Att hjälpa andra att tillbe Gud

”Om ... någon icke troende eller en helt vanlig person kommer in, ... [blir] hans hjärtas hemligheter ... uppenbara, och så skall han falla på sitt ansikte och tillbedja Gud.” — 1 KORINTIERNA 14:24, 25.

1—3. Hur hjälptes många i Korint att vinna Guds godkännande?

PÅ SIN andra missionsresa stannade aposteln Paulus i ett och ett halvt år i staden Korint och var där ”intensivt upptagen med ordet, i det han vittnade”. Med vilket resultat? ”Många av korintierna som hörde började tro och låta döpa sig.” (Apostlagärningarna 18:5—11) De blev ”helgade ..., kallade att vara heliga”. — 1 Korintierna 1:2.

² Senare besökte Apollos Korint. Han hade tidigare fått hjälp att förstå ”Guds väg mera korrekt” — inbegripet frågan om dopet — av Priscilla och Akvila. Han blev således en kristen som hade Guds godvilja eller godkännande. (Apostlagärningarna 18:24—19:7) Apollos i sin tur hjälpte korintier, vilka en gång hade letts bort ”till de mållösa avgudarna”. (1 Korintierna 12:2) Dessa människor fick antagligen biblisk undervisning i sina hem, men de kunde också ta emot undervisning genom att vara med vid kristna möten. — Apostlagärningarna 20:20; 1 Korintierna 14:22—24.

³ Resultatet av sådan undervisning blev att många före detta ”icke troende” och ”helt vanliga” personer drogs till sann tillbedjan. Hur tillfredsställande måste det inte ha varit att se män och kvinnor göra framsteg hänemot dop och Guds godkännande! Detta är fortfarande tillfredsställande.

Att hjälpa ”icke troende” och ”helt vanliga” personer

4. På vad sätt får många i våra dagar hjälp, precis som människor i Korint fick?

⁴ I våra dagar lyder Jehovas vittnen också Jesu befallning att göra ”lärjungar av människor av alla nationerna” och döpa dem. (Matteus 28:19, 20) Efter att ha planterat sanningens säd i mottagliga hjärtan går de tillbaka och vattnar den. (1 Korintierna 3:5—9; Matteus 13:19, 23) För att människor skall kunna få sina frågor besvarade och kunna lära sig bibelns sanningar erbjuder vittnena dem ett kostnadsfritt bibelstudium i deras hem en gång i veckan. Sådana personer inbjuds också att vara med vid Jehovas vittnens möten, precis som ”icke troende” var med vid möten i Korint under det första århundradet. Men hur bör Jehovas vittnen betrakta personer som studerar bibeln och som kommer till mötena?

5. Vilken skriftenlig grund finns det till att visa försiktighet, när man har med vissa personer att göra?

⁵ Vi är glada över att se dem närma sig Gud, men ändå håller vi i minnet att de ännu inte är döpta troende. Kom också ihåg två lärdomar grundade på föregående artikel. 1) Israeliterna visade försiktighet mot utländska invandrare vilka, trots att de bodde bland Guds folk och lydde vissa lagar, inte var omskurna proselyter, bröder i tillbedjan. 2) Kristna i Korint, som hade med ”icke troende” och ”helt vanliga” personer att göra, var på sin vakt på grund av Paulus’ ord: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende. För vilken gemenskap har rättfärdighet och laglöshet?” — 2 Korintierna 6:14.

6. Hur kan ”icke troende” ”tillrättavisas” av mötena, och av vad slag är sådan tillrättavisning?

⁶ Samtidigt som vi välkomnar ”icke troende” och ”helt vanliga” personer är vi således medvetna om att de ännu inte uppfyller Guds krav. Som bibeln visar i 1 Korintierna 14:24, 25 kan sådana personer behöva ”granskas” ”ingående” och till och med ”tillrättavisas” av det de får lära sig. En sådan tillrättavisning är inte av det dömande slaget; de kallas inte inför en församlings dömande kommitté, eftersom de ännu inte är döpta medlemmar av den. Som en följd av vad dessa nya får lära sig blir de i stället övertygade om att Gud fördömer allt själviskt och omoraliskt leverne.

