Det som bär vittnesbörd inom oss
”Mitt samvete bär vittnesbörd med mig i helig ande.” — Rom. 9:1, NW.
1, 2. a) Varför bör vi vara mycket intresserade av att få kunskap om det som bär vittnesbörd inom oss? b) Vad är detta som bär vittnesbörd, och med vad är det förbundet
VI HAR alla någonting som bär vittnesbörd inom oss. Det kan hjälpa oss i hög grad när vi skall fatta beslut som kraftigt påverkar vår nuvarande och framtida lycka. Ja, detta som bär vittnesbörd bidrar med vittnesmål i provsättningar som inbegriper själva vårt liv. Och vårt gensvar på dess röst påverkar oundvikligen andras liv. Därför är det så mycket mera tragiskt att det kan bli ett förvänt vittne. Det kan lämna vilseledande vittnesmål eller rentav helt och hållet underlåta att tala ut i kritiska tider.
2 Vad är detta som bär vittnesbörd? Det är vårt samvete. (2 Kor. 1:12) På svenska betyder ”samvete” i grund och botten detsamma som det grekiska uttryck (suneiʹdesis) som användes av de inspirerade bibelskribenterna. Det betyder ”vetande med [någon]” eller ”samvetande om något [med sig själv]”. Det är rösten av det som bibelns skribenter kallar det ”innersta”, ”vår invärtes människa”, ”hjärtats fördolda människa”. (Ps. 51:8; 2 Kor. 4:16; 1 Petr. 3:4; jämför Romarna 7:22.) Har du någonsin använt sådana uttryck som: ”I hjärtat visste jag att det var det rätta att göra” eller: ”Jag skulle vilja göra det du ber om, men någonting inom mig säger ’Nej’”? Detta är samvetet som talar, vår inre insikt om eller känsla för rätt och orätt.
3, 4. Hur kan det sägas att vårt samvete ”bär vittnesbörd”? Hur kan det ge oss moralisk vägledning?
3 Hur är detta någonting som ”bär vittnesbörd”? På så sätt att det antingen vittnar mot eller till förmån för vårt uppförande i jämförelse med moraliska normer, så att det antingen anklagar oss eller rättfärdigar oss. Det kan vara en värdefull moralisk säkerhetsfaktor, eftersom det kan tillfoga smärta när det domfäller och skänka välbehag när det godkänner.
4 Ett exempel på detta finner vi när David hade utfört en handling som visade ringaktning för kung Saul. Det heter i skildringen att ”därefter slog Davids samvete [hjärta, NW; Åk] honom”. (1 Sam. 24:6; jämför 2 Samuelsboken 24:10.) Hans samvete domfällde honom. Efter en annan allvarlig missgärning led David ett skuldmedvetet samvetes kval. Han berättar själv: ”Så länge jag teg, försmäktade mina ben vid min ständiga klagan. Ty dag och natt var ... [Guds] hand tung över mig; min livssaft förtorkades såsom av sommarhetta.” Men när David slutligen uppenbarade det orätta för Gud och fick hans förlåtelse, då erfor han lindring och glädje. Hans samvete lättades, gjordes rent igen. — Ps. 32:1—5; jämför Ps. 32 verserna 10, 11.
Guds vishet kommer till synes i människans samvete
5—8. a) Varför behövde inte Gud ge de första människorna en omfattande och detaljerad lagsamling? b) Hur kunde de avgöra vad som var den rätta kursen att följa, också när det uppstod nya situationer och omständigheter? c) Ge exempel på hur den förmåga som utgör samvetet skulle verka hos dem.
5 I begynnelsen av mänsklighetens historia var det inte så att Jehova Gud omgav de första människorna med regler som skulle kontrollera varje liten detalj och aspekt i livet. Hans allmänna anvisningar och det enda negativa bud han gav dem kan sammanfattas på några rader i bibeln. (1 Mos. 1:28—30; 2:15—17) Varför behövdes det inte någon omfattande lagsamling?
