Den gudomliga styrelsen över mänskligheten i begynnelsen
”Jehova själv har fast grundat sin tron i själva himlarna; och över allting har hans eget konungadöme utövat herravälde.” — Ps. 103:19, NW.
1. Vad är, enligt vår mening, den ”etablerade ordning”, som vi alla har blivit födda in i, och vilken värdering måste vi göra beträffande den?
VI HAR alla blivit födda in i en ”etablerad ordning”. Menar vi med det uttrycket den tingens ordning som är rådande här på vårt jordklot? Nej! Vi menar en etablerad ordning som vår jord bara är en mycket, mycket liten del av. Vi menar en etablerad ordning som sträcker sig långt ut i yttre rymden. Den omfattar mer än det vintergatssystem där vår sol bara är en av många liknande solar. Den omfattar alla de stjärnsystem som de största teleskopen har kunnat göra det möjligt för människor att se. Ja, denna etablerade ordning är så oerhört stor och omfattande att den måste mätas i avståndsenheter som kallas ”ljusår”. Oavsett dess väldiga omfattning måste vi alla och envar erkänna att den är en underbar etablerad ordning. Den fanns här långt innan någonsin vår tids protesterande ungdom blev till, eller innan ens mänskligheten fick sin begynnelse här. Alla har vi blivit förda in i denna etablerade ordning, men inte av egen vilja eller av eget val. Är då denna etablerade ordning någonting att protestera mot?
2. Varför kan det inte vara så att människan bär ansvaret för att leda och styra denna ”etablerade ordning”, och vad förmår oss förnuftet att tänka om den som leder och styr denna ordning?
2 Vem styr och leder denna häpnadsväckande stora etablerade ordning? Den var redan i välordnad verksamhet långt innan vi människor blev till. Den behöver inte oss för att tiderna igenom hålla sig i gång, hålla sig svävande där ute i rymden i harmonisk verksamhet. Och det behöver väl knappast nämnas att den också är för stor för oss, når alldeles för långt utanför vår räckvidd. Vi kan inte styra och leda den härifrån jorden med robotar, rymdskepp eller radaranläggningar. Den är inte någon etablerad ordning som kommit till av en slump. Om vi gjorde en vetenskaplig beräkning, skulle vi komma fram till att det finns billioner och åter billioner ting som talar emot möjligheten av att en sådan harmonisk, ytterst välorganiserad, fullkomligt fungerande ”etablerad ordning” skulle kunna bli till av en händelse, av en slump. Den kan inte ha kommit från ingenting, därför att någonting aldrig kan komma från ingenting. En sådan oerhörd koncentration av dynamisk energi, som denna etablerade ordning har i sig själv, skulle aldrig kunna uppstå ur ett ihåligt vakuum, ur tomhet. Enligt den förmåga att tänka och resonera, som vi har blivit rustade med, måste den ha uppstått ur en central, outtömlig kraft- och energikälla. Och denna ”källa” måste vara förnuftsbegåvad, äga kunnighet förutom allmakt. Den måste leda och styra den etablerade ordningen.
3. a) Vad måste vi sluta oss till beträffande den som styr och leder denna synliga ”etablerade ordning”, och vad är ett lämpligt namn på en sådan person? b) Vad är denna titel sådan den anges i bibeln?
3 Vi vill inte göra oss ”dumma”, eller hur? Det vill säga dåraktiga, oförnuftiga, oresonliga, som också innebär ovetenskapliga. Det återstår inget annat för logiskt tänkande, förnuftsbegåvade människor att erkänna än att den store ledaren för denna häpnadsväckande, vackert utformade och så kraftfulla ”etablerade ordning” är en förnuftsbegåvad person, även om han är osynlig för våra bristfälliga bokstavliga ögon. Har någon av oss någon bättre titel på denna person än ”Gud”? Det är också vad den storslagnaste av alla böcker på jorden kallar den personen. Och det gör den i sin allra första mening, som lyder: ”I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden.” (NW) På det språk som denna del av boken ursprungligen blev skriven på motsvaras vårt svenska ”Gud” av Elohim. En bibelöversättning till engelska, The Holy Name Bible, som alltigenom utelämnar titeln ”Gud”, återger meningen så här: ”I begynnelsen skapade Elohim himlarna och jorden.” (1 Mos. 1:1) Denne samme Skapare av himlarna och jorden tar på sig ansvaret för denna bok framför alla andra böcker, bibeln, och från början till slut visar denna Böckernas bok, som omfattar mer än tusen sidor, att den förnuftsbegåvade Skaparen är en Gud som kännetecknas av fullkomlig verksamhet, fullkomlig vishet, rättvisa, kärlek och makt. Han är helt och fullt skickad att leda och styra denna synliga ”etablerade ordning”.
