Hur skall vi lyckas undfly?

”Håll er då vakna och frambär hela tiden ödmjuk bön, för att ni må lyckas i att undfly alla dessa ting, som är bestämda att inträffa, och i att bestå inför Människosonen.” — Luk. 21:36.

1. Varför ligger det alltid en viss spänning i ordet undflykt, och hur kan man illustrera detta?

UNDFLYKT! Det är ett ord som i alla tider varit fyllt av spänning. Vi använder det inte, om det inte är fråga om verklig fara och det är nödvändigt att handla snabbt. Vi kan som exempel tänka oss att vi av en eller annan anledning måste skynda oss hem efter ett kristet möte som hållits i Jehovas vittnens Rikets sal. Men i det fallet skulle vi inte tala om att vi måste undfly, om det inte var för att vi plötsligt såg ett rökmoln dyka upp. Vi kan också ta denna illustration: Vi ser ett höghus brinna och skyndar oss dit. I ett fönster högt där uppe står en skräckslagen kvinna med ett barn på armen! Hon befinner sig alltför högt upp för att kunna hoppa, och det skulle vara alltför riskfyllt att släppa barnet. Vilket hopp om räddning finns det för dem? Antingen måste brandmännen nå dem med hjälp av en stege, eller också måste de omgående begagna sig av reservutgången.

2. Vilka faktorer kommer in i bilden när det gäller undflykt?

² I verkligheten finns det alltid mer än en sak som karakteriserar en undflykt. De förnämsta faktorerna är: 1) att man befinner sig på en plats eller i en hotfull situation, från eller ur vilken man måste fly med en känsla av att det är bråttom; 2) att det behöver finnas en plats eller en tillflyktsort, dit man kan fly för att söka skydd och känna trygghet och 3) att det är nödvändigt att man lyder de instruktioner som ges av den som ser ens belägenhet, kan erbjuda en säker och trygg plats och är villig att hjälpa en att komma dit. En sådan person är av ytterst stor betydelse.

”MIN RÄDDARE”

3. a) Vad blir vi kanske påminda om genom överskriften (vers 1) i Psalm 18? b) Vilka faktorer ges det eftertryck åt i Psalm 18:2—7?

³ Jehova Gud är den ende som kan ge frälsning eller räddning. Vi kan slå upp Psalm 18 och lägga märke till att det i överskriften (vers 1) sägs att David komponerat denna psalm, ”när HERREN [Jehova] hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld”. Bara det förhållandet att David omnämner Israels förste kung, Saul, kan ge oss en påminnelse om hur ofta han måste ha sett ”döden i vitögat”. Tänk bara — tre gånger försökte kungen spetsa fast David vid väggen med ett spjut! (1 Sam. 18:11; 19:10) Därefter fick David under många år ständigt vara på flykt, obarmhärtigt jagad av Saul. (1 Sam. 26:20) Med detta i tankarna kan vi mycket väl sätta oss in i vilka djupa känslor David måste ha haft, då han yttrade de inledande orden i Psalm 18. Vi läser där: ”Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet, HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn. HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst. Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig. ... Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron.” — Verserna 2—7.

4. Vilken fin titel tillskrivs Jehova, och hur visar Psalm 18 att den är mycket passande?

⁴ Vilken fin och trösterik titel Jehova därigenom tillskrivs — ”min räddare”. Gav Jehova Gud bevis för att han levde upp till den? Det gjorde han verkligen, för David fortsatte, sedan han beskrivit Jehovas mäktiga gärningar, att säga: ”Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga. De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd. Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig.” — Ps. 18:18—20.

5, 6. a) Hur hjälper Psalm 37 Jehovas folk att sätta sin förtröstan till honom som sin ”räddare” eller ”befriare”? b) Hur blir känslan av brådska belyst i Psalm 70?

⁵ David tog många gånger upp just detta tema i psalmerna. I fyra av sina psalmer kallade han Jehova för ”min räddare” eller ”min befriare”. (Ps. 18:3; 40:18; 70:6; 144:2) När vi som Jehovas vittnen talar med andra om Jehovas storslagna egenskaper och uppsåt, hänvisar vi ofta till vissa avsnitt i Psalm 37. Men lägg nu märke till hur fint den psalmen avslutas: ”Till de rättfärdiga kommer frälsning ifrån HERREN; han är deras värn i nödens tid. HERREN hjälper dem och befriar dem; han befriar dem från de ogudaktiga och frälser dem, ty de taga sin tillflykt till honom.” (Verserna 39, 40) Dessa ord borde verkligen förmå Jehovas folk att sätta sin förtröstan till honom!

