De oskyldigas blod blir hämnat

”Ty se, Jehova träder fram från sin plats för att hålla räkenskap med landets inbyggare för deras förseelse mot honom, och landet skall ofelbart avslöja sin blodsutgjutelse och skall inte längre täcka över sina dödade.” — Jes. 26:21, NW.

1. Hurudan är Jehovas inställning till livet, enligt vad som visades av profeten Jesaja?

ÄNDA från början i fråga om det som Jehova haft med mänskligheten att göra har han visat sin höga aktning för livet. Samtidigt har Jehova gjort det klart för människan att hon också måste ha respekt för livet eller också svara inför honom för sin brist på aktning. Underlåtenheten att ta hänsyn till Jehovas lag har gjort att nationerna ådragit sig Jehovas rättvisa dom, och det oskyldiga blod som har utgjutits under århundradenas gång kan inte längre övertäckas eller lämnas ohämnat. Detta görs säkert och visst genom profeten Jesajas ord: ”Ty se, Jehova träder fram från sin plats för att hålla räkenskap med landets inbyggare för deras förseelse mot honom, och landet skall ofelbart avslöja sin blodsutgjutelse och skall inte längre täcka över sina dödade.” — Jes. 26:21, NW.

2. a) I vilken fråga som gällde liv blev Kain och Abel inbegripna, och vad var motivet till Kains inställning? b) Hur dömde Jehova i denna sak?

² De två första människorna som man vet föddes i människosläktet blev inbegripna i den här stridsfrågan om utgjutande av oskyldigt blod, då det offer till Jehova som Abel frambar blev godtaget, under det att Kains offer inte betraktades med ynnest. I bibeln läser vi: ”Då blev Kain mycket vred, och hans blick blev mörk.” Jehova insåg vilket hot mot Abels liv som Kains vrede utgjorde, och han förklarade för Kain att han kunde vinna upphöjelse helt enkelt genom att vända sig till att göra gott. Men orsaken till att Kain inte vann någon ynnest, då han frambar ett offer till Jehova, den som läser hjärtan, blev mera uppenbar då Kains orätta inställning tog sig ytterligare uttryck. (1 Sam. 16:7) I stället för att ödmjuka sig i erkännande av Jehovas lag och följa sin brors exempel föredrog han att ignorera Guds råd att få övertag över synden, som lurade ”vid dörren”, och följde den väg som ledde till att han mördade sin bror. (1 Joh. 3:12; Jud. v. 11) Ytterligare vittnesbörd om hans inställning var hans känslolösa och lögnaktiga svar på Jehovas fråga om var Abel befann sig: ”Jag vet icke; skall jag taga vara på min broder?” Detta var inget uttryck för ånger eller sinnesändring! Inte heller kunde Kains påstående att han var oskyldig frita honom från ansvar. Jehovas dom avkunnades omedelbart. ”Hör, din broders blod ropar till mig från jorden. Så vare du nu förbannad och förvisad ifrån åkerjorden, som har öppnat sin mun för att mottaga din broders blod av din hand.” — 1 Mos. 4:4—11.

3. a) Varför blev inte Kain fritagen från skuld, och hur betraktade han den dom han fått av Jehova? b) Vad gjorde Jehova på Noas tid för att rena jorden, som hade blivit uppfylld av våld?

³ Lägg märke till att Jehova särskilt riktade uppmärksamheten på att Abels blod hade blivit utgjutet på marken. Varför det? Därför att livet är i blodet och Abels blod hade blivit utgjutet utan rättmätig orsak. Kain tog ifrån Abel livet, det liv som tillhörde Gud, och blodet som befläckade marken på mordplatsen bar ett stumt men uttrycksfullt vittnesbörd om det liv som hade blivit utgjutet, i det att det ropade till Jehova om hämnd. Kain måste ha insett att han genom att han tagit Abels liv hade satt sitt eget liv på spel, eftersom han klagade inför Jehova: ”Ostadig och flyktig skall jag bliva på jorden, och så skall ske, att vemhelst som möter mig, han dräper mig.” (1 Mos. 4:14) Men Jehova sade till honom: ”’Nej, ty Kain skall bliva hämnad sjufalt, vemhelst som dräper honom.’ Och HERREN [Jehova] satte ett tecken till skydd för Kain, så att ingen som mötte honom skulle slå honom ihjäl.” (1 Mos. 4:15) Det tecken som Jehova satte på Kain var omisskännligt till sin innebörd. Detta omvittnades senare av Lemek, en avkomling av Kain, när han uttalade dessa ord: ”En man dräper jag för vart sår jag får och en yngling för var blånad jag får. Ja, sjufalt hämnad bliver Kain, men Lemek sju- och sjuttiofalt.” (1 Mos. 4:23, 24) Våldet tilltog på jorden, till dess Jehova på Noas tid utplånade allting vari ”livskraftens andedräkt” var verksam, alltifrån människa till djur. Bara Noa och de som var med honom i arken skonades, då syndaflodens vatten övertäckte jorden. — 1 Mos. 7:22, 23, NW.

