Guds väg är kärlek

”Gud är kärlek.” — 1 Joh. 4:16, 1878.

När ni läser denna artikel kommer det att glädja er att finna, att de mångfaldiga utsagorna i Guds ord — som här är återgivna också efter katolska översättningar — tillkännager Guds underbara verk för oss, verk som bevisar att ”Guds väg är kärlek”. Ni kommer att få se, vilka välsignelser som genom Guds föranstaltning finns i beredskap för trogna människor. Tag fram bibeln, om ni har den, och slå upp i den när ni läser artikeln. Den är ett föredrag som Sällskapet Vakttornets president höll vid ett annonserat offentligt möte och som samtidigt utsändes i radio över en välkänd station i New York.

 1. a) Vem var Guds utlovade? b) Vilken fråga framställer människor i våra dagar, därför att det är så länge sedan han frambragtes?

GUD DEN Högste, som har skapat människosläktet, har givit oss sitt skrivna ord, den Heliga skrift, och däri uttalat många löften. Dessa profetior förutsade att i sinom tid skulle det frambringas en som skulle vara helig och som skulle välsigna alla jordens släkter. Denne utlovade var Jesus Kristus. I vår tid undrar mänskligheten, som blivit född och avlad i synd, varför det råder så många svårigheter, så mycken plåga, sjukdom och sorg bland människorna, varför så mycken själviskhet och så mycket missnöje här i världen, så länge efter det att denne utlovade, Jesus Kristus, verkligen blivit frambragt. Människosläktet vill ha och söker välsignelser. Därför frågar man: ”Om Jesus Kristus är Guds utlovade säd och han skall skänka välsignelser som kommer att beröra människor av alla nationer, varför görs det då ingenting nu för att åstadkomma detta?” Vill du fortsätta att läsa och av den Heliga skrift lära förstå varför?

2, 3. a) Var och hur föddes denne utlovade? b) Hur visste jungfrun Maria, att han skulle födas av henne?

2. För mer än nitton hundra år sedan föddes Jesus Kristus i Betlehem. Han föddes av en kvinna som var högt gynnad av Gud, jungfrun Maria. Något av det underbaraste som någonsin har inträffat på jorden var detta mirakel, att ett gossebarn föddes av en jungfru. Det var Gud, den Allsmäktige, i himmelen som genom sin heliga ande överförde sin himmelske Sons liv till jungfruns moderliv och när tiden var inne frambragte den utlovade säden. Guds profet Jesaja hade förutsagt detta: ”Så skall då Herren själv giva eder ett tecken: Se, den unga kvinnan [jungfrun, 1878] skall varda havande och föda en son, och hon skall giva honom namnet Immanuel.” (Jes. 7:14) Jesu moder var av konung Davids släktlinje och kunde alltså frambringa hans konungslige arvinge. Hon var den jungfru som blivit utvald till att frambringa löftets säd. Hon visste detta, ty Herrens ängel, Gabriel, kom och talade till henne, såsom berättelsen i den heliga bibeln säger:

3. ”Då sade ängeln till henne: ’Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud. Se, du skall bliva havande och föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus. Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron. Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.’ Då sade Maria till ängeln: ’Huru skall detta ske? Jag vet ju icke av någon man.’ Ängeln svarade och sade till henne: ’Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig; därför skall ock det heliga, som varder fött, kallas Guds Son.’ ” — Luk. 1:30—35.

 4. För vilka två syften blev Jesus född på detta sätt?

4. I uppfyllelse av Guds löfte utfördes detta förunderliga mirakel, att en jungfru frambragte Guds Son, och Guds ytterligare löfte skall också gå i uppfyllelse: ”På hans rike skall ingen ände vara.” Varför blev då Guds Son född på detta sätt? I främsta rummet för att han skulle kungöra Guds, den Högstes, sin himmelske Faders, namn, ord och rike. Under utövandet av sin tjänst talade Jesus själv om just detta för oss: ”Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Faderns sköte, han har kungjort, vad Gud är [har själv bragt oss ett klart budskap, Knox].” (Joh. 1:18) Ja, denne Son, som hade bott hos sin Fader i sin föremänskliga tillvaro, blev överflyttad från himmelen till jorden och gjord ”ringare än änglarna” för att han skulle ge oss ett klart budskap från sin Fader. Han kände sin Fader, och vi lär känna Fadern, därför att Sonen var hos Fadern. Ty Sonen sade i bön till Fadern: ”Jag har upphöjt din härlighet på jorden genom att fullborda den uppgift som du gav mig att utföra; nu, Fader, upphöj du mig till din egen sida, i den härlighet som jag hade hos dig, innan världen började. Jag har gjort ditt namn känt för de människor som du har anförtrott åt mig, utvalda ur världen.” (Joh. 17:4—6, Knox) Således var Jesu förnämsta uppsåt och uppgift här på jorden att kungöra sin Faders namn, ord och rike. Andrahandssyftet med hans närvaro här var att han skulle åvägabringa lösenoffret för människosläktet.

 5. Vilken stor egenskap har Gud således lagt i dagen gentemot människosläktet?

5. Dessa båda syften, som Jesus utförde, är stora välsignelser som berör oss alla. Denna Guds gåva — detta att han sände sin Son i världen för dessa syften — visar den stora kärlek, som Gud har till oss, och bevisar att Guds väg är kärlek. Upprepade gånger har han lagt sin kärlek till människosläktet i dagen, och han gör beständigt anordningar för att välsigna dem, om också människan i vår tid tänker, att Gud är senfärdig i att göra det. Men är vi tillräckligt tålmodiga för att ytterligare ta reda på vad Gud har gjort, nu gör och ännu kommer att göra för oss? Låt oss då läsa vidare.

 6. Vad är då Guds väg, och hur visar vi att vi känner Gud?

6. Aposteln Johannes hade vandrat med Jesus Kristus och kunde därför tala om för oss, att ”Gud är kärlek”, vilket betyder att Hans väg är kärlek, när han leder människosläktet och handlar med det. ”Hur kan den människa som ingen kärlek har hava någon kunskap om Gud, då ju Gud är kärlek? Det som har uppenbarat Guds kärlek, i vad oss angår, är att han har sänt sin enfödde Son i världen, för att vi skulle få liv genom honom. Denna kärlek är till finnandes, icke i att vi visa någon kärlek till Gud, utan i att han har först visat kärlek till oss, då han sände ut sin Son till att bliva en försoning för våra synder. Mina älskade, om Gud har visat sådan kärlek till oss, måste också vi älska varandra. Ingen människa har någonsin sett Gud; men om vi älska varandra, då hava vi Gud boende i oss, och Guds kärlek har nått sin fulla växt i vårt liv.” — 1 Joh. 4:8—13, Knox.

 7. Vilka frågor uppstår hos oss med anledning av vad människor påstår om Gud i motsats till vad hans ord lär?

7. Då vi tänker på vad Gud har gjort, i uppfyllelse av sina egna profetior i Skriften, genom att sända sin enfödde Son i världen till att hjälpa människan att förstå och bli bekant med sin Skapare, måste vi förvisso säga, att Gud är kärlek. Av det som Jesus lärde oss och av det som den inspirerade Heliga skrift lär oss kan vi inse att Gud är KÄRLEK. Men vilken skillnad finner vi inte, när vi betraktar det som människor i denna tid påstår om Gud! Med tanke på dessa människors påståenden, och då vi ser att Gud har gjort så mycket med vårt eviga välsignande för ögonen, måste vi fråga: Om Gud är kärlek, hur skulle det då kunna finnas en plats av evig pina, kallad helvetet, dit milliarder människor, som blivit skapade till Guds avbild, säges komma sedan kroppen dött? Där brinner, säges det, eld och svavel i evighet, och fördömda själar säges vara tvungna att stanna kvar där utan någon befrielse — i medveten pina. Hur skulle det ens kunna finnas någon sådan plats som ”skärselden”, där själar säges utstå olidliga kval, medan de väntar på att bli befriade och förda till himmelen? Varför skulle det vara Guds vilja att det oändligt stora flertalet av människorna skulle leva och lida i sådan fattigdom och nöd, att många säger att människan har sitt helvete redan nu på jorden? Hur kan dessa mänskliga idéer och läror harmoniera med att Gud är kärlek? När de gudfruktiga människorna i Berea fick vissa ting kungjorda för sig, och det var ändå aposteln Paulus som kungjorde dem, ”rannsakade [de] var dag skrifterna för att se, om det förhölle sig, såsom nu sades”. (Apg. 17:11) Vi kan vara lika ädla som dessa bereaner var genom att göra detsamma.