6 Jehova Gud danade sina mänskliga skapelser med intelligenta sinnen och med hjärtan som ägde känsla för moral. Genom samarbete mellan sinne och hjärta uppstår den förmåga som utgör samvetet. Människans samvete har sitt ursprung i det förhållandet att människan danades till Guds egen ”avbild” och ”likhet”, men det var uppenbarligen inte i fysisk bemärkelse, utan det var fråga om likhet i moral. (1 Mos. 1:26, 27, NW; jämför 2 Korintierna 3:18.) Den förmåga som utgör samvetet inplantades således i människorna redan från skapelsen.
7 I stället för att ge lagar som förklarade och definierade varje detalj i det som är rätt och orätt, kunde Gud stärka människans känsla för moral genom att uppenbara sin personlighet och sina vägar och normer för människan. Därigenom gav Gud principer som skulle vägleda hans mänskliga barn. När de växte till i kunskap och insikt om och uppskattning av honom, skulle deras samvete eller känsla för moral göra det möjligt för dem att tillämpa dessa principer på vilken som helst omständighet som kunde uppstå.
8 Gud behövde till exempel inte ge Adam någon formell lag som befallde honom att inte slå sin hustru eller kasta sten på henne, och han behövde heller inte förbjuda människan att döda fyrfotadjur och fåglar som ”sport”. Runt omkring sig kunde människoparet se bevis för Skaparens kärlek, frikostighet, hänsyn och omtanke. De kunde se detta i de underbara, rörliga och smidiga kroppar han hade gett dem, i skönheten och den rika omväxlingen i deras miljö, i de glädjeämnen han hade gett för alla deras sinnen — lukten, smaken, känseln, synen och hörseln. (Ps. 139:14; 104:10—24; Pred. 3:11) Den påverkan till rättfärdighet och godhet som detta borde ha på människors hjärtan måste sannerligen vara mycket kraftigare än vad som kunde komma genom enbart ett påbud! Guds kärlek till det första människoparet angav mönstret för hur de skulle uppträda mot varandra. Den utgjorde den grundval från vilken deras samvete kunde uttala sig mot grymhet och hänsynslöshet av varje slag.
Synden medför en inre konflikt
9. Vilken verkan skulle olydnad ha på den fullkomliga människan? Varför det?
9 Eftersom Adam var skapad till Guds likhet, skulle det vara normalt och naturligt för honom att efterlikna sin Faders egenskaper, att ”avspegla” sin Skapare genom ett rätt uppförande. Likväl var han, såsom en moraliskt handlande person, fri att göra sitt eget val. Om Adam fick välja mellan att handla i samstämmighet med Guds personlighet och vägar och att handla i motsats därtill, kunde han följa endera kursen. Men det var bara genom att välja den samstämmiga kursen som människan kunde känna att hon ”hade rätt” i detta. Att slå in på en motsatt kurs skulle vara att ”gå emot naturen”, det skulle frambringa inre oro i människan.
10. Hur visar redogörelsen i 1 Moseboken 3:6—11 att Adam hade någonting som bar vittnesbörd inom honom?
10 De historiska redogörelserna bestyrker detta. När Adam och hans hustru överträdde det enda negativa bud som Gud gav dem, drabbades de av inre omvälvning. De började erfara känslor av skuld, ängslan, skam och osäkerhet. När Skaparen talade till Adam, medgav denne att han av fruktan hade försökt gömma sig. Det var som om en inbyggd lögndetektor var i verksamhet i honom och gjorde att Gud med rätta hade anledning att genast fråga: ”Det träd, som jag befallde dig att inte äta av, har du ätit av det?” Ja, det som bar vittnesbörd inom människan gav bevis för just denna slutsats. — 1 Mos. 3:6—11, NW.
11, 12. Vilken annan kraft blev nu en del av den mänskliga naturen, och vilken verkan har den på människans moraliska natur och samvete?