4, 5. a) Vad är jorden upphängd på, enligt bibeln, och hur stor är vår jord i jämförelse med hela den etablerade ordningen? b) Vilka frågor som ställdes till Job borde ställas till vetenskapsmän?
4 Vår jord är inte upphängd i rymden på något materiellt. Det stämmer med vad denna böckernas bok för nästan tre tusen fem hundra år sedan sade i skildringen om patriarken Job 26:7 i kapitel 26, vers 7: ”Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet.” I jämförelse med de oräkneliga himlakropparna är vår jord bara som ett dammkorn mitt i ett väldigt dammoln. Eftersom skapelsens Gud styr eller härskar över denna stora etablerade ordning i sin helhet, måste han också vara jordens härskare. Hans styrelse, och inte mänsklig styrelse på jorden, är den sanna, ursprungliga, rättmätiga styrelsen över jorden. En skapare måste leda och styra sin skapelse. Människan hade ingenting med skapandet av denna jorden som sitt eviga hemvist att göra. Beträffande denna viktiga angelägenhet borde man ställa våra dagars vetenskapsmän och evolutionister samma frågor som Gud ställde till patriarken Job om jordens skapelse. Han sade till Job:
5 ”Omgjorda nu såsom en man dina länder; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked. Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd. Vem har fastställt hennes mått — du vet ju det? Och vem spände sitt mätsnöre ut över henne? Var fingo hennes pelare sina fästen, och vem var det, som lade hennes hörnsten, medan morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop? ... Har du i din tid bjudit dagen att gry eller anvisat åt morgonrodnaden dess plats, där den skulle fatta jorden i dess flikar, så att de ogudaktiga skakades bort därifrån?” — Job 38:3—13.
6. a) Vilka bevittnade jordens skapelse, enligt vad Gud säger? b) Varför är vi inte i den ställningen att vi kan bedöma Guds uttalande för sex tusen år sedan beträffande det han hade skapat?
6 Som svar på dessa frågor måste alla vi, som lever nu, ödmjukt erkänna att vi inte var med då. De som Gud här kallar ”morgonstjärnorna” och ”alla Guds söner” bevittnade jordens skapelse, och de var alla glada och lyckliga över denna ytterst lilla del av den ”etablerade ordningen”. Har då vi underlägsna mänskliga skapelser något skäl att kritisera Gud för hans sätt att skapa vårt jordiska hem? Då Gud hade avslutat arbetet med att bereda jorden till en boning åt människan och hade satt henne där, säger sista versen i bibelns första kapitel att då ”såg [Gud] på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott”. (1 Mos. 1:31) Eftersom Skaparen själv såg på sin jordiska skapelse och fann den vara mycket god, hur skall då vi, som har kommit in på scenen sex tusen år senare, kunna säga att den från mänsklig synpunkt inte var mycket god? Hur kan vi i våra dagar bedöma hur jorden var beskaffad för sex tusen år sedan, då Gud skapade de två första människorna fullkomliga och satte dem i ett ljuvligt paradis? Det förorenade tillstånd som jorden nu befinner sig i utgör inte grund för en rätt bedömning.
7. a) Vad slags styrelse hade människan vid sin begynnelse, men med vilken inställning har människor nu styrt jorden i tusentals år? b) Vilken fråga beträffande styrelse behöver vi nu ta ställning till?
