Jehova lärde mig att göra hans vilja

Berättat av Max Lloyd

Det var sent en kväll 1955. Jag och en annan missionär var på vårt distrikt i Paraguay i Sydamerika, när det hus vi befann oss i omringades av en uppretad pöbelhop som skrek: ”Vår gud är en blodtörstig gud, och han vill ha blodet av gringos.” Hur hade vi gringos (utlänningar) hamnat här?

FÖR mig började allt många år tidigare i Australien, där jag växte upp och där Jehova började lära mig att göra hans vilja. Min pappa skaffade boken Fiender av ett Jehovas vittne 1938. Han och mamma var redan missnöjda med prästerna på orten. Prästerna sa att vissa delar av Bibeln var myter. Omkring ett år senare blev mina föräldrar döpta som ett tecken på att de hade överlämnat sig åt Jehova. Det viktigaste för vår familj blev från och med då att göra Jehovas vilja. Min syster, Lesley, som var fem år äldre än jag, var nästa som blev döpt, och jag blev döpt 1940 när jag var nio år.

Strax efter andra världskrigets utbrott förbjöds tryckning och spridning av Jehovas vittnens litteratur i Australien. Som barn fick jag därför lära mig att förklara min tro genom att använda bara Bibeln. Jag brukade ta med mig Bibeln till skolan för att kunna visa varför jag inte hälsade flaggan och inte understödde nationernas krig. (2 Mos. 20:4, 5; Matt. 4:10; Joh. 17:16; 1 Joh. 5:21)

Många på skolan ville inte vara tillsammans med mig därför att man sa att jag var ”tysk spion”. På den tiden visade man film i skolan. Innan filmen började skulle alla resa sig och sjunga nationalsången. När jag inte reste mig försökte två eller tre pojkar få upp mig genom att dra mig i håret. Till sist blev jag avstängd från skolan för att jag höll fast vid min tro på Bibeln. Men jag kunde läsa hemma per korrespondens.

ETT MÅL SOM JAG TILL SLUT NÅDDE

Jag hade satt som mål att börja i heltidstjänsten som pionjär när jag blev 14. Därför blev jag besviken när mina föräldrar sa att jag först måste hitta ett jobb och börja arbeta. De insisterade på att jag skulle betala för mat och husrum hemma, men de lovade att jag skulle få börja som pionjär när jag blev 18. Det här ledde till ständiga diskussioner om de pengar jag tjänade. Jag sa att jag ville spara dem för pionjärtjänsten, men de tog hand om pengarna.

När tiden var inne att jag skulle börja som pionjär, satte sig mina föräldrar ner med mig och förklarade att de hade satt in de pengar jag hade gett dem på ett bankkonto. Sedan gav de mig pengarna tillbaka, så att jag kunde köpa kläder och annat som jag behövde för pionjärtjänsten. De lärde mig att klara mig själv och att inte räkna med att andra skulle ta hand om mig. När jag ser tillbaka förstår jag att den lärdomen var mycket värdefull.

När Lesley och jag växte upp hade vi ofta pionjärer hemma hos oss, och vi tyckte om att gå i tjänsten tillsammans med dem. Vi använde veckosluten till tjänst från hus till hus, gatutjänst och till att leda bibelstudier. På den tiden var målet för församlingsförkunnare 60 timmar i månaden. Mamma nådde nästan alltid det målet och var ett fint föredöme för Lesley och mig.

PIONJÄRTJÄNST I TASMANIEN

Mitt första pionjärdistrikt låg på Tasmanien, en ö som hör till Australien, där jag var tillsammans med min syster och hennes man. Men de lämnade strax därefter ön för att gå igenom Gileadskolans 15:e klass. Jag hade aldrig tidigare varit hemifrån och var mycket blyg. En del trodde att jag inte skulle stanna längre än tre månader. Men jag stannade, och inom ett år, 1950, blev jag förordnad som grupptjänare, som nu kallas samordnare för äldstekretsen. Längre fram blev jag förordnad som pionjär med särskilt uppdrag, och en annan ung broder blev min kamrat.

Vårt distrikt var ett isolerat gruvsamhälle där man bröt koppar. Det fanns inga vittnen där. Vi kom med buss sent en eftermiddag. Första natten bodde vi på ett gammalt hotell. När vi nästa dag predikade från hus till hus, frågade vi dem vi besökte om de kände till något ledigt rum. Mot slutet av dagen nämnde en man att prästens hus, som låg vid presbyterianska kyrkan, stod tomt. Han föreslog att vi skulle tala med diakonen, som var vänlig och lät oss flytta in i huset. Det kändes konstigt att gå ut från prästens hus varje dag för att predika.