11 Alltifrån detta ögonblick har människan haft två motsatta krafter i verksamhet inom sig. Fastän hon ursprungligen danades till Guds avbild, blev hon nu syndig, ofullkomlig. Synden vanställde människornas återspegling av sin skapares ”likhet”; den åstadkom en skada som ärvts av alla Adams avkomlingar, och ingen har varit i stånd att frigöra sig från den genom egna ansträngningar. Benägenheten för orätta gärningar blev nu en del av den mänskliga naturen. Men var det så att den utplånade eller ersatte den inre känsla för rätt och orätt som kallas samvete? Nej, detta fortsatte också att vara en del av den mänskliga naturen. I synnerhet när människor ställs inför moraliska frågor och avgöranden erfar de följaktligen en inre konflikt på grund av dessa motsatta krafter inom dem.
12 Men kunde människans samvete, nu när synden var verksam i människorna, fortfarande fungera tillfredsställande utan en detaljerad lagsamling till att kontrollera det? Ja, det kunde det, det visar de historiska skildringarna.
Samvetet fortsätter att fungera utan en lagsamling
13, 14. Vad visar att människans samvete kunde fungera tillbörligt utan en lagsamling, även om synden var med i bilden?
13 Det är inte förrän efter syndafloden som vi finner en klart uttryckt lag om mord. (1 Mos. 9:5, 6) Kände sig då människorna dessförinnan fria att döda utan skuldkänslor? Nej, inte alls.
14 I Eden uppenbarade Gud att döden för människans del skulle gälla sådana som överträdde hans vilja. (1 Mos. 2:16, 17) Det är då följdriktigt att döden skulle komma enbart som straff för synd, och Gud, som är känd som livgivaren, skulle vara den som bestämde vilka som var förtjänta av att dö. Vad hände alltså när Kain lät synden förmå honom att döda sin bror i vredesmod? Ingen klart uttryckt lag fördömde mord; likväl vittnade Kains samvete mot honom, enligt vad man kan se av hans undvikande svar då han utfrågades av Gud. (1 Mos. 4:3—9) Senare var det uppenbarligen så att samvetet hos Kains avkomling Lemek urskuldade honom, om han dödade en ung man som sårade honom. Lemek åberopade självförsvar och gjorde tydligen anspråk på att vara fredad för var och en som ville hämnas mannens död. Varför det? Därför att han kände till Guds löfte att ingripa mot var och en som försökte utkräva hämnd i Kains fall och därför att han menade att hans eget fall var mycket mera rättmätigt än Kains. (1 Mos. 4:17, 18, 23, 24) Människorna har således aldrig varit utan principer och precedensfall till vägledning för sina samveten.
15. Hur kunde människors samveten bära vittnesmål mot upproriskhet när det gällde ledarskap och mot lättja, sexuell omoraliskhet och liknande orätta handlingar, när de bara hade den historiska skildringen i 1 Moseboken 1:26—4:16 som grundval?
15 Människorna kände till principen om ledarskap, ty Gud hade tillkännagett sitt eget ledarskap i Eden och hade bestämt om mannens ledarskap över kvinnan. Utan att ha några lagar som domfällde lättja visste de att människan skulle arbeta med att ta vård om Guds anordningar på jorden. Också detta uppenbarades i Eden. Innan lagförbundet med Israel uttryckligen domfällde homosexualitet, äktenskapsbrott och våldtäkt, insåg de att ett sexuellt förbund skulle bestå mellan en man och en kvinna och att sådana förbund inte skulle vara tillfälliga (som i otukt eller äktenskapsbrott), utan vara bestående, vara inordnade i en familjegemenskap, som betydde att de som förenats lämnade fader och moder för att inträda i en sådan bestående gemenskap såsom ”ett kött”. (1 Mos. 2:24; lägg också märke till Josefs handlingssätt; 1 Mos. 39:7—9) Utan att ha några lagar mot intrång eller stöld kunde de, med tanke på Guds bud angående träden i Eden, förstå principen om äganderätt. Utan att ha några stadgar mot svek, bedrägeri, förtal eller falsk anklagelse kunde de se de dåliga resultat som den första lögnen ledde till. — 1 Mos. 1:26—4:16.
