2:24

dödens grepp: Ordagrant ”dödens våndor”. Bibeln säger tydligt att man inte är vid medvetande eller kan känna smärta när man har dött (Ps 146:4; Pre 9:5, 10), men här säger den grekiska texten att döden orsakar ”våndor”. Den här ordalydelsen användes förmodligen eftersom döden ofta beskrivs som något smärtsamt och bittert. (1Sa 15:32, fotnot; Ps 55:4; Pre 7:26) Beskrivningen är lämplig eftersom man ofta har ont innan man dör (Ps 73:4, 5), men också för att dödens förlamande grepp tar ifrån en människa all frihet och lamslår henne (Ps 6:5; 88:10). Det är förmodligen i den betydelsen som Jesus uppståndelse befriade honom från ”dödens våndor”; han blev befriad ur dödens kvalfulla och förlamande grepp. Det grekiska ordet ōdịn, som här kan återges med ”grepp” eller ”våndor”, används några gånger om födslovåndor (1Th 5:3), men det kan också användas mer generellt om lidande, smärta, olycka eller nöd. (Se studienot till Mt 24:8.) Uttrycket ”dödens våndor” förekommer i Septuaginta i 2Sa 22:6 och Ps 18:4 (17:5, LXX), och där står det i den hebreiska masoretiska texten ”gravens rep” och ”dödens rep”. I gamla hebreiska handskrifter, som inte innehåller några vokaler, skrivs intressant nog det hebreiska ordet för ”rep” (chẹvel) med samma konsonanter som det hebreiska ordet för ”vånda”. Det kan förklara återgivningen i Septuaginta. Hur som helst förmedlar uttrycken ”dödens våndor” och ”dödens rep” samma tanke, nämligen att döden är något smärtsamt och bittert.