Frågor från läsekretsen

● En läkare sade att en patient före operationen kunde lämna en del av sitt eget blod, som kunde lagras, om det skulle behövas en transfusion under operationen. Hur bör en kristen betrakta detta att man använder hans blod på det sättet?

Från läkarnas ståndpunkt kan en sådan metod förefalla mycket praktisk. Det finns allvarliga risker med att ta emot en transfusion av någon annans blod. Till synes färre risker är inbegripna, om en person får en transfusion av sitt eget blod. Det finns därför en trend bland läkare att använda den metod som kallas ”autolog transfusion”. Den innebär att man tappar av något av patientens eget blod och lagrar detta för transfusionsändamål när det uppstår behov. Om givaren själv inte behöver blodet, kan det användas på andra patienter.

Som det påvisas på sidorna 22—25 i detta nummer av Vakttornet är det i strid med bibeln att ge blodstransfusioner.a Bibeln visar att Gud betraktar blodet som heligt, och hans tjänare bör behandla det i enlighet därmed. Därför underrättade Jehova Gud israeliterna om att de bara fick behandla blodet på två olika sätt. Först sade Gud: ”Jag har givit eder det till [offer]altaret, till att bringa försoning för edra själar.” För det andra var det så att om ett djurs blod inte användes på altaret, skulle det gjutas ut på marken; man erkände härigenom att livet kommer från Gud och att blodet, som representerar livet, inte utnyttjades för något personligt bruk. (3 Mos. 17:11—14) Men var det bara Guds tjänare under den mosaiska lagen som skulle behandla blodet på det här sättet? Nej. Det är logiskt att dra slutsatsen att sanna gudsdyrkare redan innan lagen gavs hade behandlat blod på detta sätt.

Gud hade tidigare underrättat Noa och hans familj om att människor inte skulle äta kött med blod i. (1 Mos. 9:3, 4) Vad borde man alltså ha gjort? När man slaktade ett djur som skulle användas till föda, borde man därför i normala fall ha låtit blodet rinna av och ut på marken. Blodet, som representerade livet, tillhörde inte Noa och hans familj, utan tillhörde Livgivaren. Det skulle därför vara på sin plats att gjuta ut blodet på jorden, som är Guds symboliska ”fotapall”. — Jes. 66:1.

Detta bud till Noa gäller också de kristna. I det första århundradet v.t. offentliggjorde den kristna styrande kretsen det av den heliga anden understödda beslutet att de kristna skulle avhålla sig ”från ting som blivit kvävda” och ”från blod”. (Apg. 15:19, 28, 29) Vad betyder det i praktiken? Uttrycket ”ting som blivit kvävda” har avseende på köttet av djur som slaktades på ett sådant sätt att blodet stannade kvar i köttet. De kristna kunde inte äta sådant kött. Hur skall man då förstå orden att de skulle avhålla sig ”från blod”? De utgjorde ett förbud mot att använda blod som runnit av från en skapelse, till exempel mot det hedniska bruket att framställa och äta blodkorv eller andra livsmedel som innehöll blod eller att dricka blodet från djur eller gladiatorer som dödats på arenan. De kristna fick inte göra något av detta. När de lät blodet rinna av från ett djur, skulle de göra samma sak som Guds tjänare förr i tiden hade gjort, nämligen avhålla sig från det. På så sätt kunde de tydligt visa att de insåg och satte värde på blodets och livets helgd och även visa att de var beroende av Kristi blods förtjänst.

Om alltså läkare eller sjuksköterskor skulle föreslå att en kristen lämnar något av sitt blod för att lagras i en blodbank och för att senare användas i samband med en transfusion, så saknar den kristne inte vägledning från bibeln för hur han bör handla. Han kan framhålla att de forntida israeliterna fick budet att avlägsnat blod skulle gjutas ut på jorden som vatten för att visa att det var helgat åt Gud och inte fick användas till att uppehålla livet på någon skapelse på jorden. (5 Mos. 12:24) Den kristne kan också peka på den uttryckliga befallningen att de kristna skall avhålla sig ”från blod”. Hur skulle han med tanke på detta kunna tillåta att hans blod samlades upp på en blodbank för att längre fram genom en transfusion tillföras honom själv eller någon annan person?

