Jesus Kristus

Definition: Guds enfödde Son, den ende Son som Jehova ensam frambringat. Denne Son är den förstfödde av all skapelse. Med hjälp av honom skapades alla andra ting i himlen och på jorden. Han är den näst största personen i universum. Det är denne Son som Jehova sände till jorden för att han skulle ge sitt liv som en lösen för mänskligheten och därmed öppna vägen till evigt liv för dem av Adams avkomlingar som utövade tro. Just denne Son, som återfått himmelsk härlighet, regerar nu som kung med myndighet att tillintetgöra alla som är onda och förverkliga sin Faders ursprungliga uppsåt med jorden. Den hebreiska formen av namnet Jesus betyder ”Jehova är räddning”; Kristus är motsvarigheten till det hebreiska Ma·shị·ach (Messias), som betyder ”den Smorde”.

Var Jesus Kristus en verklig, historisk person?

Bibeln själv utgör det främsta beviset för att Jesus Kristus är en historisk person. Redogörelsen i evangelierna innehåller inte en dunkel skildring av händelser som ägde rum vid någon ospecificerad tidpunkt och på någon icke namngiven plats. Tid och plats anges klart och mycket detaljerat. Se till exempel Lukas 3:1, 2, 21—23.

Den judiske historikern Josephus, som levde under det första århundradet, talade om steningen av ”JACOB som war Broder med JESUS, hwilken ock kallades CHRISTUS”. (Josephus: Antiquitates Judaicae [Flavii Josephi Judiska historia], 1749, tjugonde boken, åttonde kapitlet, första stycket) Ett direkt och mycket gynnsamt uttalande om Jesus i den artonde bokens fjärde kapitel, tredje stycket, har ifrågasatts av somliga som hävdar att det antingen måste ha tillagts senare eller bättrats på av de kristna; men det erkänns att ordförrådet och stilen i grund och botten är Josephus’, och avsnittet finns med i alla tillgängliga handskrifter.

Tacitus, en romersk historiker som levde under senare delen av första århundradet v.t., skrev: ”Deras ledare Kristus hade under Tiberius’ regering korsfästs av prokuratorn Pontius Pilatus.” — Annaler, XV, paragraf 44, B. Cavallins översättning.

Med hänsyftning på tidiga icke-kristna historiska omnämnanden av Jesus sägs det i The New Encyclopædia Britannica: ”Dessa oberoende skildringar bevisar att inte ens kristendomens motståndare i forna tider någonsin betvivlade att Jesus var en historisk person, vilket för första gången och på bristfälliga grunder ifrågasattes av flera författare i slutet av 1700-talet, under 1800-talet och i början av 1900-talet.” — (1976), Macropædia, band 10, sid. 145.

Var Jesus Kristus blott och bart en god människa?

Det är intressant att Jesus förebrådde en man som kallade honom ”gode Lärare” när han riktade sig till honom. Jesus erkände nämligen inte sig själv utan sin Fader som normen för godhet. (Mark. 10:17, 18) Men för att nå upp till det som människor i allmänhet menar när de säger att någon är god måste Jesus sannerligen ha varit sannfärdig. Ja, till och med hans fiender erkände att han var det. (Mark. 12:14) Han sade själv att han hade haft en föremänsklig tillvaro, att han var Guds unike Son, att han var Messias, vars ankomst var förutsagd överallt i de hebreiska skrifterna. Antingen var han det som han sade att han var, eller också var han en stor bedragare, men ingetdera av alternativen ger rum för tanken att han var blott och bart en god människa. — Joh. 3:13; 10:36; 4:25, 26; Luk. 24:44—48.

Var Jesus blott och bart en profet med en myndighet lik den som Mose, Buddha, Muhammed och andra religiösa ledare hade?