7. Vilka ytterligare framsteg kommer många lärjungar att önska göra, och varför det?

⁷ Med tiden kan många odöpta personer önska gå längre än till att bara vara med vid möten som intresserade elever. Följande ord av Jesus visar varför: ”En lärjunge står inte över läraren, men var och en som är fullkomligt undervisad skall vara lik sin lärare.” (Lukas 6:40) Personen som studerar bibeln kan se att hans lärare betraktar tjänsten på fältet som mycket viktig och att han får lycka av den. (Matteus 24:14) I och med att tron växer hos den person som tar emot undervisning om bibelns sanningar och som är med vid mötena, kan han således ta följande ord till hjärtat: ”Hur behagliga är inte på bergen dens fötter som frambär goda nyheter, dens som förkunnar frid, dens som frambär goda nyheter om någonting bättre, dens som förkunnar frälsning.” (Jesaja 52:7, NW; Romarna 10:13—15) Även om han är odöpt, kan han önska bli en Rikets förkunnare och ansluta sig till Jehovas vittnens församling.

8, 9. a) Vad bör göras, när en person som man studerar bibeln med önskar ta del i den offentliga tjänsten? b) Vad kommer två äldste att göra, när de sammanträffar med en blivande förkunnare och dennes lärare? c) Vilket ansvar tar en ny förkunnare på sig?

⁸ När det vittne som leder bibelstudiet finner att den som studerar önskar ta del i tjänsten på fältet, kan han diskutera saken med den presiderande tillsyningsmannen, som kommer att ordna med att två äldste sammanträffar med den person som studerar bibeln och dennes lärare. De äldste är glada, när någon ny önskar tjäna Gud. De kommer inte att förvänta att han har lika mycket kunskap som de som är döpta och som har kommit längre i sanningen och av vilka det krävs mer. Men innan den nye tar del i tjänsten på fältet tillsammans med församlingen, vill de äldste ändå se att han har en viss kunskap om bibelns läror och har rättat sitt liv efter Guds principer. Det är därför av goda skäl som två äldste sammanträffar med den blivande förkunnaren och det vittne som leder studiet med honom.a

⁹ De båda äldste kommer att meddela den person som studerar att han, när han uppfyller kraven för att ta del i tjänsten på fältet, kan lämna in en rapport för tjänsten på fältet och att ett Församlingens registerkort för förkunnare då kommer att skrivas ut i hans namn. Detta kommer att visa att han har anslutit sig till Jehovas vittnens teokratiska organisation och underordnar sig den. (Detta gäller också om alla andra som lämnar in rapporter för tjänsten på fältet.) Samtalet bör också behandla sådana bibliska råd som de som finns på sidorna 98 och 99 i boken Organiserade för att fullgöra vår tjänst.b Detta skulle därför vara ett lämpligt tillfälle för personen som studerar att få skaffa sig ett eget exemplar av den boken.

10. a) Hur kan en odöpt förkunnare fortsätta att göra framsteg, och med vilket mål? b) Varför görs det en justering i fråga om uttrycket ”godkänd medförbunden”? (Se fotnot.)

¹⁰ En person som har uppfyllt kraven som en odöpt förkunnare av de goda nyheterna har gått i riktning mot att bli en människa av ”godvilja”.c (Lukas 2:14) Trots att han ännu inte är överlämnad och döpt, kan han nu rapportera sin vittnesverksamhet tillsammans med de miljoner aktiva personer som jorden runt förkunnar ”Guds ord”. (Apostlagärningarna 13:5; 17:3; 26:22, 23) Man kan nu göra en pålysning i församlingen att han är en ny odöpt förkunnare. Han bör fortsätta att studera bibeln, ta del i mötena, tillämpa det han får lära sig och dela med sig av detta till andra. Han kommer snart att önska ta det steg som det kristna dopet innebär och därigenom bli godkänd av Gud och märkt för frälsning. — Hesekiel 9:4—6, NW.

Hjälp åt någon som felar

11. Hur behandlar församlingen döpta syndare?

¹¹ I föregående artikel dryftade vi församlingens åtgärder för att hjälpa en döpt kristen, som begått en allvarlig synd. (Hebréerna 12:9—13) Och vi såg hur bibeln visade att församlingen kan behöva utesluta en döpt syndare, som är förhärdad, och därefter undvika allt umgänge med honom. (1 Korintierna 5:11—13; 2 Johannes, vers 9—11; 2 Tessalonikerna 2:11, 12) Men vilka åtgärder kan vidtas, om en odöpt förkunnare syndar allvarligt?

