Samfällt uppror mot Gud slås ned

PÅ GRUND av de vanskliga förhållandena i världen, som dess ledare nu står inför, är det dessas tillkännagivna uppsåt att ha en förenad, samfälld, världsstyrelse. Men det finns många hinder, bland annat de mer än 2.700 olika språken och dialekterna som folk i världen talar. De bidrar till att skapa nationella barriärer och skiljaktigheter, så att det varit omöjligt att uppnå något som ens närmar sig fullständig enhet. Men en gång i världen trodde alla människor på jorden, förutom några få, på de samfällda ansträngningarna att upprätta en enad världsstyrelse. De gav sitt fulla stöd åt dem, mentalt och fysiskt. Två mäktiga faktorer, som inte existerar nu, förefanns på den tiden, med vilkas hjälp de verkligen kunde utföra sitt uppsåt att hålla mänskligheten samman under en enda mänsklig konungs styrelse. Dessa faktorer var deras nära släktskap med varandra och i synnerhet det förhållandet att de hade ett gemensamt språk.

Likväl lyckades inte dessa samfällda ansträngningar. Varför inte det? Var inte detta en lovvärd plan? Skulle inte de idéer och principer, på vilka den var grundad, medföra lycka och goda resultat till gagn för alla som stödde en sådan styrelse? Vad var det som kom emellan och vållade misslyckandet? Genom att ta reda på syftemålet, avsikten och principerna som låg till grund för dessa samfällda ansträngningar får vi klart för oss varför planen fullständigt gick om intet. Eftersom de mänskliga strävandena i våra dagar i mycket påminner om det som skedde då för länge sedan, blir det till oerhörd nytta för oss att undersöka denna sak och komma till insikt om varför planen egentligen gick om intet.

Det är intressant att veta att denna samfällda ansträngning att styra mänskligheten fick till resultat det första mänskliga konungarike som historien vet att berätta om. Vid denna tid levde ännu Noa. Avkomlingarna av hans söner hade vuxit mycket i antal och var de som utgjorde människosläktet på den tiden. Var det Noa som skulle bli konung i detta rike? Nej. Noa och hans son Sem i synnerhet var emot något sådant. Noa var den som i första hand kunde ha kommit i fråga till ställningen såsom konung. Men Noa tillbad Gud såsom konung. Vi kan med bestämdhet säga att Gud inte förordnade Noa till att vara konung över någon del av den mänskliga familjen. Noa underlät fördenskull att följa en sådan kurs, som för hans del skulle ha inneburit lystnad efter ära och makt och uppror mot Jehova Guds, Skaparens, suveränitet. Inte heller godkände han att någon av hans söner eller sonsöner skulle bli konung. Likväl var det inte Noas och Sems motstånd som medförde att den här planen gick om intet. — 1 Mos. 6:9, 10; 10:32.

Upprorsledaren

Den som var konung och anförare i denna samfällda strävan var en man vid namn Nimrod. Han var sonsonsson till Noa och son till Kus. Nimrods plan utgjorde ett trots mot Gud. Den var i själva verket ett uppror mot Guds universella suveränitet. Nimrod hade inte låtit sig nöja med att härska i ett begränsat konungarike i Babylon. Han utvidgade sitt uppror, i det att han hade planer på att bli världshärskare, och invaderade Sems område och utsträckte sitt välde från Babylon in i Assyrien. — 1 Mos. 10:8—11.

Några kännare menar att namnet Nimrod är härlett från det hebreiska verbet marád. Namnet skulle utgöra första personen pluralis av verbet marád i jussivt modus och skulle betyda: ”Vi vill göra uppror!” eller: ”Låt oss göra uppror!” Den Jerusalemiska targumen, en judisk uttolkande översättning av bibeln, säger om Nimrod: ”Han var mäktig i jakt och i ondska inför Herren, ty han var en som jagade människornas söner, och han sade till dem: ’Övergiv Herrens dom och håll eder till Nimrods dom!’” Såväl Jonatans targum som historieskrivaren Flavius Josephus instämmer i detta, och den sistnämnde säger: ”Han övertalade dem att inte ge Gud äran, ... utan att tro att det var deras eget mod som åstadkom deras lycka. Han förvandlade också så småningom styrelsen till tyranni. ... Nu var den stora hopen mycket redo att följa Nimrods beslut och att betrakta det som ett utslag av feghet att underkasta sig Gud; och de byggde ett torn.” — Antiquities of the Jews, bok 1, kapitel 4, paragraferna 2, 3, här återgivet efter en översättning till engelska av William Whiston, 1737 e. Kr., reviderad av dr Sam. Burder.

