Det har framförts ännu ett argument till stöd för att det skulle ha funnits ett annat Betsaida väster om Jordan, vid Kapernaum. Enligt Markus 6:45 – som texten återges i några översättningar, till exempel Bibel 2000 – uppmanade Jesus apostlarna att ”fara i förväg [med båt] över till Betsaida”, medan det i parallellskildringen i Johannes 6:17 sägs att de skulle fara över till Kapernaum. Men andra översättningar återger Markus 6:45 så att man kan dra den slutsatsen att apostlarna började sin färd till Kapernaum genom att först segla längs kusten ”åt Betsaida till” (de lämnade tydligtvis Jesus i närheten av den plats där han genom ett underverk hade gett 5 000 mat, troligen en bit söder om Betsaida, på motsatta sidan sjön i förhållande till Kapernaum) och sedan ta sig över sjöns norra ände till sitt mål, Kapernaum. När de kom i land ankrade de i närheten av Gennesaret, som tydligtvis låg något söder om Kapernaum. (Mk 6:53)

Även om många förslag har getts till var ett andra Betsaida skulle ha legat, behöver det enligt den bibliska skildringen inte ha funnits mer än ett Betsaida. Alla de platser som föreslagits ligger dessutom i närheten av Kapernaum, och det verkar osannolikt att två städer med namnet Betsaida skulle ha legat bara några kilometer från varandra.

[Betsạta] Namnet på en damm i Jerusalem.

Vid den här dammen botade Jesus en man som hade varit sjuk i 38 år. (Joh 5:1–9) I Johannes 5:2 använder vissa handskrifter och översättningar (SFB, 1917, 2000) namnet ”Betesda”. Det sägs att dammen hade fem pelargångar, där en mängd sjuka, blinda och ofärdiga samlades. Dessa trodde uppenbarligen att vattnet hade helande verkan, särskilt direkt efter det att vattnet hade rörts upp. Den sista frasen i vers 3 och hela vers 4, som förekommer inom hakparentes i till exempel David Hedegårds översättning, anger att det var en ängel som rörde upp vattnet, men det textavsnittet saknas i några av de äldsta grekiska handskrifterna och anses därför vara ett tillägg. Bibeln säger alltså inget om varför vattnet rördes upp utan visar bara att folk trodde att det hade helande verkan.

Dammens läge framgår av uppgiften om att den låg ”vid fårporten” (ordet ”porten” saknas dock i den grekiska grundtexten). Den här porten anses allmänt ha legat i den norra delen av Jerusalem. Nehemja 3:1 visar att porten byggdes av prästerna, och man antar därför att denna ingång låg nära tempelområdet. Dessutom förbinds namnet Betsata med den del av det gamla Jerusalem som kallades Bezeta och som låg norr om tempelområdet. På Jesu tid låg denna del av staden utanför stadsmurarna. Men Herodes Agrippa I (som dog 44 v.t.) byggde en tredje mur i norr under Claudius regeringstid (41–54 v.t.), och därmed hamnade Bezeta innanför stadsmurarna. Johannes kunde därför med rätta säga att dammen låg ”i Jerusalem”, så som han kände staden från tiden före förstöringen år 70.

År 1888 gjorde man utgrävningar norr om tempelområdet och frilade då en damm som var delad i två delar av en skiljemur. Tillsammans mätte de båda delarna 46 × 92 m. Man fann rester av pelargångar och en blekt freskomålning av en ängel som rör upp vattnet; målningen kan naturligtvis vara från senare tid. Platsen tycks passa in på Bibelns beskrivning.

[Bet-Sẹan], Bet-San

Ursprungligen en större befäst kanaaneisk stad som behärskade ingången till Jisreeldalen från Jordandalen. Namnet är bevarat i namnet Besan (Bet Shean), men ruinerna av den gamla staden finns i Tall al-Husn (Tel Bet Shean), inte långt från Besan. Området kring Bet-Sean ligger omkring 120 m under havsytans nivå och faller brant österut till cirka 275 m under havsytan vid Jordanflodens strand 5 km därifrån. Eftersom Bet-Sean låg på en stor kulle vid kanten av denna sluttning, hade staden ett mycket bra militärt läge. Väster om Bet-Sean ligger den flacka dalslätt som floden Jalud (Nahal Harod) flyter fram genom. Terrängen i den vattenrika och fruktbara dalen har en jämn stigning upp till Jisreel, 17 km mot västnordväst.

