Levnadsskildring

Ett rikt liv i Jehovas tjänst

BERÄTTAT AV RUSSELL KURZEN

Jag föddes den 22 september 1907, sju år före den märkliga tid som började i och med första världskrigets utbrott. Min familj var rik i det viktigaste avseendet. Jag tror att du kommer att hålla med mig om det efter att ha hört några detaljer ur min familjs historia.

MIN farmor sökte sanningen om Gud redan som liten flicka. Innan hon ens hade kommit upp i tonåren besökte hon flera olika kyrkor i sin pittoreska hemstad, Spiez i Schweiz. År 1887, då hon hade varit gift några år, slöt sig hennes familj, Kurzen, till den våg av immigranter som nådde USA:s kust.

Familjen bosatte sig i Ohio – och det var där som farmor, omkring år 1900, upptäckte den rika skatt som hon hade sökt efter. Hon fann den i en tysk upplaga av boken Tiden är nära, av Charles Taze Russell. Hon insåg på en gång att det som stod där innehöll Bibelns sanningsljus. Trots att farmor knappt kunde läsa engelska, började hon prenumerera på tidskriften Vakttornet på engelska. På så vis lärde hon sig ännu fler bibliska sanningar, samtidigt som hon lärde sig engelska. Farfar visade dock aldrig samma intresse för andliga ting som farmor.

Av farmors 11 barn var det två av hennes söner, John och Adolph, som satte värde på den andliga skatt hon hade funnit. John blev min far, och han döptes 1904 i Saint Louis i Missouri vid ett konvent som hölls av bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. Eftersom de flesta bibelforskarna hade tämligen blygsamma ekonomiska tillgångar, hölls konventet samtidigt som världsutställningen i Saint Louis för att man skulle kunna utnyttja de billigare tågbiljetterna. Några år senare, 1907, döptes min farbror, Adolph, vid ett konvent i Niagara Falls i staten New York. Far och Adolph predikade nitiskt om det de hade fått lära sig från Bibeln, och så småningom blev de båda heltidsförkunnare (i det arbete som numera kallas reguljär pionjärtjänst).

Familjen hade följaktligen redan blivit rik i andligt avseende när jag kom till världen 1907. (Ordspråken 10:22) Jag var bara ett litet barn när mina föräldrar, John och Ida, tog med mig till konventet i Put-in-Bay i Ohio 1908. Joseph F. Rutherford, som tjänade som resande tillsyningsman vid den tiden, var konventets ordförande. Några veckor tidigare hade han varit i Dalton i Ohio och hälsat på hemma hos oss och talat till bibelforskarna på orten.

Själv kommer jag förstås inte ihåg dessa händelser, men jag kommer ihåg konventet 1911 i Mountain Lake Park i Maryland. Där träffade min lillasyster, Esther, och jag Charles Taze Russell, som hade tillsynen över bibelforskarnas världsvida predikoverksamhet.

Den 28 juni 1914, den dag då ärkehertig Ferdinand och hans hustru mördades i Sarajevo och världen störtades in i krig, var min familj och jag med vid ett fridfullt konvent i Columbus i Ohio. Sedan dessa tidiga år har jag haft förmånen att få vara med vid många av Jehovas folks sammankomster, vissa med endast cirka hundra närvarande och andra med oerhört många församlade på några av världens största arenor.

Vårt hem var beläget på en strategisk plats

Från omkring 1908 till 1918 höll en liten församling av bibelforskare sina möten hemma hos oss i Dalton, en stad som ligger mitt emellan Pittsburgh i Pennsylvania och Cleveland i Ohio. Vårt hem blev ett slags centrum där resande talare alltid var välkomna. De brukade binda sina hästar och vagnar bakom vårt stall och berättade sedan spännande erfarenheter och andra andliga godbitar för dem som var församlade. Det var verkligen en uppmuntrande tid!

Far arbetade som skollärare, men hans hjärta klappade för det allra viktigaste undervisningsarbetet, den kristna förkunnartjänsten. Han var därför noga med att undervisa sin familj om Jehova, och varje kväll bad vi tillsammans i familjen. På våren 1919 sålde han vår häst och vår vagn och köpte för 175 dollar en T-Ford, modell 1914, så att han skulle kunna nå ut till fler i predikoarbetet. Med den bilen åkte vi till de viktiga konventen i Cedar Point i Ohio 1919 och 1922.

