Fullkomlighet — vad betyder det i verkligheten?
BIBELN säger om Gud: ”Fullkomlig är hans verksamhet.” — 5 Mos. 32:4, NW.
Såsom Guds händers verk måste planeten jorden ha varit fullkomlig. Men varför uppmanade då Gud Adam och Eva att lägga jorden under sig? — 1 Mos. 1:28.
De första människorna, som också var Guds verk, var likaså fullkomliga. Hur kunde de då synda?
Hur skulle du besvara dessa frågor? Vad betyder i själva verket ”fullkomlighet”? Vet du vad bibeln lär i fråga om detta? Skulle du känna dig tilltalad av att leva i fullkomlighet här på jorden? Eller menar du att fullkomligheten skulle skaffa bort all den uppfordran som finns i livet och göra det mekaniskt regelbundet, rentav banalt?
Att finna den sanna innebörden
I själva verket har de allra flesta en mycket ofullkomlig insikt om vad ordet ”fullkomlig” betyder och hur det skall användas. På samma sätt förhåller det sig med en synonym, ordet ”perfekt”, som man föredrar att använda i vissa sammanhang. Man kan till exempel i en butik se skjortor med prislappen ”Kr. 49:50 per styck” med tillägget ”Kr. 99:50 om de är perfekta”. Är detta ett riktigt bruk av ordet ”perfekt”?
Somliga skulle svara nej. De kan säga: ”Det finns inte någonting sådant som en ’perfekt’ skjorta.” Varför det? Jo, de kan tänka sig att en ”perfekt” eller ”fullkomlig” skjorta skulle ha fantastiska egenskaper, kanske aldrig bli utsliten, utan hålla i evighet. Men om skjortan var tillverkad av tyg som aldrig slets ut, hur skulle då tyget över huvud taget ha kunnat skäras till? Och om tyget kunde skäras till, då kunde det också slitas ut. Och om det inte kunde skäras till, då måste det vara hårdare än något annat material som finns, till och med hårdare än diamant. Hur tror du att en sådan skjorta skulle kännas på axlarna?
Ja, prisuppgiftens användning av ordet ”perfekt” är riktig. Ordet perfekt kommer av ett latinskt ord som är bildat av förstavelsen per, som betyder ”genom”, och verbet facere, som betyder ”göra”. Ordet fullkomlig kommer av ett ord som betyder ”göra färdig”, ”fullborda”.
Någonting som är ”fullkomligt” eller ”perfekt” är alltså någonting som är ”färdiggjort eller avslutat, inte saknar några väsentliga delar, inte är bristfälligt”. Det är också någonting som ”fyller alla krav och når upp till normerna för det som är ypperligt”.
Frågan är då: Vem avgör vad som är väsentligt, och vem ställer upp kraven och normerna för det som är ypperligt? I fråga om en skjorta är det tillverkaren, som har vissa krav och normer. När dessa är uppfyllda, är skjortan ”perfekt” eller ”fullkomlig”. Om det är en sportskjorta och köparen vill ha en frackskjorta, då är skjortan naturligtvis ur hans synpunkt inte ”fullkomlig” för det han skall använda den till, det uppsåt han har i sinnet.
När någon invänder mot att man använder ordet ”perfekt” eller ”fullkomlig” när det gäller en skjorta eller någonting liknande, följer han i själva verket bara sitt personliga ”ideal”. Ett ”ideal” är en persons egen uppfattning eller föreställning om ypperlighet eller fullkomlighet, vad man menar om hur en sak bör vara. Men varje människa har sitt ideal, inte sant? Vad menar du är den ”fullkomliga” längden för en man, den ”perfekta” ansiktsformen för en kvinna eller den ”fullkomliga” smaken på en äppelkaka? Ditt svar skulle naturligtvis bara representera vad du själv föredrar, ditt ideal.