Jesus själv lärde att han var Guds unike Son (Joh. 10:36; Matt. 16:15—17), den förutsagde Messias (Mark. 14:61, 62), att han hade haft en föremänsklig tillvaro i himlen (Joh. 6:38; 8:23, 58), att han skulle dödas och sedan uppväckas till liv på tredje dagen och därefter återvända till himlarna. (Matt. 16:21; Joh. 14:2, 3) Var dessa påståenden sanna, och var han därigenom verkligen annorlunda än alla andra Guds sanna profeter och i skarp kontrast till alla självutnämnda religiösa ledare? Sanningen i denna fråga skulle komma till synes på tredje dagen efter hans död. Uppväckte Gud honom då från de döda och bekräftade därmed att Jesus Kristus hade talat sanning och verkligen var Guds unike Son? (Rom. 1:3, 4) Mer än 500 vittnen såg faktiskt Jesus vara vid liv efter hans uppståndelse, och hans trogna apostlar var ögonvittnen till hur han började sin färd tillbaka till himlen och sedan försvann ur deras åsyn i ett moln. (1 Kor. 15:3—8; Apg. 1:2, 3, 9) De blev så grundligt övertygade om att han hade uppväckts från de döda att många av dem riskerade livet för att tala med andra om det. — Apg. 4:18—33.

Varför tog inte judarna i allmänhet emot Jesus som Messias?

I Encyclopaedia Judaica heter det: ”Judarna under romartiden trodde [att Messias] skulle uppresas av Gud till att bryta hednaoket och härska över ett återupprättat Israels rike.” (Jerusalem, 1971, band 11, spalt 1407) De ville bli befriade från Roms ok. Judisk historia vittnar om att det fanns judar som på grundval av profetian om Messias i Daniel 9:24—27 väntade att Messias skulle komma under det första århundradet v.t. (Luk. 3:15), men den profetian förband också hans ankomst med att synden skulle få ett slut, och Jesaja, kapitel 53, visade att Messias skulle dö för att göra detta möjligt. Judarna i allmänhet kände emellertid inget behov av att någon dog för deras synder. De trodde att de hade en rättfärdig ställning hos Gud på grund av att de var avkomlingar av Abraham. I A Rabbinic Anthology heter det: ”Så stor är Abrahams [förtjänst] att han kan gottgöra alla fåfängligheter och lögner som Israel gjort sig skyldigt till här i världen.” (London, 1938, skriven av C. Montefiore och H. Loewe, sid. 676) Genom att judarna förkastade Jesus som Messias uppfyllde de den profetia som hade förutsagt följande om honom: ”Föraktad var han och övergiven av människor.” — Jes. 53:3, 1982.

Innan Mose dog förutsade han att nationen skulle avvika från den sanna tillbedjan och att olycka skulle drabba den som ett resultat därav. (Läs 5 Moseboken 31:27—29.) Domarboken vittnar om att detta hände gång på gång. På profeten Jeremias tid ledde nationens otrohet till att folket fördes bort i landsflykt till Babylon. Och varför tillät Gud att romarna tillintetgjorde Jerusalem och dess tempel år 70 v.t.? Vilken otrohet hade nationen gjort sig skyldig till, eftersom Gud inte skyddade dem som han hade gjort då de hade förtröstat på honom? Folket hade inte lång tid dessförinnan förkastat Jesus som Messias.

Är Jesus i verkligheten Gud?

Joh. 17:3 (1981): ”[Jesus bad till sin Fader:] Detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus.” (Lägg märke till att Jesus omnämnde sin Fader i himlen, inte sig själv, som ”den ende sanne Guden”.)

Joh. 20:17 (1981): ”Jesus sade [till ”Maria från Magdala” (Maria Magdalena)]: ’Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.’” (För den uppståndne Jesus var Fadern således Gud, alldeles som Fadern var Gud för Maria Magdalena. Det är intressant att det inte på något enda ställe i Bibeln sägs att Fadern kallade Sonen ”min Gud”.)

Se också sidorna 376, 377 och 381—383, under rubriken ”Treenighet”.

Bevisar orden i Johannes 1:1 att Jesus är Gud?

Joh. 1:1 (1981): ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud [också 1917, Da, Gi, Hd, Åk].” I NE heter det: ”Vad Gud var, var Ordet.” I Mo lyder orden: ”Logos var gudomlig.” I ED, en mellanradig översättning, är lydelsen: ”En gud var Ordet.” I NV heter det: ”Ordet var en gud.”

Vad har dessa översättare sett i den grekiska texten som fått några av dem att avstå från att säga: ”Ordet var Gud”? Den bestämda artikeln står före the·ọs (Gud) första gången ordet förekommer, men inte andra. Konstruktionen med substantivet i bestämd form framhäver en identitet, en personlighet, medan ett substantiv som står som predikatsfyllnad och står i singularis och obestämd form före verbet (så som meningen är konstruerad på grekiska) framhäver en egenskap hos någon. Skriftstället säger således att Ordet (Jesus) var av gudomligt slag, en gud, däremot inte att Ordet var den Gud hos vilken det (alltså Jesus) var. (Se 1984 års studieutgåva av NW, sid. 1579.)

