat var lagad, ... inga kläder tvättade och färdiga, ... och ibland svor hon åt mig.” Men denne kristne man var långmodig. ”Varje gång vände jag mig till Jehova i bön”, sade han, ”och jag förtröstade på att han skulle hjälpa mig att utveckla den goda egenskapen långmodighet för att inte förlora min kristna jämvikt. ... Detta har hjälpt mig att uthärda.” Resultatet? Efter 20 års motstånd blev hans hustru också kristen! ”Vad jag är tacksam mot Jehova”, säger denne man, ”för att han hjälpte mig att odla andens frukt, långmodighet.”
Att visa långmodighet gentemot varandra
Eftersom långmodighet är en frukt av Guds heliga ande, är den oförenlig med ”köttets gärningar”, till exempel fientligheter, osämja, svartsjuka, yttringar av förbittring, av stridslystnad och känslor av avund. (Galaterna 5:19—21) Vad blir följden, när vi låter dessa ”gärningar” stiga upp till ytan och vara förhärskande i vårt umgänge med varandra.
En situation i Mose liv kan belysa vad som kan hända. Han sades vara ”mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden”. (4 Moseboken 12:3) Men vid ett tillfälle upphörde han att vara långmodig. När nationens vattenförråd började tryta, ropade folket, som saknade tro: ”Varför har ni fört Herrens [Jehovas] församling in i denna öken, så att vi och vår boskap måste dö här?” (4 Moseboken 20:4) Denna situation krävde att Mose behärskade sig och också att han klart såg att deras upproriska tal i själva verket var riktat mot Jehova själv! Men Mose lät sig behärskas av köttsliga impulser. Psalmisten sade: ”Vidare gav de anledning till vrede vid Meribas vatten, så att det gick Mose illa för deras skull. Ty de förbittrade hans ande, och han började tala obetänksamt med sina läppar.” — Psalm 106:32, 33, NW.
Mose sade förbittrat, som om det var han som genom ett underverk skulle se till att de fick vatten: ”Hör nu, ni motsträviga. Kan vi väl ur denna klippa skaffa fram vatten åt er?” (4 Moseboken 20:10) Ja, Mose lät sig övervinnas av andras grälsjuka och knotande anda. Och därför att han förlorade självbehärskningen och också därför att han underlät att förhärliga Jehova, fick han inte lov att komma in i det utlovade landet.
De kristna i våra dagar måste akta sig för att råka i denna snara. Våra egna kristna bröder kan ibland vara en anledning till vrede, precis som israeliterna var för Mose. ”Men en Herrens slav bör inte strida, utan bör vara mild och vänlig mot alla, kvalificerad att undervisa, i det han behärskar sig under onda förhållanden.” (2 Timoteus 2:24) Uppmaningen i 1 Tessalonikerna 5:14 är därför på sin plats: ”Var långmodiga mot alla.”
Exempel som förtjänar att efterliknas
Kristus var ett fullkomligt föredöme i fråga om långmodighet. Han måste inte bara utstå ”motsägelse av syndare”, utan också problem som uppstod bland hans egna lärjungar. (Hebréerna 12:3) De var ibland tröga både till att fatta och att tillämpa det han lärde. Men han uppträdde aldrig barskt mot dem. När lärjungarna somnade den natten Kristus blev förrådd, förmanade han dem vänligt genom att säga: ”Varför sover ni? Res er upp och håll ut i bön, så att ni inte kommer in i frestelse.” — Lukas 22:46.
Jesus har, sedan sin uppståndelse, fortsatt att visa tålamod och långmodighet. Saulus var till exempel en som förföljde de kristna, en hädare och en fräck människa. Men ändå visade Kristus Saulus en sådan barmhärtighet att det ledde till att denne blev en framstående efterföljare till Kristus. Paulus (den före detta Saulus) förklarar: ”Skälet till att barmhärtighet visades mig var att Kristus Jesus med hjälp av mig som det främsta fallet kunde bevisa all sin långmodighet till ett exempel på dem som skall komma att utöva tro på honom till evigt liv.” — 1 Timoteus 1:15, 16.
