Att vilja vara oberoende av Gud leder till olycka
”Jag vet det, HERRE [Jehova]: människans väg beror ej av henne, det står icke i vandrarens makt att rätt styra sina steg.” — Jer. 10:23.
1. När är det tillbörligt att välja oberoende? Ge exempel.
VID födelsen är människorna fullständigt hjälplösa, och de förblir i många år efter födelsen beroende av andra. Men detta är inte till skada för dem. Om barn skall bli balanserade vuxna, som är beredda att ta itu med de ansvarsuppgifter som måste axlas av dem som lämnar sina föräldrar för att föra en oberoende tillvaro, då behöver de vägledning, omvårdnad och tuktan. Ordspråket säger: ”Ris och tillrättavisning giver vishet, men ett oupptuktat barn drager skam över sin moder.” (Ords. 29:15) Å andra sidan skulle ett fullständigt beroende av föräldrarna inte alls vara önskvärt utan helt och hållet onaturligt i fråga om vuxna söner och döttrar, som är i stånd att på tillbörligt sätt avbörda sig sitt ansvar i äktenskapsanordningen. Ett sådant beroende skulle inte heller vara i överensstämmelse med vad Gud stadgade då han instiftade äktenskapet: ”En man skall lämna sin fader och sin moder, och han måste hålla sig till sin hustru, och de måste bli ett kött.” (1 Mos. 2:24, NW) Det är alltså tydligt att en persons behov och omständigheter avgör om han med rätta kan välja att vara oberoende i förhållande till någon annan.
2. Kan någon med rätta följa en kurs av oberoende i förhållande till Gud?
2 Att det är tillbörligt med oberoende vid vuxna år och fullständigt beroende i barndomen framgår tydligt, men många finner det svårt att godta att de skall underordna sig under Gud. De önskar följa sina egna normer. Men är deras omständigheter sådana att de med rätta kan följa en kurs av oberoende i förhållande till Skaparen? Profeten Jeremias ord ger svar på denna fråga: ”Jag vet det, HERRE: människans väg beror ej av henne, det står icke i vandrarens makt att rätt styra sina steg.” — Jer. 10:23.
Beroende av Gud är förståndigt och tillbörligt
3. Vem har den absoluta rätten att avgöra hur människan skall uppföra sig? Varför det?
3 På grund av att Gud är Skaparen är det han och inte den skapade människan som har den absoluta rätten att ställa upp den norm efter vilken hans förnuftsbegåvade skapelser bör styra sina steg. Tankeväckande frågor som ställdes för många hundra år sedan framhåller detta faktum: ”Skall då yxan berömma sig mot honom som hugger med den eller sågen förhäva sig mot honom som sätter den i rörelse? Som om käppen satte i rörelse honom som lyfter den eller staven lyfte en som dock är förmer än ett stycke trä!” (Jes. 10:15) ”O, människa, vem är du då egentligen, att du skulle svara emot Gud? Skall den sak som har blivit formad säga till honom som har format den: ’Varför gjorde du mig sådan?’ Vad, har inte krukmakaren myndighet över leret till att av samma lerklump göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till vanhedrande bruk?” (Rom. 9:20, 21, NW) Det är höjden av förmätenhet att människor, som är av ”lera”, står fast vid att kräva oberoende av Gud. Det är lika oförnuftigt som att hävda att en fabrikant inte har rätt att ge anvisningar om hur hans produkter skall användas.
4. På vilket sätt inskärpte Gud hos Adam att människan inte utan fara kan ignorera Guds norm för gott och ont?
4 För den förste mannen, Adam, framhöll Gud att ringaktning för den gudomliga normen i fråga om tillbörligt uppförande skulle leda till döden. Jehova Gud sade till Adam: ”Av varje träd i lustgården får du äta dig mätt. Men vad angår trädet för kunskap om gott och ont, får du inte äta därav, ty på den dag du äter därav skall du oundvikligen dö.” (1 Mos. 2:16, 17, NW) Eftersom det uppenbarligen inte var någonting i själva den förbjudna frukten som var skadligt, var Guds förbud beträffande den det enda som gjorde det till något ont att ta av den. Olydnad från Adams sida skulle således ha betytt att han ställde sig på sin hustrus sida i fråga om att äta av denna frukt. Han förenade sig med sin hustru, som valt oberoende av Gud, att själv få bestämma vad som var gott och vad som var ont i stället för att hålla sig till Guds avgörande i denna fråga.