7 Vi befinner oss här, därför att Skaparen i sin ynnest har låtit oss få vara här. Hur kan vi då inbilla oss att vi människor har rätt att leda och styra den här jorden så som det behagar oss, utan hänsyn till Skaparen, Gud? Och ändå är det just så som mänsklighetens historia visar att människorna har styrt jorden i tusentals år. Från början, då människan skapades, åtnjöt hon gudomlig styrelse. I våra dagar dignar människan under mänsklig styrelse, som vänder ryggen åt Gud och trotsar gudomlig styrelse. De ofullkomliga mänskliga styresmännen vill att alla människor bara skall se upp till mänsklig styrelse och trotsa gudomlig styrelse, alldeles som de mänskliga styresmännen själva gör. Som aldrig förr gäller det nu att ta ställning till frågan: Gudomlig styrelse — är vi för den eller emot den? Om vi är för den, vad innebär det då för oss? Om vi är emot den, vad innebär det då för oss och för dem som är beroende av oss? Låt oss ta reda på det, eftersom vi vill välja det som kommer att innebära lycka för oss och våra närmaste.
Hur de handlar som är emot den
8. a) Vilka kan de som är på jorden och är emot gudomlig styrelse ha i sitt sällskap? b) Vad nödgas de erkänna beträffande om det alltid har existerat fientlighet gentemot gudomlig styrelse?
8 De i våra dagar som är emot gudomlig styrelse, det vill säga Guds styrelse över jorden, har många i sällskap. Säkert har de fler i sällskap än de vet om eller ens kan ana. Troligen har de i sällskap sådana som de inte vill erkänna att de har på sin sida och är förbundna med. Vad menar vi då? Eftersom de har en materialistisk livssyn, vill de inte erkänna att det finns något som är andligt, ja, de går till och med så långt att de förnekar att det finns en Gud, som är en ande. De tar åtminstone inte allvarligt på tanken att det finns en Gud, eller på att det finns någon annan förnuftsbegåvad person i andevärlden. De har sannerligen ingen förnuftig orsak att inta en sådan ståndpunkt och hållning; men de håller fast vid den genom att göra sig blinda för uppenbara fakta. Men de kommer att få erkänna att denna fientlighet gentemot gudomlig styrelse har haft en början. Det finns historiska fakta som visar att den började för sex tusen år sedan. Den började inte med människan, men hon blev inblandad i den.
9. a) Med vem började motståndet gentemot gudomlig styrelse, och vems smärtsamma erfarenheter av denne person bevisade att han är verklig? b) På vems sida i fråga om styrelse stod Job, och i fråga om vad önskade Satan följaktligen sätta Job på prov?
9 Med vilka började då fiendskapen gentemot den gudomliga styrelsen? Det var inte med någon skapelse som är lägre än människan, som till exempel en orm, utan med en övermänsklig skapelse, en av dem som Gud kallade ”Guds söner”, då han talade till patriarken Job. (Job 38:7) Job fick på ett smärtsamt sätt erfara vad denne, som var upphovet till fiendskapen till gudomlig styrelse, gick för. Job fick veta att hans namn var Satan. På Jobs språk betydde namnet Satan ”motståndare”. Men vems ”motståndare”? Guds, naturligtvis! Job stod på den gudomliga styrelsens sida. Satan bevisade sig motstå Gud genom att försöka förgöra Job för att han förespråkade Guds styrelse. Satan var lika litet en fingerad person för Job som för Gud själv. Sedan Jobs plågsamma upplevelser var över, uppenbarade Gud för Job vem som låg bakom hans lidanden och prövningar. Det var denne Satan. Vid ett möte mellan Guds söner i himmelen hade Satan kommit med bland dem. Där begärde han av Gud att han skulle sluta att beskydda Job och låta honom, Satan, sätta Job på prov i fråga om hans lojalitet gentemot den gudomliga styrelsen.
10. Vad påstod Satan att han, om han fick fria händer, skulle kunna förmå Job att göra, och vad visas i Jakob 5:11 beträffande om Job gav efter?
