När hände det?

”HUR mycket är klockan?” Hur ofta har du ställt den frågan? I vår hektiska värld är vi ständigt medvetna om tiden. De flesta av våra dagliga aktiviteter styrs av tiden — när vi skall stiga upp på morgonen, när vi skall gå till arbetet, när vi skall äta, när vi skall träffa våra vänner. Och vi förlitar oss på en lång rad attiraljer — väggklockor, armbandsur, väckarklockor, klockradioapparater — för att få veta hur mycket klockan är.

Hur var det då på bibelns tid, då människor inte hade tillgång till sådana tidmätare som vi har i dag? Hur kunde man då mäta tiden? Säger bibeln något om den saken? Att vi vet vilken tid på dagen en viss biblisk händelse inträffade kan faktiskt ge oss ökad förståelse av Guds ord och göra vårt studium av bibeln ännu mer intressant.

Gudagivna tidmätare

I forna tider angav man vanligen tidpunkten för en händelse genom att observera solen eller månen, ”de två stora ljuskällorna”, som Skaparen hade placerat på himlavalvet för att ”åstadkomma ett åtskiljande mellan dagen och natten”. (1 Moseboken 1:14—16, NW) Det var till exempel ”när morgonrodnaden gick upp” som de två änglarna enträget uppmanade Lot och hans familj att fly från den till undergång dömda staden Sodom. (1 Moseboken 19:15, 16, NW) Och det var ”vid kvällstiden” som Abrahams trogne tjänare kom fram till den brunn där han träffade Rebecka. — 1 Moseboken 24:11, 15, NW.

Ibland har bibeln mer detaljerade tidsangivelser. Abimelek, domaren Gideons våldspräglade son, fick rådet att storma staden Sikem ”tidigt i morgon, när solen går upp”. (Domarboken 9:33) Tydligen fick han detta råd av taktiska skäl. Det bländande ljuset från den uppgående solen bakom Abimeleks styrkor måste ha gjort det mycket svårt för Sikems försvarare att urskilja de anfallande härarna i ”skuggan av bergen”. — Domarboken 9:36—41.

Idiomatiska tidsuttryck

Många av de tidsuttryck som hebréerna använde är både färgstarka och intressanta. De ger oss inte bara en inblick i lokala sedvänjor och miljöer, utan avslöjar också en hel del om de omständigheter som rådde när den aktuella händelsen inträffade.

I Första Moseboken 3:8 (NW) sägs det till exempel att det var ”vid den tid på dagen då det fläktade svalt” som Jehova talade till Adam och Eva den dag de syndade. Med detta avses tydligen tiden strax före solnedgången, då en sval bris brukade blåsa upp och lindra dagens hetta. När dagen börjar lida mot sitt slut är det vanligtvis dags att koppla av och vila. Men Jehova lät inte en viktig rättslig fråga vänta till följande dag, när det fortfarande fanns tid att ta itu med den.

Å andra sidan visar skildringen i 1 Moseboken 18:1, 2 att Jehovas ängel kom till Abrahams tält vid Mamre ”då det var som hetast på dagen”. Det är lätt att föreställa sig hur middagssolen gassade över kullarna. Hettan kunde vara mycket tryckande. Det var den tid på dagen då människor brukade äta och vila. (Se 1 Moseboken 43:16, 25; 2 Samuelsboken 4:5.) Abraham satt följaktligen ”vid ingången till sitt tält”, där det kanske fläktade en smula, och tog kanhända en vilopaus efter maten. Vi kan därför uppskatta denne gamle mans gästfrihet ännu mer när vi läser att han ”skyndade” emot sina besökare och sedan ”skyndade in i tältet till Sara” och bad henne baka bröd, varefter han ”skyndade ... bort till boskapen”, tog en ungkalv och ”skyndade sig att tillreda den”. Och allt detta när det var som hetast på dagen! — 1 Moseboken 18:2—8.

Hebréernas indelning av natten

Hebréerna tycks ha delat in natten i tre perioder, så kallade ”väkter” eller ”vaktpass”. Varje sådan nattväkt omfattade en tredjedel av tiden mellan solnedgången och soluppgången eller omkring fyra timmar, beroende på årstiden. (Psalm 63:7) Det sägs till exempel att Gideon anföll midjaniternas läger i början av ”den mellersta nattväkten”, som sträckte sig från omkring klockan tio på kvällen till klockan två på morgonen. Ett anfall vid den här tiden på dygnet överrumplade naturligtvis de midjanitiska vakterna fullständigt. Den försiktige Gideon kunde sannerligen inte ha valt en mer strategisk tidpunkt för sitt anfall! — Domarboken 7:19.

Vid tiden för uttåget ur Egypten lät Jehova driva ”undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten” och gjorde det därigenom möjligt för israeliterna att gå över Röda havet på torr mark. När egyptierna kom ifatt dem var redan ”morgonväkten” inne. Jehova sände då förvirring i egyptiernas läger, och ”mot morgonen” tillintetgjorde han dem genom att få havet att vända tillbaka till sin vanliga plats. (2 Moseboken 14:21—27) Delningen av Röda havet och israeliternas övergång tog följaktligen nästan en hel natt i anspråk.

Under första århundradet

I det första århundradet hade judarna anpassat sig till sättet att indela dagen i tolv timmar. I en av sina liknelser kunde Jesus därför säga: ”Är det inte tolv timmars dagsljus?” (Johannes 11:9) Dessa timmar räknades från soluppgången till solnedgången, dvs. ungefär från klockan sex på morgonen till klockan sex på kvällen. Den ”tredje timmen” måste alltså ha varit omkring klockan nio på morgonen. Det var vid den tiden på pingstdagen som den heliga anden göts ut. När lärjungarna anklagades för att vara ”fulla av sött vin”, fick Petrus anklagelserna att tystna genom att påpeka att det var ”tredje timmen på dagen”. Ingen kunde väl vara drucken vid den tiden på dagen! — Apostlagärningarna 2:13, 15.