16. Skulle förändringar av omständigheter eller nya situationer förändra detta?
16 Även om det inte hade utfärdats någon lagsamling med bestämda påbud och bestämmelser, hade människorna alltså principer och precedensfall till att vägleda dem och göra deras samveten rustade att vara sannfärdiga i fråga om att bära vittnesbörd. Förhållandena kunde vara skiljaktiga för olika människor och det kunde uppstå förändringar i omständigheterna, men de kunde ändå utnyttja dessa principer för att komma fram till rätta slutsatser och fatta förståndiga beslut. Under de århundraden som följde, ända fram till dess lagförbundet gavs åt Israel, utgjorde det som Gud gjorde med människorna och hans uttalanden ytterligare uppenbarelser för dem som fortfarande strävade efter att återspegla hans likhet.
17. Visa hur Jesus och hans lärjungar ådagalade värdet av dessa principer och precedensfall såsom vägledning till rättfärdighet.
17 Under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen åberopade Jesus och hans apostlar dessa tidiga principer och precedensfall, när de förespråkade den rättfärdiga uppfattning man borde ha i fråga om sådant som skilsmässa, förföljelse och förtal, hustrulig undergivenhet under en äkta man, dråp. — Matt. 19:3—9; Joh. 8:43—47; 1 Tim. 2:11—14; 1 Joh. 3:11, 12.
18. a) Vad slags människor gör att det behövs formella och bestämda lagar som avskräckande medel? b) Ställ sådana människor i kontrast till den människa som verkligen älskar rättfärdighet.
18 Allt detta hjälper oss att förstå det rätta i aposteln Paulus’ uttalande att ”lag utfärdas, inte för en rättfärdig människa, utan för laglösa och motspänstiga, ogudliga och syndare, sådana som saknar kärleksfull godhet, och för oandliga, fader- och modermördare, mandråpare, otuktiga människor, män som ligger med män, människorövare, lögnare, sådana som svär falskt, och vad annat som är i strid med den hälsosamma läran”. (1 Tim. 1:9, 10, NW) Den människa som har äkta kärlek till rättfärdighet i sitt hjärta behöver inte bestämda lagar som domfäller sådana ting för att hon skall förmås att avhålla sig från dem. Om hon uppriktigt strävar efter att lägga i dagen Guds ”likhet” och efter att vandra med honom, kommer hon att visa ifrån sig alla sådana sedvänjor. Om å andra sidan någon saknar denna rättfärdiga önskan, kan bestämda lagar med åtföljande straff för överträdaren fungera som ett avskräckande medel — men de kommer aldrig att ha fullständig framgång med att förhindra att han inlåter sig på orätt handlande. Människans historia ger överflödande bevis för detta.
Lagförbundet och det kristna samvetet
19. Vilka olika syften tjänade det lagförbund som gavs åt Israel?
19 Med tiden gav Jehova Gud en full uppsättning lagar och stadgar åt Israels nation. Detta tjänade till att avskräcka från orätta gärningar och gav också värdefull inblick i Guds normer och egenskaper, men Jehova hade ett större och mera framsynt syfte med att ge denna lagsamling. Gud gav den åt Israel ”för att göra överträdelserna uppenbara”, så att de, fastän de var hans utvalda folk, inte skulle kunna göra anspråk på att äga rättfärdighet på grundval av sin egen förtjänst och sina egna gärningar. Deras oförmåga att i fullkomlig grad hålla denna lag gjorde att deras syndighet blev fullt synlig och visade eftertryckligt deras behov av den lösenanordning som Gud skulle göra genom Kristus Jesus. Samtidigt innehöll lagen skuggor eller förhandsglimtar av Guds framtida syften och medlet att verkställa dessa med. — Gal. 3:19, NW; Rom. 3:19, 20, 24.
20. a) Hur skiljer sig det nya förbundet från lagförbundet? b) Varför medger inte frånvaron av en detaljerad lagsamling lägre normer bland de kristna?