Vad menade aposteln Johannes, då han skrev Johannes 1:1? Menade han att Jesus är Gud eller kanske att Jesus är en enda Gud tillsammans med Fadern? I samma kapitel, Joh. 1 vers 18, skrev Johannes: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud [den enfödde guden, NV] och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.” (1981) Hade någon människa sett Jesus, Sonen? Naturligtvis! Kan man då säga att Johannes sade att Jesus var Gud? Uppenbarligen inte. Mot slutet av sitt evangelium sade Johannes som en sammanfattning: ”Dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, [inte Gud, utan] Guds son.” — Joh. 20:31, 1981.

Bevisar Tomas’ utrop i Johannes 20:28 att Jesus är den sanne Guden?

I Johannes 20:28 (1981) heter det: ”Då svarade Tomas: ’Min Herre och min Gud.’”

Om det var Tomas’ avsikt att kalla Jesus ”Gud”, finns det inget att invända mot det. Detta skulle harmoniera med Jesu eget citat från Psalmerna, där mäktiga män, domare, omnämndes som ”gudar”. (Joh. 10:34, 35, 1981; Ps. 82:1—6) Naturligtvis innehar Kristus en ställning som är långt högre än den sådana män hade. På grund av Jesu unika ställning i förhållande till Jehova omtalas han som ”den enfödde guden” i Johannes 1:18 (NV). (Se också fotnoterna i 1917, Hd, Åk.) I Jesaja 9:6 (1982) beskrivs Jesus också profetiskt som ”Väldig Gud”, men inte som den allsmäktige Guden. Allt detta harmonierar med att Jesus beskrivs som ”en gud” eller som ”gudomlig” i Johannes 1:1 (NV, Mo).

Sammanhanget hjälper oss att dra den rätta slutsatsen av detta. Strax innan Jesus dog hade Tomas hört Jesu bön, där han tilltalade sin Fader som ”den ende sanne Guden”. (Joh. 17:3, 1981) När Jesus sedan hade uppstått, sände han ett budskap till sina apostlar, Tomas inbegripen, i vilket han sade: ”Jag stiger upp till ... min Gud och er Gud.” (Joh. 20:17, 1981) Efter det att aposteln Johannes hade återgett vad Tomas sade, då denne verkligen fick se och röra vid den uppståndne Kristus, sade han: ”Dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” (Joh. 20:31, 1981) Om någon har dragit den slutsatsen av Tomas’ utrop att Jesus är ”den ende sanne Guden” eller att Jesus är ”Gud Sonen” i en treenig gudom, behöver han således ännu en gång se efter vad Jesus själv sade (i Joh. 20 vers 17) och vilken slutsats aposteln Johannes så klart kom fram till (i Joh. 20 vers 31).

Visar Matteus 1:23 att Jesus var Gud när han var på jorden?

Matt. 1:23 (1981): ”Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss).”

Sade Jehovas ängel, när han kungjorde Jesu annalkande födelse, att barnet skulle vara Gud själv? Nej, kungörelsen löd: ”Han skall bli stor och kallas den Högstes son.” (Luk. 1:32, 35, 1981; kursiverat av oss) Och Jesus påstod aldrig att han var Gud, utan ”Guds son”. (Joh. 10:36, 1981; kursiverat av oss) Jesus sändes till världen av Gud; förmedelst denne enfödde Son var således Gud hos människorna. — Joh. 3:17; 17:8.

Det var inte ovanligt att ordet för Gud eller till och med en förkortad form av Guds egennamn ingick i hebreiska namn. Till exempel: Eliata betyder ”Gud har kommit”; Jehu betyder ”Jehova är han”; Elia betyder ”min Gud är Jehova”. Men inget av dessa namn antydde att den som hade ett sådant namn var Gud.

Vad är innebörden i Johannes 5:18?

Joh. 5:18 (1981): ”Då blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbatsbudet utan också påstod att Gud var hans far och därmed jämställde sig med Gud.”