12. a) Varför kan också odöpta förkunnare som syndar få barmhärtig hjälp? b) Hur kan principen i Lukas 12:48 tillämpas på ansvar för ett orätt uppförande?

¹² Judas framhöll att smorda kristna hos vilka det hade uppstått tvivel eller vilka hade hemfallit åt köttets synder skulle visas barmhärtighet, om de bara ångrade sig. (Judas, vers 22, 23; se också 2 Korintierna 7:10.) Skulle det då inte vara ännu mer på sin plats att man visade barmhärtighet mot en syndande odöpt person som visar ånger? (Apostlagärningarna 3:19) Jo, för hans andliga grund är inte lika fast och hans erfarenhet i kristet liv är mer begränsad. Han kanske ännu inte har lärt sig Guds tankar om vissa frågor. Han har ännu inte haft de bibliska samtal med de äldste, som föregår dopet, och han har ännu inte underkastat sig det viktiga steg som vattendopet innebär. Dessutom sade Jesus att ”envar som har fått mycket givet åt sig, av honom skall mycket krävas”. (Lukas 12:48) Mycket förväntas därför av döpta personer, vilka tillsammans med ökad kunskap och ökade välsignelser har särskilt ansvar. — Jakob 4:17; Lukas 15:1—7; 1 Korintierna 13:11.

13. Vad kommer de äldste att göra för att hjälpa en odöpt förkunnare som syndar?

¹³ I överensstämmelse med Paulus’ råd önskar andligen kvalificerade bröder hjälpa varje odöpt förkunnare, som begår ett felsteg innan han vet ordet av. (Jämför Galaterna 6:1.) Om han önskar få hjälp, skulle de äldste kunna be två bland sig (kanske de som tidigare sammanträffade med honom) att söka föra honom till rätta igen. De bör göra detta, inte av önskan att tillrättavisa med stränghet, utan på ett barmhärtigt sätt och i en ande av mildhet. (Psalm 130:3) I de flesta fall kommer det att räcka med förmaningar från bibeln och med praktiska förslag för att frambringa ånger och föra in honom på rätt väg igen.

14, 15. a) Vad kan man göra om syndaren är verkligt ångerfull? b) Vilken kort förklarande kommentar kan göras i vissa fall?

¹⁴ De båda äldste kommer att ge sådana anvisningar som passar den odöpte syndarens situation. I vissa fall kanske de ser till att den felande under någon tid inte får vara med i skolan i teokratisk tjänst eller inte tillåts att yttra sig vid mötena. Eller de kan underrätta honom om att han måste göra fler andliga framsteg, innan han återigen får ta del i tjänsten på fältet tillsammans med församlingen. När han gjort det, kan de tala om för honom att han återigen kan få ta del i tjänsten på fältet. Om synden inte har blivit allmänt känd och inte utgör någon fara för hjordens renhet, behöver man inte varna församlingen genom någon pålysning.

¹⁵ Men tänk om de båda äldste finner att personen är sant ångerfull, men att det orätta är allmänt känt? Eller tänk om synden blir allmänt känd senare? I båda fallen kan de då meddela församlingens tjänstekommitté, som kommer att se till att det görs en enkel pålysning som lyder: ”En sak som gäller ... har behandlats, och han [hon] fortsätter att tjäna som en odöpt förkunnare tillsammans med församlingen.” Som i alla sådana fall kan äldstekretsen avgöra om det skulle vara tillrådligt att någon gång längre fram hålla ett bibliskt tal med råd angående det slag av synd som det gäller.

16, 17. a) Vilka två situationer kan ligga till grund för en annorlunda pålysning? b) Av vad slag är denna pålysning?

¹⁶ Det händer ibland att en odöpt förkunnare inte ger gensvar till den kärleksfulla hjälp han får eller kanske bestämmer sig för att han inte vill fortsätta att göra framsteg hänemot dop och därför meddelar de äldste att han inte längre önskar bli betraktad som förkunnare. Vad gör man då? Uteslutningsåtgärder vidtas inte mot sådana personer, som faktiskt inte har blivit godkända av Gud. Åtgärden att utesluta oförbätterliga syndare gäller dem som ”kallas” bröder, döpta personer. (1 Korintierna 5:11, 1981) Men innebär då detta att synden ignoreras? Nej.