8, 9. a) Vilka frågor framställer vi om människans framtid på grund av hennes nuvarande elände? b) Hur skulle Gud kunna ha större kärlek till ett träd än till människan?

8. I sitt nuvarande tillstånd är människosläktets medlemmar eländiga och olyckliga. Vilken människa är inte bedrövad? Hon lever några år och går sedan ned i döden. Om hon inte har varit god, måste hon, enligt vissa läror i denna världen, därpå komma till evig pina i helvetesflammorna. Den tålmodige Job, en man som älskade och tjänade Gud, sade följande: ”Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro.” (Job 14:1) Visar det sig inte, att människan har tillräckligt med nöd och bekymmer på jorden utan att behöva komma till en plats av evig pina, sedan hon dött, för att pröva på mera och värre elände? Vi lyssnar därför med intresse till vad Job vidare har att säga: ”För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå. Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen, så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar likt ett nyplantat träd. Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?” (Job 14:7—10) Ett träd är vackert, det är Guds skapelse, men det är inte begåvat med förnuft.

9. Människan är begåvad med förnuft, är skapad till Guds avbild, och skall vi då tro att Gud älskar ett träd mer än människan, att ett träd som har blivit nedhugget kan skjuta skott och växa igen, men människan — nej; även om hon har levat i sitt elände här, plågar Gud henne ännu mera efter döden? Ingen av oss tycker om döden. Vi skulle gärna vilja skjuta skott igen, som ett grönt träd gör, och vi skulle gärna vilja leva i behagliga omgivningar, om vi bara visste hur det skulle gå till. Men var är människan efter döden? frågade Job. Trodde Job, att hon var i ett brinnande helvete, en glödande skärseld eller ens i limbus?a

10. Vad bad Job om beträffande helvetet, och varför gjorde han det?

10. Vad visste Job om detta ämne, ”helvetet”? Vid den tiden var Job betäckt med bölder på grund av en sjukdom som åsamkats honom av Satan, djävulen. Han var verkligen en man som levde i elände på jorden. Med tanke på de vitt utbredda lärorna om ”helvetet” kan man då tycka att det var underligt, att Job sade till Gud: ”Vem vill förunna mig detta, att du skall beskydda mig i helvetet och gömma mig, till dess din vrede har gått förbi, och bestämma en tid för mig, då du skall komma ihåg mig?” (Job 14:13, Dy. Också en äldre sv. övers, har här ordet ”helvete”, medan 1917 har ”dödsriket”.) Här beder Job i sin olycka till Gud i himmelen om att Han skall gömma honom i helvetet. Kan man föreställa sig att Job skulle vilja komma till helvetet, om detta är en plats av förskräcklig pina i medvetet tillstånd? Säkert hade han det redan tillräckligt svårt och önskade inte komma ur askan i elden. Nej, det gjorde han inte. Men för att undgå denna skenbara motsägelse har några inbillat sig att det måste finnas en del av helvetet, där lycksalighet råder, och en annan del som är ett pinorum. Det var emellertid tvärtom så, att Job bad som han gjorde därför att han kände till Guds föranstaltningar och visste vad ordet ”helvete” i den Heliga skrift betecknar. Han visste, att någon gång i framtiden skulle Gud komma ihåg alla dem som hade kommit till detta Skriftens ”helvete” och skulle ge dem ett tillfälle i en ny värld, ”där rättfärdighet bor”. (2 Petr. 3:13) Vad är då detta ”helvete”?

11. Vilka lägges likt får i helvetet, och vilket hopp finns det för dem?

11. En av dem som skrivit Psaltaren hade detta att säga om det: ”Hören detta, alla folk, lyssnen härtill, I alla som leven i världen, både låga och höga, rika såväl som fattiga. De läggas i helvetet likt får, döden skall hava dem till föda. Och de rättfärdiga skola råda över dem på morgonen, och deras hjälp skall förmultna i helvetet från deras härlighet.” (Ps. 49:2, 3, 15; v. 15 enl. Dy) Får är inte i helvetet, men milliontals får slaktas. I sådant stort antal dör också människor och kommer till Skriftens ”helvete”. Där har döden dem till föda, säger psalmisten, och deras hjälp förmultnar, men han tillägger: ”Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets [helvetets, Dy] våld, ty han skall upptaga mig.” — Ps. 49:16.

12. a) Varför har människorna måst se döden? b) Varför kan detta, att de kommer till helvetet, inte innebära att de får sina själar pinade?

12. En annan psalmist säger: ”Vilken är den man, som får leva och undgår att se döden? Vem räddar sin själ från dödsrikets [helvetets, Dy och äldre sv. övers.] våld?” (Ps. 89:49) Det finns intet mänskligt medel, varken något som man själv förfogar över eller något som någon annan människa kan åstadkomma, som kan hjälpa någon som nu lever på jorden att komma undan det som Skriften menar med ”helvetet”. Orsaken till att människan har måst se döden är den att hon blivit född som syndare till följd av våra första föräldrars, Adams och Evas, synd i ”lustgården”. ”Den lön, som synden giver, är döden, men den gåva, som Gud av nåd giver, är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom. 6:23) Då nu alla har varit tvungna att komma till Skriftens ”helvete”, har det då varit för att deras själar skulle bli torterade på något sätt? Hur skulle något sådant kunna hända syndiga själar, då ju Gud säger, som vi läser i Hesekiel 18:4: ”Se, alla själar höra mig till, faderns själ såväl som sonens. Mig höra de till. Den själ, som syndar, hon skall dö.” (1878 m. fl. övers.) Enligt den Heliga skrift försvinner alltså människan ur tillvaron, när hon kommer till ”helvetet”, ty hennes själ dör, och detta gör det omöjligt för hennes själ att bli pinad, vare sig under någon tid eller i evighet.

13. a) Om helvtetet betyder pina, vad måste vi då göra gällande i fråga om Jesus? b) Hur finner vi vid en jämförelse med Knox översättning, vad helvetet är för något?

13. Om någon vill göra gällande, att helvetet är en plats där man i medvetet tillstånd pinas i eld, så måste han också påstå att Kristus Jesus, Guds Son, han som föddes av jungfrun Maria för att träda i det syndiga människosläktets ställe, också kom till en plats där själen pinas. Aposteln Petrus talade om Jesu uppståndelse och sade: ”Ty David säger om honom: ...Ty du skall icke lämna min själ i helvetet, icke heller tillåta din Helige att se förgängelse. ... Han talade om Kristi uppståndelse. Ty varken blev han lämnad i helvetet eller fick hans kött se förgängelse.” (Apg. 2:25—31, Dy m. fl. övers.) Det helvete i skriftenlig mening, som Jesus var i under delar av tre dagar, är mänsklighetens gemensamma grav, och det var ur denna grav som hans himmelske Fader uppreste honom på den tredje dagen. Vi finner detta bestyrkt av att många andra översättningar, bland dem den av Monsignor Knox, vid återgivandet av Apostlagärningarna 2:27, 31 inte använder ordet ”helvete”, som Douayöversättningen och en äldre svensk översättning gör. Knox’ översättning lyder så här: ”Du skall icke lämna min själ på dödens rum eller tillåta din trogne tjänare att se förgängelse. Det var om Kristus han sade, då han förutsåg hans uppståndelse, att han icke blev lämnad på dödens rum och att hans kropp icke såg förgängelse.”