Jesu uttalande ”min mat är att jag skall göra hans vilja som har sänt mig” får också djupare innebörd om vi tänker på det tidsmässiga sammanhanget. Enligt Johannes 4:6 var det ”omkring sjätte timmen”, dvs. vid tolvtiden på dagen, som Jesus yttrade dessa ord. Efter att ha vandrat genom den kuperade terrängen i Samariens bergstrakt hela förmiddagen måste Jesus och hans lärjungar ha varit både hungriga och törstiga. Det var därför lärjungarna uppmanade honom att äta när de kom tillbaka med mat. De insåg inte vilken kraft och styrka Jesus fick av att utföra Jehovas verk. De ord som han yttrade var med all säkerhet inte bara ett bildligt uttryck. Guds verk var bokstavligt talat livsuppehållande för honom, även om han vid detta tillfälle inte hade ätit på många timmar. — Johannes 4:31—34.

Eftersom tidpunkten för solens uppgång och nedgång varierar med årstiderna, var de tidsangivelser som gavs vanligtvis ungefärliga. Vi läser således i bibeln att en viss händelse ägde rum vid tredje, sjätte eller nionde timmen — vilket ofta betyder att den inträffade ungefär vid den tidpunkten. (Matteus 20:3, 5; 27:45, 46; Markus 15:25, 33, 34; Lukas 23:44; Johannes 19:14; Apostlagärningarna 10:3, 9, 30) När tidsfaktorn var viktig för sammanhanget användes emellertid ofta exaktare tidsangivelser. En man som var angelägen om att få veta om hans sjuke son verkligen hade blivit bättre genom Jesu kraft fick exempelvis veta av sina tjänare: ”I går vid sjunde timmen [omkring klockan 13] släppte febern honom.” — Johannes 4:49—54.

Hur man indelade natten

Under det romerska herraväldets tid tycks judarna ha anammat det grekiska och romerska sättet att indela natten och använde sig av fyra vaktpass i stället för tre. I Markus 13:35 hänsyftar Jesus tydligtvis på dessa fyra vaktpass. Det första, som omtalas som ”sent på dagen”, sträckte sig från solnedgången till omkring klockan nio på kvällen; det andra passet, ”vid midnatt”, började omkring klockan nio och slutade vid midnatt; det tredje passet, ”då tuppen börjar gala”, löpte från midnatt till omkring klockan tre på morgonen; det fjärde vaktpasset, slutligen, som omtalas som ”tidigt på morgonen”, löpte ut vid gryningen eller omkring klockan sex.

Det tredje vaktpasset, ”då tuppen börjar gala”, är av speciellt intresse på grund av de ord som Jesus riktar till Petrus i Markus 14:30: ”Innan en tupp gal två gånger, skall du själv förneka mig tre gånger.” Somliga kommentatorer hävdar att uttrycket ”två gånger” syftar på två särskilda tidpunkter — midnatt respektive gryningen. I uppslagsverket A Dictionary of Christ and the Gospels, redigerat av James Hastings, sägs det emellertid: ”Det är ett faktum att tuppar, såväl i Österlandet som på andra håll, gal med oregelbundna intervaller från midnatt och framåt.” Jesus menade tydligtvis inte att Petrus skulle förneka honom vid någon speciell tidpunkt. I stället gav han Petrus ett tecken för att ge kraft åt sina ord, som uppfylldes till punkt och pricka samma natt. — Markus 14:72.

Det var ”under nattens fjärde vaktpass” — mellan tre och sex på morgonen — som Jesus kom gående på vattnet mot sina lärjungar, som befann sig i en båt på Galileiska sjön ”många hundra meter ut från land”. Det är kanske inte att undra på att lärjungarna blev ”oroade och sade: ’Det är en synvilla!’ Och de skrek högt av fruktan.” (Matteus 14:23—26) Å andra sidan visar denna skildring att Jesus måste ha tillbringat avsevärd tid för sig själv uppe på berget i bön till sin Fader. Eftersom denna händelse inträffade kort efter det att Johannes döparen hade blivit halshuggen av Herodes Antipas och strax före den judiska påskhögtid som markerade början på det sista året av Jesu jordiska tjänst, hade Jesus säkert mycket att tala om i sin personliga bön till sin Fader.

Jämsides med de fyra vaktpassen använde judarna också en indelning av natten i tolv timmar. För att kunna föra Paulus välbehållen till Caesarea befallde militärbefälhavaren Klaudius Lysias sina officerare att göra redo 470 soldater ”vid tredje timmen” samma natt. (Apostlagärningarna 23:23, 24) I skydd av mörkret kunde Paulus sedan utan risk föras bort från Jerusalem.

Lär känna tider och stunder

Att läsa och begrunda skildringar som handlar om Guds folk i forna tider är en källa till glädje och andlig styrka. Om du också tar tidsfaktorn i betraktande kan ditt studium av bibeln bli ännu intressantare, eftersom du på så sätt får ökad insikt i Guds ord. Sådana böcker som Insight on the Scriptures och New World Translation of the Holy Scriptures With References (båda utgivna av Watchtower Bible and Tract Society of New York, Inc.) är ovärderliga hjälpmedel härvidlag. De kommer att hjälpa dig att få svar på frågan: ”När hände det?”