Det var judarna utan tro som resonerade som så att Jesus försökte jämställa sig med Gud genom att påstå att Gud var hans Fader. Fastän Jesus med rätta kunde tala om Gud som sin Fader, påstod han aldrig att han var jämställd med Gud. Han svarade judarna uppriktigt: ”Sannerligen, jag säger er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra.” (Joh. 5:19, 1981; se också Johannes 14:28; 10:36.) Det var också dessa judar utan tro som påstod att Jesus bröt sabbatsbudet, men även på den punkten hade de fel. Jesus höll Lagen fullkomligt, och han förklarade: ”Det [är] tillåtet att göra gott på sabbaten.” — Matt. 12:10—12, 1981.

Bevisar det faktum att Jesus tillbes att han är Gud?

I Hebréerna 1:6 får änglarna anvisning om att de skall ”tillbedja” Jesus, enligt ordalydelsen i 1917, Be, Da, Hd, Åk. I NV sägs det ”betyga honom sin vördnad”. I Matteus 14:33 sägs det att Jesu lärjungar ”tillbad” (”tillbådo”) honom, enligt Be, Hd, Me, Åk. Andra översättningar säger att de ”gåvo honom sin hyllning” (Da), ”föllo ned för honom” (1917; även 1981, Gi), ”betygade ... honom sin vördnad” (NV).

Det grekiska ord som återgetts med tillbe är pro·sky·nẹ·o, som enligt A Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature också ”användes för att beteckna vanan att falla ner för en person och kyssa fötterna, fållen på klädedräkten, marken”. (Chicago, 1979, Bauer, Arndt, Gingrich, Danker; andra upplagan på engelska; sid. 716) Det är detta uttryck som används i Matteus 14:33 för att visa vad lärjungarna gjorde mot Jesus; i Hebréerna 1:6 för att visa vad änglarna skall göra mot Jesus; i 1 Moseboken 22:5 i den grekiska Septuaginta för att beskriva vad Abraham gjorde mot Jehova och i 1 Moseboken 23:7 för att beskriva vad Abraham gjorde, enligt den tidens sed, mot människor som han gjorde affärer med; i 1 Kungaboken 1:23 i Septuaginta för att beskriva profeten Natans handling när han kom inför kung David.

I Matteus 4:10 (1981) sade Jesus: ”Herren, din Gud, skall du tillbe [från pro·sky·nẹ·o], och endast honom skall du dyrka.” (I 5 Moseboken 6:13, som Jesus tydligtvis citerar här, finns Guds egennamn, tetragrammet.) Med tanke på detta bör vi uppfatta det så att när pro·sky·nẹ·o används i förbindelse med Gud, är denna handling förbunden med en särskild hjärte- och sinnesinställning som tillkommer bara honom.

Bevisar de underverk som Jesus utförde att han är Gud?

Apg. 10:34, 38 (1981): ”Då tog Petrus till orda: ’... Jesus från Nasaret blev smord av Gud med helig ande och kraft och ... vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld; Gud var med honom.’” (Petrus drog således inte den slutsatsen av de underverk han såg att Jesus var Gud, utan i stället att Gud var med Jesus. Jämför Matteus 16:16, 17.)

Joh. 20:30, 31 (1981): ”Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” (Den slutsats vi således rätteligen bör dra av underverken är att Jesus är Kristus, ”Messias”, ”Guds son”. Det är stor skillnad på uttrycken ”Guds son” och ”Gud Sonen”.)

Sådana förkristna profeter som Elia och Elisa utförde underverk liknande dem som Jesus utförde, men detta utgör sannerligen inget bevis för att de var Gud.

Är Jesus densamme som Jehova i ”Gamla testamentet”?

Se sidorna 176 och 177, under rubriken ”Jehova”.

Är tro på Jesus Kristus allt som krävs för att bli frälst eller räddad?