14. Hur visar både katolska och andra auktoriteter, att ”helvetet” är den gemensamma graven?

14. Den Heliga skrift säger att de döda sover, inte att de lider pina i medvetet tillstånd. De döda skulle inte kunna hamna i någon pina genom att komma till Skriftens ”helvete”, det ser vi när vi undersöker vilka ord i grundtexten, scheól i de gamla skrifterna och hádes i de nya, som översatts med ”helvete”. Av de 65 gånger som det hebreiska ordet scheól förekommer, återger den katolska Douay-översättningen det 63 gånger med ”helvetet”, en gång med ”gropen” och en gång med ”döden”. (Job 17:16; Hosea 13:14; Dy) Men i Job 14:13, som citerats här (§ 10), återger den likaledes katolska Knox’ översättning scheól med ”graven” i stället för ”helvetet”, och den återger det med ”graven” i stället för ”helvetet” också på andra ställen. (1 Mos. 37:35; 42:38; Knox) Således erkänner även katolska lärda att Skriftens ”helvete” är människosläktets gemensamma grav.

15. Kan någon känna något i helvetet? Vad visar Skriften?

15. Alltså frågar vi: När någon dör och kommer till helvetet, kan han känna något där? Har han någon känsel- eller uppfattningsförmåga, som möjliggör pina? Guds ord, inte människors, svarar: ”Och väl veta de som leva, att de måste dö, men de döda veta alls intet, och de hava ingen vinning mer att vänta, utan deras åminnelse är förgäten. Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta; ty i dödsriket [helvetet, Dy], dit du går, kan man icke verka eller tänka, där finnes ingen insikt eller vishet.” (Pred. 9:5, 10) I detta skriftställe översätter Monsignor Knox scheól med ”graven” i stället för ”helvetet”. (Också en äldre sv. övers, har här ”graven”. — Övers, anm.) Om en individ vore vid liv i skärselden eller i helvetet, så måste han ju ha något förnuft, någon kunskap, någon förmåga att varsebliva och fatta, för att kunna känna den tortyr, den pina, som somliga religiösa lärare säger oss att en människa lider där efter döden. Tvärtom säges det oss bestämt i Psalm 146:4: ”Hans ande måste sin väg, han vänder tillbaka till den jord, varav han är kommen; då varda hans anslag om intet [på den dagen skola alla deras tankar förgås, Dy].” Och i Psalm 6:6: ”Ty i döden tänker man icke på dig; vem tackar dig i dödsriket [helvetet, Dy]?” Enligt den Heliga skrift slutar en människa, när hon dör, upp med att tänka och känna; hon går till ”helvetet”, Skriftens helvete, som är den gemensamma graven, och där ligger hon och sover till uppståndelsen. Hon har inte någon medveten vila där.

16. Vad visar det som Lasarus fick erfara, han som Jesus uppväckte från de döda, beträffande dem som är i helvetet?

16. Jesu vän Lasarus var död i graven i fyra dagar. Då Jesus talade med sina lärjungar om Lasarus’ död, sade han att denne sov. Hans lärjungar trodde att Jesus menade, att Lasarus ännu inte var död, utan endast låg och vilade. Johannes 11:11—15 (enligt Åkeson, som här nära överensstämmer med Knox) : ”Därefter sade han till dem: ’Lasarus, vår vän, har lagt sig att vila, men jag går för att väcka upp honom.’ Då sade lärjungarna till honom: ’Herre, om han har lagt sig att vila, så skall han bliva frälst.’ Men Jesus talade om hans död, och de menade, att han talade om sömnens vila. Då sade alltså Jesus öppet till dem: ’Lasarus är död. Och för eder skull, på det att I skolen tro, glädes jag, att jag icke var där; men låtom oss gå till honom.’ ” Jesus hade här ett underbart tillfälle att visa vad uppståndelsen skulle komma att bli i den nya världen, genom att föra fram Lasarus, som verkligen var död och i graven. När Jesus kom, sade Lasarus’ syster Marta till honom: ”Hade du varit här, så vore min broder icke död.” Senare uppreste Jesus Lasarus ur graven, men det finns ingenting i den Heliga skrift som visar, att Lasarus sade någonting om att han i fyra dagar varit i ett brinnande pinohelvete eller i skärselden eller i limbus eller att han varit i himmelen hos de heliga änglarna. Om Lasarus hade varit på någon annan plats än i graven och om hans själ livslevande skulle ha begivit sig ut någonstans i världsrymden, skulle han helt säkert ha vetat det, när han kom tillbaka till sin hemstad, Betania. Han skulle ha talat om det för aposteln Johannes, och sedan skulle aposteln Johannes ha meddelat det i sitt heliga evangelium. Men det gjorde han inte. Lasarus erfor alltså precis vad Predikaren 9:10 sade, att det inte finns någon vishet, insikt, uppfattning, verksamhet i helvetet eller graven, dit människan kommer vid sin död.

17. Varför kunde Gud aldrig ens ha tänkt sig något sådant som evig pina för själar efter döden?

17. Gud skulle aldrig ha tagit något sådant som skärselden eller evig pina i helvetet under övervägande. Detta skulle ha varit mest fjärran från hans sinne av allt. Bevis för att Gud aldrig ens tänkte på något sådant finner vi i hans heliga bibel, där han uttalar sig fördömande om sådana ting och säger: ”Tofethöjderna i Hinnoms sons dal hava de byggt upp för att där uppbränna sina söner och döttrar i eld, fastän jag aldrig har bjudit eller ens tänkt mig något sådant.” Gud hade aldrig något sådant i tankarna för sina skapelser, och likväl tog hans avfälliga folk sina söner och döttrar och brände upp dem i elden åt avgudar och falska gudars beläten. Härtill sade Gud: ”Här måste nejdens gudar hava sina helgedomshöjder, och barn måste brännas såsom offer till deras ära, en rit som jag icke har föreskrivit eller påbjudit eller tänkt mig.” (Jer. 7:31; 19:5, Knox) Nej, en kärleksrik Gud skulle aldrig kunna tänka sig att plåga skapelser, som danats till hans avbild, att kasta levande människor i eld till ett offer. Ändå mycket mindre skulle hans kärlek kunna tillåta honom att tänka sig en lära om evig pina i eld eller skärseldspina för människosjälar efter döden.

18. Vad anger eld i den Heliga skrift, såsom t. ex. i 2 Tessalonikerna 1:7—9?

18. När eld omtalas i den Heliga skrift, anger detta fullständig tillintetgörelse, inte evig pina, såsom t. ex. i denna text i 2 Tessalonikerna 1:7—9 (Dy) : ”Och till eder, som ären plågade, vila tillsammans med oss, när Herren Jesus skall bliva uppenbarad från himmelen med sin makts änglar, i en eldslåga, i det han låter hämnden drabba dem som icke känna Gud och som icke lyda vår Herre Jesu Kristi evangelium. Vilka skola lida evigt straff i tillintetgörelse, från Herrens ansikte och från hans makts härlighet.” Här betyder ”tillintetgörelse” inte att de blir förstörda eller skadade. När Gud tillintetgör eller bränner något i eld, utplånar han det fullständigt ur tillvaron.

