Jehova har varit min tillflykt och mitt fäste
Berättat av Margaret West
TÄNK dig att få bo på det slott där den danska drottningen Anna Sofie blev krönt år 1721. Detta slott, som har varit den danska kungafamiljens sommarresidens och som omgärdas av vackra parkanläggningar, var mitt barndomshem. De storslagna rummen, de imponerande trapporna och taken, som målats av gamla franska mästare, tycktes alltsammans höra hemma i en drömvärld.
Inte långt från detta slott låg en annan byggnad, mycket mera blygsam, men mina 30 år i den byggnaden berikade mitt liv mycket mer. Det var det danska Betel, Jehovas vittnens avdelningskontor i Danmark.
Men låt mig först berätta för dig hur jag kom att bo på Frederiksbergs slott i Köpenhamn. Min far, en överste i danska armén, var chef för officersskolan, som var inrymd i slottet. Denna ställning berättigade honom och hans familj till att bo i dessa privilegierade omgivningar. För en ung flicka var det som ett äventyr att föra en skyddad tillvaro i denna vackra miljö. Jag trodde att dessa lyckliga, spännande barndomsdagar aldrig skulle upphöra. Men denna dröm skingrades en dag år 1921 som jag aldrig skall glömma.
Vi barn blev kallade till fars sovrum. Jag kunde se honom ligga där mycket blek med båda händerna på lakanet. Mor slog armarna om oss. Vår läkare, som också stod vid sängen, såg mycket allvarlig ut. Mor sade med låg röst: ”Far är död.” Min första tanke var: ”Det är omöjligt! Han har ju knappast varit sjuk.” Det var en förkrossande upplevelse för ett barn på tio år. Föga insåg jag då att detta tragiska dödsfall skulle leda mig fram till att förstå livets mening.
Fars död betydde oerhörda förändringar i vårt liv. Vårt hem på slottet var en tjänstebostad, så mor måste finna ett annat ställe för oss att bo. Det var en svår tid, och för att hjälpa oss att komma över tragedin gjorde hon något som överraskade vår familj och våra vänner. Hon tog oss alla fyra ur skolan, och vi gav oss i väg på en Europatur som varade ett helt år.
Ett sökande blir belönat
När vi kom tillbaka till Danmark, hängde emellertid fars död fortfarande över oss, och mor fortsatte att fråga sig gång på gång: Varför? Varför? Varför? För att finna ett svar började hon undersöka österländska filosofiska åskådningar, men dessa tillfredsställde inte hennes logiska sinne. Sedan beslöt hon sig för att vända sig till bibeln, eftersom hon menade att den kanske innehöll några svar. När hon sträckte sig efter bibeln i bokhyllan, fick hon syn på en röd bok vid sidan om den, en bok som hon aldrig hade sett förut. Den hette Den gudomliga tidsåldersplanen. Min bror hade just skaffat den av en bibelforskare, som besökte oss.
Mor började läsa boken och blev snart övertygad om att hon hade funnit svaren på sina frågor. Vid den här tiden gick jag i skola i Frankrike, men när jag återvände hem på ferier några månader senare, berättade mor ivrigt för mig om sin nyfunna skatt. Hon berättade för mig om Guds rike — ett rike som skulle härska över hela jorden och göra slut på alla krig, ett rike som skulle föra med sig oanade välsignelser för mänskligheten, de dödas uppståndelse inbegripen. Det var underbart. Vi hade till sist funnit en tillflykt undan tvivel och osäkerhet.
När jag gick till sängs den kvällen, bad jag för första gången i mitt liv. Vi hade aldrig varit någon religiös familj, men i skolan hade vi fått lära oss bönen Fader vår. Därför började jag tveksamt upprepa denna bön. När jag kom till orden: ”Tillkomme ditt rike ...”, brast nästan mitt hjärta av glädje. Äntligen förstod jag vad jag bad om! Sextio år har gått, men jag minns ännu klart den obeskrivliga glädje jag kände den kvällen.
Sedan jag avslutat min skolutbildning i Frankrike, for jag till England för att praktisera min engelska under ett år. Mor hade hävdat: ”En flicka skall lära sig språk, en pojke matematik.” Till sist lärde jag mig fem språk, vilka alla har varit ovärderliga, och under de år som gått har jag ofta tackat mor för att hon gav mig detta tillfälle.
När jag anlände till England, fann jag att mor hade lagt boken Guds Harpa i min resväska. Jag studerade den noggrant och började vittna om vad jag hade lärt mig för den engelska familj, som jag bodde hos. En släkting till familjen besökte hemmet vid ett tillfälle, så jag vittnade för henne också. (Jag började bli ganska skicklig i att ”spela på de tio strängarna” på denna ”harpa”.) När denna dam ville ha en bok för egen del, skrev jag till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i London, och de vägledde mig till bröderna på platsen.