● Kan en kristen använda en sådan apparat som en hjärt-lungmaskin eller en dialysapparat (konstgjord njure)?

Det finns kristna vittnen för Jehova som med gott samvete har utnyttjat dessa apparater, förutsatt att apparaterna var laddade med någon vätska som inte innehåller något blod, till exempel Ringerlaktatlösning.

När apparater av dessa slag används, flyter patientens blod från ett blodkärl genom slangar och genom apparaten (där det går igenom en pump och syrsätts och/eller filtreras) och sedan tillbaka igen in i blodkärlen. Apparaten utför tillfälligt några av de funktioner som normalt sköts av patientens egna organ.

Somliga kristna har med gott samvete kunnat resonera som så att blodet hela tiden är i rörelse och att de yttre ledningarna kan betraktas som en utvidgning av blodkärlssystemet. De har ansett detta vara jämförbart med en kort slang som kan sättas in i kroppen för att föra blodströmmen runt ett blockerat blodkärl.

Varje kristen bör naturligtvis överväga vad som är inbegripet när man använder dessa och liknande apparater. Han kan tänka efter om han betraktar blodet i fråga som blod, som klart och tydligt har lämnat kroppen och följaktligen bör undanskaffas, eller som blod, som i grund och botten fortfarande är en del av hans cirkulationssystem. (5 Mos. 12:16) Sedan kan han fatta ett beslut som gör att han kan ha rent samvete inför Gud. — 1 Petr. 3:16.

● Skulle det vara orätt att underkasta sig ett blodprov?

På grundval av sin kunskap i bibeln har de flesta Jehovas vittnen — om inte alla — inget att invända mot sådana prov. Den lilla blodmängd som avlägsnas ur kroppen förtärs inte och sprutas inte in i någon. Den bara undersöks eller prövas innan man kastar bort den. — 5 Mos. 15:23.

● Är seruminjektioner förenliga med kristen tro?

I Vakttornet för 1 september 1974 inflöt i ”Frågor från läsekretsen” en detaljerad redogörelse för hur vacciner (som inte innehåller blod) respektive sera, som framställs ur blod, används. Du kan ta del av dessa detaljer i den artikeln på sidorna 406, 407.

Det framhölls där att läkarna mer och mer undviker att ge transfusioner av helblod. Man delar i stället upp människoblodet i vissa huvudkomponenter som kan tillföras patienten genom en transfusion — röda blodkroppar, vita blodkroppar, blodplattor och plasma. Om detta sade vi: ”Vi menar att användning av blod för [livsuppehållande] transfusionsändamål eller användning av en blodsbeståndsdel för att uppnå ett liknande syfte klart och tydligt strider mot Skriftens befallning till de kristna att ’avhålla sig ... från blod’. (Apg. 15:20)”

Men hur förhåller det sig med att ta emot seruminjektioner för att bekämpa en sjukdom, till exempel sådana injektioner som används mot difteri, stelkramp, virushepatit, rabies, blödarsjuka och Rh-immunisering? Dessa ting tycks falla inom ett ”grått område”. Somliga kristna menar att det inte skulle vara att visa vanvördnad mot Guds lag, om man tog emot en liten mängd av en blodbeståndsdel för ett sådant ändamål; deras samvete skulle tillåta detta. (Jämför Lukas 6:1—5.) Andras samvete förmår dem emellertid att vägra att ta emot sådana sera, eftersom de innehåller blod, även om det bara rör sig om en mycket liten mängd. Vi har därför intagit ståndpunkten att den här frågan måste avgöras av varje enskild individ på personlig grundval. Vi uppmanar var och en att sträva efter att ha ett rent samvete och ge gensvar till Guds vägledning som finns i hans ord. — Ps. 119:105.

● Hur bör en kristen handla när det gäller blod i livsmedelsprodukter?

Gud sade till Noa och följaktligen till hela människosläktet: ”Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda. ... Kött, som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock icke äta.” (1 Mos. 9:3, 4) Sanna gudsdyrkare bör alltså önska undvika att äta kött som det finns blod kvar i eller andra födoämnen som man tillsatt blod till.

Detta kan kräva en viss försiktighet. I vissa länder stryper man vanligen djuren eller slaktar dem på något annat sätt som gör att blodet stannar kvar i dem. På platser där detta är vanligt köper de kristna vanligen kött endast av handlare, slaktare eller lantbrukare som är kända för att sälja kött från djur som blodet på tillbörligt sätt fått rinna av ifrån.