Babylon fientligt mot Gud från början

Om namnet Nimrod har den här ovan angivna innebörden, måste det ha givits åt honom sedan han slagit in på sin upproriska kurs och inte vid tiden för hans födelse. Hans huvudstad, Babylon, var sätet för ett rike i uppror mot Guds universella suveränitet. Under hela Babylons historia, även längre fram, när staden behärskades av en annan gren av den mänskliga familjen, var den oföränderligen i opposition mot Gud. Omkring 1.600 år senare sade Gud genom sin profet Jeremia om Babylon: ”Det är mot Jehova som hon har syndat. Ty det är mot Jehova som hon har handlat förmätet.” Och i det Jeremia riktade sig till Babylon, sade han: ”Det var mot Jehova som du hetsade upp dig.” Därpå tillade han: ”’Se, jag är emot dig, o Förmätenhet’, är den suveräne Herrens, härskarornas Jehovas, uttalande, ’ty din dag måste komma, den tid då jag måste ägna dig uppmärksamhet. Och Förmätenheten skall förvisso snäva och falla, och den skall icke hava någon som förmår den att resa sig.’” — Jer. 50:14, 29, 24, 31, 32, NW.

Babylon låg på slätten mellan de båda floderna Eufrat och Tigris, nordväst om Ur, som låg längst in i Persiska viken. ”Denna slätt är omkring 400 kilometer lång och 160 kilometer bred, där den är som bredast. Den kom att kallas Mesopotamien, vilket betyder ”landet mellan floderna”. Det var en slätt rik på jordbeck, som kunde användas som murbruk, och det fanns gott om lera där att göra tegel av. De människor som kom hit och slog sig ned på denna slätt kände mycket väl till det uppdrag som givits Noa och hans familj att föröka sig och uppfylla jorden. De visste att de skulle dra åt skilda håll och sprida sig över jorden i lydnad för Jehovas befallning och att de skulle kungöra hans namn för sina barn, så att ryktet om Jehova Gud och tillbedjan av honom skulle komma att bli kända över hela jorden. Det existerade ingen trångboddhet, inget behov av att erövra områden för att få livsrum, att annektera områden som redan innehades av någon annan. Det var inte heller rätta tiden för människorna att kura ihop sig i städer och utveckla ett materialistiskt, militaristiskt levnadssätt och visa likgiltighet för Guds uppdrag. — 1 Mos. 9:1.

Var dessa människor intresserade av att fullgöra Guds befallning? Nej. Under inflytande från Nimrod, som skulle bli deras konung, sade de: ”Kom, låt oss slå tegel och bränna det. ... Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn, vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.” I stället för att göra Gud ett namn, skulle de göra sig själva ett namn, i det att de menade att de skulle bli ärade genom att bli kända som denna stads invånare. De skulle göra människor ett namn och skulle ha hjältar, företrädesvis Nimrod, vars namn de skulle prisa och ära. — 1 Mos. 11:3, 4.

