Jag har blivit allt ”för alla slags människor”

REDAN innan det här hände hade jag blivit intresserad av Bibeln. Mamma hade tagit emot en del biblisk litteratur, och jag älskade att läsa den. Jag tyckte särskilt mycket om bilderna. Pappa ville inte att mamma skulle prata med mig om det hon lärde sig. Men jag var nyfiken och ställde frågor, så hon studerade med mig när pappa inte var hemma. Det gjorde att jag också ville överlämna mig åt Jehova. Så 1943, när jag var tio, blev jag döpt i Blackpool i England.

Från och med då gick mamma och jag regelbundet i tjänsten tillsammans. Vi använde grammofoner för att presentera Bibelns budskap. De var ganska stora och klumpiga och vägde omkring 4,5 kilo. Tänk dig hur jag som liten pojke kom släpandes på en sådan!

När jag var 14 ville jag börja som pionjär. Mamma tyckte att jag först skulle prata med tjänaren för bröderna (som nu kallas kretstillsyningsman). Han föreslog att jag skulle skaffa mig ett yrke för att kunna försörja mig som pionjär. Så det gjorde jag. När jag hade jobbat i två år pratade jag med en annan kretstillsyningsman om att börja som pionjär. Och han sa: ”Kör i gång!”

Så i april 1949 gjorde mamma och jag oss av med alla våra möbler och flyttade till Middleton, nära Manchester, och började som pionjärer. Fyra månader senare kom jag och en broder överens om att bli pionjärkamrater, och avdelningskontoret bad oss att flytta till en nybildad församling i Irlam. Mamma fortsatte som pionjär tillsammans med en syster i en annan församling.

Trots att jag bara var 17 år fick vi ansvaret att hålla i mötena eftersom det inte fanns så många kvalificerade bröder i den nya församlingen. Senare blev jag ombedd att flytta till Buxtonförsamlingen, som bara hade några få förkunnare och behövde hjälp. Jag har alltid tänkt att de här tidiga erfarenheterna övade mig för framtida uppdrag.

År 1951 fyllde jag i en ansökan om att få gå Vakttornets bibelskola Gilead. Men i december 1952 blev jag inkallad till militärtjänst. Jag bad om att bli frikallad i egenskap av Ordets förkunnare, men domstolen godtog inte min begäran, utan dömde mig till sex månaders fängelse. Medan jag satt i fängelse blev jag inbjuden till Gileadskolans 22:a klass. Så i juli 1953 gick jag ombord på fartyget Georgic, som satte kurs mot New York.

När jag kom fram var jag med vid 1953 års sammankomst, ”Den nya världens samhälle”. Sedan tog jag tåget till South Lansing i staten New York, där skolan hölls. Eftersom jag precis hade kommit ut från fängelset hade jag nästan inga pengar. För att kunna betala bussbiljetten från tågstationen till South Lansing var jag tvungen att låna 25 cent av en medpassagerare.

På Gileadskolan fick vi fantastisk undervisning som skulle hjälpa oss att bli ”[allt] för alla slags människor” i missionärstjänsten. (1 Kor. 9:22) Paul Bruun, Raymond Leach och jag blev sända till Filippinerna. Vi fick vänta i flera månader på våra visum, men sedan bar det av med båt via Rotterdam, Medelhavet, Suezkanalen, Indiska oceanen, Malaysia och Hongkong. Allt som allt blev det 47 dagar till sjöss! Den 19 november 1954 nådde vi slutligen Manila.

Där fick vi börja anpassa oss till ett nytt folk, ett nytt land och ett nytt språk. Men till att börja med blev vi alla tre förordnade att tjäna i en församling i Quezon City, där många talade engelska. Så efter ett halvår kunde vi fortfarande bara några få ord på tagalog. Men vårt nästa uppdrag rådde bot på det problemet.

En majdag 1955 när vi kom hem från tjänsten låg det en hög med brev och väntade på mig och broder Leach. Vi fick veta att vi hade blivit förordnade som kretstillsyningsmän. Jag var bara 22, men nu skulle jag få nya möjligheter att bli allt för alla slags människor.

Jag höll till exempel mitt första offentliga föredrag som kretstillsyningsman utomhus, framför en affär i en by. På den tiden brukade de offentliga talen i Filippinerna verkligen vara offentliga. När jag besökte församlingarna i kretsen fick jag hålla tal i allmänna paviljonger, på marknader, framför stadshus, på basketbollplaner, i parker och ofta i gathörn mitt i stan. En gång när jag var i San Pablo City regnade det så kraftigt att jag inte kunde hålla mitt tal på en marknad, så jag föreslog för de ansvariga bröderna att vi skulle hålla till i Rikets sal. Efteråt undrade de om man verkligen kunde rapportera det som ett offentligt möte när det inte hade hållits på en offentlig plats!