10 Satan påstod att om han bara fick fria händer, så skulle han kunna få Job att förbanna Gud rakt i ansiktet. Detta hände för så länge sedan som på 1600-talet före den vanliga tideräkningens början. Provsättningen av Jobs tålamod och trohet upptecknades i Jobs bok i bibeln för att vi skulle kunna läsa om den. Lyckades Satan tvinga Job in i Guds motståndares läger och förmå honom att göra uppror mot den gudomliga styrelsen? Mer än sexton århundraden senare skriver den kristne lärjungen Jakob, Jesu Kristi halvbror, om detta och säger: ”Se, vi kallar dem lyckliga som har uthärdat. Ni har hört om Jobs uthärdande och har sett den utgång som Jehova gav, att Jehova är mycket ömsint i sin tillgivenhet och barmhärtig.” — Jak. 5:11, NW.
11. Hur visar skildringen att Gud segrade över Satan genom att Job inte förbannade Gud rakt i ansiktet?
11 I Jobs fall segrade Jehova Gud över Satan, eftersom Satan bevisade sig vara en lögnare. Hur då? Allteftersom Satan drog prövningar och svårigheter över Job sägs det: ”I allt detta syndade Job inte eller tillskrev Gud något otillbörligt.” Då Job tycktes vara i ett verkligt förtvivlat tillstånd, och hans hustru hade gett upp hoppet om honom, sade hon till honom: ”Håller du alltjämt fast vid din ostrafflighet? Förbanna Gud och dö!” Men Job sade till henne: ”Såsom en av de oförnuftiga kvinnorna talar, så talar också du. Skall vi endast ta emot det som är gott från den sanne Guden och inte också ta emot det som är ont?” Sedan läser vi: ”I allt detta syndade Job inte med sina läppar.” Innan Jehova lät Jobs situation vända sig, sade han slutligen till Jobs tre skrymtaktiga klandrare: ”Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner, därför att I icke haven talat om mig, vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.” (Job 1:1—22; 2:9, 10; NW; 42:7, 8) I själva verket visade sig detta vara en anklagelse mot Satan, och han blev avslöjad som en baktalare eller djävul.
12. Hur långt före Jobs tid och på vilken plats väcktes stridsfrågan angående gudomlig styrelse? Vilket resultat fick detta för Guds sjunde skapelsedag eller sabbatsdag?
12 Denna historiska person, Job från Us’ land, bevarade sig alltså trogen mot Jehova såsom Gud, den Allsmäktige. Job stod på den gudomliga styrelsens sida. Men det var mer än två tusen fyra hundra år före Jobs provsättning som Satan, djävulen, väckte stridsfrågan beträffande gudomlig styrelse. Det skedde kort efter det att Skaparen, Jehova Gud, hade planterat Edens lustgård flera hundra kilometer nordöst om Us’ land. I detta ljuvliga paradis hade Jehova satt det första människoparet till att leva och tjäna såsom undersåtar under den gudomliga styrelsen. Det skedde ungefär i början av Jehovas sjunde skapelsedag, omkring 4026 f.v.t., eller för nästan sex tusen år sedan. (1 Mos. 1:28—2:3) Förlöpte denna sjunde skapelsedag — Jehovas stora sabbatsdag med avseende på den jordiska skapelsen — fridfullt, med hela skapelsen i himmelen och på jorden lojalt undergiven den gudomliga styrelsen? Det som människorna nu upplever, såväl som den mänskliga historien under de gångna sex tusen åren, svarar nej. Lugnet som skulle känneteckna denna Jehovas stora sabbatsdag började störas så gott som redan från början.