19. Vilka är det som Gud hatar, och mot vilka visar han barmhärtighet?

19. Naturligtvis kommer Gud inte att välsigna dem som hatar honom. Psalm 145:20 säger: ”Herren bevarar alla dem som älska honom, men alla ogudaktiga skall han förgöra.” Han låter inte sin kärlek komma till uttryck gentemot dem som hatar honom, men mot dem som älskar Gud utövar han verkligen barmhärtighet: ”Jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barnen i tredje och fjärde led, på dem som mig hata, men gör barmhärtighet till tusende ledet mot dem som mig älska och hålla mina bud.” (2 Mos. 20:5, 6, 1878) Lägg märke till att Gud visar sin vrede endast mot dem som hatar honom. Han visar inte hat mot människor bara därför att de är födda av vissa fäder i ett syndfullt tillstånd. Varje fullvuxen människa har moralisk handlingsfrihet. Hon kan själv bestämma, vem hon vill tjäna. Dem som hatar Gud och förkastar honom kommer han inte att älska. Sin barmhärtighet visar han mot tusenden av dem som älska honom. Det lönar sig att vara gudfruktig och visa kärlek till Gud. Det bevarar oss från den eldsglödande tillintetgörelse som Gud skall sända över de onda.

Uttryck för kärlek

20. Hur är det ett uttryck för Guds kärlek, att vi är vid liv?

20. Allt som Gud har gjort och kommer att göra i framtiden är dikterat av kärlek. Det skulle inte kunna vara på annat sätt, eftersom ”Gud är kärlek”. Själva vår tillvaro är ett uttryck för hans kärlek. Han har skapat oss, givit oss livet. ”Ty hos dig är livets källa.” (Ps. 36:10) Han är den självexisterande. Det tjänar ingenting till att försöka föreställa sig, när han började finnas till, ty det har han aldrig gjort: han är till utan början och likaså utan slut. Innan han började skapa var han allena. Men det skänkte honom stor glädje och lycka att frambringa skapade verk av alla slag, så att vi i dag ser omkring oss alla de under som han har skapat. Allt som han frambringar länder honom till lovprisning och ära, när det visar lydnad för hans regler, och det är så det skall vara. Han har frambragt ett släkte av förnuftsbegåvade jordiska skapelser, människor. Det är naturligt för dem att vilja leva, ty Gud har givit dem livet och önskan att behålla det. Att bara leva är inte i sig självt någonting fullständigt, men att leva i lycka, leva med möjlighet att prisa sin Skapare, det skänker verkligen fullständig glädje åt människan.

21. Hur bevisar hela naturen att Skaparen är en kärlekens Gud?

21. När vi ser oss omkring, finner vi att hela naturen bevisar, att Skaparen är en kärlekens Gud. Han har gjort allting för människans glädje och behag. Se på hans givmildhet i naturen. Till människosläktets gagn har han sörjt för allt slags föda: frukt, grönsaker, nötter, brödsäd, bär — förutom vatten till att vederkvicka oss. Vad beträffar saker som vi behöver för vårt livs uppehälle ger han mänskligheten en överflödande rikedom. Man behöver bara resa i olika delar av jorden för att se vilka olika sorters föda som användes av de olika folken, alltsammans näringsrikt, alltsammans gott att äta. Våra behov i fråga om kläder och husrum tänker Gud också på. Han har skapat djur, som frambringar ull, och på fälten bomullsbuskar och fiberalstrande växter, vilkas produkter kan förvandlas till tyg, och träd, som skänker virke, och grenar och lövverk till tak över huvudet. Också djurhudar kan tjäna till beklädnad, och alltså kan vi få de nödvändiga kläderna att sätta på oss och skydda våra kroppar med, alltsammans i sådan riklig mängd. Allt människorna behöver göra är att utnyttja sina anlag och ta dessa ting i tillbörligt bruk.

22, 23. a) Vilka sinnen har Gud givit oss, och för vilket ändamål? b) Hur kan människan ge uttryck åt liv, och var skulle hon tycka om att leva alltid?

22. Tänk på denna kropp, som Gud har givit oss, och ge akt på vad människan kan göra med den. Hon kan se, betrakta sina medmänniskor, beskåda allt det underbara som Gud har skapat, både det levande och det livlösa. Hon kan känna och avgöra om saker och ting är varma eller kalla, sluta sig till deras form och skapnad genom att röra vid dem med fingrarna, även om hon inte kan se dem. Gud har givit oss ett förunderligt smaksinne. Vad det än är för saker vi äter, kan vi känna skillnad på dem, även om det bara skulle vara en helt obetydlig olikhet i smaken mellan den ena och den andra sortens mat. Han har tillstått oss att höra, att uppfatta musiken i fåglarnas sång, i vågornas brus, i de ljud som vindarnas växlande rörelser åstadkommer. Tack vare den hörselns gåva han givit oss kan vi lyssna till älskade röster, våra bröders och systrars, våra fäders och mödrars och våra vänners. Vi kan komma underfund med vad de betyder och vad man önskar meddela oss. Gud har också givit oss luktsinnet. Med dess hjälp kan vi njuta av doften från den oändliga mångfald av blommor han danat, de naturliga vällukter som fyller luften, den lockande aromen hos de njutbara födoämnen vi äter.

23. Alla dessa sinnen har Gud givit oss som en dyrbar gåva, vars uppgift är att för oss förhöja njutningen i att leva, inte för att komma oss att erfara plåga vare sig nu eller framdeles. Det visar att han har älskat sina skapelser alltifrån början. Hur kan inte hans skapade varelser ge uttryck åt liv på jorden. Människan kan gå, springa, klättra, simma, ja, flyga, visserligen inte med naturliga vingar som fåglarna, utan genom att begagna maskiner, som människan tack vare sina av Gud förlänade intellektuella gåvor kan få att höja sig i luften, i det att hon tillämpar Guds lagar för naturen. Allt detta har Gud givit oss. Vi är inte självutvecklade, vi har inte frambragts genom evolution. Vi har inte kommit hit av en slump. Vi har blivit danade, skapade genom Guds kraft, och alla dessa ting som vi äger är Hans gåvor, välsignelser från en kärleksfull Gud. Trots det att människan nu är ofullkomlig, bereder hennes fem sinnen henne stor glädje, och hon njuter av sitt hem, jorden. Om förhållandena vore fullkomliga och fridfulla, så skulle människan vara nöjd med att leva i evighet på jorden. Eller hur, skulle du inte det?

24. Vad kan hjärnan göra, och vad visas därigenom att Gud har givit oss den?

24. Du skulle i verkligheten inte veta om att du var vid liv, om det inte vore för den hjärna som Gud har placerat i ditt huvud. Vilket organ är den inte! Hur inregistrerar den inte allt möjligt! Vilka intryck får den inte mottaga under vår nuvarande korta livstid! Hur mycket kan vi inte med dess bistånd återkalla i minnet! Vilken inbillningskraft äger den inte, som hjälper oss att tänka ut planer och bilda oss föreställningar! Hur kan den inte resonera! Det finns en vilja i denna hjärna, som driver oss till handling, kommer oss att följa en viss kurs. Denna vår hjärna har ett samvete, som kan övas i rättfärdighet. Det tycks inte finnas någon gräns för den utsträckning vari vår hjärna kan brukas. Den kan inriktas på studium av vetenskapliga ämnen, astronomi, matematik, ingenjörskonst. Den kan räkna ut hur man skall uppföra stora byggnadsverk av olika slag, där jordens människor kan bo och förrätta sitt arbete. Den kan studera, uppfinna och utveckla språk. Vi skulle kunna fortsätta i det oändliga med att tänka på vad människohjärnan kan göra, ty vi har i denna tid människor överallt i världen, som begagnar sin hjärna på så många olika sätt, somliga till välsignelse för människorna, andra åter, sorgligt att säga, till skada för människorna. Alldeles oavsett hur den fallna människan brukar hjärnan, har Gud givit oss den, och förvisso är detta i sig självt ett uttryck för hans kärlek.