Hela familjen – mamma, pappa, Esther och min lillebror, John, och jag – tog del i den offentliga förkunnarverksamheten. Jag kommer så väl ihåg första gången någon som vi besökte ställde en biblisk fråga till mig. Jag var nog sju år. ”Nå, min gosse, vad är Harmageddon?” frågade en herre. Med lite hjälp från min far kunde jag ge honom ett svar från Bibeln.

Vi börjar i heltidstjänsten

År 1931 blev vi hänförda över att få vara med vid konventet i Columbus i Ohio och anta det nya namnet, Jehovas vittnen. John blev så entusiastisk att han tyckte att han och jag borde börja i pionjärtjänsten – vilket vi gjorde, liksom mor, far och Esther.a Vi hade verkligen en skatt: en familj som var förenad i det glädjerika arbetet med att förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike! Jag tröttnar aldrig på att tacka Jehova för denna dyrbara gåva. Vi var nu mycket lyckliga, men ännu fler glädjeämnen väntade.

I februari 1934 började jag tjäna vid Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York. Några veckor senare kom även John till Betel. Vi delade rum ända till 1953, då han gifte sig med sin kära Jessie.

Sedan John och jag kom till Betel, tackade våra föräldrar under årens lopp ja till erbjudanden att tjäna som pionjärer i flera olika delar av landet, och Esther och hennes man, George Read, följde med dem. Våra föräldrar fortsatte i pionjärtjänsten tills de avslutade sitt jordiska liv 1963. Esther och George blev föräldrar. Deras fina barn, barnbarn, barnbarnsbarn och ingifta släktingar är en rik välsignelse för mig, och jag håller dem innerligt kära.

Arbetet och kamraterna på Betel

John fick använda sitt tekniska kunnande i sitt arbete på Betel, och han samarbetade med andra beteliter i olika projekt, till exempel vid tillverkningen av bärbara grammofoner. Tusentals Jehovas vittnen använde dessa grammofoner i sin tjänst från hus till hus. John hjälpte också till med att konstruera maskiner som satte omslag och adressetikett på de tidskrifter som sändes ut till prenumeranter.

Jag började min Beteltjänst i bokbinderiet. Flera av de unga män som arbetade i tryckeriet på den tiden tjänar fortfarande troget på Betel. Till dessa hör Carey Barber och Robert Hatzfeld. Andra som jag kommer ihåg med uppskattning, men som har dött sedan dess, är Nathan Knorr, Karl Klein, Lyman Swingle, Klaus Jensen, Grant Suiter, George Gangas, Orin Hibbard, John Sioras, Robert Payne, Charles Fekel, Benno Burczyk och John Perry. De arbetade troget år efter år utan att någonsin klaga eller förvänta sig att få en ”befordran” av något slag. Ett antal av dessa lojala med anden smorda kristna fick större ansvar när organisationen växte. Vissa har till och med tjänat i Jehovas vittnens styrande krets.

Jag lärde mig en viktig sak genom att arbeta med dessa självuppoffrande bröder. I vanliga förvärvsarbeten får man pengar som belöning för utfört arbete. Beteltjänsten ger däremot rika andliga välsignelser, och det är bara andliga män och kvinnor som uppskattar sådana belöningar. (1 Korinthierna 2:6–16)

Nathan Knorr, som var i de senare tonåren när han kom till Betel 1923, var tryckeritillsyningsman på 1930-talet. Varje dag gick han runt och hälsade på alla som arbetade i tryckeriet. De av oss som var nya på Betel var tacksamma för detta personliga intresse som visades oss. År 1936 hade några unga bröder problem med att montera en ny tryckpress som vi hade fått från Tyskland. Så broder Knorr tog på sig en overall och arbetade tillsammans med dem i över en månad tills de fick den att fungera.