Bet-Sean var också en knutpunkt längs den väg som många färdades på från Medelhavskusten till Jordandalen och vidare till Damaskus och Arabien.

Vid arkeologiska utgrävningar i Bet-Sean har man funnit många skikt av gamla ruiner, och de äldsta är uppenbarligen från tiden före Abraham. (BILD, bd 1, sid. 959) Mot mitten av det andra årtusendet f.v.t. tycks Bet-Sean ha kommit under egyptiskt herravälde som en följd av Thutmosis III:s seger vid Megiddo. De arkeologiska vittnesbörden visar att staden var en egyptisk utpost under flera faraoner.

Under israeliternas erövring av Kanaan (1473–ca 1467 f.v.t.) låg Bet-Sean i det område som tilldelades Isaskar, men staden gavs åt Manasse. (Jos 17:11; 1Kr 7:29) Manasses män lyckades inte driva bort kanaanéerna i Bet-Sean och andra städer i dalen. De sade att det berodde på att kanaanéerna var militärt överlägsna med sina stridsvagnar med järnliar – en förklaring som deras befälhavare Josua inte godtog. Även om kanaanéerna inte drevs bort blev de till sist så underkuvade att de var tvungna att utföra tvångsarbete. (Jos 17:12, 13, 16–18; Dom 1:27, 28)

Under kung Sauls regering tillhörde Bet-Sean filistéerna, och efter Sauls nederlag på det närbelägna berget Gilboa placerade de filisteiska segerherrarna Sauls vapen ”i ashtoretbildernas hus” och hans huvud i Dagons hus. Sauls och hans söners kroppar hängdes upp på Bet-Sans (Bet-Seans) mur, uppenbarligen på insidan, mot stadens torg. Modiga israeliter från Jabesh-Gilead, som låg 20 km därifrån på andra sidan Jordan, lyckades hämta kropparna, möjligen genom att ta sig in i staden om natten. (1Sa 31:8–13; 2Sa 21:12; 1Kr 10:8–12)

I överensstämmelse med ovanstående skildring har man vid utgrävningar i Tall al-Husn funnit ruinerna av två tempel. Det ena antas vara Ashtorets tempel, och det andra, som ligger längre söderut, är Dagons tempel, enligt vissa forskare. Ashtorets tempel anses ha varit i bruk fram till omkring 900-talet f.v.t. Det finns vittnesbörd om att man tidigare hade ägnat sig åt dyrkan av en baalsgud. På en stele omtalas denne gud som ”Mekal, Bet-Sans herre [baal]”.

Bet-Sean erövrades till sist av israeliterna, utan tvivel under Davids regering, och under Salomos regering tillhörde staden ett av de 12 områden som sörjde för livsmedel åt kungen. (1Ku 4:12) I kung Rehabeams femte regeringsår (993 f.v.t.), alltså efter rikets delning, invaderade farao Sisak (som egyptierna kallade Sheshonk) Palestina. (1Ku 14:25) På en mur i Karnak i Egypten finns en relief som skildrar Sisaks segerrika fälttåg och erövring av en rad städer, däribland Bet-Sean.

På mackabéertiden hade stadens namn ändrats till Skytopolis, och den judiske historikern Josephus omtalar den som den största av Dekapolis städer. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], III, 446 [ix 7]) Av dessa tio städer var det bara Skytopolis som låg på västra sidan av Jordan.

Medel som används för att styra en häst. Betslet består av bett, huvudlag och tyglar eller tömmar och ofta även annan utstyrsel. De hebreiska orden är mẹthegh (2Ku 19:28) och rẹsen (Job 30:11, not), och det grekiska ordet är khalinọs (Jak 3:3).

Ordet ”betsel” används oftast i överförd bemärkelse i Bibeln. Psalmisten säger: ”Var inte som en häst eller mula utan förstånd, med töm och betsel måste deras livlighet tyglas innan de kommer fram till dig.” (Ps 32:9) En människa bör inte likna ett djur, som saknar förnuft och inte är i stånd att styra sig självt. Men ordspråket säger att precis som det krävs piska och betsel för att kontrollera och styra ett sådant djur kan käppen användas på den enfaldige. (Ord 26:3)