13. Hur lät en himmelsk ”Guds son” frestelse få insteg, och på vilken kurs drog den in honom?
13 Vid denna kritiska tid lät en av dessa himmelska ”Guds söner”, som hade bevittnat hur Jehova skapade mannen och kvinnan i Edens lustgård, självisk begärelse tränga in i hjärtat och lät den dra honom bort från den gudomliga styrelsen och snärja honom. Han började avundas Guds rättfärdiga styrelse över detta människopar, som Gud hade gett i uppdrag att frambringa en stor, lycklig familj som skulle uppfylla hela jorden, samtidigt som Edens paradis skulle utvidgas ända till jordens ändar. (1 Mos. 1:26—28) Denne himmelske ”Guds son” blev nu offer för sin egen frestelse och ville få herraväldet över det första människoparet och det släkte som de skulle uppfylla jorden med. Han odlade denna själviska begärelse till dess den blev fruktsam och framfödde synd. Denna synd bestod i att han började göra uppror mot den gudomliga styresmannen över allting, den högste och allsmäktige Guden, Jehova. På så sätt förvandlade sig denne himmelske ”Guds son” till Satan eller motståndaren. Gud kunde på intet sätt klandras för detta, som om han skulle ha frestat någon i himmelen eller på jorden till att göra orätt, till att bli ond. — Jak. 1:13—15.
14. Hur kom det sig att Satan i Eden gick till väga på ett annat sätt än han gjorde vid det möte som ”Guds söner” höll inför Jehova, och hur fick han Eva att lyssna på honom?
14 Det sägs inte att det var medan Edens lustgård ännu existerade som Guds himmelska söner kom tillsammans inför Jehova. Inte heller röjde Satan vad som fanns i hans hjärta och bad den allsmäktige härskaren, Jehova, att han skulle sluta att beskydda Adam och Eva i Edens lustgård, såsom i Jobs fall. Eftersom det inte fanns någon ondska någonstans inom skapelsens hela existensområde, fanns det ingenting som detta första människopar behövde skydd mot. Därför behövde Satan inte begära av Jehova att han skulle öppna vägen för honom, så att han kunde komma åt Adam och Eva och sätta dem på prov och få dessa jordiska mänskliga undersåtar under gudomlig styrelse att synda mot Gud. Sedan han gett vika för sin egen frestelse, grep han sig an med att upphöja sig själv till den store frestaren genom att lägga en frestelse i vägen för Adam och Eva. Utan att avslöja sitt själviska syfte för andra himmelska Guds söner, framställde han sig förrädiskt under täckmantel och använde svekfullt en orm i Edens lustgård som sitt till synes ofarliga redskap för att lägga en snara. Trots att kvinnan Eva var en fullkomlig människa, var hon inte medveten om att den osynlige andeskapelsen, Satan, genom ormen använde buktaleri för att fresta henne. Därför var hon villig att lyssna.
15. Hur förvandlade sig Satan till djävulen, och vilken kurs förmådde han Eva att slå in på?
15 Genom ormen angrep Guds svekfulle son, Satan, Guds lag om kunskapens träd på gott och ont, som om Gud missbrukade sin gudomliga styrelse. Satan förvandlade sig nu till djävulen, som betyder baktalare, genom att kalla Gud en lögnare som inte kunde verkställa straffet för brott mot sin lag om att inte äta av den förbjudna frukten. Skulle Eva dö för att hon trotsat gudomlig styrelse och utövat mänskligt självstyre? Nej! sade Satan, djävulen, genom ormen. ”Ingalunda skolen I dö; men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån, vad gott och ont är.” Eva kunde inte se Satan, djävulen, mer än vi i vår tid kan se honom med våra bokstavliga ögon. Genom att hon nu lät den nyligen tillkomna själviska begärelsen efter något som var förbjudet fresta henne och snärja henne, framfödde hon mänsklig synd genom att ifrågasätta den gudomliga styrelsen och bryta mot den gudomliga lagen. Satan, djävulen, visste att överträderskan Eva sedan skulle försöka övertala sin make och sitt överhuvud, Adam, att tillsammans med henne äta av den förbjudna frukten. — 1 Mos. 3:1—6.
16. Hur kom Adam i besittning av den förbjudna frukten? I vilken fundamental stridsfråga fattade han ett beslut, och på vilka inverkade detta?