25. Vilka egenskaper gav Gud åt människan?

25. Ännu en viktig sak: Gud gav människan de egenskaper han själv besitter. Guds egenskaper är kärlek och vishet, rättvisa och makt. Dem nedlade han hos den första människan, Adam, när han skapade denne, ty Gud gjorde Adam till sin egen avbild. ”Gud är kärlek.” (1 Joh. 4:8, 1878) ”Hos Honom finnes vishet och makt.” (Job 12:13) ”Rättfärdighet [rättvisa, Knox] och rätt äro hans trons fäste.” (Ps. 97:2) ”En gång har Gud sagt det, ja, två gånger har jag hört det, att hos Gud är makten.” — Ps. 62:12.

26. Vad anförtrodde Gud, såsom ett uttryck för kärlek, åt människans omvårdnad?

26. Dessa olika skriftställen vittnar om att han är en Gud av vishet, kärlek, rättvisa och makt. Om alla människor vinnlade sig om dessa egenskaper, som i fullkomlighet nedlades hos den första människan, så skulle denna jord nu vara en storartad plats att leva på. På grund av sitt kärleksfulla intresse för människan gav Gud henne förmåga att utföra sina förpliktelser som ledare och taga vård om de lägre animala skapelserna och handla med hela den mänskliga familjen: ”Och Gud sade: ’Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.’ ” (1 Mos. 1:26) Gud var frikostig, kärleksrik, i det han tog människan och satte henne till att vårda sig om allt detta.

27. Var satte Gud mannen, och hur sörjde han för att denne inte skulle behöva leva ensam?

27. den befallning som Herren Gud gav mannen: Du får äta dig mätt av alla träden i lustgården utom det träd som skänker kunskap om gott och ont; om du någonsin äter av detta, är din dom döden.” (1 Mos. 2:15—17, Knox) Därpå gav Gud mannen en fullkomlig, vacker hustru till medhjälp och för att jorden skulle bli befolkad. ”Och Gud välsignade dem, Gud sade till dem: ’Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.’ ” (1 Mos. 1:28) Ännu ett uttryck för Guds kärlek! Han skapade inte bara en man och en kvinna och satte dem där i ett paradisiskt hem och lät dem leva ensamma med djuren. Nej! Han gjorde föranstaltningar för ett lyckligt familjeliv bland människorna såsom ett medel till jordens befolkande. Han sade ungefär så här: ”Föröka er nu, uppfyll jorden med ert släkte och lägg den under er. Frambringa barn och låt dem växa upp till att bli människor som ni själva, och må de sedan i sin tur föröka sig, tills hela jorden är uppfylld med människor. Gör samtidigt jorden till ett fullkomligt paradis. Detta är ert hem.” Skaparen visade i sanning kärlek, då han skapade människan och satte henne i ett ljuvligt jordiskt paradis.

Kärleken sättes på prov

28. På vad berodde människans lycka och förnöjsamhet, enligt vad som framgår av att Gud satte det förbjudna trädet i paradiset?

28. Hade människan förblivit i Guds kärlek, skulle förhållandena vara annorlunda i våra dagar. Men människan övergav Guds kärlek och gick sin egen väg. Fastän människan gjorde detta, övergav dock inte Gud människosläktet. ”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.” (Joh. 3:16) Men några människor undrar: ”Det var då inte särskilt kärleksfullt av Gud att sätta kunskapens träd på gott och ont där i paradiset. Hur kunde det vara ett uttryck för Guds kärlek, att detta träd fanns där och att människan blev förbjuden att äta av det?” Skaparen vet emellertid vad som är bäst för människan. Han känner sitt syfte med att skapa människan och sätta henne här på jorden. Om Adam och Eva, tillika med sin familj, skulle kunna vara lyckliga och nöjda berodde på om de fortsatte med att uppskatta Guds välsignelser. Om Gud en gång försvann ur deras liv, kunde de inte vara nöjda och inte njuta av livet, ty de skulle då ha förlorat Faderns kärlek, och den har väsentlig betydelse för vårt liv. Vad Gud var angelägen om var att människan skulle fortfara att leva i hans ynnest, i hans välsignelse och i hans sanna tillbedjan. Detta var alltså beroende av Guds kärlek, rättfärdighet, vishet och makt och av att Guds lag, inte människan skulle styra sig själv. Gud hade människans lag, efterlevdes.

29. a) Skulle människan styra sig själv? b) Vad ville Gud alltså se hos människan?

29. Gud gjorde inte den anordningen, att gjort fullständig föranstaltning för att jordens angelägenheter skulle bli skötta och för att människan skulle bringas att handla på det sätt som Gud visste var bäst för människan. Allt detta till välsignelse för allt skapat. Människan borde nu visa insikt om Guds suveränitet, om hans härskardöme över universum. Om hon inte visade denna insikt och handlade efter den, så skulle naturligtvis välsignelserna gå förlorade. Gud sade till människan: ”Du får äta dig mätt av alla träden i lustgården utom det träd som skänker kunskap om gott och ont; oni du någonsin äter av detta, är din dom döden.” (1 Mos. 2:17, Knox) Detta visar att Gud skulle styra människan, inte med maktmedel eller tvång, inte genom att inge henne fruktan för pina i ett brinnande helvete, utan genom, att vädja till människans uppskattning, människans egen tacksamhet, människans kärlek till sin Skapare. Gud styr i kärlek. Allt vad han befallde människan var detta: Låt bli att äta av detta enda särskilda träd. Vad Gud ville se hos människan var lydnad.

30. Vad skulle uppskattning ha lett människan till att göra?

30. Lydnad uttryckes genom uppskattning och genom att man gör vad Han som välsignar en vill. Det skulle vara till människans eget bästa att göra vad Gud ville att hon skulle göra. Om människan var fylld av uppskattning, tacksamhet och kärlek gentemot sin Fader, skulle hon göra precis vad hennes Skapare ville att hon skulle göra. Vad hade människan? Ingenting utöver det som Gud hade givit henne, och allt det som hon hade var till hennes bästa. Människan borde därför hysa kärlek och uppskattning gentemot sin Skapare. Hon måste iaktta de principer som Gud hade uppställt för människan och hålla fast vid dessa principer. Människan måste komma ihåg att det är Jehova Gud som är Laggivaren, som ger föreskrifter för hur människan bör handla. Människan bör respektera dessa lagar och befallningar från Gud. Därför satte Gud människan på ett enkelt prov. Det var ett prov som gällde hennes lydnad i fråga om vad hon åt. Genom att bara hålla sig borta från det förbjudna trädet kunde människan förvisso ha visat, att hon uppskattade och älskade Gud.

31. Vem föredrog Eva att lyssna till?

31. Men Adam och Eva älskade inte Gud, ty de åt av frukten på detta träd. Genom ormen framställde Satan, djävulen, sig för Eva, och hon föredrog att tro Satan, ormen, framför Skaparen. Ormen sade. till Eva: ”Vad är detta för en befallning, som Gud har givit eder, att icke äta frukten av något träd i lustgården?” ”Vartill kvinnan svarade: Vi kunna äta frukten av vilket träd som helst i lustgården utom trädet i dess mitt; det är detta som Gud vid dödsstraff har förbjudit oss att äta av eller ens vidröra. Och ormen sade till henne: Vad är detta för tal om död? Gud vet väl, att så snart ni äta denna frukt komma edra ögon att bliva öppnade, och ni själva komma att bliva lika gudar, så att ni veta vad gott och ont är.” (1 Mos. 3:2—5, Knox) ”Då sade ormen till kvinnan: ’Ingalunda skolen I dö.’ ” — 1 Mos. 3:4.