Jag bodde alltid hemma hos vänner i församlingarna. De bodde enkelt, men det var alltid rent. Jag fick ofta sova på en tunn matta på ett trägolv. Det enda stället där man kunde tvätta sig var utomhus där alla kunde se en, så jag lärde mig att sköta min hygien på ett diskret och blygsamt sätt. Jag färdades med jeepney och buss, och ibland med båt när jag skulle till andra öar. Under alla mina år i tjänsten har jag aldrig ägt en bil.

Det var tack vare tjänsten på fältet och besöken i församlingarna som jag lärde mig tagalog. Jag gick aldrig någon språkkurs, utan lärde mig genom att lyssna på vännerna i tjänsten och på mötena. Bröderna och systrarna ville gärna hjälpa mig med språket, och jag uppskattade verkligen deras tålamod och ärlighet.

Med tiden fick jag nya uppgifter och behövde återigen vara anpassbar. År 1956, när broder Nathan Knorr kom på besök, fick jag ansvaret att sköta kontakterna med nyhetsmedia i samband med ett landskonvent. Jag hade ingen erfarenhet av det, så jag lärde mig mycket av andra. Mindre än ett år senare anordnades ännu ett landskonvent, och då kom broder Frederick Franz från huvudkontoret på besök. Den här gången var jag sammankomsttillsyningsman. När broder Franz höll det offentliga föredraget hade han på sig det traditionella filippinska klädesplagget barong tagalog. Det här gjorde de lokala bröderna och systrarna mycket glada, och det lärde mig hur viktigt det är att man är villig att anpassa sig efter andra.

När jag sedan blev områdestillsyningsman fick jag än en gång anpassa mig. På den tiden visade vi filmen ”Den lycka som präglar nya världens samhälle”, och vi höll nästan alltid till utomhus på allmänna platser. Ibland besvärades vi av insekter. De drogs till projektorlampan och fastnade i projektorn. Gissa om det var jobbigt att rengöra den efteråt! Att organisera de här visningarna var inte det lättaste, men när vi såg reaktionen hos dem som fick lära sig mer om Jehovas internationella organisation kände vi att det var värt alla ansträngningar.

På en del platser utövade katolska präster påtryckningar på myndigheterna för att de inte skulle ge oss tillstånd att hålla sammankomster. De försökte också sabotera för oss genom att ringa i kyrkklockorna om vi höll tal i närheten av deras kyrkor. Men verket gick ändå framåt, och i de här områdena finns det nu många som tillber Jehova.

År 1959 fick jag ett brev där det stod att jag hade blivit förordnad att tjäna på avdelningskontoret. Där fick jag många lärorika erfarenheter. Med tiden fick jag i uppdrag att göra zonbesök i andra länder. På en av de här resorna lärde jag känna Janet Dumond, som var missionär i Thailand. Vi brevväxlade ett tag och gifte oss så småningom. Vi har haft glädjen att få tjäna Jehova tillsammans som gifta i 51 år.

Jag har haft förmånen att få besöka Jehovas folk i 33 länder. Jag är verkligen tacksam för att mina tidigare uppdrag förberedde mig för de unika utmaningar det innebär att ha kontakt med människor från så vitt skilda kulturer och bakgrunder! De här besöken har vidgat mina vyer ännu mer och hjälpt mig att se hur Jehovas kärlek når ut till alla slags människor. (Apg. 10:34, 35)

Vi har verkligen tyckt om att tjäna tillsammans med våra bröder och systrar i Filippinerna. Det finns nu tio gånger fler förkunnare i landet än vad det gjorde när jag kom hit. Janet och jag är fortfarande på avdelningskontoret i Quezon City här i Filippinerna. Fastän jag har varit på mitt utländska distrikt i mer än 60 år behöver jag fortfarande vara redo att anpassa mig efter Jehovas vilja. Med tanke på den senaste tidens förändringar inom organisationen behöver vi fortsätta vara flexibla när vi tjänar Jehova och våra bröder.

Vi har gjort vårt allra bästa för att följa Jehovas vägledning, och det har verkligen gett oss ett meningsfullt liv. Vi har också försökt göra nödvändiga justeringar för att kunna betjäna våra bröder på ett bra sätt. Ja, så länge Jehova vill är vi beslutna att bli allt för alla slags människor.