Vad har detta att göra med bibeln eller med ett liv i fullkomlighet på jorden? Väldigt mycket. Dessa punkter förefaller visserligen vara enkla, men genom att vi håller dem i minnet kan vi få hjälp att förstå många ting i Guds ord, ja, också de frågor som ställdes i början av denna artikel. Det förhåller sig på detta sätt därför att de hebreiska och grekiska ord, som bibelskribenterna använde för att beskriva begreppet fullkomlighet, har en innebörd som i hög grad motsvarar grundbetydelsen i ordet ”fullkomlig”. De förmedlar tanken på någonting som är ”fullständigt”, ”avslutat”, ”fullt utvecklat”, ”som har uppnått det fastställda syftet eller målet”. Låt oss då se hur allt detta hjälper oss att förstå bibeln och dess löfte om liv i fullkomlighet.
Den som slutligen avgör vad fullkomlighet är
Hela skapelsen har Gud att tacka för sin tillvaro. Det betyder att han är den slutlige domaren vad det gäller om en sak är fullkomlig eller inte. Om den motsvarar hans normer så att han är tillfredsställd och om den tjänar hans uppsåt på det sätt som han önskar, då är den fullkomlig. Därför kan vi med rätta säga att fullkomligheten hos någon del av Guds skapelse är någonting relativt, inte absolut. Det betyder att det hela står i samband med vad som är Guds uppsåt med det, och det är först när vi känner hans uppsåt som vi kan veta om någonting är fullkomligt i hans ögon eller inte.
Gud har till exempel berett planeten jorden för att människan skall bo på den. Han har fyllt den med växter, fåglar, fiskar och andra djur, och till sist har han satt människan på den. När Gud tog en överblick över sitt verk, tillkännagav han att det fullbordade verket var ”mycket gott”. (1 Mos. 1:31) Det motsvarade hans fullkomliga normer. Men lägg märke till att Gud ändå instruerade människoparet att lägga jorden under sig, och det betydde uppenbarligen att de skulle uppodla den och göra hela planeten, inte bara Eden, till en Guds trädgård. (1 Mos. 1:28; 2:8) Vi kan som jämförelse tänka på en byggmästare som förbinder sig att bygga ett vackert hus åt en familj men överlåta åt familjen att själv måla, inreda och möblera det. När byggmästaren överlämnar huset till familjen, är hans arbete fullbordat, avslutat, av utomordentlig beskaffenhet. Är huset ”ofullkomligt” därför att det återstår en del att göra? Nej, ty detta var ju den anordning man på förhand kom överens om.
När israeliterna var i öknen befallde Gud dem att bygga ett tabernakel eller tält för tillbedjan, och han gav dem en detaljerad beskrivning av hur de skulle göra det. Arbetet var av ypperlig kvalitet, och det var utfört ”såsom Jehová hade befallt”. (2 Mos. 36:1, 2; 39:32, 42, 43, Åk) Kan vi säga att det var fullkomligt? Utan tvekan, ty när det var fullbordat, godkände Gud det och ådagalade sin närvaro där. (2 Mos. 40:16, 33—38) Men på bestämd tid lät Gud detta flyttbara tält bli ersatt av ett stadigvarande tempel i Jerusalem, och senare tillät han rentav att detta tempel förstördes. Varför det? Därför att dessa byggnader bara skulle tjäna som förebilder eller profetiska modeller i liten skala av ett ”större och fullkomligare tabernakel”, Jehovas himmelska anordning, i vilken den uppväckte Kristus Jesus fungerar som överstepräst. (Hebr. 9:11—14, 23, 24) Det jordiska tabernaklet var fullkomligt, eftersom det motsvarade alla Guds krav och tjänade sitt bestämda syfte. Å andra sidan var fullkomligheten hos det som det representerade, nämligen Guds himmelska anordning, av ett långt högre slag, och det skulle förverkliga Guds ursprungliga uppsåt att fullständigt avlägsna synden. I denna betydelse var alltså det som det jordiska tabernaklet representerade ”större och fullkomligare”.