20 Medan denna lagsamling ännu var i kraft, förutsade Jehova att han skulle sluta ett nytt förbund med människor som skulle ha hans lag i sitt ”inre”, men inte förmedelst någon inristad eller tryckt lagsamling, utan skriven på deras hjärtan. (Jer. 31:33, NW) Detta nya förbund ingicks med det andliga Israel, den kristna församlingen. De som tillhör det står inte under den lagsamling som gavs åt Israel. (Gal. 4:4, 5; Hebr. 8:7—13) Medger frånvaron av en sådan detaljerad lagsamling lägre normer för moralen bland de kristna? Nej, tvärtemot; kristendomen kräver ännu högre normer, vilket Jesu egna läror visade. (Matt. 5:21, 22, 27, 28, 31—48) Och det är tydligt att den kräver mer omfattande bruk av samvetet. Som kristna sätts vi på prov beträffande om vi har Guds vägar skrivna på våra hjärtan eller inte. Genom att vi inte står under en detaljerad lagsamling ställs vi på prov beträffande vad som verkligen finns i våra hjärtan.
21. Vilken kunskap bör utgöra grundvalen för det vittnesmål som vårt samvete ger oss som är kristna? Måste ett skriftställe vara uttryckt i form av en direkt befallning, ett förbud eller en bestämd lag för att påverka vårt samvete?
21 Som kristna har vi naturligtvis både de hebreiska och de grekiska inspirerade skrifterna, som ger oss utmärkt inblick i Guds personlighet, hans vägar och normer, syften och vilja. I dessa skrifter har vi uppteckningarna av Guds Sons ord och gärningar, hans som kom till jorden och uppenbarade eller förklarade sin Fader för människorna, för att vi genom honom skall kunna känna ”Fadern till fullo”. (Joh. 1:18; Matt. 11:27, NW) Även om de bestämda lagar och bud som getts åt oss som kristna kan vara få i jämförelse med lagförbundet och dess hundratals stadgar och bestämmelser, är vi alltså långt bättre rustade att veta hur vi skall handla i Guds likhet, för att vara hans avbild. I själva verket är vi ansvariga för ALLT som vi vet om Gud, och ALL sådan kunskap bör ha sitt inflytande på vårt samvete, vare sig det direkt uttrycks som ett bud, en lag eller ett förbud för de kristna eller inte.
Bör regler ersätta den enskildes samvete?
22. Vad önskar somliga att den styrande kretsen för den kristna församlingen skall göra, men varför efterkommer man inte detta?
22 Men många människor är inte tillfredsställda med detta. De önskar fortfarande ha tydliga regler uppställda, bestämda linjer uppdragna, utöver vad Guds ord framställer. Bör alltså den styrande kretsen för den kristna församlingen i vår tid ta på sig ansvaret att tillhandahålla en uttömmande samling regler, som skall omfatta varje upptänklig situation? Nej, ty detta skulle innebära att man rättade sig efter en oriktig syn, en uppfattning som var förhärskande bland judarna under tiden för Jesu jordiska förkunnargärning, fastän detta inte var någonting som började eller upphörde då.
23, 24. Vilka hade ett liknande intresse för bestämda regler? Ge exempel.
23 Det var fariséerna och andra religiösa ledare som uppammade en sådan inställning. Ovanpå och vid sidan om lagförbundet byggde de upp en samling traditioner och regler som ett tillägg, i det de försökte omfatta varje underordnad aspekt av tillämpningen av lagförbundet. Varje inskränkning som fanns i lagen blev därigenom uppdelad i en mängd mindre inskränkningar.
24 Sabbatslagen förbjöd till exempel arbete under den sjunde dagen. Men vad är inbegripet i ”arbete”? Dessa religiösa ledare försökte att med utomordentlig precision definiera vad sådant ”arbete” omfattade. Att plocka sädeskorn för att äta (som apostlarna gjorde en sabbatsdag) förklarades vara en form av skörd, och följaktligen var det ”arbete” som var förbjudet på sabbaten. (Mark. 2:23, 24) En tradition fastställde att det till och med var orätt att fånga en loppa på sabbaten, eftersom det var en form av jakt. Tekniska detaljer var överflödande. En regel stadgade att om man rev sönder kläder eller satte eld på föremål i den enda avsikten att förstöra dem, så var man inte skyldig till att vanhelga sabbaten. Men om man förstörde dem i avsikt att senare uppnå en förbättring (som när en byggnad revs för att sedan återuppbyggas), skulle man straffas. — The Jewish Encyclopedia, 1909, band 10, sid. 599; jämför Matteus 15:4—6; 23:16—19.