Broder Knorr arbetade verkligen hårt. De flesta av oss kunde inte arbeta så flitigt som han gjorde. Men han visste också hur han skulle koppla av. Även efter januari 1942, då han hade fått ansvaret att öva tillsyn över Jehovas vittnens världsvida predikoverksamhet, var han ibland med och spelade baseboll med medlemmarna av Betelfamiljen och eleverna vid missionärsskolan Gilead i närheten av South Lansing i staten New York.

I april 1950 flyttade Betelfamiljen in i en nybyggd, tio våningar hög tillbyggnad till vårt bostadshus på Columbia Heights 124 i Brooklyn i New York. Den nya matsalen gjorde att vi alla kunde sitta tillsammans vid våra måltider. Under de cirka tre år det tog att bygga den här bostadsdelen kunde vi inte ha vårt program för morgontillbedjan. Vilken lycklig tid det var när vi kunde återuppta detta program igen! Broder Knorr tilldelade mig en plats i matsalen vid det presiderandebord där han satt, så att jag skulle kunna hjälpa honom att komma ihåg namnen på nya medlemmar i Betelfamiljen. I 50 år satt jag på samma plats vid vår morgontillbedjan och frukost. Den 4 augusti 2000 stängdes dock den matsalen, och jag fick en plats i en av de renoverade matsalarna i det som förut var Towers Hotel.

På 1950-talet arbetade jag en tid i tryckeriet vid en sättmaskin (Linotype), och jag satte rader med bokstäver som lades ihop till sidor som ett led i processen med att framställa tryckformar. Det var inte precis mitt favoritjobb, men William Peterson, som hade hand om maskinerna, var så vänlig mot mig att jag tyckte om min tid där ändå. År 1960 behövdes det frivilliga arbetare till målning i det nybyggda bostadshuset på Columbia Heights 107. Med glädje erbjöd jag mig att hjälpa till med att färdigställa dessa nya lokaler åt vår växande Betelfamilj.

Kort efter det att måleriarbetet i byggnaden på Columbia Heights 107 var färdigt, blev jag glatt överraskad över att få arbetsuppgiften att välkomna besökare till Betel. De 40 år som jag har tjänat som receptionist har varit lika underbara som alla andra år på Betel. Oavsett om det har varit nya medlemmar av Betelfamiljen eller gäster som har kommit in i entrén, har det varit spännande att tänka på resultatet av våra gemensamma ansträngningar i arbetet för Rikets tillväxt.

Studerar Bibeln med stort intresse

Betelfamiljen är andligen välmående, eftersom dess medlemmar älskar Bibeln. När jag kom till Betel frågade jag Emma Hamilton, som arbetade som korrekturläsare, hur många gånger hon hade läst Bibeln. ”Trettiofem gånger”, svarade hon, ”sedan tappade jag räkningen.” Anton Koerber, en annan trogen kristen som tjänade på Betel vid samma tid, brukade säga: ”Ha aldrig Bibeln på mer än en armlängds avstånd från dig.”

Efter broder Russells död 1916 tog sig Joseph F. Rutherford an de organisatoriska ansvarsuppgifter som Russell hade axlat. Rutherford var en kraftfull och fullfjädrad talare, och i egenskap av advokat fick han flera gånger föra Jehovas vittnens talan inför USA:s högsta domstol. När Rutherford dog 1942, blev broder Knorr den som efterträdde honom, och han arbetade mycket hårt med att öva upp sin förmåga att tala offentligt. Då mitt rum låg nära hans, hörde jag honom ofta öva sina tal om och om igen. Tack vare sådana ihärdiga ansträngningar blev han med tiden en utmärkt talare.

I februari 1942 var broder Knorr med och satte i gång ett program för att hjälpa alla oss bröder på Betel att förbättra vår förmåga att tala och undervisa. Skolan inriktade sig på bibelforskning och offentlig talekonst. I början fick vi i uppgift att hålla korta tal om bibliska personer. Mitt första tal handlade om Mose. År 1943 började en liknande skola i Jehovas vittnens församlingar, och den pågår fortfarande. På Betel lägger man fortfarande tonvikten på att skaffa sig kunskap i Bibeln och att utveckla effektiva undervisningsmetoder.