Blodets helgd framhävd

4. a) När och hur införde Jehova livskraften i sin materiella skapelse? b) Hur visade Jehova att en ”själs” liv är av högre ordning i jämförelse med det liv som finns i växter?

⁴ Denna ”livskraftens andedräkt” var Guds skaparverk och inplantades först hos havsdjuren, hos de bevingade, flygande varelserna och hos landdjuren. Detta skedde tusentals år innan människan fick denna gåva från Gud. Men inte ens detta var begynnelsen av livskraftens verksamhet på jorden. Denna begynnelse ägde rum under den tredje skapelsedagen, då Gud fogade livskraften till materiens livlösa atomer, i det han sade: ”Frambringe jorden grönska, fröbärande örter och fruktträd, som efter sina arter bära frukt, vari de hava sitt frö, på jorden.” (1 Mos. 1:11) I växterna, särskilt i vedväxterna, skulle en saft eller livsviktig cirkulerande vätska, som kallas sav, rinna och avlämna nödvändig näring till minsta gren, blad och blomma. Sålunda kan det sägas att trädets liv är i saven, som för växtens livsuppehållande egenskaper ut i hela dess organism. Men omkring fjorton tusen år längre fram, under den femte skapelsedagen, började havsdjuren och de flygande varelserna att skapas, och ytterligare sju tusen år längre fram, under den sjätte skapelsedagen, började landdjuren skapas, och då beredde Jehova i dessa skapelser ett cirkulationssystem av annat slag. Och han fyllde dessa varelsers invecklade cirkulationssystem med ett nytt medium, blod i stället för sav, vilket skulle föra ut syre och näringsämnen till alla vävnader i varje organ och kroppsdel. Men livet i blodet är av högre ordning än det som finns i växterna. Det är en ”själs” liv. Dessutom ålades inte människan några inskränkningar i fråga om att fälla eller avmeja växter och därigenom ta deras liv. Tvärtom gavs ”alla fröbärande örter ... och alla träd” åt både människor och djur till föda. (1 Mos. 1:29, 30) Men människan fick inte, vare sig i Eden eller sedan hon syndat och blivit utdriven ur Eden, någon myndighet att ta djurs liv med samma oinskränkta frihet som hon hade i fråga om växter. En själs liv hölls heligt av Gud.

5. a) Vilken ny lag fick Noa efter syndafloden, och i förbindelse med vilket bemyndigande gavs den? b) Hur framhävde detta bud ytterligare att blodet är helgat liksom också det liv det bär?

⁵ När Noa kom ut ur arken, gav Jehova honom en ny lag. När Jehova gjorde det, talade han om ”själen” såsom ”blodet”. Detta berodde på att ”själen” eller ”livet” är i blodet. Detta betyder inte att själen är någonting immateriellt, osynligt och opåtagligt, som finns inne i människan. Landdjur, fiskar och fåglar kallas ”själar” (1 Mos. 1:20—24, NW), och när Jehova skapade människan, blåste han in livets andedräkt i den kropp som var danad av stoft, och så blev människan ”en levande själ”, dvs. människan var en själ; det var inte så att hon hade en själ. (1 Mos. 2:7, NW; Åk) Men efter syndafloden gjorde Jehova en förändring i sina förbindelser med människorna när det gäller utgjutandet av blod. Jehova gav människan det heliga ansvaret att utan mellanhand handla som Jehovas skarprättare för att avrätta uppsåtliga mördare. Detta bud gavs i förbindelse med ett bemyndigande att äta köttet av djur, men Jehova underrättade uttryckligen Noa om blodets helgd och om det livs helgd som bärs i blodet. ”Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta. Kött, som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock icke äta. Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av den ena människan utkräva den andras själ; den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.” (1 Mos. 9:3—6) Dödsstraff föreskrevs nu för mänskligheten som ett krav från Gud, och allteftersom tiden skred framåt, blev det tydligt att underlåtenhet att fullgöra detta krav också skulle medföra allvarlig blodskuld.