Jag började alltså umgås med denna lilla grupp i Wickford i Essex, som träffades hemma hos en av bibelforskarna. Vid ett möte pålystes det att det skulle bli en ”utflykt” söndagen därpå, och jag blev också inbjuden. Jag såg fram emot en intressant tur till landsbygden där omkring, men när jag anlände, frambars en bön, och jag fick en del litteratur och sändes i väg för att predika tillsammans med en äldre syster, som sade: ”Du tar den ena sidan av vägen och jag den andra!”
Sedan jag kommit tillbaka till Danmark, fortsatte jag att komma tillsammans med bibelforskarna, och år 1929 blev jag döpt. En oförglömlig erfarenhet var sammankomsten i Köpenhamn år 1931. Det var vid den sammankomsten som vi antog namnet Jehovas vittnen. För att underrätta de styrande om detta blev broder Rutherfords tal och den åtföljande resolution, som antagits vid sammankomsten, publicerad i broschyren Riket som är världens hopp. Vi skulle överlämna den personligen till alla framträdande personer i samhället, bland dem domare, regeringsmedlemmar, välkända affärsmän och även alla präster.
Den lilla damen och biskopen
Danmarks kung fick ett exemplar vid en audiens som beviljades landstjänaren. Jag fick en bunt broschyrer tillsammans med kuvert som upptog namn och adress på de människor jag skulle besöka under den kampanjen. Första namnet på listan gjorde mig verkligen förskräckt. Det var en framträdande biskop, som var välkänd för sitt motstånd mot Jehovas vittnen.
Biskopen bodde i en förnäm del av Köpenhamn, och när jag ringde på dörrklockan, måste jag medge att jag kände mig ännu mindre än mina obetydliga 150 centimeter. Ett hembiträde öppnade dörren, tittade misstänksamt på mig från topp till tå och frågade: ”Vad önskar ni?” ”Tack, jag önskar tala med biskopen”, svarade jag med fast stämma. Mor hade lånat mig en fin persianpäls för tillfället i fråga, och kanske detta övertygade hembiträdet om att min begäran borde bifallas. ”Var god dröj ett ögonblick.” Efter en paus, som tycktes som en evighet, kom hon tillbaka och ledsagade mig genom en lång korridor, öppnade en dörr, och där bakom ett stort skrivbord satt biskopen. Han var en lång och kraftigt byggd man. Han såg upp och log välvilligt mot mig.
Jag påminde mig att den som stod bakom mig var större än den jag hade framför mig, förklarade syftet med mitt besök för honom och lämnade honom kuvertet. Han tog det och kastade det sedan på skrivbordet, som om det var eld i det. Han steg upp, tog mig i handen och förde mig tillbaka längs den ändlösa korridoren till ytterdörren. Dörren slog igen, men jag log för mig själv. Broschyren låg på hans skrivbord; mitt arbete var utfört.
År 1933 började jag som pionjär, eftersom jag ansåg att det var ett idealiskt sätt att tjäna Jehova mera helt och fullt. Ett år senare gifte jag mig med broder Albert West, en engelsk broder som hade blivit sänd till Danmark ett par år tidigare. Tillsammans tjänade vi vid danska Betel i 30 år.
Den nazistiska ockupationen
Den 9 april 1940 var en dag som jag aldrig skall glömma. Jag väcktes klockan sex av det ihållande brummandet från flygplan, som tycktes flyga direkt över hustaken. Vad var det som stod på? Danmark var ett neutralt land. Utanför samlades människor på gatorna, rykten var i omlopp, stämningen var spänd. Sedan meddelades det i radio: ”Danmark har blivit ockuperat av tyska styrkor.”
Ett omedelbart problem var vad vi skulle göra med all litteratur som vi hade i lager i byggnaden. Bröderna i Köpenhamn visade underbart förutseende och stor klokhet. Snart hade böckerna fördelats bland olika bröder på platsen, och kontorets handlingar var i säkert och tryggt förvar hos en vaksam gammal syster, som förvarade dem under sängen under hela kriget.
Ett annat problem var vad vi skulle göra med de 350.000 broschyrer som just hade anlänt. Det bestämdes att de skulle spridas omedelbart. Jag skulle aldrig ha trott att man kunde klara av så många trappor på bara två dagar. Allt detta skedde utan att man väckte de tyska soldaternas nyfikenhet, vilka patrullerade på gatorna. När de passerade, försökte vi ge det intrycket att vi var ute och tittade i skyltfönster. Alla bröderna, både unga och gamla, hade del i denna snabba spridning, och efter en blixtaktion på 48 timmar var alla broschyrerna i allmänhetens händer.