Intresset för Bibeln var stort på distriktet. Vi hade fina samtal och satte i gång många bibelstudier. När de kyrkliga myndigheterna i huvudstaden fick veta det här och hörde att Jehovas vittnen bodde i prästbostaden, krävde de att diakonen genast skulle se till att vi kom därifrån. Ännu en gång var vi utan bostad!

När vi hade predikat till fram på eftermiddagen nästa dag, letade vi efter någon plats där vi kunde övernatta. Åskådarläktaren på idrottsarenan var det bästa vi kunde hitta. Vi gömde våra väskor där och fortsatte att predika. Det började bli mörkt, men vi bestämde oss för att besöka några hus till som vi hade kvar på en gata. Vi träffade en man som erbjöd oss att få bo i ett litet hus med två rum bakom hans eget hus!

KRETSTJÄNST OCH GILEAD

Efter omkring åtta månader på det här distriktet fick jag en inbjudan från avdelningskontoret i Australien att bli kretstillsyningsman. Det kom som en chock, eftersom jag bara var 20 år. Efter ett par veckors övning började jag besöka församlingarna för att uppmuntra dem. De som var äldre än jag – och det var de flesta – såg inte ner på mig för att jag var ung, utan respekterade det arbete jag utförde.

Resorna mellan församlingarna bjöd verkligen på omväxling. Ena veckan åkte jag buss, andra veckan spårvagn, sedan bil eller bakpå en motorcykel med en resväska och en tjänsteväska i knät. Jag tyckte mycket om att bo hos vännerna. En grupptjänare var angelägen om att jag skulle bo hemma hos honom fast hans hus bara var halvfärdigt. Den veckan sov jag i badkaret, men vilken uppbyggande och trevlig vecka vi hade tillsammans!

En annan överraskning kom 1953 när jag fick en inbjudan till Gileadskolans 22:a klass. Men min glädje blandades med ängslan. När min syster och hennes man utexaminerades från Gilead den 30 juli 1950 blev de skickade till Pakistan. Mindre än ett år senare blev Lesley sjuk och dog där. Jag undrade hur mina föräldrar skulle känna det om jag for i väg till ett annat land så snart efter att det här hade hänt. Men de sa: ”Åk i väg vart Jehova än sänder dig och tjäna honom där.” Jag såg aldrig pappa igen. Han dog i slutet av 1950-talet.

Snart gick jag och fem andra australiensare ombord på ett fartyg för en sex veckor lång resa till New York. Under resan läste vi Bibeln, studerade och vittnade för medpassagerare. Innan vi for till skolan i South Lansing i staten New York var vi med vid den internationella sammankomsten på Yankee Stadium i juli 1953. Som mest var 165 829 närvarande!

De 120 eleverna i vår klass kom från jordens alla hörn. Det var först på examensdagen vi fick veta vart vi skulle bli skickade. Så snart vi kunde rusade vi till Gileadskolans bibliotek för att läsa om de länder vi skulle åka till. Jag fick veta att Paraguay, där jag skulle tjäna, var ett land som hade upplevt många politiska revolutioner. Vi hade inte varit där särskilt länge när jag en morgon frågade de andra missionärerna vad man hade ”firat” under natten. De skrattade och sa: ”Du har just varit med om din första revolution. Titta ut genom dörren.” Det stod soldater i varje gathörn!

EN OBEHAGLIG UPPLEVELSE

Vid ett tillfälle följde jag med kretstillsyningsmannen när han skulle besöka en isolerad församling och visa filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet”. Vi åkte åtta, nio timmar – först med tåg, sedan med häst och vagn och till slut med oxkärra. Vi hade med oss en generator och en filmprojektor. Slutligen kom vi fram, och nästa dag besökte vi gårdarna och inbjöd alla till filmvisningen på kvällen. Omkring 15 personer kom.

När det hade gått cirka 20 minuter av filmvisningen blev vi tillsagda att gå in i huset så fort som möjligt. Vi ryckte till oss projektorn och lydde. Det var då män började skrika, skjuta i luften och ropa: ”Vår gud är en blodtörstig gud, och han vill ha blodet av gringos.” Det var bara två gringos där, och jag var en av dem! De som hade kommit för att se filmen lyckades avvärja pöbelns försök att ta sig in i huset. Men männen kom tillbaka vid tretiden på morgonen, sköt med sina gevär och hotade att ta oss när vi for tillbaka till staden senare på dagen.