Apg. 16:30—32 (1917): ”’I herrar, vad skall jag göra för att bliva frälst?’ De [Paulus och Silas] svarade: ’Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus frälst.’ Och de förkunnade Guds ord för honom och för alla dem som voro i hans hus.” (Var den mannens ”tro på Herren Jesus” bara en fråga om att han uppriktigt skulle säga att han trodde? Paulus visade att det krävdes mer — nämligen kunskap och ett accepterande av Guds ord, eftersom Paulus och Silas nu började predika det för fångvaktaren. Skulle vår tro på Jesus vara äkta, om vi inte tillbad den Gud som Jesus tillbad, om vi inte tillämpade det som Jesus lärde i fråga om vilket slags människor hans lärjungar skulle vara eller om vi inte utförde det arbete som Jesus befallde sina efterföljare att utföra? Vi kan inte göra oss förtjänta av frälsning eller räddning; den kan vi endast få på grundval av tro på värdet av Jesu offer av sitt mänskliga liv. Men vårt liv måste stämma överens med den tro vi äger, även om det kan innebära problem och svårigheter för oss. I Matteus 10:22 [1917] sade Jesus: ”Den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.”)

Fanns Jesus till i himlen innan han blev människa?

Kol. 1:15—17 (1981): ”Han [Jesus] är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ... allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting.”

Joh. 17:5 (1981): ”[I bön sade Jesus:] Förhärliga nu mig hos dig, fader, med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till.” (Se också Johannes 8:23.)

Har Jesus sin fysiska kropp i himlen?

1 Kor. 15:42—50 (1981): ”Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. ... Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv, uppstår som en kropp med ande [andlig kropp, 1917]. ... Så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam [Jesus Kristus, som var en fullkomlig människa alldeles som Adam hade varit i början] blev en ande som ger liv. ... Det vill jag ha sagt, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva oförgänglighet.” (Kursiverat av oss)

1 Petr. 3:18 (1981): ”Kristus själv dog ju för era synder, en gång för alla. ... Hans kropp dödades [han blev dödad till köttet, 1917], men han gjordes levande i anden.” (Se sidan 404.)

Illustration: Om en människa betalar en skuld åt en vän, men sedan omedelbart tar tillbaka betalningen, kvarstår uppenbarligen skulden. Om Jesus på liknande sätt efter sin uppståndelse hade tagit tillbaka sin mänskliga kropp av kött och blod, som han hade offrat för att kunna betala återlösningspriset, vilken verkan skulle då detta ha fått på anordningen som gjorts för att befria trogna människor från den skuld synden medförde?

Det är sant att Jesus framträdde i fysisk skepnad för sina lärjungar efter sin uppståndelse. Men hur kom det sig att de vid vissa tillfällen inte kände igen honom på en gång? (Luk. 24:15—32; Joh. 20:14—16) Vid ett enda tillfälle framträdde Jesus, för Tomas’ skull, med tydliga fysiska märken efter spikarna i händerna och såret som han fick när de stack spjutet i sidan på honom. Men hur kunde han vid detta tillfälle plötsligt stå mitt ibland dem, trots att dörrarna var låsta? (Joh. 20:26, 27) Jesus materialiserade sig uppenbarligen i olika kroppar vid dessa tillfällen, alldeles som änglar hade gjort fordomdags, då de framträdde för människor. Att skaffa undan Jesu fysiska kropp vid tiden för hans uppståndelse utgjorde inget problem för Gud. Det är intressant att Gud, fastän han inte lät den fysiska kroppen ligga kvar i graven (tydligtvis för att stärka lärjungarnas övertygelse om att Jesus verkligen hade uppstått), lät linnetyget som kroppen hade varit svept i ligga kvar; ändå framträdde den uppståndne Jesus alltid fullt klädd. — Joh. 20:6, 7.

Är Jesus Kristus samma person som ärkeängeln Mikael?

Namnet på denne Mikael förekommer endast fem gånger i Bibeln. Den härliga andevarelse som bär det namnet omtalas som ”en av de förnämsta furstarna”, som ”den store fursten som står som försvarare för dina [Daniels] landsmän” och som ”ärkeängeln”. (Dan. 10:13; 12:1; Jud. v. 9; 1981) Mikael betyder ”Vem är lik Gud?” Namnet anger tydligt att Mikael är den som tar ledningen i att försvara Jehovas suveränitet och tillintetgöra Guds fiender.

I Första Thessalonikerna 4:16 (1981) beskrivs Jesu Kristi befallning att uppståndelsen skall börja som ”ärkeängelns röst”, och i Judas, vers 9, sägs det att ärkeängeln är Mikael. Skulle det vara lämpligt att likna Jesu befallande rop vid ropet från någon annan med mindre myndighet? Ärkeängeln Mikael måste därför rimligtvis vara Jesus Kristus. (Det är intressant att uttrycket ”ärkeängel” aldrig förekommer i pluralis i Bibeln, vilket alltså visar att det finns bara en sådan.)