5. Varför var undergivenhet det rätta för Adam?
5 Man bör lägga märke till att det inte fanns någonting som var orimligt i Guds befallning och att det därför inte kunde betraktas som icke önskvärt att Adam förblev undergiven sin skapare. Han led inte under något outhärdligt förtryck, som skulle ha fått oberoende och död att synas vara att föredra framför beroende och liv. Guds befallning hade inte tvingat in Adam i en svår situation. Det fanns många andra fruktträd som han kunde äta sig mätt av. Allt det som Adam hade — sitt liv, ett produktivt arbete och det vackra trädgårdshem som han delade med sin hustru — var gåvor från Gud och uttryck för Guds kärlek till honom. Av skaparverken runt omkring honom kunde Adam lätt inse att Jehova Guds vishet var mycket överlägsen hans egen. På grundval av vad hans vise och kärleksfulle Gud hade gjort kunde Adam vara säker på att om han höll sig till Skaparens avgörande beträffande gott och ont skulle det leda till fortsatt lycka och välbefinnande för honom.
Ingen förnuftsbegåvad skapelse kan utan fara påstå sig vara oberoende av Gud
6, 7. a) Vad förmådde Eva att tro att oberoende av Gud var något önskvärt? b) Varför trodde Eva ormen?
6 I likhet med sin man, Adam, hade Eva alla skäl att förbli undergiven Gud. Hon hade del av samma välsignelser. Men Eva var den första människa som förmåddes tro att olydnad mot Gud var bäst. En gång, då hon inte var tillsammans med sin man, hörde hon en röst. Det var inte hennes mans röst och inte heller Guds röst, utan en orms röst. Eva sprang inte sin väg i förskräckelse, eftersom Gud tidigare hade gett henne och hennes man herravälde över djurskapelsen, dit ormarna hörde. (1 Mos. 1:28) Därför lyssnade hon. Ormen frågade: ”Är det verkligen så att Gud har sagt att ni inte får äta av varje träd i lustgården?” Eva gav det rätta svaret, eftersom hon var helt och fullt upplyst om den förbjudna frukten och det dödsstraff som var förbundet med den. Men ormen motsade Gud, antydde att Eva hölls i okunnighet och att Gud inte skulle genomdriva sin lag genom att döda överträdaren. — 1 Mos. 3:1—5, NW.
7 Fullständigt bedragen gav Eva efter för den själviska lusten att bli lik Gud i fråga om att själv avgöra vad som var gott och vad som var ont, och hon åt den förbjudna frukten. Det var synbarligen två ting som förmådde Eva att tro att ormen talade sanning: 1) För hennes sinnen var det uppenbart att trädets frukt var god till föda, och 2) ormens utomordentliga försiktighet gjorde att det föreföll som om detta djur inte kunde vara upphov till oriktiga uppgifter. Eva kände uppenbarligen inga skadliga verkningar som en följd av sin överträdelse, och hon gick med förtröstan till sin man och övertalade honom att äta av frukten. — 1 Mos. 3:1, 6.
8. Vem gjorde att det såg ut som om ormen talade?
8 Tvärtemot Evas förväntningar visade sig detta handlingssätt av oberoende i förhållande till Gud vara olycksbringande. Det ledde till vanära, förlusten av ett vackert, paradisiskt hem, fysisk och känslomässig plåga och slutligen död. (1 Mos. 3:7, 16—19) Ormens ord visade sig vara en illvillig lögn. Eftersom detta var den första lögn som finns upptecknad, måste den som uttalade denna lögn, dvs. inte den bokstavliga ormen, utan den som gjorde att det såg ut som om ormen talade, vara fader eller upphovsman till lögner. Hans identitet uppenbarades av Guds Son, Kristus Jesus, när han sade till dem som sökte döda honom: ”I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen I göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.” (Joh. 8:44) I Uppenbarelseboken i bibeln omtalas denna osynliga andevarelse såsom ”den store draken, den gamle ormen, ... han som kallas Djävul och Satan”. (Upp. 12:9) Han beskrivs i symboliska ordalag såsom en ”stor eldfärgad drake, med sju huvuden och tio horn och på dess huvuden sju diadem; och dess stjärt drar med sig en tredjedel av himmelens stjärnor”. — Upp. 12:3, 4, NW.