Bibeln säger att vi skall ”följa efter i hans [Kristi] fotspår”. (1 Petrus 2:21) Visar du samma tålamod mot medtroende, när de är tröga i fråga om att tillämpa någon biblisk princip? Visar du samma långmodiga anda mot människor i världen, vilka är okunniga om sanningen? Drivs du till att hjälpa sådana människor att finna sanningen?
Men det ojämförligt största exemplet i fråga om långmodighet är Jehova. ”Jehova är barmhärtig och nåderik, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke.” (Psalm 103:8, NW; 2 Moseboken 34:5—7) Trots att de hårdnackade israeliterna gjorde sådana män som Mose frustrerade, sade Jehova: ”Hela dagen har jag brett ut mina händer mot ett folk som är olydigt och säger emot.” (Romarna 10:21) Men det fanns ett syfte med en sådan långmodighet. Jehova vägrade, likt en far med en egensinnig son, att ge upp hoppet om att det spända förhållandet mellan honom och israeliterna skulle förbättras. Och hans fördragsamhet gav resultat — en kvarleva av den nationen blev frälst!
Långmodigheten har sina gränser
Men Guds tålamod är inte obegränsat. Israeliternas envisa motstånd mot Jehovas varningar ledde till att de blev avlägsnade från Gud som nation. Jesaja sade: ”Men de var motsträviga, och de bedrövade hans helige Ande. Därför förvandlades han till deras fiende, han själv stred mot dem.” (Jesaja 63:10) Ja, med tiden steg ”Jehovas raseri ... upp mot hans folk”. (2 Krönikeboken 36:15, 16, NW) Hans långmodighet nådde sin gräns.
Detta har en allvarlig innebörd för oss i våra dagar. Det skulle vara orimligt att dra den slutsatsen att Gud för alltid kommer att tolerera onda gärningar. Det är som Paulus säger: ”Fastän ... [Gud] ville lägga sin vrede i dagen och göra sin makt känd, [har han] i stor långmodighet ... haft fördrag med vredens kärl, som gjorts lämpade för tillintetgörelse.” Men en sådan fördragsamhet har haft ett syfte: nämligen att göra hans ”härlighets rikedom känd”. (Romarna 9:22, 23) Ja, Guds behärskning har lett till att hans namn har förkunnats utöver hela jorden. Gud har också förkunnat sin ”hämndens dag” genom sitt folk. (Jesaja 61:2) Det är sant att många hånar och förlöjligar detta varningsbudskap, precis som epikuréerna och stoikerna på Paulus’ tid, vilka sade: ”Vad är det den här pratmakaren skulle vilja ha sagt?” (Apostlagärningarna 17:18) Men kom ihåg att Gud skall låta ”hämnd komma över dem som inte känner Gud och dem som inte lyder de goda nyheterna om vår Herre Jesus”. — 2 Tessalonikerna 1:8.
Men vi måste fortsätta med att predika Guds domar, tills Gud visar att det är tid att sluta. Vi måste därför vara tålmodiga ”intill Herrens närvaro”. (Jakob 5:7) Men att tålmodigt uthärda de olika svårigheter som livet i denna ordning vållar oss kommer att medföra påtagliga resultat. Det kommer att öka vår tillit till Jehova. Det kommer att jämna ut våra relationer till andra och förhindra att det uppstår onödiga problem. Långmodighet kan innebära prövningar, men syster Nancy Yuen, vars erfarenheter vi inledde denna artikel med, sade om sina lidanden: ”De var värdefulla.” Så oavsett vilka vi är eller var vi kan bo, antingen vi är fria eller i fängelse, upplever motstånd i hemmet eller i den kristna tjänsten, så kommer den frid och endräkt som långmodigheten främjar att öka vår glädje och förnöjsamhet i livet. (Efesierna 4:2) Vandra därför för all del värdigt med långmodighet.