Kanon (Bibelns kanon)

Uttrycket ”Bibelns kanon” används om den samling böcker som är erkända som inspirerade av Gud.

Det hebreiska ordet qanẹh betecknade ursprungligen ett vassrör som användes som måttstock eller mätstav. (Hes 41:8) Bibelns kanon, eller sammanställning av inspirerade böcker, kan användas som måttstock för att avgöra vad man ska tro, vilka läror som är riktiga och hur man ska leva.

De hebreiska skrifternas kanon fastställdes vid slutet av 400-talet f.v.t. Enligt judisk tradition var det den erfarne avskrivaren och bibelskribenten Esra som påbörjade arbetet och Nehemja som avslutade det. (Esr 7:6) De kristna grekiska skrifterna fullbordades under den period då de kristna lärjungarna fick del av andens gåvor. (Joh 14:26; Upp 1:1) Vissa av de kristna hade fått gåvan att ”bedöma inspirerade uttalanden”. (1Kor 12:10) Det var alltså denna förmåga som hjälpte dem att avgöra vilka av breven till församlingarna som var inspirerade av Gud, det var inte något som avgjordes genom beslut fattade vid kyrkomöten. När Johannes dog, den siste aposteln, var han också den siste i en lång rad av pålitliga män som skrev under Guds inspiration. Uppenbarelseboken, Johannesevangeliet och Johannes tre brev fullbordade därför Bibelns kanon. De uttalanden och texter som gjorts av senare skribenter har bara ett värde i fråga om att erkänna Bibelns kanon, som Gud genom sin ande sammanställde och godkände.