Gud verkställer sin dom

Vad var det verkliga syftet med uppförandet av detta torn? Det fanns absolut inte något behov av en tillflyktsort undan en vattenflod, ty Gud hade lovat Noa och hans söner: ”Vattnet skall ... icke mer bliva en flod, som fördärvar allt kött.” (1 Mos. 9:15) Dessutom hade de inte stort hopp om att där på Sinears lågslätt kunna bygga ett torn högt nog för att de skulle kunna komma undan en sådan flod som den som till ett djup av femton alnar övertäckte de högsta berg som då fanns. Nej, syftet med detta torn var ett helt annat. Det skulle vara ett torn för religiös tillbedjan, en ziggurat. Arkeologiska upptäckter har utvisat att det inte var meningen att det skulle vara ett runt torn med en spiraltrappa utan i stället ett kvadratiskt eller rektangulärt pyramidformigt torn med en serie av terrasser. På grund av sin stora höjd skulle tornet komma att dominera staden, och det skulle ge religionens sak en ytterst framträdande plats. Det skulle dra uppmärksamheten till stadens förnämste gud. Deras stad skulle bli en religiös stad.

Hur betraktade Gud, Skaparen, detta tilltag, och hur ställde han sig till det? Skriften säger vidare: ”Då steg HERREN [Jehova] ned för att se staden och tornet, som människobarnen byggde. Och HERREN sade: ’Se, de äro ett enda folk och hava alla enahanda tungomål, och detta är deras första tilltag; härefter skall intet bliva dem omöjligt, vad de än besluta att göra.’” Gud hade inte givit dem bemyndigande att bygga en stad, som skulle bli sätet för en jordisk härskare. Inte heller betraktade han denna samfällda strävan såsom en bagatell; han ansåg det visst inte betydelselöst att de byggde ett torn för falsk gudsdyrkan. Detta tilltag var uppror, en förrädisk handling gentemot hans universella suveränitet, ett avfall från tillbedjan av Noas Gud. Det var även olydnad mot den gudomliga föreskriften om att jorden skulle uppfyllas med tillbedjare av Jehova såsom Gud. Det var ett ont verk. — 1 Mos. 11:5, 6.

Hur långt skulle de få gå i sina organiserade bemödanden att främja detta onda verk? De skulle bara få börja. De skulle ärelystet komma att tänka på det ena efter det andra, som de kunde uppnå på orätt sätt, i orätt riktning, genom samfällda, organiserade ansträngningar. I Jehovas uttalande härom lägger vi märke till hur korrekt han talade i sin förmåga att förutse framtiden. Just nu, när de två stora nationsblocken i världen står öga mot öga med varandra, har rustningskapplöpningen dem emellan förts långt högre upp än tempeltornet där borta på Eufrats stränder, långt högre än det högsta vattenståndet nådde under floden i Noas dagar, ja, ända upp i den yttre rymdens högre höjder, i det att en termonukleär laddning bragts att explodera 400 kilometer över jordens yta, utan att man därvid bekymrat sig om vilken verkan detta skulle kunna få på hela mänsklighetens hälsa och välfärd. Vi förstår då att den ärelystna, organiserade start på en självisk väg, som gjordes i det ursprungliga Babylon inte var någon obetydlig sak. Då, när den skedde, var Jehova Gud, människans Skapare, väl medveten om detta.

Vilka principer följde de som byggde Babylon och dess torn? Upprorsmakarna hade för avsikt att grunda en falsk religion i förening med en statsstyrelse som förnekade Guds konungavärdighet. De ämnade också förhindra fullgörandet av Jehovas befallning att jorden skulle uppfyllas och att Jehovas namn skulle kungöras på hela jorden. Deras avsikt var att göra människor ett namn, varvid de följde de grundläggande orättfärdiga principerna ärelystnad, själviskhet och olydnad mot Skaparen. De hade bara räknat med sig själva och inte frågat efter Jehovas bemyndigande, ja, de hade rentav handlat emot hans befallning. Nu fick de emellertid med honom att göra. Han handlade snabbt, i det han sade: ”’Välan, låt oss stiga ditned och förbistra deras tungomål, så att den ene icke förstår den andres tungomål.’ Och så spridde HERREN dem därifrån ut över hela jorden, så att de måste upphöra att bygga på staden. Därav fick den namnet Babel, eftersom HERREN där förbistrade hela jordens tungomål.” — 1 Mos. 11:7—9.