25. a) Vilken fara låg i att skriva ner en sådan komplicerad samling regler? b) Vad sade Jesus om detta handlingssätt?
25 Vilken farlig och skadlig inverkan hade det att man försökte att med sådan hårfin precision formulera tillämpningen av varje lag? I M’Clintock och Strongs Cyclopædia erkänns den verkliga, hotande fara, som de religiösa ledarnas handlingssätt utgjorde. Där heter det att de ”sökte att omsorgsfullt iaktta lagens bokstav och att anförtro så litet som möjligt åt enskilda människors omdöme och samvete”. (Band 9, sid. 191; kursiverat av oss.) Vad de religiösa ledarna gjorde var i själva verket att de försökte påtvinga alla de övriga i folket sitt eget samvete, sina egna betänkligheter och personliga böjelser och fördomar. Jesus liknade detta — att de fogade traditioner till den mosaiska lagen — vid att lägga ”tunga bördor” på människornas skuldror, och han varskodde om att detta upphöjande av mänskliga traditioner till jämställdhet med Skrifterna resulterade i att man gjorde Guds ord ogiltigt. (Matt. 15:1—9; 23:1—4) Jesus sade till de religiösa ledare som domfällde hans lärjungar för att de plockade sädeskorn på sabbaten: ”Om ni hade förstått, vad detta betyder: ’Barmhärtighet begär jag, icke offer’, skulle ni icke ha dömt dem som är oskyldiga.” — Matt. 12:1—7, Hd.
26. Vilket exempel visar hur traditionella regler hindrade judarna att göra bruk av sina samveten på rätt sätt? Vilken verkan hade det på deras hjärtan?
26 När Jesus senare befann sig i en synagoga, vädjade han till deras samveten i samband med att han tillämpade Guds lag. I lagförbundet sades det ingenting om ansträngningar som gjordes för att sköta om de sjuka på sabbaten, men den judiska traditionen tillät detta bara då människans liv var i fara. När Jesus blev ställd inför en man som hade en förvissnad hand och de religiösa ledarna framkastade frågan om det var ”lovligt att bota sjuka på sabbaten”, ställde också han frågor till dem: Vilken bland er som har ett får skulle inte lyfta upp det, om det föll i en grop på sabbaten? Hur mycket mer värd är inte i själva verket en människa än ett får! Är det lovligt att göra en god gärning, en förträfflig gärning, på sabbaten? Men de vägrade att göra bruk av sina samveten; de förblev tysta. Jesus blev då harmsen, ”grundligt bedrövad över deras hjärtans okänslighet”, och han botade mannen. — Matt. 12:9—13; Mark. 3:1—5, NW.
27. a) Varför är det orätt att önska att någon annan skall fatta våra personliga beslut åt oss i moraliska angelägenheter? b) Vilka frågor uppstår nu, som skall behandlas i följande artikel?
27 Att man önskar att andra, en äldste, kretsen av äldste i en församling eller den styrande kretsen för den kristna församlingen, skall framlägga en samling lagar utöver vad bibeln innehåller förråder därför en oriktig inställning. I angelägenheter där Guds ord uppfordrar oss att utöva den förmåga som samvetet utgör — vilket inbegriper omdöme, insikt, urskillning och vishet — bör vi inte försöka lägga ansvaret på någon annan genom att förmå honom att fastställa en regel. Det kan vara vist och förståndigt av oss att söka råd och vägledning — men det som sägs kan inte gå utöver detta, och vi bör heller inte önska någonting sådant. Men hur kan vi äga visshet om att det som bär vittnesbörd inom oss avger ett riktigt vittnesmål? Hur kan vi hålla dess röst stark och tydlig? Läs nästa artikel för att få svar på dessa frågor.
[Bild på sidan 54]
SAMVETE uppstår genom samarbete mellan ett intelligent sinne och ett hjärta som har förmåga i moraliskt avseende