32. Vad visade Adam och Eva brist på, och varför?

32. Det var ingen kärlek som kom till synes å Evas sida, när hon åt av den förbjudna frukten. Adam visade också sin själviskhet genom att äta. Det fanns ingen kärlek i deras hjärtan, ingen uppskattning, ingen tacksamhet för allt det underbara som Gud hade givit dem. De föredrog att vara olydiga, att själva stifta lagar åt sig, att själva avgöra, vad som var gott och vad som var ont, och inte längre se upp till universums store Suverän, som har all makt, vishet och kärlek, för att få vägledning av Honom. Nej, nu skulle de visa sig riktigt duktiga, stifta sina egna lagar och leva efter dem, vara lika Gud. Hur dåraktigt var inte detta, ty för att få åtnjuta liv måste en skapelse erkänna den Högstes och Allenarådandes lag, anordning och sätt att välsigna och inte söka genomdriva vad han, den skapade själv, menar bör göras!

33. Hur visade Gud då, att hans kärlek gentemot människosläktet inte svek?

33. Då på den tiden i det ljuvliga paradiset vände sig våra första föräldrar mot Gud. Men Guds kärlek svek inte. I detta löfte uttryckte han sin kärleks väg i förhållande till människosläktet: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig [ormen] och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.” (1 Mos. 3:15) Så lät Gud Adam och Eva leva länge nog för att uppföda en stor barnskara. Gud visste att de av Adams efterkommande, som uppskattade gudomliga välsignelser, deras kärlek kunde han vinna, men dem som bevisade sig uppsåtligt onda och inte ville leva under Guds lag och anordning skulle han förgöra. De skulle inte bli välsignade för evigt av Guds kvinnas säd, utan skulle bli krossade såsom ormens säd.

34. Vilken rätt förlorade Adam och Eva, men vad förblir Guds syfte beträffande människosläktets hem?

34. På grund av olydnad förlorade Adam och Eva rätten att leva på jorden. De förlorade sitt hem i det ljuvliga paradiset och blev utdrivna ur Edens lustgård. Men med avseende på deras efterkommande lovade Gud, att hans ”löftets säd” skulle komma och förändra förhållandena. Guds uppsåt var att människan skulle leva i evighet i sitt jordiska hem, medan människorna nu lever endast en kort tid. Det var vår jord som var ämnad till människans hem, inte himmelen, inte skärselden, inte ett helvete med evig pina. ”Så säger HERREN, han som har skapat himmelen, han som är Gud, han som har danat jorden och gjort den, han som har berett den och som icke har skapat den till att vara öde, utan danat den till att bebos [till att vara människans hem, Knox].” (Jes. 45:18) Gud säger vidare: ”Så skall det ock vara med ordet som utgår ur min mun: det skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att hava verkat, vad jag vill, och utfört det, vartill jag hade sänt ut det.” (Jes. 55:11) Denna jorden, människans hem, skall inte brännas upp och utplånas ur tillvaron. Gud säger att den inte skall ligga öde och att han inte har skapat den till att vara öde, utan att han har gjort den till människornas hem, till att uppfyllas med fullkomliga människor och till att alltigenom bringas till ett paradisiskt tillstånd. Psalm 104:5 säger: ”Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.” Predikaren 1:4 tillägger: ”Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar.” Jorden skall finnas kvar för evigt för att utgöra människans hem, och i sinom tid kommer Gud att låta det fullkomliga människosläktet leva därpå evinnerligen, i lust och glädje, i lycka och välgång, med fullt upp av allting. Människan kommer då att prisa Gud, därför att Guds väg är kärlek och han låter denna kärlek verka till gagn och välsignelse för människan.

En bok som är en kärlekens gåva

35. Vilken bok är en gåva av Guds kärlek, och hur frambragtes den?

35. Alla de citat vi här har anfört är hämtade från den Heliga skrift, från bibeln. Denna ”böckernas bok” är en gåva, som Gud i sin kärlek har givit, ty i den finns hans löften nedtecknade. Den visar hur han har handlat med människan under de gångna 6.000 åren, varvid han har välsignat och väglett människan intill nuvarande tid. På 1500-talet före Kristus började Gud låta bibeln skrivas i dess nuvarande form. Den påbörjades med Mose skrifter. Andra inspirerade skribenter uppträdde, vilka alla skrev under Guds ledning. Slutligen, omkring år 98 e. Kr., avslutade aposteln Johannes nedtecknandet av de sista av bibelns böcker.

36. Vad sade aposteln Petrus om Guds profeters skrifter?

36. Aposteln Petrus talar om de mer än trettiofem böcker i bibeln som skrevs före den kristna församlingens tillkomst och säger i detta sammanhang: ”Nu ger oss profeternas ord mera tillförsikt än någonsin. Det är på goda grunder som ni ägna så mycken uppmärksamhet åt detta ord; det skall fortfara att lysa, likt en lampa i ett mörklagt rum, till dess daggryningen bryter in och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan. Likväl måste ni alltid komma ihåg detta, att ingen profetia i skriften är underställd någon enskild uttolkning. Det var, när allt kommer omkring, aldrig någon mänsklig impuls som gav oss profetior; människor uttalade dem, men de voro män som Gud hade helgat, hänryckt, i det de talade, genom den Heliga Anden.” — 2 Petr. 1:19—21, Knox.

37. Vad är alltså den bästa skrivna vägledningen för oss, och varför?

37. Nu blev allt detta skrivet till gagn för oss. Gud såg till att bibelns text blev bevarad, ty denna text var hans egen, som skrivits under inspiration från honom. Därför är hans ord en fullkomlig vägledning för oss alla. Vi bör vända oss till det och studera det. Det gör oss visa till frälsning. Paulus sade så till Timoteus: ”Du känner från barndomen de heliga skrifter, som kunna giva dig vishet, så att du bliver frälst genom den tro du har i Kristus Jesus. All skrift, som är ingiven av Gud, är ock nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, så att en gudsmänniska kan bliva fullt färdig, väl skickad till allt gott verk.” — 2 Tim. 3:15—17.

38, 39. a) Vilken bok uppenbarar Guds uppsåt, och vad utlovade Gud åt Abraham, David och Daniel? b) Vad kommer Riket att tillförsäkra människosläktet?

38. Vi kan förvisso förlita oss på bibeln, mera än på människors uttalade ord. Den är Guds sanningsord, som framställer människosläktets historia från Adam till nuvarande tid och talar om för oss, vad som skall ske i den nära framtiden. Den heliga bibeln uppenbarar för oss vad som är Guds uppsåt beträffande en ny värld. När vi vänder oss till Skriften, kan vi höra Guds löften om denna nya värld med välsignelse för alla trogna människor. För länge sedan gav Gud detta löfte till Abraham: ”I din säd skola alla jordens nationer bliva välsignade, därför att du har lytt min röst.” (1 Mos. 22:18, Dy) Adam hade varit olydig och bragt synd, sorg och död över människosläktet, men åt den lydige Abraham utlovade Gud, att välsignelse skulle komma alla nationer till del genom hans säd, som är Jesus Kristus. Längre fram utlovade Gud åt David en härskare för människosläktet: ”Jag skall efter dig upphöja din son, en av dina avkomlingar; och jag skall befästa hans konungamakt. Han skall bygga ett hus åt mig, och jag skall befästa hans tron för evig tid. Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son; och min nåd skall jag icke låta vika ifrån honom; såsom jag låt den vika ifrån din företrädare. Jag skall hålla honom vid makt i mitt hus och i mitt rike för evig tid, och hans tron skall vara befäst för evig tid.” — 1 Krön. 17:11—14.