Just det som människorna sökte förhindra genom sitt byggnadsföretag åvägabragte Jehova, nämligen att de blev kringspridda. Han lät något slag av förändring ske i deras mentala förmögenheter, så att minnet av deras förra, gemensamma ursprungliga språk utplånades. De började tala alldeles nya språk, en grupp ett språk och en annan grupp ett annat språk, och ingen var utrustad med förmågan att översätta ett språk till ett annat. Detta var inte något jämförligt med pingstens utgjutande av helig ande — tungomålstalandets gåva med välsignelser från Gud. Gud gav dem nya tungomål, men inte för att välsigna dem i deras felaktiga bemödanden. Men det medförde goda resultat för människosläktet, ty det gjorde om intet deras ogudaktiga uppsåt och tvingade dem att fullgöra Guds uppsåt. Då de nu inte längre förstod sina kamrater i byggnadsarbetet, fann de det brydsamt att försöka arbeta tillsammans. Så småningom upphörde de att bygga på staden. De skingrade sig, så att var och en slöt sig till sin egen språkgrupp. Deras enhet i uppror mot Gud bröt samman.

Babylon — ett ärelöst namn

Staden fick nu ett namn som har blivit ryktbart ända fram till vår tid. Det är inte det namn, varigenom de första stadsbyggarna önskade göra sig ett namn i egenskap av invånare i staden. Noas och hans trogne son Sems språk blev inte förbistrat. De talade fortfarande det språk som Adam ursprungligen talade och som senare kom att kallas hebreiska. Det namn de gav staden vittnar om den dom Gud verkställde över den. Namnet är härlett från verbet balál, som betyder ”att blanda, röra ihop, förvirra eller förbistra, bringa i oordning”. Namnet förkortades från Balbél till Babél, som betyder ”förvirring” eller ”förbistring”.

Flavius Josephus talar om hur detta uppror slogs ned. Han säger: ”Därefter blev de förskingrade vida omkring på grund av olikheten i deras språk och begav sig åstad i sällskap eller grupper åt alla håll; och varje grupp tog det land i besittning som Gud ledde dem till, så att hela kontinenten blev uppfylld av dem, både inlandet och kustländerna. ... Men Nimrod, Kus’ son, stannade kvar och härskade tyranniskt i Babylon, såsom vi redan har påpekat.”a Invånarna i Babylon gillade inte detta namns verkliga innebörd, och därför växte en lokal tradition fram som gjorde gällande att stadens namn var taget från de två orden Bab, som betyder ”port”, och El, som betyder ”Gud”, för att det skulle bli ett heligt namn. I forna tider brukade domstolsförhandlingar försiggå i den rymliga stadsporten. Fördenskull är ordet Bab, som betyder ”port”, den benämning som i Främre Orienten ges åt ett regeringssäte. Av sina invånare kallades alltså Babylon för Guds regeringssäte, varmed naturligtvis inte avsågs Jehovas säte.

Av detta exempel med Babels torn kan vi se hur bedrägligt det är att lita till mänskliga herravälden. De som förtröstar på mänskliga strävanden hänemot en enad värld lockas ut i snaran att betrakta människor såsom hjältar. De förs i själva verket in i uppror mot Gud, som påminner om det som ägde rum i Babel, och de vinner förvisso inte hans välsignelse. Detta sanna historiska exempel ger oss en norm till vägledning. Det hjälper oss att se att fred och frid, inte endast med vår nästa, utan framför allt med vår Skapare, som har en bestämd avsikt och ett fastställt syfte med vår jord, inte kan uppnås genom att vi följer människors planer för att åstadkomma ett världsherravälde utan genom Guds rike. Guds ord, bibeln, ger oss rikliga upplysningar, som anger vilken kurs vi nu bör välja för att stödja hans rike under Kristus.

Det samfällda upproret mot Guds suveränitet slogs ned, och Babylon lyckades inte bli ett världsvälde vid denna tid. Inte nog med att detta utgör ett historiskt exempel på fördärvliga bemödanden och ansträngningar, utan efterverkningarna gör sig märkbara än i denna dag på ett mycket ont sätt, vilket vi skall dryfta i nästa nummer av Vakttornet.

[Fotnot]

[Bild på sidan 432]

REKONSTRUKTION AV BABELS TORN