⁶ Psalm 70 ger på ett livfullt sätt uttryck åt känslan av att det är bråttom. Det var när David i sin förtvivlan kände ett stort behov av hjälp som han bad: ”Gud, kom till min räddning; HERRE, skynda till min hjälp. Jag är betryckt och fattig; Gud, skynda till mig. Min hjälp och min befriare är du; HERRE, dröj icke.” — Ps. 70:2, 6.

7. Med vilken inställning kan vi lämpligen bedja till Jehova, när vi är i behov av snar hjälp?

⁷ Har du känt det på samma sätt någon gång? Det är både trösterikt och trosstärkande att veta att vi som Jehovas tjänare kan förlita oss på att han skyndsamt kommer till vår hjälp. Han vet vilka behov vi har och hur han skall tillfredsställa dem. Vår kärleksrike himmelske Fader är verkligen vår ”räddare”, vår ”befriare”, just när vi som bäst behöver räddning eller befrielse. Vi, likt David, inser ibland att det är våra egna tillkortakommanden som gjort att vi hamnat i en svår situation. Men i likhet med David kan vi i uppriktighet och kanske med en ”förkrossad ande” sätta vår förtröstan till att Han skall höra och besvara vår bön. Vi kan bedja alldeles som David gjorde: ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och giv mig på nytt en frimodig ande.” — Ps. 51:12, 19.

8. Vilken roll spelar Jesus Kristus i att vi får ”hjälp i rätt tid”?

⁸ En annan faktor som vi också bör hålla i minnet är att Jehova har sörjt för att det finns en överstepräst som ”kan hysa medkänsla med våra svagheter” och genom vilken vi kan ”gå fram till den oförtjänta omtankens tron, för att kunna få barmhärtighet och finna oförtjänt omtanke till hjälp i rätt tid”. Vi är verkligen tacksamma för denne medkännande överstepräst, Jesus Kristus, som under Faderns ledning kan ”frigöra” oss eller öppna vägen till undflykt från andligt slaveri. — Hebr. 2:15; 4:15, 16.

9. a) Jesus talade en enda gång om ”att undfly”. När gjorde han det? b) Vilka två ting måste man tänka på, när man skall undfly något?

⁹ Enligt evangelieskildringarna använde Jesus Kristus, den större David, ordet ”undfly” bara en enda gång. När han talade med sina lärjungar om ”avslutningen på tingens ordning”, uppmanade han dem: ”Håll er då vakna och frambär hela tiden ödmjuk bön, för att ni må lyckas i att undfly alla dessa ting, som är bestämda att inträffa, och i att bestå inför Människosonen.” (Luk. 21:36; Matt. 24:3) Men innan vi detaljgranskar detta skriftställe, skall vi se på några spännande skildringar i de hebreiska skrifterna, berättelser som handlar om människor som fått undfly något. Vi skall i dessa skildringar dra ut vissa viktiga lärdomar som vi bör tillämpa på oss själva. När vi är i fara, finns det alltid vissa viktiga mått och steg vi måste vidta och vissa ting vi måste undvika för att framgångsrikt lyckas undfly. Detta skall vi nu granska litet närmare, när vi begrundar de historiska händelserna.

DE UNDFLYR SYNDAFLODEN

10, 11. Vad var Noas och hans familjs undflykt eller räddning beroende av, men när blev det omöjligt att fly undan?

¹⁰ Den första skildringen som vi skall begrunda finns det verkligen spänning i, för den handlar om hur de onda tillintetgjordes över hela världen. Skulle någon enda lyckas undfly? Kom ihåg att Jehova sade till Noa: ”Se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden till att fördärva allt kött, som har i sig någon livsande, under himmelen; allt som finnes på jorden skall förgås.” (1 Mos. 6:17) Emellertid hade Jehova redan gett Noa detaljerade anvisningar om hur han skulle bygga en ark. Gud varnade Noa för den världsomfattande floden och gav honom därefter anvisningar om vad han och hans familj skulle göra för att de, jämte vissa andra levande skapelser, skulle bevaras vid liv och lyckas undgå att bli uppslukade av denna tillintetgörande syndaflod.