Men i många länder är det lag på hur djuren skall slaktas. I Förenta staterna kräver man till exempel att blodet skall få rinna av ordentligt från djuren, så också i Sverige. Kristna som bor i sådana länder behöver därför inte bekymra sig så mycket. De kan äta kött som säljs i butiker eller serveras på restaurang. (Jämför 1 Korintierna 10:25, 26, där det talas om kött som offrats åt avgudar: ”Fortsätt att äta allt som säljs på ett köttorg, utan att göra någon förfrågan för ert samvetes skull; ty ’jorden och det som fyller den hör Jehova till’.”) Man kan emellertid behöva göra förfrågan om kött från vissa djur, till exempel ”viltkött”, vare sig man har skaffat det av en jägare, i en charkuteributik eller på en restaurang.

Men hur förhåller det sig med livsmedelsprodukter som kanske innehåller blod eller någon blodsbeståndsdel, till exempel plasmaprotein?

Myndigheterna i somliga länder kräver att producenterna deklarerar ingredienserna på etiketten för bearbetade livsmedelsprodukter.b Kristna som under någon tid har kontrollerat etiketterna kanske lägger märke till att det praktiskt taget aldrig används blod i livsmedel där i trakten. De har kanske därför ansett att de inte behöver läsa så noga på etiketterna, utan kan inskränka sig till att vara försiktiga vid sådana tillfällen då det finns något särskilt skäl att tro att man tillsatt blod till en viss vara.

Nyligen antog man emellertid en lag i Västtyskland, som gick ut på att charkuteristerna utan att uppge det på etiketten fick använda upp till 2 procent (eller i vissa fall 10 procent) torkad blodplasma i ”wienerkorv, frankfurterkorv och liknande produkter, däribland pastejer och rullader, ... köttbullar, köttfyllningar, frikasséer, raguer, ...”. Vad skall en samvetsgrann kristen göra i sådana fall?

Han kan göra förfrågan hos slaktaren eller producenten. Det rapporteras att somliga producenter i ett land i Skandinavien svarade på sådana förfrågningar med att försäkra att blod inte ingår i deras bearbetade köttprodukter; de vill inte förlora kunder. Men på vissa platser fick de vittnen som gjorde förfrågan hos slaktare eller köttvaruproducenter ganska svävande eller tvivelaktiga svar. Det kan här framhållas att även om lagen tillåter charkuteristerna att tillsätta en viss mängd blod utan att ange det i deklarationen, så betyder inte det att alla eller ens de flesta av dem gör det.

Därför måste de kristna individuellt avgöra hur de skall handla. Somligas samvete kan förmå dem att undvika allt som de kan ha allvarliga tvivel om eller att göra sådan förfrågan som behövs för att de skall lugna sitt samvete. (Rom. 14:23) I sådana fall där det inte tycks vara möjligt att få klara upplysningar genom rimlig förfrågan skulle andra kristna kunna dra slutsatsen: ”Om det inte finns något påtagligt skäl för mig att tro att det finns blod i en viss vara eller inte finns något säkert sätt att ta reda på det, kan jag med rent samvete ’fortsätta att äta’.” Men de bör ta hänsyn till andras på samvetet grundade känslor, som Paulus också påpekade. — 1 Kor. 10:28—30; Rom. 14:13—21.

Sanna kristna bör inte vara likgiltiga när det gäller blodet. De bör göra vad de kan för att undvika att klart och tydligt bryta Guds lag. Det är mycket viktigt att man hyser djup respekt för denna lag. Genom att Guds folk gör allt de rimligen kan för att ”ta sig till vara ... för blod” visar de att de inser och sätter värde på att livet och blodet, som representerar det, är heligt. — Apg. 21:25.

[Fotnoter]

När blodprodukter ingår i ett färdigförpackat livsmedel, som väger mellan 25 gram och 25 kilo, finns vanligen i deklarationen något av följande ord: Blod, blodprodukt, blodprotein, blodplasma, plasma, torrplasma eller köttbiprodukt. Med ”köttbiprodukt” förstås främst blod, fett, svål och bindväv.