39. Hundratals år efteråt inspirerade Gud Daniel till att profetera: ”Men i de koungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall bliva överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.” (Dan. 2:44) Dessa skriftställen pekar, tillika med många andra profetior i bibeln, på ett rike som Gud skall upprätta för evigt för att välsigna trogna människor. Detta rike skall komma människorna att känna trygghet i sina hem: ”När de bygga hus, skola de ock få bo i dem; när de plantera vingårdar, skola de ock få äta deras frukt. ... När de plantera något, skall det ej bliva andra, som få äta därav. ... Då skola vargar gå i bet tillsammans med lamm, och lejon skola äta halm likasom oxar, och stoft skall vara ormens föda. Ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göra, vad ont och fördärvligt är, säger HERREN.” Vidare säger Jesaja om Konungen och hans styrelse: ”Med rättfärdighet skall han döma de arma och med rättvisa skipa lag åt de ödmjuka på jorden. ... Då skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar; och kalvar och unga lejon och gödboskap skola sämjas tillhopa, och en liten gosse skall valla dem. Kor och björnar skola gå och beta, deras ungar skola ligga tillhopa, och lejon skola äta halm likasom oxar. Ett spenabarn skall leka invid en huggorms hål och ett avvant barn sträcka ut sin hand efter basiliskens öga [till basiliskens kula, 1878]. Ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göra, vad ont och fördärvligt är, ty landet skall vara fullt av HERRENS kunskap, likasom havsdjupet är fyllt av vattnet.” — Jes. 65:21—25; 11:4—9.

40. Hur kommer det att bli med krig mellan nationer under Riket?

40. Kommer det på den dagen, under det riket, att längre vara några krig nationer emellan? Lyssna till Mika 4:3, 4: ”Och han skall döma mellan många folk och skipa rätt åt mäktiga hednafolk, ända bort i fjärran land. Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke. mer lära sig att strida. Och var och en skall sitta under sitt vinträd och sitt fikonträd, och ingen skall förskräcka honom; ty så har HERREN Sebaots mun talat.” Kristus Jesus, Guds löftes säd, är den som skall låta människosläktet få del av alla dessa välsignelser genom Riket, som Gud har påbjudit skall upprättas med Jesus som konung.

41. Hur ledde uppfyllelsen av ängelns ord till Maria till uppfyllelse av Jesaja 9:6, 7?

41. Vi påminner oss nu ängelns ord till jungfrun Maria: ”Du skall bliva havande och föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus. ... Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron. Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.” (Luk. 1:31—33) Detta gjordes till verklighet i uppfyllelse av Jesaja 9:6, 7: ”Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste. Så skall herradömet varda stort och friden utan ände över Davids tron och över hans rike; så skall det befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.”

42. Vilken bön lärde Jesus sina lärjungar, och vad betyder dess uppfyllelse vad denna världens nationer beträffar?

42. Jesus visste, att han var kallad till denna upphöjda ställning som den nya världens härskare. Därför lärde han sina apostlar att bedja om detta rike, ty de skulle komma att föras in i det med honom. Till Gud, sin Fader i himmelen, bad de: ”Tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” (Matt. 6:10) Den dag som i dag är beder de kristna samma bön, men har du någonsin tänkt på vad det är som du har bedit om? Inser du, att när du beder Fadern i himmelen att låta sin vilja ske på jorden liksom den sker i himmelen, så beder du honom om att tillintetgöra hela denna onda anordning, som existerar på jorden? Ty de jordiska nationerna gör inte hans vilja. Du beder om att de skall bli avlägsnade, som Daniel profeterade, och att Gud i deras ställe skall införa sitt rike. Nåväl, kommer du nu att sluta upp med att bedja denna bön, eller vill du gärna att Riket och dess välsignelser skall komma?

Återlösning och uppståndelse

43. Hur har Jesus gjort det möjligt för människan att vinna evigt liv?

43. När Jesus var på jorden, inte endast hävdade han sin himmelska Faders heliga namn och ord, utan han åvägabragte också den lösen, som människosläktet behövde, genom att han dog som ett fullkomligt offer på Golgata. Genom att han gav sitt fullkomliga, syndfria människoliv, uppfyllde han den fördömelse som Guds lag lade på Adams avkomlingar. Allt det som den upproriske Adam hade förlorat för sina ofödda efterkommande, det lösköpte alltså Jesus, så att det inte längre skulle vara bundet av denna dom. Genom detta gjorde han det möjligt för människan att vinna evigt liv. Därför skriver aposteln Paulus: ”Synden erbjuder döden som lön; Gud erbjuder oss evigt liv såsom en fri gåva, genom Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom. 6:23, Knox) Allt det som Adam fick såsom lön för synden var död, inte evigt liv i ett brinnande helvete eller i en skärseld. Om vi i dag tar emot Kristus Jesus, är Guds fria gåva till oss genom honom evigt liv —i den nya världen. Jesus sade: ”Såsom Fadern inom sig har livets gåva, så har han förlänat Sonen att också hava livets gåva inom sig och har också förlänat honom makt att verkställa dom, eftersom han är Människosonen. Bliv icke överraskade över detta; den tid kommer, då alla de som äro i sina gravar skola höra hans röst och skola komma ut ur dem, varvid de, vilkas handlingar hava varit goda, uppstå till nytt liv och de, vilkas handlingar hava varit onda, uppstå för att möta sin dom.” — Joh. 5:26—29, Knox.

44. Genom vem kom döden, men genom vem kommer livet, och hur länge måste han regera?

44. Där har vi alltså Jesu löfte om att alla de som är i sina gravar skall komma fram, när tiden är inne, några till en uppståndelse av liv och välsignelse i den nya världen och andra till en dom, som kommer att gå emot några av dem, därför att de vid den tiden inte kommer att ställa sig på Guds genom Kristus styrda rikes sida. Livet kommer genom Kristus Jesus, såsom vi läser i 1 Timoteus 2:5, 6: ”En enda är Gud, och en enda är medlare emellan Gud och människor: en människa, Kristus Jesus, han som gav sig själv till lösen för alla.” Adam, den första människan, förde synden in i världen och genom synden döden, så att alla vi, hans efterkommande, dött. Människan Kristus Jesus har åvägabragt en lösen för alla som tror. Jesus frambar sin lösen till Gud i himmelen efter sin uppståndelse från de döda, och nu har Gud satt honom på den himmelska tronen till att härska som konung över den nya världen. Så här säger aposteln Paulus: ”Ty han måste regera, Till dess han har lagt alla sina fiender under sina fötter’. Sist bland hans fiender bliver ock döden berövad all sin makt.” (1 Kor. 15:25, 26) Kristi regering är Guds föranstaltning för människorna, och den är ett uttryck för hans kärlek till dem. Gud älskar livet, inte döden. Döden är syndens lön. Jehova älskar den syndare som ångrar sig och vänder sig till honom. Det förhållandet, att den första människan syndade och vände sig emot Gud, har inte kommit Gud att vända sig emot människosläktet. Men vad Gud verkligen gör, det är att han yrkar på att vi skall vara lydiga mot hans lagar och rätta oss efter hans anordningar, om vi förväntar att få leva.

När

45. När skall allt detta börja inträffa, och vart leder själviskhet och hat alla nationer?

45. Nåväl, säger någon, ni talar om Guds väg såsom kärlek, men när skall då allt detta inträffa? För att finna svaret vänder vi oss till Matteus’ tjugofjärde kapitel. Det talar om ett tecken med många olika drag, krig, farsoter, hungersnöd, jordbävningar, förföljelser mot de kristna, ett tecken som skulle visa sig när tiden för Rikets början var inne. Jesus talade där om för sina lärjungar, att när de kristna såg dessa ting tillsammans inträffa på jorden, då skulle de veta att denna onda tingens ordning är på väg att försvinna och att det nya och rättfärdiga herradömet, Guds rike, som han lärde dem att bedja om, har blivit upprättat i himlarna. Han sade: ”Då skola många komma på fall, och den ene skall förråda den andre, och den ene skall hata den andre.” (Matt. 24:10) Är inte detta en sann beskrivning av situationen på jorden i våra dagar? Själviskheten är allenahärskande. Detta leder fram till en ”stor vedermöda”, en sådan som människan aldrig förut har sett och aldrig mer skall få se. Den kommer att tillintetgöra all denna ondska och de nationer som har del i den. Kulmen på denna stora vedermöda blir striden vid Harmageddon, som påven har känt sig föranledd att omnämna. Denna strid kommer att ur tillvaron utplåna alla de onda änglarna tillsammans med Satan, djävulen, och alla de människor som tjänar denna onda organisation.