¹¹ Och vad var undflykten beroende av? Detta kommer klart och tydligt till synes genom dessa ord: ”Och Noa gjorde så; han gjorde i alla stycken, såsom Gud hade bjudit honom.” (1 Mos. 6:22) När Gud ger uttryckliga befallningar eller anvisningar, kräver han obetingad lydnad. Om man ignorerar någonting i anvisningarna eller i varningsbudskapet, blir det omöjligt att lyckas undfly. Då kommer följde att bli densamma som för de övriga av de mänskliga familjen på Noas tid. Jesus sade följande om deras inställning och konsekvenserna av den: ”De tog ingen notis förrän syndafloden kom och ryckte dem alla bort.” (Matt. 24:39) Det fanns ingen möjlighet för dem att undfly, eftersom de inte insåg hur hotfull situationen var och inte heller ägnade någon uppmärksamhet åt de anvisningar som den som kunnat bli deras ”räddare” eller ”befriare” gett genom Noa.

12. Hur blev dessa ”åtta själar” på Noas tid räddade enligt 1 Petrus 3:20?

¹² I denna berättelse finns det ytterligare en sak som är synnerligen viktig att lägga märke till. På vilket sätt blev dessa ”åtta själar” räddade? Lägg noga märke till aposteln Petrus’ svar. Han sade att de ”tryggt blev burna igenom vattnet”. (1 Petr. 3:20) De befann sig i ”händelsernas centrum” och blev inte räddade genom att bli bortförda från jorden, genom att exempelvis få resa till månen. Som vi skall se kan förhållandena bli ungefär desamma för dem som tjänar Jehova i vår tid.

LOTS UNDFLYKT FRÅN SODOM

13. Hur kom det sig att Lot bosatte sig i Sodom?

¹³ Låt oss härnäst begrunda Lots undflykt från Sodom. Vi skall först påminna oss bakgrunden till händelsen. Abraham gav Lot tillfälle att avgöra åt vilket håll han ville gå, eftersom betesmarkerna inte räckte till för alla deras djur. ”Så utvalde då Lot åt sig hela Jordanslätten. Och Lot bröt upp och drog österut, ... och drog med sina tält ända inemot Sodom. Men folket i Sodom var mycket ont och syndigt inför HERREN.” Lot måste med all sannolikhet ha känt till det dåliga rykte Sodoms invånare hade. Men det fanns möjlighet att utöka sina materiella egendomar i den trakten, för den ”var vattenrik ... såsom HERRENS lustgård”. — 1 Mos. 13:5—13.

14. När det brådskande varningsbudskapet gavs, hur reagerade då: a) Lots mågar? b) Lot själv vid två tillfällen? c) Lots hustru?

¹⁴ Efter en tid materialiserade sig två änglar som människor och kom till staden Sodom. De berättade för Lot om Jehovas beslut att ”fördärva staden”. Lot varnade genast sina blivande mågar. Men insåg de det hotfulla i situationen och nödvändigheten av att snabbt fly, en av de primära faktorerna för att framgångsrikt lyckas undfly eller bli räddad? Nej, för ”i sina mågars ögon tedde han [Lot] sig likt en man som skämtade”. (1 Mos. 19:12—14, NW) I gryningen ”skyndade änglarna på Lot” i den tanken att han omedelbart skulle handla. Hur reagerade han? ”Han fortsatte att dröja.” Men då förde änglarna snabbt ut Lot, hans hustru och hans två döttrar ur staden ”på grund av Jehovas medlidande med honom”. Sedan manade de på dem med orden: ”Fly undan för din själs skull! Se dig inte tillbaka. ... Fly undan till bergsbygden, så att du inte blir bortryckt!” Hur reagerade Lot denna gång? ”Då sade Lot till dem: ’Inte så, det ber jag dig, Jehova! ... Jag ber dig: denna stad är nära att fly till, och den är liten. Får jag, det ber jag dig, fly undan dit — är den inte liten? — och min själ skall fortsätta att leva.’” Jehova förstod Lot och beviljade i sin barmhärtighet hans begäran och lät honom fly till staden Soar. Men hur gick det för Lots hustru? Hon ignorerade med berått mod de uttryckliga anvisningarna. ”Hans hustru började se sig tillbaka bakom honom, och hon blev en saltstod.” — 1 Mos. 19:15—26, NW.

15. a) Var det Lots egen förtjänst att han undkom tillintetgörelsen? b) Vilka frågor kan vi personligen ställa oss med anledning av Lots räddning eller undflykt?