16 Eva ville ha sällskap i sin överträdelse. Hon ville ha sin make att göra gemensam sak med henne. Det var inte så att han på hennes förslag plockade någon frukt från det förbjudna trädet, utan hans hustru höll fram frukten för honom och erbjöd honom den. Tonen i hennes röst blev mycket bönfallande i hennes försök att få honom att tillsammans med henne äta av den förbjudna frukten. I sin villfarelse trodde hon inte att det skulle betyda döden för honom om han gjorde det. Adam skulle nu träffa ett avgörande som skulle komma att beröra hela människosläktet. Han måste fatta ett beslut, inte bara för sig själv, utan för sin ännu ofödda avkomma som fanns i hans länder. Han stod inför den stora stridsfrågan: Gudomlig styrelse — är jag för den eller emot den? I stället för att lyssna till sin himmelske Faders varnande röst om de dödsbringande följderna av att äta den förbjudna frukten lyssnade Adam till sin hustrus bevekande röst. Han valde inte att bevisa ”ormen” vara en lögnare och Gud sannfärdig. Tvärtom valde han att behaga sin hustru. Han tog emot den förbjudna frukten ur hennes hand. — 1 Mos. 3:6, 12, 17.
Mänskligheten förd in under demonisk styrelse
17, 18. a) Vems styrelse valde Adam, och på vems sida ställde han sig? b) Hur belyser aposteln Johannes under vems styrelse Adams förstfödde son stod?
17 Nu började motståndet på jorden mot gudomlig styrelse. Den mänskliga familjens jordiska överhuvud, Adam, valde mänskligt självstyre. Även om han kanske inte då insåg det, så träffade han också ett val till förmån för något annat. Likt sin hustru Eva såg Adam inte med sina bokstavliga ögon Satan, djävulen, som den drivande kraften bakom den där talande ”ormen”, utan på samma sätt träffade han ett val till förmån för Satans styrelse och emot gudomlig styrelse. Adam och Eva var nu båda på Satans, djävulens, sida — emot gudomlig styrelse, emot teokratiskt herravälde. Det var därför Adam och Eva blev utdrivna ur det ljuvliga paradiset för att frambringa sin familj utanför det, på mark som Guds förbannelse vilade över. Deras förstfödde son, Kain, visade vilken styrelse han stod under, då han mördade sin gudfruktige bror Abel. (1 Mos. 3:17—4:16) Aposteln Johannes framhåller detta, då han skriver:
18 ”Detta är det budskap, som I haven hört från begynnelsen, att vi skola älska varandra och icke likna Kain, som var av den onde och slog ihjäl sin broder. Och varför slog han ihjäl honom? Därför att hans egna gärningar voro onda och hans broders gärningar rättfärdiga.” — 1 Joh. 3:11, 12.
19. Hur bevisar mänskligheten i denna tid, alldeles som det förhöll sig med Kain, att den inte underkastar sig gudomlig styrelse?
19 Allt detta illustrerar de allvarliga följderna av att man vänder sig mot gudomlig styrelse. Förekommer det brodermord, att broder dödar sin broder, i vår tid? Ingen kan förneka att sådant förekommer i en enorm omfattning, i synnerhet när världskrig rasar. Människor som är fyllda av denna världens vishet kanske menar att Satan, djävulen, inte har någonting med detta att göra. Men vi har bättre upplysningar, som kommer från auktoritativa källor och inte från dessa egensinniga personer. Våra dagars broderhatare och brodermördare har sitt ursprung från samma onda andemakt nu som de hade på Kains och Abels tid; det är bara den skillnaden att det finns fler sådana människor nu än det fanns på jorden under människosläktets första århundrade. Ja, och fler än under kristendomens första århundrade, då aposteln Johannes skrev de nyss återgivna orden om broderkärlek och broderhat. Det finns alltså överväldigande bevis för att människorna i vår tid inte bara befinner sig under mänsklig styrelse utan också under satanisk styrelse, även om de inte är medvetna om det. Den tilltagande avsaknaden av broderkärlek bevisar att mänskligheten inte underkastar sig gudomlig styrelse. ”Gud är kärleken” läser vi i 1 Johannes 4:8, 16.