Ingen lösen för dem som bär på blodskuld

6. Endast hur kunde landet, enligt Mose lag, bevaras fritt från förorening genom blodsutgjutelse, och hur vittomfattande var denna föranstaltning?

⁶ Flera hundra år längre fram betonade Jehova Gud på nytt sin höga aktning för en ”själs” liv genom att han föreskrev straff för överträdelse av Israels lag, vilken Mose hade verkat som medlare för. Jehova sade: ”Och ditt öga bör inte sörja: själ skall vara för själ, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot.” (5 Mos. 19:21, NW) Jehova påminde på nytt sitt folk om detta, då de förberedde sig för att gå in i det utlovade landet: ”Och ni får inte förorena det land, vari ni är, ty det är blod som förorenar landet, och för landet kan det inte bli någon försoning beträffande det blod, som har utgjutits däri, annat än genom dens blod, som har utgjutit det.” (4 Mos. 35:33, NW) Så vittgående var Jehovas föranstaltning för att hålla landet fritt från förorening genom blodskuld, som dess invånare bar på, att han till och med gav föreskrifter för fall då mördaren inte var känd. Att ett oskyldigt liv gått förlorat skulle inte tillåtas vara orsak till att marken fortsatte att vara förorenad. — 5 Mos. 21:1—9.

7. a) Vem var i Israel bemyndigad att hämnas en som var dräpt? Hur fullgjorde han sitt ansvar? b) Hur skilde sig Israels lag från senare rättssedvänjor, i synnerhet sådana som rådde under medeltiden?

⁷ Den som enligt Israels lag var bemyndigad att hämnas dens blod som hade blivit dödad kallades ”blodshämnaren” eller goelʹ och var den dräptes närmaste manlige släkting. (4 Mos. 35:19) Eftersom den närmaste släktingen var personligt förbunden med den dräpte, är det förståeligt att han skulle ha ett starkt intresse av att fullgöra detta ansvar, till och med stå upp i vrede och förbittring för att hämnas sin släktings liv. Om mördaren var känd, måste vedergällningen för den dräpte mannens blod vara snabb och viss. ”Om någon bär hat till sin nästa och lägger sig i försåt för honom och överfaller honom och slår honom till döds och sedan flyr till någon av dessa städer [fristäderna], då skola de äldste i hans stad sända bort och hämta honom därifrån och lämna honom i blodshämnarens hand, och han skall dö. Du skall icke visa honom någon skonsamhet, utan du skall skaffa bort ifrån Israel skulden för den oskyldiges blod, för att det må gå dig väl.” (5 Mos. 19:11—13) Asyl eller skydd skulle inte ges åt den uppsåtlige mördaren, och inte heller kunde lösen betalas för hans själ. (4 Mos. 35:31) Under forntiden och medeltiden gav man i många länder asyl eller skydd åt vem som helst, även om han kunde vara skyldig till mord. Kristenhetens kyrkor blev på så sätt asyler eller tillflyktsorter för dem som avsiktligt överträdde Guds lag. Detta tolererades inte enligt det forntida Israels lag. Joabs fall är ett exempel på att inte ens det heliga brännoffersaltaret var en tillflyktsort. När han inte ville släppa altarets horn och komma ut, befallde Salomo att han skulle avrättas där på gården till Jehovas tält för sin del i Adonias uppror och för att han dödat Abner och Amasa. — 1 Kon. 2:28—34.