¹⁵ Vad lär vi oss av detta? Var det helt och hållet Lots egen förtjänst att han lyckades undfly? Nej, för Abrahams uppriktiga vädjanden om barmhärtighet spelade också en viss roll i sammanhanget. (1 Mos. 18:20—33) Därför sägs det: ”När Gud fördärvade städerna på Slätten, tänkte han på Abraham och lät Lot komma undan omstörtningen.” (1 Mos. 19:29) Dessutom räddade Gud Lot, därför att denne var en rättfärdig man och inte hade något som helst till övers för de lagtrotsande människors onda handlingssätt, bland vilka han bodde. (2 Petr. 2:7) Men ändå gjorde Lot sig inte någon brådska för att komma bort från Sodom, där han hade vissa intressen. Änglarna var tvungna att skynda på honom och till och med ta honom vid handen. (1 Mos. 19:16) När vi tänker på Lots räddning eller undflykt, gör vi väl i att fråga oss själva: Är det verkligen så att jag inte har någonting till övers för ogudaktiga, lagtrotsande människor? Och när det gäller undflykt, är jag då villig att lägga större vikt vid andliga intressen än vid förmodade materiella fördelar? — Matt. 6:33.

16. Hur stod Abrahams reaktion i kontrast till Lots?

¹⁶ Som kontrast till Lots underlåtenhet att snabbt fly kan vi begrunda vad som hände, när ”Gud satte Abraham på prov” och sade till honom att han skulle frambära sin älskade son, Isak, som ett brännoffer. Det är sant att det inte hade någonting med undflykt att göra. Men hur reagerade Abraham? Dröjde han? Eller bad han att det skulle finnas något alternativt offer? Nej! Redan ”bittida följande morgon” påbörjade Abraham en tre dagar lång resa med Isak vid sin sida. Han gick till och med så långt att han ”tog kniven för att slakta sin son”. Då först ingrep Gud, så att Isak bevarades vid liv. — 1 Mos. 22:1—14.

17. a) Vilken lärdom bör vi med tanke på vad vi nu gått igenom ta till hjärtat? b) Vilka ord av Jesus hjälper oss att som hans efterföljare rätt värdera den ställning vi har med avseende på den nuvarande tingens ordning?

¹⁷ Här finns en lärdom som vi kan ta till hjärtat. Låt oss inte passivt följa en rättfärdig kurs och bara nöja oss med att undvika ett verkligt dåligt handlingssätt. Vi bör aldrig dröja och se hur nära gränsen till denna onda tingens ordning vi kan gå för att så att säga stå på god fot med den och försöka få ut alla de materiella fördelar och allt det ”roliga” vi kan av den. Att Jesu efterföljare inte skall ha en världslig inställning kom tydligt fram, när Kristus i sin bön till Gud sade: ”Jag har gett ditt ord åt dem, men världen har hatat dem, därför att de inte är någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” — Joh. 17:14.

HUR MAN SKALL LYCKAS UNDFLY

18. Hur sammanförde Jesus berättelserna om Noa och Lot, och finns det någon nutida tillämpning av dem?

¹⁸ Vid ett tillfälle sammanförde Jesus berättelserna om Noa och Lot. Han framhöll att de var profetiska och gällde ”Människosonens dagar”. Även om de gick i uppfyllelse på den generation som levde på Jesu tid, har de en ännu större uppfyllelse i vår tid, i ”ändens tid”. (Luk. 17:26—33; Dan. 12:1—4) Enligt redogörelsen i bibeln ägnade sig människor i ”Lots dagar” inte bara åt att äta och dricka, som i Noas dagar, utan de ägnade sig också åt att köpa, sälja, plantera och bygga. Vad likt förhållandena i våra dagar, då det är så lätt att bli fullständigt uppslukad av livets vardagliga bekymmer! Den skadliga press som vilar på människor till följd av sådana ting som inflation och nationalism, jämte frestelsen att ”ta saker och ting i egna händer” och att slå sig fram i världen, är verkligen större nu än någonsin tidigare.

19. Vad förutsade Jesus, i sin stora profetia angående jorden, skulle vara upptakten till att en hotfull situation uppstod, och vilken uppmaning gav han därefter?