Missionärsskolan Gileads första kurs började i februari 1943. Helt nyligen utexaminerades den 111:e klassen! Under de mer än 58 år som Gileadskolan har varit i funktion, har den utbildat över 7 000 personer till att tjäna som missionärer runt hela jorden. När man startade skolan 1943, fanns det bara något över 100 000 Jehovas vittnen världen över. Nu finns det mer än 6 000 000 som förkunnar de goda nyheterna om Guds kungarike!

Jag uppskattar mitt andliga arv

Strax innan Gileadskolan upprättades blev jag och två andra beteliter utsända att besöka församlingar runt om i USA. Vi stannade hos dessa församlingar alltifrån en dag till en vecka för att stärka dem andligen. Vi kallades ”tjänare för bröderna”, en benämning som senare ändrades till kretstjänare eller kretstillsyningsman. Kort efter det att Gileadskolan börjat blev jag emellertid ombedd att återvända för att undervisa i vissa ämnen. Jag tjänade som ordinarie lärare för den andra till och med den femte klassen och vikarierade dessutom för en av de ordinarie lärarna då den 14:e klassen gick igenom skolan. Att få tillfälle att med eleverna gå igenom de beaktansvärda händelser som ägde rum i början av Jehovas organisations nutida historia, vilka jag i många fall kunde berätta om av egen erfarenhet, gjorde att jag mera helt och fullt uppskattade mitt rika andliga arv.

Ett annat privilegium som jag har haft under årens lopp har varit att få vara med vid Jehovas folks internationella sammankomster. År 1963 var jag bland de över 500 delegater som reste jorden runt under sammankomstserien ”Eviga goda nyheter”. Jag var också med vid de historiska sammankomsterna i Warszawa 1989, i Berlin 1990 och i Moskva 1993. Vid varje sammankomst fick jag tillfälle att träffa några av alla våra kära bröder och systrar som har uthärdat årtionden av förföljelse under nazistregimen eller kommunistregimen eller bådadera. Vilka trosstärkande upplevelser det var att få träffa dem!

Mitt liv i Jehovas tjänst har verkligen varit rikt! Tillgången på andliga välsignelser tar aldrig slut. Och ju mer man delar med sig av dessa värdefulla ting, desto mer ökar ens tillgångar – till skillnad från materiell rikedom. Ibland hör jag somliga säga att de önskar att de inte hade vuxit upp som Jehovas vittnen. De säger att de tror att de skulle ha uppskattat Bibelns sanningar mer om de först hade fått pröva på livet utanför Guds organisation.

Jag blir alltid orolig när jag hör unga säga så, eftersom de därmed påstår att det är bäst att inte fostras upp med kunskap om Jehovas vägar. Men tänk på alla de dåliga vanor och det fördärvade tänkesätt som man måste anstränga sig för att lägga bort, om man finner Bibelns sanning senare i livet. Jag har alltid varit mycket tacksam för att mina föräldrar uppfostrade oss tre barn på rättfärdighetens väg. John förblev en trogen tjänare åt Jehova ända till sin död i juli 1980, och Esther är än i dag ett troget vittne för Jehova.

Jag ser med djup tillgivenhet tillbaka på alla de fina vänskapsband som jag har knutit med många trogna kristna bröder och systrar. Jag har nu tjänat vid Betel i 67 fantastiska år. Fastän jag aldrig gifte mig har jag många andliga barn och barnbarn. Och jag gläder mig när jag tänker på alla förtjusande nya medlemmar av vår världsvida andliga familj som var och en är värdefull och som jag fortfarande har kvar att lära känna. Följande ord är verkligen sanna: ”Jehovas välsignelse – det är den som gör rik”! (Ordspråken 10:22)

[Fotnoter]

[Bild på sidan 20]

Från vänster till höger: min far med min bror, John, sittande i knät, Esther, jag och mor

[Bilder på sidan 23]

Jag undervisar en Gileadklass 1945

Ovan till höger: Gileadlärarna Eduardo Keller, Fred Franz, jag och Albert Schroeder

[Bild på sidan 24]

Jag tänker tillbaka på mitt rika liv i Jehovas tjänst