Barmhärtighet mot den ouppsåtliga dråparen

8. a) Varför skulle det inte vila någon blodskuld på blodshämnaren för att han tagit en mandråpares liv? b) Skulle blodshämnaren bära på blodskuld, om han tog en ouppsåtlig mandråpares liv? Hur kunde landet ha blivit förorenat i ett sådant fall?

⁸ Om blodshämnaren hann upp en sådan dråpare, skulle blodskuld inte vila på honom som en följd av att han avrättat mördaren, eftersom han i själva verket skulle bringa försoning för det oskyldiga blod som i annat fall skulle göra att landet blev förorenat. (4 Mos. 35:33) Men hur förhöll det sig, om dråpet hade varit en olyckshändelse och det inte hade förekommit någon illvilja eller avsikt? I ett sådant fall skulle den dödes liv ha tagits oavsiktligt, utan att gärningsmannen sökt skada honom. Om blodshämnaren hann upp denne ouppsåtlige mandråpare och dödade honom i vrede och förbittring, skulle mandråparens egen närmaste släkting, eftersom mandråparen var oskyldig till på förhand uttänkt mord, kunna med harm stå upp mot den som avrättat hans släkting, och då skulle ytterligare ett oskyldigt liv tas, eftersom den förste blodshämnaren verkligen hade den lagliga rätten att överfalla och döda den ouppsåtlige dråparen. Detta skulle lätt kunna ge upphov till en blodig släktfejd, under vilken det ena oskyldiga livet efter det andra gick förlorat, och landet skulle ha dränkts i blod.

9. Vilken anordnng med asyl eller tillflykt gjordes för den ouppsåtlige mandråparen?

⁹ För att förhindra sådan förorening av landet och som ett uttryck för barmhärtighet krävde Jehova att det i Israel skulle finnas städer, som tjänade som asyler eller tillflykter, där den oavsiktlige mandråparen kunde finna skydd mot blodshämnaren. ”Och dessa städer skolen I hava såsom tillflyktsorter undan blodshämnaren, så att dråparen slipper dö, förrän han har stått till rätta inför menigheten. Och de städer, som I skolen giva till fristäder, skola vara sex. Tre av städerna skolen I giva på andra sidan Jordan, och de tre övriga städerna skolen I giva i själva Kanaans land; dessa skola vara fristäder. Israels barn såväl som främlingen och inhysesmannen, som bor ibland dem, skola hava dessa sex städer såsom tillflyktsorter, till vilka var och en som ouppsåtligen har dödat någon må kunna fly.” (4 Mos. 35:10—15; 5 Mos. 19:1—3, 8—10) Dessa städer måste ligga nära till och vara lätta att nå. Detta framhölls i 5 Moseboken 19:6: ”Detta vare stadgat, för att blodshämnaren, om han i sitt hjärtas vrede förföljer dråparen, icke må hinna upp honom, ifall vägen är för lång, och slå ihjäl honom, fastän han icke hade förtjänat döden, eftersom han icke förut hade burit hat till den andre.” Det är visserligen inte någonting som finns uttryckt i bibeln, men det kan ändå tilläggas att den judiska traditionen upplyser oss om att vägarna till fristäderna gjordes mycket breda och jämna, så att det inte skulle vara några hinder i vägen, och de hölls hela tiden i gott skick.

Säkerhet endast i fristaden

10. Hur avgjordes det om en man var berättigad till asyl i fristaden?

¹⁰ Fastän vem som helst som tagit en annans liv kunde fly till staden, gavs asyl bara till dess mandråparen kunde rannsakas inför de äldste i sin stad, inom vars lagskipningsområde mordet hade ägt rum. (Jos. 20:4—6) Och ”då skall menigheten döma mellan den som gav slaget och blodshämnaren enligt här givna föreskrifter”. (4 Mos. 35:24) Om mandråparen befanns skyldig till mord, måste han utan dröjsmål överlämnas till blodshämnaren för att avrättas. (4 Mos. 35:30) Om å andra sidan mandråparen befanns vara oskyldig till att hysa illvilja, i det han inte tidigare hatat den dräpte, var föreskriften att ”menigheten skall rädda dråparen ur blodshämnarens hand, och menigheten skall låta honom vända tillbaka till fristaden, dit han hade flytt, och där skall han stanna kvar, till dess den med helig olja smorde översteprästen dör”. — 4 Mos. 35:25.