Bröderna kontaktade sheriffen, och han kom på eftermiddagen med två hästar för att ta oss tillbaka till staden. När vi kom till ett buskage eller en skogsdunge, gjorde han sig beredd att skjuta och red i förväg för att inspektera området. Jag insåg att en häst var ett viktigt transportmedel, så längre fram skaffade jag mig en.

DET KOMMER FLER MISSIONÄRER

Predikoarbetet fortsatte att ha framgång trots prästerskapets motstånd. År 1955 kom det fem nya missionärer. Bland dem var en ung kanadensisk syster, Elsie Swanson, som utexaminerats från Gileadskolans 25:e klass. Vi var båda på avdelningskontoret en tid innan hon skickades till en annan stad. Hon hade utan stöd av sina föräldrar bestämt sig för att ägna sitt liv åt att tjäna Jehova. Hennes föräldrar tog aldrig emot sanningen. Elsie och jag gifte oss den 31 december 1957. Vi fick bo för oss själva i ett missionärshem i södra Paraguay.

Vi hade inget rinnande vatten, men vi hade en brunn på gården. Vi hade därför ingen dusch och ingen toalett inomhus och ingen tvättmaskin. Vi hade inte heller något kylskåp, utan fick köpa mat varje dag. Men det enkla livet och det kärleksfulla förhållandet till bröderna och systrarna i församlingen gjorde den här tiden till en mycket lycklig period i vårt liv som gifta.

År 1963 åkte vi till Australien för att hälsa på min mamma. Strax därefter fick hon en hjärtattack, antagligen på grund av att hon blev så tagen av att få träffa sin son igen efter tio år. När det blev dags för oss att fara tillbaka till Paraguay, ställdes vi inför ett av de svåraste besluten i livet. Skulle vi lämna mamma på ett sjukhus och hoppas att någon skulle se till henne, så att vi kunde åka tillbaka till vårt distrikt i Paraguay som vi älskade? Efter många böner bestämde vi oss för att stanna och ta hand om mamma. Vi kunde göra det tills hon dog 1966 och ändå vara kvar i heltidstjänsten.

Det var ett privilegium att få bli använd i krets- och områdestjänsten i Australien i flera år och att få undervisa i Skolan i Rikets tjänst för äldstebröder. Sedan kom en annan förändring i vårt liv. Jag blev förordnad att tjäna som medlem av den första kommittén vid avdelningskontoret i Australien. När vi sedan skulle bygga ett nytt avdelningskontor blev jag ordförande i byggnadskommittén. Med hjälp av många erfarna, samarbetsvilliga bröder byggdes ett vackert avdelningskontor.

Sedan blev jag förordnad att arbeta på tjänsteavdelningen, som har tillsyn över predikoarbetet i landet. Jag fick också privilegiet att besöka andra avdelningskontor runt om i världen som zontillsyningsman för att ge hjälp och uppmuntran. Det var särskilt trosstärkande för mig att i några länder få träffa förkunnare som hade suttit i fängelser och koncentrationsläger många år – till och med årtionden – på grund av att de så troget tjänat Jehova.

VÅRT NUVARANDE UPPDRAG

När vi kom tillbaka från en tröttande zonresa 2001 låg ett brev och väntade på mig. Det var en inbjudan att komma till Brooklyn i New York för att ingå i den nybildade kommittén vid avdelningskontoret i USA. Elsie och jag bad till Jehova och tänkte över saken. Vi tog med glädje emot uppdraget. Efter mer än 11 år är vi fortfarande kvar i Brooklyn.

Jag är så glad att jag har en hustru som tycker om att göra Jehovas vilja. Elsie och jag är nu båda lite över 80 år och är fortfarande relativt friska. Vi ser fram emot att få bli lärda av Jehova evigheten igenom och att få glädja oss åt de rika välsignelser som Jehova kommer att ge dem som fortsätter att göra hans vilja.

[Infälld text på sidan 19]

Ena veckan åkte jag buss, andra veckan spårvagn, sedan bil eller bakpå en motorcykel med en resväska och en tjänsteväska i knät.

[Infälld text på sidan 21]

Vi ser fram emot att få bli lärda av Jehova evigheten igenom.

[Bilder på sidan 18]

Till vänster: I kretstjänsten i Australien.

Till höger: Mina föräldrar och jag.

[Bild på sidan 20]

Vår bröllopsdag, 31 december 1957.