9. Vad är innebörden i att drakens stjärt drar med sig en tredjedel av stjärnorna?
9 Det förhållandet att drakens stjärt drar med sig en tredjedel av himmelens stjärnor tyder på att djävulen tydligtvis lyckades påverka ett avsevärt antal änglar, ”morgonstjärnor” (Job 38:7), att göra uppror mot Gud. Bibelns vittnesbörd visar att detta hände på Noas tid, hans som var en avlägsen avkomling till Adam. Vid den tiden vägrade flertalet människor att underordna sig Guds vilja, och vidare var det många änglar som, i motsats till vad som var Guds uppsåt beträffande dem, ”övergav sin egen tillbörliga boningsort” i himlarna och materialiserade sig i mänskliga kroppar, så att de skulle kunna ha sexuellt umgänge med vackra kvinnor på jorden. (Jud. v. 6, NW; 1 Mos. 6:1, 2) Genom att på så sätt hävda att de var oberoende slog dessa änglar in på en kurs som ledde till katastrof.
10, 11. Vad hände med de olydiga änglarna sedan de hade dematerialiserat sig?
10 När Jehova Gud sände en flod av vatten som tillintetgjorde alla människor utom Noa och hans sju närmaste, tvingades dessa änglar att dematerialisera sig och återvända till andevärlden. Men de återfick inte den ställning de hade övergett. Gud degraderade dem till en mycket låg ställning, som kallas ”tartaros”. Beträffande detta säger bibeln oss: ”Gud skonade ju icke de änglar, som syndade, utan störtade dem ned i avgrunden [tartaros, NW] och överlämnade dem åt mörkrets hålor för att där förvaras till domen. Ej heller skonade han den forntida världen, om han ock, när han lät floden komma över de ogudaktigas värld, bevarade Noa såsom rättfärdighetens förkunnare, jämte sju andra.” (2 Petr. 2:4, 5) ”De änglar, som inte bibehöll sin ursprungliga ställning utan övergav sin egen tillbörliga boningsort, har han förvarat med eviga bojor i tjockt mörker till den stora dagens dom.” (Jud. v. 6, NW) I stället för att vinna frihet genom sin olydnad kom dessa änglar under ett slags inspärrning. Det är orsaken till att aposteln Petrus talar om dem såsom ”andarna i fängelset, vilka en gång hade varit olydiga, då Guds tålamod bidade i Noas dagar, medan arken byggdes, vari några få människor, det vill säga åtta själar, blev förda i trygghet genom vattnet”. (1 Petr. 3:19, 20, NW) Med tanke på detta slag av fångenskap är det uppenbart att de inte längre är i stånd att materialisera sig och i likhet med äkta män leva tillsammans med kvinnor.
11 Skildringen i Första Moseboken uppenbarar inte om Noa och hans familj kände till dessa detaljer om den bestraffning som tilldelades de olydiga änglarna. Men tillintetgörelsen av den upproriska människovärlden är ett fullt tillräckligt vittnesbörd om att ingen förnuftsbegåvad skapelse kunde påstå sig vara oberoende av Gud utan att drabbas av olycka.
Oberoende av Gud leder till förnedring
12. Hur började upproret på nytt efter syndafloden?
12 Det förefaller knappast troligt att någon därefter skulle ha sökt oberoende av Gud. Ändå är detta precis vad som hände. Satan, djävulen, fann ett villigt redskap i Nimrod, en sonsonsson till Noa. Med avseende på Nimrod heter det i skildringen i Första Moseboken: ”Han var den förste som blev en mäktig på jorden. Han visade sig vara en väldig jägare i opposition mot Jehova. ... Och början av hans rike kom att bli Babel och Erek och Ackad och Kalne, i Sinears land.” (1 Mos. 10:8—10, NW) Eftersom Babel var inbegripet i Nimrods ursprungliga välde, måste det ha varit på hans anvisning som man började bygga staden och dess torn. Detta företag påbörjades i trots mot Gud, eftersom Guds uppsåt var att människorna skulle sprida ut sig över jorden. Jehova Gud omintetgjorde byggningsmännens planer genom att förbistra deras språk. När de inte längre kunde förstå varandra, slutade de efter hand att bygga på staden och blev sedan kringspridda. — 1 Mos. 11:1—9.