I samband med invasionen avskars all förbindelse med högkvarteret i Brooklyn, men förrådet av andlig föda sinade inte. En ung syster var barnjungfru hos en diplomatfamilj, vars bagage aldrig genomsöktes. De gjorde regelbundna resor till Sverige, och systern kunde därför skaffa oss Vakttornet på svenska. Jag kunde lite svenska, så jag tilldelades uppgiften att översätta varje nummer till danska. Det var en skrämmande uppgift, men jag lärde mig flitigt så mycket svenska jag kunde. På det sättet hade vi regelbunden tillgång till Vakttornet under kriget.
Ja, vi kunde även sända en del danska exemplar till bröderna i det ockuperade Norge. Äggkartonger avsedda för nazistiska officerare sändes regelbundet från Danmark till Norge. Vi kunde slå in äggen i blad ur danska Vakttornet, vilka de norska bröderna omsorgsfullt tog av innan äggen överlämnades till tyskarna.
Ett ovanligt sammanträffande
Under kriget fick broder Eneroth, som var landstjänare i Sverige, tillåtelse att besöka Danmark, och Albert begav sig till färjan för att möta honom. När broder Eneroth gick nerför landgången, uppenbarade sig två tyska officerare och bad Albert och broder Eneroth att följa med dem.
De blev förda till hotell Cosmopolite, ett av den tyska arméns militära högkvarter, och ledsagades till ett kontor på andra våningen, där de möttes av en civilklädd tysk. Han tilltalade dem på perfekt engelska och sade: ”Som ni är väl medvetna om pågår det krig. Jag är affärsman från Hamburg, och jag har blivit sänd hit som censor. Jag censurerar hela Sällskapet Vakttornets korrespondens [mellan Danmark och Sverige]. Det är något som går emot min läggning, men jag har inget val. Jag skulle vilja berömma er för er korrespondens, som är ärlig och uppfriskande att läsa. Ni kan inte föreställa er de bedrägerier jag finner i en del firmors brev.”
Han ställde en fråga till bröderna. ”Vad är ett återbesök?” Albert satte i gång med en kort demonstration av ett återbesök, det vill säga ett förnyat besök, och använde broder Eneroth som den besökte. Officeren avslutade sedan intervjun med att säga: ”Tack, mina herrar, det var allt jag ville veta.” Detta var kanske hans sätt att påminna bröderna om att de borde vara försiktiga med vad de skrev i breven.
En inbjudan till Gilead
I slutet av 1945 fick vi ett mycket välkommet besök av bröderna Knorr och Henschel. Under detta besök blev Albert och jag inbjudna till Vakttornets Bibelskola Gilead, och vi kom med i denna missionärsskolas 11:e klass, år 1948. Efter vår Gileadutbildning tjänade jag tillsammans med min man, som förordnats till kretsverksamhet i sex månader i Maryland, Virginia och Washington, D.C., innan vi återvände till Danmark.
Några år senare blev Albert sjuk, och sjukdomen diagnostiserades till sist som cancer. Jag vårdade honom i tio år, samtidigt som jag gjorde vad jag kunde som översättare, till dess han dog år 1963. Året därpå måste jag ta på mig en annan ansvarsuppgift. Min mor var nu 88 år gammal och behövde någon som såg efter henne. Det var med sorg i hjärtat jag blev tvungen att lämna heltidstjänsten. Mor levde tills hon var 101 år och bevarade sin trohet ända till slutet.
Fullt sysselsatt som pensionär
Under de sista åren av min mors liv tillbringade vi vintermånaderna i Spanien. När hon dog, bestämde jag mig därför för att stanna där. Jag hade lärt mig spanska och kände även att jag på detta sätt kunde tjäna på ett utländskt fält. Även om jag inte kan göra så mycket som jag skulle önska, på grund av min ålder och andra ansvarsuppgifter, kan jag fortfarande vara kontinuerlig hjälppionjär.
Mer än 20 år av mitt liv har gått åt till att se efter en sjuk man och en gammal mor. Jag har emellertid aldrig betraktat detta som en börda. Jag kände alltid att de båda förtjänade sådan vård och omsorg, och jag betraktade det som en del av min tjänst för Jehova, som alltid hjälpte mig att modigt möta de bedrövelser och prövningar som man måste uthärda under sådana omständigheter.
Nu bor jag i en liten lägenhet, så olik det imponerande slott där jag föddes. Men byggnader kan aldrig skänka säkerhet, såsom jag fick klart för mig tidigt i livet. Däremot fann jag en större tillflykt och ett starkare fäste, en tillflykt och ett fäste som aldrig har svikit mig. Jag kan i sanning säga som psalmisten sade: ”Du är min tillflykt och mitt fäste, min Gud, som jag skall förtrösta på.” — Psalm 91:2, NW.