¹⁹ Vi skall nu se på Jesu stora profetia, den som beskriver vad som skall ske i vår tid och vad som kommer att vara upptakten till att en mycket hotfull och farlig situation uppstår, en ur vilken det kommer att vara nödvändigt att fly. Han sade att det skulle vara ”ängslan bland nationer ... , medan människor blir vanmäktiga av fruktan och väntan på de ting som skall komma över den bebodda jorden”. Denna reaktion skall nå sin kulmen i den ”stora vedermödan”, då Satans himlar och jord kommer att undanröjas. (Luk. 21:10—33; Matt. 24:21; 2 Petr. 3:7) Därpå följde den lägliga uppmaningen: ”Men ge akt på er själva, att aldrig era hjärtan blir nertyngda av frosseri och dryckenskap och livets bekymmer och den dagen oförmodat i ett nu kommer över er som en snara. Den skall nämligen komma över alla som bor på hela jordens yta. Håll er då vakna och frambär hela tiden ödmjuk bön, för att ni må lyckas i att undfly alla dessa ting, som är bestämda att inträffa, och i att bestå inför Människosonen.” — Luk. 21:34—36.

20. a) Hur vandrade Noa med den sanne Guden vid alla tillfällen? b) Vad bör vi på samma sätt var noga med att göra?

²⁰ Hur skall vi då lyckas undfly? Inte genom att tas bort från verksamhetens scen, ”händelsernas centrum”. Vi måste i stället ha Noa som vårt föredöme, han som var så noga med att lydigt bygga arken och sedan tillsammans med sin familj gå in i denna anordning Gud gjort. Under alla dessa svåra år bevarade han sin godkända ställning inför Jehova. ”Noa vandrade med den sanne Guden.” (1 Mos. 6:9, NW) Likt Noa måste vi inse att vi står inför en hotfull situation och att vi måste undfly den med en känsla av att det är bråttom. Vi bör också, i likhet med denne man av tro, vara noggranna med att lyda vår ”räddare” eller ”befriare”, i det att vi rättar oss efter Guds anvisningar för denna farofyllda tid. Vi måste å ena sidan se till att vi inte blir så njutningslystna att vi går till överdrift när det gäller att tillfredsställa våra begär eller blir så nertyngda och bekymrade över hur vi skall klara vårt uppehälle att vi intar en sömnaktig och dröjande inställning, vilket lätt skulle kunna bli följden. Det skulle i så fall kunna innebära att vi går förlorade, när den dagen plötsligt kommer som en snara. Å andra sidan måste vi hela tiden vara aktpågivna och hålla oss andligen vakna, i det att vi med en bönfallande inställning uppriktigt vänder oss till Gud i bön. Det får inte finnas minsta lilla tvivel i vårt sinne om på vilken sida vi står — att det är på Guds rikes sida under hans kung, Kristus Jesus. — Matt. 6:31—34.

21. Hur blir vi uppmuntrade till att bevara en godkänd ställning vid alla tillfällen?

²¹ Det är nödvändigt att vi i dessa kritiska tider söker bevara en godkänd ställning inför Människosonen, Jesus Kristus. Detta kan vara prövosamt, men det kommer inte att vara svårare än att vi kan klara av det, under förutsättning att vi håller oss vakna och är lydiga. Aposteln Paulus ger oss denna försäkran: ”Gud är trofast, och han skall inte låta er bli frestade utöver vad ni kan tåla, utan tillsammans med frestelsen skall han också bereda utvägen, [inte nödvändigtvis för att föra er ut ur situationen, utan] så att ni kan uthärda den.” Vi behöver med andra ord uppodla egenskapen uthållighet för att kunna övervinna de frestelser och svårigheter vi kan råka ut för, och för att vi skall kunna förbli stående, trogna, vid slutet för denna tingens ordning. — 1 Kor. 10:11—13; Matt. 24:3.

22. Vart skall vi vända oss för att få vägledning, så att vi kan undfly och bli räddade? Varför det?

²² Men finns det mer att säga som svar på frågorna: Hur skall vi lyckas undfly? och Vart skall vi fly? Ja, det finns det, och låt oss därför ytterligare undersöka Jehovas, vår Guds, ord, eftersom han känner till vad vi behöver och dessutom vill ta vård om oss, om vi ödmjukt söker hans vägledning. — 1 Petr. 5:6, 7.

[Bild på sidan 18]

Noa och hans familj lydde Guds varning

[Bild på sidan 20]

De lydde änglarnas varning på Lots tid