13. Vilka bevis finns det för att de som förenade sig med Nimrod i uppror mot Gud inte var okunniga i fråga om vad Gud hade gjort?
13 Eftersom Noa levde i 350 år efter floden (1 Mos. 9:28), måste han ännu ha varit i livet då hans sonsonssons, Nimrods, strävanden omintetgjordes i Babel. Kringspridningen av människorna måste därför ha ägt rum vid en tid då sanningen om tidigare händelser, sådana som syndafloden, var känd. Något som tyder på detta är att forntida folks mytologier återger den bibliska skildringen fastän det sker i förvanskad, polyteistisk form. Myterna berättar om kärleksaffärer som förekom mellan gudar och kvinnor på jorden och anspelar alltså synbarligen på vad de olydiga änglarna gjorde före syndafloden. Det finns knappast någon nation på jorden som inte har en legend om en världsomfattande flod. Likaså finner man i myterna spår av företaget att bygga ett torn.
14. Till vilka förnedrande sedvänjor ledde upproret efter syndafloden?
14 Allt detta tyder på att de kringspridda folken hade kännedom om den sanne Guden och om vad han hade gjort. Men eftersom de hade gjort uppror mot honom, stod de av eget val utan hans tillsyn och vägledning. Var detta till gagn för dem? Historiska fakta svarar nej. De kringspridda människorna och deras avkomlingar började göra avgudar av trä, sten och andra material. Inför sådana avbilder kastade de sig ner och ropade till livlösa gudar för att få hjälp. I förbindelse med tillbedjan av dessa gudar började de ägna sig åt sådana motbjudande sedvänjor som ceremoniell prostitution, offrande av barn, dryckenskap och sargande av sig själva så att blodet kom ut. (Jämför 1 Konungaboken 14:24; 18:28; Jeremia 19:3—5; Hosea 4:13, 14; Amos 2:8.) Den förnedring, till vilken människor som avlägsnat sig från Jehova Gud sedan sjönk, beskrivs tydligt av aposteln Paulus i brevet till de kristna i Rom (1:21—31):
”Fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade. När de berömde sig av att vara visa, blevo de dårar och bytte bort den oförgänglige Gudens härlighet mot beläten, som voro avbilder av förgängliga människor, ja, ock av fåglar och fyrfotadjur och krälande djur.
Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet, så att de med varandra skändade sina kroppar. De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är högtlovad i evighet, amen. Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt; sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo styggelse, man med man. Så fingo de på sig själva uppbära sin villas tillbörliga lön.
Och eftersom de icke hade aktat det något värt att taga vara på sin kunskap om Gud, gav Gud dem till pris åt ett ovärdigt sinnelag, till att bedriva otillbörliga ting. Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust, trätlystnad, svek, vrångsinthet; de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud, våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot sina föräldrar, oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan barmhärtighet mot andra.”
15. Förekommer det fortfarande sådana sedvänjor som beskrevs av aposteln Paulus?
15 I vår tid behöver vi inte bli påminda om att just de ting som omnämndes av aposteln Paulus fortfarande existerar och har skapat ett klimat av fruktan och misstro. Varje dag utgör ringaktningen för Guds norm för gott och ont ett hot mot andras liv, lycka och välbefinnande. Stöld, våldtäkt och överfall, som begås av kriminella element, brottslingar och perversa personer, är vanligt förekommande. Sexuell omoraliskhet har lett till att vedervärdiga veneriska sjukdomar fått spridning, upplöst familjer, berövat barn den vägledning från föräldrarna som de behöver och bidragit till att liv utsläckts förmedelst aborter. Fysisk, känslomässig och mental skada kommer till synes bland dem som har ringaktat Skaparen. Det kan tydligt ses att Guds oföränderliga lag genomdrivs: ”Vad människan sår, det skall hon ock skörda.” — Gal. 6:7.