20. På vems tid blev det ett avbrott i Satans styrelse över mänskligheten, och vilka människor före hans tid hade tagit ståndpunkt för gudomlig styrelse?
20 Från den tid då Adam och Eva tog ståndpunkt mot gudomlig styrelse ända till vår tid har det inte förekommit mer än ett enda tillfälligt avbrott i Satans styrelse över mänskligheten. Det var när patriarken Noa, den tionde mannen i Adams släktlinje, levde. Före Noa hade den trogne martyren Abel tagit ståndpunkt för den styrelse som utövades av den gudomliga varelsen, som han tillbad. Profeten Enok, den sjunde mannen i Adams släktlinje, var också för gudomlig styrelse. Det var tydligen för att Enok inte skulle bli mördad av ogudaktiga motståndare som Jehova Gud på ett mirakulöst sätt tog bort honom från den jordiska scenen, då han var 365 år gammal. (1 Mos. 5:18—24; Hebr. 11:4, 5; Jud. v. 14, 15) Skildringen i 1 Moseboken 6:9 visar vilken styrelse Noa tog ståndpunkt för. Vi läser: ”Detta är berättelsen om Noas släkt. Noa var en rättfärdig man och ostrafflig bland sitt släkte; i umgängelse med Gud vandrade Noa.”
21. a) I ljuset av vilken profetia, som Jesus uttalade, gör vi väl i att granska den situation som rådde på Noas tid? b) Hur visar skildringen i Första Moseboken att den gudomliga styrelsen inte erkändes under den tid då Noa levde före floden?
21 I våra dagar gör vi väl i att lägga märke till vilken situation världen befann sig i på Noas tid, tills han var sex hundra år gammal. Varför det? Därför att Jesus Kristus i sin profetia om världsförhållandena vid ”avslutningen på tingens ordning” gjorde följande betydelsefulla uttalande: ”Alldeles som Noas dagar var, så skall Människosonens närvaro vara. Ty såsom de levde i de dagarna, före floden: ... de tog ingen notis om något, förrän floden kom och sopade bort dem allesammans — så skall Människosonens närvaro vara.” (Matt. 24:3, 37—39, NW) Förutom att människorna vid tiden före floden åt, drack och gifte sig hade det uppstått en situation som gjorde det nödvändigt för Skaparen att låta floden drabba hela jorden. Det var detta som beskrevs i 1 Moseboken 6:11, 13, där vi läser: ”Jorden blev alltmer fördärvad för Guds åsyn, och jorden uppfylldes av våld. Då sade Gud till Noa: ’Jag har beslutit att göra ände på allt kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill fördärva dem tillika med jorden.’” Människorna erkände sannerligen inte den gudomliga styrelsen då.
22, 23. a) Hur stärktes Satans styrelse under tiden före floden i samband med att ”kvinnor bortgiftes”? b) Hur var det tydligt att nefilim eller avkomman av äktenskap mellan änglar och kvinnor inte var till någon moralisk uppbyggelse för mänskligheten?
22 I de dagarna, före floden, ökade den sataniska styrelsen sitt inflytande över människosläktet. Hur då? Jo, då Jesus talade om Noas dagar, framhöll han att ”kvinnor bortgiftes”. (Matt. 24:38, NW) Bland de kvinnor som då bortgiftes fanns många som hade blivit tagna av individer som 1 Moseboken 6:4 kallar ”den sanne Gudens söner” (NW). De var himmelska ”Guds söner”, alldeles som Satan, djävulen, en gång hade varit, men de blev frestade att stiga ner på jorden och börja leva här, därför att människornas döttrar var ”fagra” och tillgängliga för äktenskap.