11. Endast på vilket sätt skulle staden fortsätta att vara en tillflyktsort för mandråparen, och vad skulle detta inskärpa hos honom?

¹¹ För att vara säker på fortsatt skydd måste mandråparen förbli inom gränserna för staden, dess omgivningar och dess betesmarker, vilka sträckte sig tusen alnar utanför staden. ”Men om dråparen går utom området för den fristad, dit han har flytt, och blodshämnaren då, när han träffar på honom utom hans fristads område, dräper dråparen, så vilar ingen blodskuld på honom. Ty i sin fristad skall en dråpare stanna kvar, till dess översteprästen dör; men efter översteprästens död må han vända tillbaka till den ort, där han har sin besittning.” (4 Mos. 35:26—28) Detta skulle betyda att när mandråparen hade kommit in i staden som en godtagen invånare i staden, i det han genom att underkasta sig vederbörlig rättegång hade bevisat att han inte var skyldig till avsiktligt dödande, kunde han inte av något skäl gå utanför staden ens tillfälligt utan att riskera sitt liv. Detta skulle inskärpa hos mandråparen allvaret i det han hade gjort, även om han inte bar på skuld, och ständigt inskärpa hos honom Jehovas barmhärtighet i fråga om att bevilja honom denna asyl. Det framhölls vidare: ”Och ni får inte ta lösen för en som har flytt till sin fristad, för att han skall kunna återuppta sin vistelse i landet före översteprästens död.” (4 Mos. 35:32, NW) I annat fall skulle man göra narr av den anordning Jehova hade gjort och vidare antyda att man kunde köpa livet av Jehova.

12. Hölls mandråparen som fånge i staden? Vad höll honom kvar där, och vad måste han göra under sin vistelse där?

¹² Den som fick komma in i fristaden skulle inte bli en börda för stadens invånare. Det är rimligt att han måste bidra till stadens välgång och arbeta för sitt uppehälle, medan han befann sig där. Han kunde göra det genom att arbeta i sitt eget yrke, om det var lämpat för stadslivet. Om det inte var det, kunde det rentav krävas att han lärde sig ett nytt yrke. Ingenting i Jehovas lag medgav att man tiggde eller levde på andras välgörenhet utan att bidra med någonting i gengäld, om man var fysiskt i stånd att göra det. Det gjordes visserligen frikostiga anordningar för änkan och den faderlöse, som kunde vara utan jord eller medel till uppehälle, men det förväntades ändå att de skulle arbeta för det de fick. (5 Mos. 24:17—22) Det är intressant att lägga märke till att mandråparna visserligen inte hölls som fångar i staden utan var fria att bege sig av, om de fann detta lämpligt, men att Jehovas skäl till att uppehålla denna anordning för säkerhet var av sådan beskaffenhet att bara den dumdristigaste skulle försöka sätta sig över den.

13. Vilka ytterligare detaljer i Israels lag gjorde det tydligt att man inte skulle ta lättvindigt på att någon ouppsåtligt berövat en annan livet?

¹³ Dessutom skulle Jehovas barmhärtighet i fråga om att ge skydd åt den ouppsåtlige mandråparen inte missbrukas, och lagen medgav inte heller att oursäktlig försumlighet togs till grund för anspråk på barmhärtighet. När en man byggde ett nytt hus, krävdes det till exempel att han skulle förse taket med ett bröstvärn; i annat fall skulle blodskuld komma att vila på huset, om någon föll ner från taket. (5 Mos. 22:8) Om en man ägde en tjur, som hade för vana att stångas, och ägaren hade varnats men underlät att ta vara på sin tjur och denne dödade någon, bar tjurens ägare på blodskuld och kunde dödas. (2 Mos. 21:28—32) Om en tjuv ertappades vid ett inbrott under natten och blev dödad i striden då han skulle gripas, tillräknades inte blodskuld. Men om det hände under dagen, då han tydligt kunde ses, bar den som slog honom till döds på blodskuld. (2 Mos. 22:2, 3) Jehovas lag var verkligen i fullkomlig jämvikt, i det att den utkrävde rättvis vedergällning av dem som var onda men visade barmhärtighet mot dem som föll i synd eller ouppsåtligt begick en överträdelse av lagen.