¹⁷ De äldste är skyldiga att vara ”herdar för Guds hjord”, som är i deras ”vård”. (1 Petrus 5:2) Om två äldste, som erbjuder hjälp, finner att en odöpt syndare är förhärdad och inte uppfyller kraven för att vara en förkunnare, så kommer de att meddela personen i fråga detta.d Eller om någon odöpt person säger till de äldste att han inte längre önskar bli betraktad som förkunnare, så kommer de att acceptera hans beslut. I båda fallen är det lämpligt att församlingens tjänstekommitté vid en lämplig tidpunkt gör en enkel pålysning, som lyder: ”... är inte längre en förkunnare av de goda nyheterna.”

18. a) Vad kommer de kristna efter en sådan pålysning att ha i tankarna, när de bestämmer sig för hur de själva skall handla? b) Måste man fullständigt undvika odöpta personer, som tidigare har gjort sig skyldiga till ett orätt uppförande?

¹⁸ Hur skall vittnena därefter betrakta personen i fråga? Ja, tidigare var han en ”icke troende” som var med vid mötena. Därefter önskade han bli och uppfyllde också kraven för att bli en förkunnare av de goda nyheterna. Eftersom detta inte längre är fallet, är han återigen en person i världen, men eftersom han inte är utesluten, kräver bibeln inte att vittnena låter bli att tala med honom.e Men precis som israeliterna visade försiktighet, när det gällde oomskurna utländska invandrare, så kommer de kristna att visa försiktighet, när det gäller en sådan person i världen som inte tillber Jehova. Denna försiktighet bidrar till att skydda församlingen mot varje liten ”surdeg” eller alla fördärvliga element. (1 Korintierna 5:6) Om han vid någon senare tidpunkt uttrycker en verklig önskan om att man skall hålla ett bibelstudium med honom och de äldste tycker att detta är på sin plats, så kanske detta kan komma att hjälpa honom att återigen inse vilket privilegium det är att få tillbe Jehova tillsammans med hans folk. — Psalm 100.

19. Hur kan de äldste i vissa fall ge ytterligare hjälp enskilt?

¹⁹ Om de äldste ser att en viss person av det här slaget utgör en ovanligt stor fara för hjorden, kan de enskilt varna dem som är i farozonen. Den före detta förkunnaren är kanske en ungdom som har hemfallit åt dryckenskap eller omoraliskhet. Trots pålysningen att han inte längre är en odöpt förkunnare, kanske han försöker umgås med ungdomarna i församlingen. I så fall bör de äldste tala enskilt med föräldrarna till de ungdomar som är i farozonen och kanske också med ungdomarna själva. (Hebréerna 12:15, 16; Apostlagärningarna 20:28—30) I de sällsynta fall då någon uppträder störande eller är farlig genom att uppträda våldsamt kan man säga till honom att han inte längre är välkommen vid mötena och att varje försök han gör att komma in kommer att betraktas som intrång.

Att hjälpa minderåriga att tillbe Gud

20. Vilken hjälp ger kristna föräldrar sina barn, och med vilket resultat?

²⁰ Bibeln ger föräldrar ansvaret att undervisa sina barn på Guds sannings väg. (5 Moseboken 6:4—9; 31:12, 13) Jehovas vittnen har därför länge uppmuntrat kristna familjer att ha ett bibelstudium varje vecka. Kristna föräldrar bör uppmuntra sina barn att göra framsteg hänemot överlämnande och dop och så vinna Guds godkännande. (Ordspråksboken 4:1—7) I församlingarna ser vi det underbara resultatet — hundratusentals exemplariska barn och ungdomar, som älskar Jehova och som önskar tillbe honom för evigt.

21—23. a) Hur behandlar man i huvudsak en minderårigs orätta uppförande? b) Vilken roll spelar församlingens äldste i sådana situationer?

