Sikem — staden i dalen

STADEN Sikem låg mellan bergen Ebal och Gerissim, mitt i hjärtat av det land som Gud hade valt ut åt sitt folk. Det var här — för nästan fyra tusen år sedan — som Jehova lovade Abraham: ”Åt din säd ämnar jag ge detta land.” — 1 Moseboken 12:6, 7.

I enlighet med det här löftet slog Abrahams sonson Jakob läger i Sikem och byggde ett altare, som han kallade ”Gud är Israels Gud”. Jakob grävde troligen en brunn i det här området för att förse sin familj och sina hjordar med vatten, en brunn som flera hundra år senare skulle bli känd som ”Jakobs källa”. — 1 Moseboken 33:18–20, fotnot i NW, studieutgåvan; Johannes 4:5, 6, 12.

Men det var inte alla som tillhörde Jakobs familj som visade nitälskan för sann tillbedjan. Dina, hans dotter, skaffade sig kamrater bland de kanaaneiska flickorna i Sikem. Dina, som då ännu var ung, lämnade det säkra området kring familjens tält och började besöka den närbelägna staden och skaffa sig vänner där.

Hur skulle stadens unga män betrakta den här unga jungfrun, som uppenbarligen utan sällskap regelbundet besökte deras stad? En hövdings son ”fick se henne, och så tog han henne och låg med henne och kränkte henne”. Varför utsatte sig Dina för denna fara genom att umgås med de omoraliska kanaanéerna? Var det på grund av att hon kände behov av att vara tillsammans med flickor i sin egen ålder? Var hon lika egensinnig och oberoende som några av sina bröder? Läs skildringen i Första Moseboken och försök att förstå den plåga och skam som Jakob och Lea måste ha känt på grund av de tragiska konsekvenser som deras dotters besök i Sikem fick. — 1 Moseboken 34:1–31; 49:5–7; se också Vakttornet för 15 februari 1986, sidan 31.

Nästan 300 år senare blev återigen följderna av att ignorera teokratiska riktlinjer uppenbara. Vid Sikem anordnade Josua en av de mest minnesvärda sammankomsterna i Israels historia. Föreställ dig hur det såg ut i dalen. Mer än en miljon människor — män, kvinnor och barn — som tillhörde sex av Israels stammar, stod framför berget Gerissim. Tvärs över dalen, framför berget Ebal,a stod ungefär lika många från de övriga sex stammarna. Och där, vid sidan om förbundsarken och mellan de båda israelitiska folkmassorna, stod prästerna och Josua. Vilken syn! — Josua 8:30–33.

De två bergen, som reser sig framför de här enorma folkmassorna, står i skarp kontrast till varandra i skönhet och karghet. Gerissims övre sluttningar ser gröna och bördiga ut, medan Ebals sluttningar till största delen är grå och kala. Kan du förnimma det sorl av spänning som hörs bland israeliterna, när de väntar på att Josua skall tala? Alla ljud ger eko i den här av naturen formade teatern.

Under de mellan fyra och sex timmar det tar för Josua att läsa boken med Moses lag tar folket också del. (Josua 8:34, 35) Det är av allt att döma de israeliter som står framför Gerissim som säger Amen! efter var och en av välsignelserna, då däremot Amen! från dem som står framför Ebal poängterar varje förbannelse. Berget Ebals karga utseende kanske tjänar till att påminna folket om att olydnad leder till olycka.

”Förbannad är den som behandlar sin far eller sin mor med förakt”, varnar Josua. Mer än en miljon röster svarar unisont: ”Amen!” Josua väntar tills deras rungande bifall dör ut, innan han fortsätter: ”Förbannad är den som flyttar sin medmänniskas gränsmärke.” Återigen ropar de sex stammarna tillsammans med många bofasta främlingar: ”Amen!” (5 Moseboken 27:16, 17) Skulle du, om du hade varit där, någonsin ha glömt detta möte som hölls mellan bergen? Skulle inte vikten av lydnad ha blivit outplånligt inpräntad i ditt sinne?

Kort före sin död, omkring 20 år senare, kallade Josua återigen samman nationen vid Sikem för att folket skulle bekräfta sitt beslut. Han lade fram för dem det val som var och en måste göra. ”Välj åt er i dag vem ni vill tjäna”, sade han. ”Men jag och mitt hushåll, vi kommer att tjäna Jehova.” (Josua 24:1, 15) Det var uppenbart att dessa trosstärkande sammankomster vid Sikem gjorde djupt intryck. Israeliterna efterliknade Josuas trogna exempel under många år efter hans död. — Josua 24:31.

När Jesus 1.500 år senare vilade sig i skuggan av berget Gerissim, förde han ett hjärtevärmande samtal. Jesus satt, trött efter en lång resa, vid Jakobs källa, när en samarisk kvinna med en vattenkruka närmade sig. Kvinnan blev mycket förvånad, när Jesus bad henne om att få något att dricka, eftersom judar inte talade med samarier och ännu mycket mindre skulle dricka ur deras kärl. (Johannes 4:5–9) Det som Jesus sedan sade förvånade henne ännu mer.

”Var och en som dricker av det här vattnet kommer att bli törstig igen. Vemhelst som dricker av det vatten, som jag skall ge honom, skall aldrig någonsin bli törstig, utan det vatten, som jag skall ge honom, skall i honom bli en källa med vatten som bubblar upp för att förmedla evigt liv.” (Johannes 4:13, 14) Du kan nog föreställa dig att kvinnan var intresserad av det här löftet, eftersom det var mödosamt att hämta upp vatten från denna djupa brunn. Jesus klargjorde dessutom att varken Jerusalem eller berget Gerissim, trots deras historiska betydelse, var religiösa platser som var viktiga för att nalkas Gud. Det var inte platsen, utan hjärteinställningen och uppförandet, som hade betydelse. ”De sanna tillbedjarna skall tillbe Fadern med ande och sanning”, sade han. ”Och Fadern söker ju efter sådana till att tillbe honom.” (Johannes 4:23) Dessa ord måste verkligen ha varit vederkvickande! Återigen var den här dalen den plats där människor uppmanades att tjäna Jehova.

I dag ligger staden Nablus vid ruinerna efter det forntida Sikem. Bergen Gerissim och Ebal dominerar fortfarande dalen och står som tysta vittnen till händelserna i det flydda. Man kan fortfarande besöka Jakobs brunn, som ligger vid foten av dessa berg. När vi mediterar över det som hände där, blir vi påminda om hur viktigt det är att upprätthålla sann tillbedjan, precis som Josua och Jesus lärde oss att göra. — Jämför Jesaja 2:2, 3.

[Fotnoter]

[Bildkälla på sidan 31]

Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.