I Uppenbarelseboken 12:7—12 sägs det att Mikael och hans änglar skulle föra krig mot Satan och slunga ut honom och hans onda änglar ur himlen i samband med att Kristus blev bemyndigad att tjäna som kung. Längre fram framställs Jesus som den som leder himlens härar i krig mot världens nationer. (Upp. 19:11—16) Är det inte rimligt att tänka att Jesus också skulle vara den som skulle gå till aktion mot den som han beskrev som ”den här världens härskare”, Satan, Djävulen? (Joh. 12:31) I Daniel 12:1 (1982) förbinds den tid då Mikael skulle ”träda upp” för att handla med myndighet med ”en tid av nöd, vars like inte har funnits, allt ifrån den dag då människor blev till och ända till den tiden”. Detta kommer helt visst att stämma in på det som nationerna kommer att få erfara, när Kristus som himmelsk skarprättare går till aktion mot dem. Vittnesbörden visar således att Guds Son var känd som Mikael innan han kom till jorden och att han också har varit känd under det namnet sedan han återvände till himlen, där han vistas som Guds förhärligade andeson.

Om någon säger—

”Ni tror inte på Jesus”

Kan du svara: ”Jag förstår att du tror på Jesus. Det gör jag också, annars skulle jag inte stå här vid din dörr i dag.” Sedan kan du kanske tillägga: ”Vikten av att tro på Jesus är faktiskt något som framhålls ofta i vår litteratur. (Slå upp ett lämpligt kapitel i den bok du har tänkt erbjuda och använd det som grundval för ett fortsatt resonemang. Framhäv hans uppgift som kung, eller läs vad som sägs på sidan 2 i Vakttornet om tidskriftens syfte.)”

Eller också kan du säga: ”Får jag fråga dig hur det kommer sig att du säger så?”

En annan möjlighet: ”Du har förmodligen hört någon säga att det förhåller sig så, men jag kan tala om att det verkligen inte är sant, för vi har en mycket stark tro på Jesus Kristus.” Sedan kan du kanske tillägga: 1) ”Men vi tror inte på allt som människor säger om Jesus. Till exempel: Somliga säger att han var blott och bart en god människa, inte Guds Son. Vi tror inte så, gör du? ... Det är inte vad Bibeln lär.” 2) ”Och vi tror inte på de läror som motsäger det som Jesus själv sade om sitt förhållande till sin Fader. (Joh. 14:28) Hans Fader har gett honom myndighet att regera, något som påverkar livet för alla oss som lever i dag. (Dan. 7:13, 14)”

”Tar ni emot Jesus som er personlige Frälsare?”

Kan du svara: ”Bibeln säger klart och tydligt ... (citera Apostlagärningarna 4:12). Det tror jag på. Men jag har också lärt mig att det följer allvarliga förpliktelser med det. Hur kommer det sig? Om jag verkligen tror på Jesus, kan jag inte tro på honom bara så länge som det tycks passa mig.” Sedan kan du kanske tillägga: ”Att han offrade sitt fullkomliga liv gör det möjligt för oss att få syndernas förlåtelse, men jag vet att det också är viktigt att uppmärksamma hans anvisningar angående de förpliktelser vi har som kristna. (Apg. 1:8; Matt. 28:19, 20)”

Eller också kan du säga: ”(När du har bekräftat att du tror på Jesus som Frälsare, inte bara som din, utan som allas som utövar tro på honom ...) Det är viktigt att vi visar att vi uppskattar inte bara det som han gjorde i forna tider, utan också det som han gör nu. (Matt. 25:31—33)”

”Jag har tagit emot Jesus som min personlige Frälsare”

Kan du svara: ”Det var glädjande att höra att du tror på Jesus, eftersom det är så många i vår tid som inte ägnar en tanke åt vad Jesus gjorde för oss. Du känner utan tvivel mycket väl till vad som står i Johannes 3:16, eller hur? ... Men var skall sådana människor leva för evigt? Somliga skall vara tillsammans med Kristus i himlen. Men visar Bibeln att alla goda människor skall komma dit? (Matt. 6:10; 5:5)”