Vi kan alltså inte helt enkelt följa våra egna tankar i dessa angelägenheter, eftersom vi då skulle försöka göra en gud av oss själva och rentav sätta våra egna tankar över vår skapares tankar. Eftersom han är den som danar och frambringar allt, vet han vad han önskar, och han är i sin fulla rätt att avgöra hurudana normerna för förträfflighet och fullkomlighet skall vara, när det gäller hans verksamhet och det han skapar.
Fullkomlighet bland människor
När vi nu riktar uppmärksamheten mot det första människoparet, finner vi att Adam och Eva skapades fullkomliga — fysiskt och mentalt. Gud gav dem till och med en begynnelse som var fullkomlig i moraliskt avseende, eftersom han utrustade människan med ett samvete. Det var därför som aposteln med rätta kunde säga att Guds lag är skriven i människors hjärtan. (Rom. 2:15) Kunde dessa fullkomliga människor synda? Eller måste de, för att vara fullkomliga, vara ur stånd att synda, vara danade så att de bara kunde lyda, bara gå den rätta vägen och aldrig avvika från den kurs som var utstakad för dem? Om du till exempel skulle konstruera en bil, då skulle du göra den så att den alltid gick åt samma håll som du vred ratten, inte sant? Borde det då inte ha förhållit sig på samma sätt med de första människorna för att de skulle vara fullkomliga?
Nej. Varför inte det? Därför att de inte danades till att vara maskiner, till att fungera som maskiner. Gud, som danat dem, ville att de skulle göra bruk av moralisk handlingsfrihet, det vill säga vara i stånd att fatta personliga beslut i moraliskt avseende, välja mellan rätt och orätt, mellan lydnad och olydnad. Kom ihåg att Skaparen ställer upp normerna och kraven; det är hans vilja som råder. Om det första människoparet inte hade haft denna förmåga att välja, då skulle de i själva verket, mätta med Guds normer, ha varit ofullständiga, ofullkomliga. — Jämför 1 Moseboken 2:15—17; 3:2, 3; 5 Moseboken 30:19, 20; Josua 24:15.
Men antag att någon resonerar så här: ”Ja, men om de var fullkomliga, då borde de bara ha valt det som var rätt.” Detta är detsamma som att säga att de inte hade något val, ty om man kan ”välja” bara en sak, då har man i verkligheten inte något val alls. Att resonera på detta sätt är alltså helt enkelt att ställa upp en personlig idé i stället för Guds egna normer. Dessa normer krävde att det första människoparet skulle i stånd att välja antingen gott eller ont. Varför det? Därför att det var först då som kärleken kunde komma in i bilden. Om de lydde därför att de inte kunde göra någonting annat än lyda, då skulle deras tjänst vara automatisk. Men Gud gav dem förmågan att välja, så att de kunde tjäna på grund av att de hade kärlek i hjärtat. Eller också kunde de bli olydiga på grund av att deras hjärtan hade blivit själviska. Hur skulle något sådant kunna hända?
Detta skulle bero på vad de tillförde sina hjärtan, eftersom det var därifrån deras motiv utgick. Deras kroppar var fullkomliga men behövde ändå föda av rätt slag för att fungera väl, och på liknande sätt måste de också tillföra hjärtat rätta tankar och planer. Den fullkomlige Adam kunde inte äta jord, sten eller trä och ändå åtnjuta fullkomlig fysisk hälsa; om han hade försökt andas vatten i stället för luft, skulle han ha drunknat. Hans fullkomlighet var relativ, begränsad till den mänskliga livssfären. Om han på motsvarande sätt valde att låta sinnet och hjärtat livnära sig på onda tankar, så skulle det leda till att han hyste orätta begär och till sist medföra synd och död. Detta är exakt vad som hände, och genom sin olydnad trädde Adam, av eget val, in på den väg som ledde till ofullkomlighet. — Jak. 1:14, 15; jämför 1 Moseboken 1:29; Matteus 4:4.