²¹ Det är också på kristna föräldrar som ansvaret i första hand vilar att tukta och tillrättavisa sina barn och införa de restriktioner som de anser nödvändiga eller att bestraffa dem på det kärleksfulla sätt som de menar behövs. (Efesierna 6:4; Hebréerna 12:8, 9; Ordspråksboken 3:11, 12, NW; 22:15) Men om ett minderårigt barn, som har varit anslutet som en odöpt förkunnare, blir indraget i allvarlig synd, så är detta något som också angår de äldste, vilka ”vakar” över hjordens själar. — Hebréerna 13:17.

²² Ett sådant fall av orätt uppförande bör i huvudsak behandlas enligt de riktlinjer som angavs tidigare i artikeln. Två äldste kan få i uppdrag att undersöka saken. De kan till exempel först med föräldrarna (eller föräldern) diskutera det som har hänt, barnets inställning och vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits. (Jämför 5 Moseboken 21:18—21.) Om de kristna föräldrarna har situationen i sin hand, kan de äldste bara höra med dem emellanåt för att erbjuda råd och förslag som kan vara till hjälp och för att ge kärleksfull uppmuntran.

²³ Men ibland visar samtalet med föräldrarna att det skulle vara bäst om de äldste sammanträffade med den egensinnige minderårige och hans föräldrar. Eftersom tillsyningsmännen kommer ihåg ungdomars begränsningar och böjelser, kommer de att försöka visa den unge odöpte förkunnaren till rätta med mildhet. (2 Timoteus 2:22—26) I vissa fall kan det stå klart att han inte längre uppfyller kraven för att vara en förkunnare och att en lämplig pålysning därför bör göras.

24. a) Vad är det lämpligt för föräldrar att göra, även om en minderårig har gjort sig skyldig till ett allvarligt orätt uppförande, och hur kan de göra detta? b) Hur kan detta tillämpas på ett minderårigt barn som har blivit uteslutet?

²⁴ Vad bör föräldrar därefter göra för sitt felande minderåriga barn? De är fortfarande ansvariga för sitt barn, även om det inte längre uppfyller kraven som odöpt förkunnare eller det efter sitt dop blir uteslutet på grund av ett orätt uppförande. Precis som de kommer att fortsätta att förse det med mat, kläder och husrum, så måste de undervisa det och tukta det i överensstämmelse med Guds ord. (Ordspråksboken 6:20—22; 29:17) Även om barnet blir uteslutet, kan kärleksfulla föräldrar således se till att ha ett bibelstudium med det.f Det kan hända att barnet får det största korrigerande gagnet om de studerar med det ensamt, men de kan också besluta sig för att det kan fortsätta att ta del i familjestudiet. Även om barnet har kommit på avvägar, så önskar de se det återvända till Jehova, precis som den förlorade sonen i Jesu liknelse gjorde. — Lukas 15:11—24.

25. Varför riktas kärleksfullt intresse och kärleksfull hjälp mot ”icke troende” i våra dagar?

²⁵ Målet för vårt predikande och undervisande är att hjälpa andra att bli lyckliga tillbedjare av den sanne Guden. ”Icke troende” och ”helt vanliga” personer i Korint rördes till att ”falla på sitt ansikte och tillbedja Gud och försäkra: ’Gud är verkligen ibland er.’” (1 Korintierna 14:25) Vilken glädje är det inte att nu få se fler och fler människor komma och tillbe Gud! Detta är en underbar uppfyllelse av ängelns tillkännagivande: ”Ära i höjderna där ovan åt Gud, och på jorden frid bland människor av godvilja [eller människor som har Guds godkännande].” — Lukas 2:14.

[Fotnoter]

Kommer du ihåg?

◻ Hur betraktar de kristna ”icke troende” som är med vid möten?

◻ Vilken gång följer de äldste, när en person som studerar bibeln önskar ta del i tjänsten på fältet, och vilket ansvar tar den som studerar på sig?

◻ Vad görs om en odöpt förkunnare begår en allvarlig synd?

◻ Hur kan föräldrar och äldste hjälpa minderåriga barn som bor hemma, även om sådana ungdomar syndar allvarligt?

[Bild på sidan 16]

Att bli en förkunnare är, även om man ännu inte är döpt, ett viktigt och ansvarsfullt steg hänemot att vinna Guds godkännande