23 Dessa himmelska ”Guds söner” materialiserade sig och blev människor och ”gav sig till att ta sig hustrur, nämligen alla som de valde ut”. (NW) Möjligen mer än en hustru var. Bland avkomman till dessa äktenskap mellan änglar och människor var vad bibeln kallar jättar eller nefilim, som betyder ”fällare”, det vill säga sådana som får någon eller någonting att fällas med våld. ”Detta var forntidens väldiga män, som voro så namnkunniga.” (1 Mos. 6:1—4) Dessa bastarder, nefilim eller fällare, var tydligen inte till någon moralisk uppbyggelse för det äkta jordiska människosläktet, eftersom bibeln sedan talar om att jorden blev fördärvad och uppfylldes av våld. Detta visar definitivt att dessa änglar, ”den sanne Gudens söner”, hade handlat syndfullt då de gifte sig med ”människornas döttrar” i syfte att få sexuell tillfredsställelse.
24. a) Syndade dessa ”Guds söner” som gifte sig, och på vems sida ställde de sig? b) Vad hände i floden med nefilim, och vad tvingades de ”Guds söner” som gift sig att göra?
24 Att dessa himmelska Guds söner verkligen syndade genom att överge sitt osynliga andliga tillstånd och sin rätta tillvaro i Guds himmelska tjänst framhålls mycket tydligt i bibeln. (1 Petr. 3:19, 20; 2 Petr. 2:4, 5; Jud. v. 6) Detta försatte dem otvivelaktigt i opposition mot den gudomliga styrelsen både i himmelen och på jorden. Det förde dem över på den sataniska styrelsens sida och in under dess inflytande. Deras bastardavkomma, nefilim, bevarades inte genom den världsomfattande floden; ingen av dem blev förd in i den stora ark som Noa och hans tre söner hade byggt. Genom att de var födda av jordiska mödrar var de människor, och därför drunknade de i floden tillsammans med sina jordiska släktingar. Deras fäder, som ju var änglar, dematerialiserade sig och försvann mot sin vilja, av tvång, in i andevärlden. Där blev de tvungna att ansluta sig till Satan, djävulen, som blev deras härskare.
25. Hur kom det således att bli ett avbrott i Satans styrelse, och under vad fick mänskligheten en ny start?
25 Den världsomfattande floden medförde ett avbrott i den sataniska styrelsen över människosläktet. Noa och hans hustru och deras tre söner och tre sonhustrur — som befann sig inne i arken under floden — var alla för gudomlig styrelse. De överlevde den världsomfattande översvämningen, men alla de som var emot den gudomliga styrelsen drunknade i vattenmassorna. Då Noa och de som överlevde med honom lämnade arken och trädde ut på den renade jorden, befann sig människosläktet följaktligen återigen under gudomlig styrelse. Som tecken på detta uppmanade den gudomlige härskaren, Jehova Gud, Noa och hans familj att fullgöra det som han hade uppmanat Adam och Eva i Eden att fullgöra, nämligen uppfylla jorden med sin avkomma, som skulle följa vissa tillkännagivna gudomliga lagar. (1 Mos. 6:13—9:7) Mänskligheten fick på så sätt en andra start under gudomlig styrelse.
26. Varför bör Gud helt följdriktigt inte vara mindre intresserad av förhållandena på jorden i vår tid, och hur vet vi om han kommer att göra någonting åt detta som på Noas tid?
26 Om det var värt att i bibeln nämna om hur jorden förstördes och uppfylldes av våld under tiden före floden i Noas dagar, så är det sannerligen värt att nämna om hur jorden utsätts för ännu större förödelse och uppfylls av ännu mera våld nu på 1900-talet. Är Gud, Skaparen, mindre intresserad av vår tids långt värre världsförhållanden än han var av förhållandena i Noas dagar? Helt följdriktigt bör han vara långt mer intresserad av förhållandena nu och därför förpliktad att göra någonting åt dem såsom himmelens och jordens Skapare. Jesus Kristus, Guds trogne Son, profeterade om att Gud skulle göra det.
[Bild på sidan 158]
Människorna före floden åt, drack och gifte sig och tog ”ingen notis om något, förrän floden kom” och tillintetgjorde alla dem som ignorerade gudomlig styrelse. ”Så skall det ock ske i Människosonens dagar.” — Luk. 17:26, 27