Mänsklighetens återvändande till fullkomlighet på jorden
Till svar på bönen: ”Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden”, kommer Jehova Gud att skaffa bort från jorden allting som inte motsvarar hans normer eller överensstämmer med hans rättfärdiga uppsåt. Han har lovat att resultatet av detta är att varken tårar, död, sorg, klagan eller plåga skall vara mer. (Matt. 6:10; Upp. 21:3—5) Under de tusen år då hans Sons himmelska rike styr över jordens invånare kommer lydiga människor att föras fram till kroppslig och mental fullkomlighet, så att de blir motsvarigheter till de första människorna innan de syndade. — 1 Kor. 15:25, 26; Upp. 20:4—6.
Skulle detta helt och hållet ta bort den uppfordran som finns i livet och göra livet mekaniskt regelbundet och banalt? Nej, tvärtom. Orsaken till att somliga har denna uppfattning är att de föreställer sig att en fullkomlig människa skulle vara i stånd att göra precis vad som helst som hon önskade praktiskt taget utan ansträngning. Låt oss tänka oss att du önskade spela violin. Då skulle du helt enkelt kunna ta en violin i handen och, fastän du aldrig hade hanterat en sådan förut, spela ett stycke, till exempel Sarasates Zigeunerweisen (Zigenarmelodier), utan att göra ett enda fel! På det sättet tycks somliga tänka sig saken. Men detta är ett ideal som bara finns i fantasin. Bibeln förmedlar inte någon sådan uppfattning.
Jesus Kristus föddes som en fullkomlig människa. Ändå måste han som alla barn lära sig äta fast föda, gå och tala. Om han, vilket förefaller sannolikt, arbetade i timmermansyrket tillsammans med sin fosterfar Josef, måste han helt visst lära sig skicklighet i att hantera en timmermans verktyg. Det var inte någonting som kom automatiskt på grund av att han var fullkomlig. Så förhöll det sig inte heller i fråga om annan kunskap, nej, inte ens i fråga om kunskapen om hans Faders ord och uppsåt. Lukas 2:52 (NW) säger om Jesus från och med tolv års ålder: ”Och Jesus fortfor att gå framåt i vishet och i fysisk växt och i ynnest hos Gud och människor.” — Luk. 2:42—52.
Fullkomligheten kommer således inte att skaffa bort uppfordran ur livet. Varje uppgift kommer att ha sina särskilda problem som måste lösas. Det kommer fortfarande att krävas ansträngning, tankearbete och planering. Men fullkomligheten kommer med säkerhet att skaffa bort missräkningen, besvikelsen och meningslösheten, som livet i en ofullkomlig och av synd plågad värld nu medför för oss. Ja, vi lägger ju märke till hur också våra bästa ansträngningar alltför ofta motverkas av hinder eller av att vårt liv är så kort eller att de misslyckas på grund av svagheten i vår syndiga natur.
Själva utsikten till evigt liv kommer att vara en uppfordran för dem som lever i Guds nya ordning att lära sig mer och mer, att lära känna den underbara jord på vilken de lever och den oerhörda variation av skapade ting som Gud har gjort. Det kommer att vara en uppfordran för var och en i fråga om produktivitet, initiativ, rådighet och företagsamhet, sinnrikhet och originalitet. Vad var och en frambringar i fråga om hus, trädgårdar, kläder, hantverksalster och konstnärliga produkter kommer att visa vad han personligen föredrar och syftar till, fastän allt är i överensstämmelse med Guds vilja. Detta kommer att säkerställa en aldrig upphörande variation över hela jorden, så att det aldrig blir likriktning och monotoni.
Inse därför att vi nu bör lära oss allt vi kan från källan till den kunskap som är av värde. Erkänn att ”Guds väg är fullkomlig; Jehovás ord är rent”. Förtrösta på hans ord, låt det vara verksamt i ditt liv nu och lita på hans löften för framtiden i det du gör honom till din tillflykt och styrkekälla. Då kan du säga med psalmisten: ”Gud, han som omgjordar mig med kraft och gör min väg fullkomlig.” — Ps. 18:31—33, Åk.