Vedergällning kommer säkert och snart

14. Hur ställde sig Israel som nation till lagens krav beträffande livets helgd, och vilka anklagelser blev Guds profeter bemyndigade att framföra?

¹⁴ Vilken anklagelse mot det forntida Israel visade sig inte denna rättvisa anordning vara! Fastän hela lagen i Israel med eftertryck framhöll livets helighet och blodets helgd, var det ända från början av den tid då Jehova handlade med Israel bara en liten kvarleva som gav gensvar på de upprepade vädjanden som Jehova fann det nödvändigt att framföra till sitt folk, i det att han titt och ofta sände sina profeter för att underrätta folket om att rättvis vedergällning med säkerhet skulle komma. Det var inte bara det att de vägrade att lyssna till Jehovas varnande råd, utan de grep också till våld mot hans profeter och dödade dem med grymhet, varigenom de fogade dessa oskyldigas blod till sin skuld inför Jehova. (Jer. 26:2—8) Därför riktade Jehova genom Jeremia följande anklagelse mot dem: ”Ja, på dina mantelflikar finner man blod av arma och oskyldiga som du har dödat, icke därför att de ertappades vid inbrott, nej, därför att din håg står till allt sådant.” (Jer. 2:34) Och genom Jesaja: ”Jorden har blivit ohelgad under sina inbyggare; de hava överträtt lagarna, de hava förvandlat rätten, brutit det eviga förbundet. Därför uppfräter förbannelse jorden, och de som bo där måste lida, vad de hava förskyllt; därför förtäras jordens inbyggare av hetta, så att ej många människor finnas kvar.” — Jes. 24:5, 6.

15. Vilken vedergällning lät Jehova sitt folk Israel drabbas av på Jeremias tid, och vilket ytterligare ansvar i fråga om detta bar deras ättlingar på Jesu tid?

¹⁵ Jerusalem blev förstört år 607 f.v.t. på grund av sina många brott mot Jehova, däribland dess blodskuld, och bara en kvarleva förblev fri från fördömelse. Men trots denna skräckinjagande vedergällningshandling från Jehova kunde inte de falska religiösa ledarna på Jesu tid förneka sin egen blodskuld i högre grad än de religiösa ledarna på Jeremias tid kunde det, ty i båda fallen var deras kläder högröda av Jehovas trognas blod, ja, också av hans egen käre Sons blod. — Matt. 23:33—36; 27:24, 25; Luk. 11:49—51.

16. Vilken belägenhet har nationerna i vår tid försatt sig i när det gäller blodets helgd, och hurudan bör vår syn vara?

¹⁶ Nu i denna tid har alla jordens nationers blodskuld nått sitt fulla mått. Så stor är den blodskuld som vilar på ”skökan”, det stora Babylon, den falska religionens världsvälde, att hon sägs vara drucken av Jehovas folks blod. (Upp. 17:5, 6; 18:24) När som helst skall Jehovas blodshämnare slå till, och ve den som ertappas medan han är i förbund med henne! (Upp. 18:4) Sådana personer, som bär på blodskuld, ”skola ej nå sin halva ålder”, enligt vad David sade. (Ps. 55:24) I all uppriktighet bör vi bedja med psalmisten: ”Rädda mig från blodskulder, Gud, min frälsnings Gud” och ”fräls mig från män som bär på blodskuld”. (Ps. 51:16, Åk; 59:3, NW) Sedan, i den mycket nära framtiden, när den mäktiga körsången av lovprisning i himmelen stiger upp till Jehova därför att de sista elementen av det stora Babylon har blivit tillintetgjorda och alla de oskyldigas blod har blivit hämnat, kommer våra röster att på jorden bli förenade med alla deras som har undgått Jehovas blodshämnares vedergällningssvärd. — Upp. 19:1, 2, 15, 21.

[Karta på sidan 415]

(För formaterad text, se publikationen)

Fristäder

Kedes

Golan

Ramot i Gilead

JORDAN

Sikem

Beser

Hebron

[Bild på sidan 416]

Den ouppsåtlige mandråparen måste fly till närmaste fristad för att blodshämnaren inte skulle hinna upp honom och döda honom i vrede och förbittring