Gagn av att lyda Gud
16, 17. Vilket gagn har man av att lyda Guds lag?
16 Å andra sidan får man bestående gagn av att hålla fast vid Guds lag. Detta beror på att den Allsmäktige, som är kärlekens Gud (1 Joh. 4:8) och är omätligt vis (Rom. 16:27), har fastställt enbart sådana lagar som är till människans bästa. Dessa lagar är så utformade att de skall skydda människan mot skada och sörja för att hon får det som är gott. Alla Guds lagar som reglerar mänskliga förbindelser är grundade på kärlek till medmänniskan. Det är alldeles som aposteln Paulus skrev: ”Varen ingen något skyldiga — utom när det gäller kärlek till varandra; ty den som älskar sin nästa, han har uppfyllt lagen. De buden: ’Du skall icke begå äktenskapsbrott’, ’Du skall icke dräpa’, ’Du skall icke stjäla’, ’Du skall icke hava begärelse’ och vilka andra bud som helst, de sammanfattas ju alla i det ordet: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’ Kärleken gör intet ont mot nästan.” — Rom. 13:8—10.
17 Det är verkligen så att ingen förnuftig person kan förneka att han skulle ha nytta av att människor överallt ådagalade äkta kärlek till nästan. Ja, det är bara genom att underkasta sig Guds lag som människor kan äga lycka, frid och säkerhet. En man som bedrivit noggranna studier av lagen, den engelske juristen William Blackstone, förmåddes att dra följande slutsats: ”[Gud] har så intimt förbundit och så oskiljaktigt sammanflätat den eviga rättvisans lagar med varje enskilds lycka att den senare inte kan uppnås utan iakttagande av de förra; och om de förra noggrant iakttas, kan de inte annat än framkalla den senare.” Då vi vet att Guds lag är till vårt gagn, bör vi känna oss manade att ge uttryck åt uppskattning av den, alldeles som psalmisten gjorde: ”Jag lovar dig sju gånger om dagen för din rättfärdighets rätter. Stor frid äga de som hava din lag kär, och intet finnes, som bringar dem på fall.” — Ps. 119:164, 165.
Att förbli undergiven Gud
18. Varför är grundlig biblisk kunskap nödvändig för att man skall behaga Gud?
18 Om en person skall åtnjuta de välsignelser som kommer genom att man troget håller fast vid Guds normer för gott och ont, måste han naturligtvis ha grundlig kunskap om dessa normer, som omtalas i bibeln. Det är tydligt att den som aldrig har undersökt Guds normer, eller som bara har godtagit någon annans ord om dem, inte kan vara säker på att han uppför sig rätt från Guds synpunkt sett. Ordspråket säger: ”Mången håller sin väg för den rätta, men på sistone leder den dock till döden.” — Ords. 14:12.
19. a) Varför är inte kunskapen ensam tillräcklig för att man skall förbli en godkänd tjänare åt Jehova? b) Vad behövs utöver kunskap?
19 Kunskap är emellertid inte tillräckligt för att man skall vara undergiven Skaparen. Adam visste till exempel att det betydde döden för honom, om han åt av den förbjudna frukten; han ”blev icke bedragen”. (1 Tim. 2:14) Likväl överträdde Adam med berått mod Guds lag. Varför? Därför att han satte större värde på gemenskapen med sin syndiga hustru än på gemenskapen med Skaparen. Detta är ett exempel på att en person kan vara och förbli en godkänd tjänare åt Gud bara om han har oförstörbar kärlek till Skaparen, en kärlek som övergår alla andra känslor. Detta betyder att han måste vara villig att offra allting, rentav sitt eget liv, för att förbli lydig mot Gud, när påtryckningar utifrån gör det mycket svårt att vara lydig. Har du sådan kärlek? Ditt eviga väl beror på att du äger denna kärlek och vidmakthåller den. Det är som Kristus Jesus sade: ”Den som håller av sin själ tillintetgör den, men den som hatar sin själ i denna världen skall bevara den till evigt liv.” — Joh. 12:25, NW.