46. Hur kan striden vid Harmageddon vara ett uttryck för Guds kärlek?

46. Är då denna strid ett uttryck för Guds kärlek till människosläktet? Ja. Gud har ingen lust till den ogudaktiges död, men det kommer att bli en välsignelse för människosläktet att Gud förgör alla de ogudaktiga. ”Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag har ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill att den ogudaktige vänder om ifrån sin väg och får leva. Så vänden då om, ja, vänden om från edra onda vägar; ty icke viljen I väl dö, I av Israels hus?” (Hes. 33:11) Det är i högsta grad dåraktigt — av vilka av Guds skapelser det vara må — att vända sig bort från Guds bud och ledning. Varför vill du riskera att dö bara för att du skall få driva igenom din egen vilja och leva så som du har lust till? Dem som vägrar att lyda Guds bud kommer han att utplåna, låta försvinna, i det han sopar bort dem, förintar dem. Detta är vad som kommer att hända med de ogudaktiga. (Ps. 145:20; 2 Tess. 1:7—9) Det är av väsentlig betydelse för alla människor som älskar rättfärdighet att de ogudaktiga och onda sålunda blir tillintetgjorda. Guds kärlek till rättfärdighet och hans godhet mot människan kommer till uttryck genom att han utrotar dessa ogudaktiga ur universum.

47. Med vilka kommer Gud att befolka jorden?

47. Universums suveräne härskare skall åstadkomma en fullkomlig jord, befolkad med ett fullkomligt människosläkte. Varför skulle då Gud låta de onda och ogudaktiga finnas kvar här på jorden och fördärva den? Det är Gud som har för avsikt att åstadkomma ett fullkomligt samhälle av män och kvinnor, allt som ett uttryck för hans kärlek, och att skänka dem lycka, frid och rik tillgång på allt samt tillfredsställelse med deras fullkomliga liv. Det är hans uppsåt att uppfylla vår jord med lyckliga, rättfärdiga skapelser, inte med ogudaktiga.

48. Hur visar floden i Noas dagar, att striden vid Harmageddon kommer att bli ett uttryck för Guds kärlek?

48. På Noas tid var syndafloden en mycket väsentlig sak. Jorden var då uppfylld med ondska, ty mänskligheten i allmänhet hade vänt sig emot Gud. Undantaget var Noa, som älskade och förkunnade rättfärdigheten, och hans allra närmaste, sammanlagt åtta personer. Människorna i övrigt vägrade att låta sig omvändas av Guds varning genom Noa och att rena sig; han förintade dem, inbegripet de herradömen eller regeringar som då existerade, ty Gud ångrade att han hade gjort människan; han kände sorg över det tillstånd som människorna hade sjunkit ned i. Därför förgjorde han dem alla. Noa älskade Gud, och Gud älskade Noa och hans familj, fyra gifta par. Gud förde dem genom katastrofen, denna gamla, gudlösa världs förstöring. Gud måste tillintetgöra denna första värld och allt dess folk för att Noa, dennes hustru, deras tre söner och dessas hustrur, skulle kunna åtnjuta liv i lycka. Gud kommer att göra detsamma på nytt. Han måste göra det. Liksom floden var ett uttryck för hans kärlek, så är det också ett uttryck för kärlek, att han låter striden vid Harmageddon komma. Detta är av väsentlig betydelse nu, för att människor som älskar rättfärdighet evinnerligen skall få leva i frid och enhet.

49. Hur kommer människor att få pröva på något som är mer än bara en existens?

49. Livet kan njutas i lycka endast under Gud. Vi lever i dag — ja, men mycket få människor njuter verkligen av detta livet. Människan lever, existerar, men när uppriktiga människor lär känna Gud och följer hans rättfärdiga bud och lever i enlighet med hans goda principer, då börjar de leva i lycka. ”Det är HERRENS välsignelse, som giver rikedom, och egen möda lägger intet därtill.” (Ords. 10:22) Jehovas rike, som vi beder om, kommer att omfatta hela jorden och kommer att bli till varaktig välsignelse för det lydiga människosläktet.

50. Vad måste nu predikas före striden vid Harmageddon, och vad skall detta förmå människor att göra?

50. Och nu, före striden på ”Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, striden vid Harmageddon, skall dessa goda nyheter om denna världens tillintetgörelse och upprättandet av Guds rike bli predikade i alla länder och på alla öar i havet. (Upp. 16:14—16; Matt. 24:14) Alldeles som Noa fick vetskap om den kommande floden och var en rättfärdighetens förkunnare och predikade eller förkunnade det frälsande budskapet på sin tid, så måste också de som får vetskap om Harmageddon och om Guds rike predika ”detta evangelium” i hela världen till ett vittnesbörd. Det finns inget sätt att undfly tillintetgörelsen i striden vid Harmageddon, om inte människor kommer till Herren Gud och söker rättfärdighet och söker ödmjukhet för att de om möjligt må bli ”beskärmade på HERRENS vredes dag”, liksom Noa och hans familj blev förda genom floden. De blev beskärmade på den dag då Herrens vrede kom till utbrott mot den gamla värld som fanns då. (Sef. 2:3) Gud förändras inte. Han kan bevara sitt folk i alla delar av jorden på den dagen, vid denna onda världs ände.

51. Har Gud upprest några vittnen, och vad är deras uppsåt, deras arbete, deras väg?

51. Gud ser därför till, att ”detta evangelium om riket” blir predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla nationer. Därefter skall änden komma, änden eller slutet på denna tingens ordning. Gud har upprest sina vittnen. Dessa vittnen för Jehova Gud är mycket angelägna om att detta predikoverk skall bli utfört. De önskar att folk skall lära känna Guds väg. De visar honom sin uppskattning genom att predika de goda nyheterna om Riket i hela världen. Jehovas vittnen känner sitt ansvar för att detta budskap skall bli framburet till folket. De är inte politiskt inställda, inte besjälade av affärsintressen, och de är emot varje sådant falskt hopp som den gudlösa kommunismen. De älskar Gud i himmelen och önskar tjäna honom och hans Son, Konungen Jesus Kristus. De vill att också andra skall få kunskap om honom och tjäna honom. De uppmuntrar alla människor som älskar rättfärdighet till att med hjälp av den Heliga skrift utröna sanningen i allt det som de predikar. Vem som helst kan ta den heliga bibeln, det må vara en katolsk bibelutgåva eller någon annan, och skaffa sig bevis, som tillfredsställer honom själv, för vad Gud har berett och föranstaltat för honom. Var och en bör vända sig till den Heliga skrift för att finna bevis, alldeles som de forntida bereanerna gjorde: ”Dessa voro ädlare till sinnes än judarna i Tessalonika; de togo emot ordet med all villighet och rannsakade var dag skrifterna för att se, om det förhölle sig, såsom nu sades.” — Apg. 17:11.

52. Vilka fundamentala sanningar tror vi såsom Jehovas vittnen?

52. På grund av dessa utsagor i den Heliga skrift tror vi, såsom Jehovas vittnen, att den första människan syndade och bragte död över hela det mänskliga släktet. Men Jehova Gud älskade människosläktet och gjorde anordningar för människornas återlösning, för att de skulle kunna vinna liv i den nya världen. Han utgav sin Son, Jesus Kristus, för att världens synd skulle bli borttagen.

53. Vilket vittnesbörd avger vi om uppståndelsen och om att man kan vinna eller misslyckas i att vinna liv i den nya världen?

53. Av den Heliga skrift har vi lärt och bär på den grund vittnesbörd om att uppståndelsen är en av de förnämsta lärosatser som förkunnas i Guds ord och att de människor som nu är i gravarna skall bli uppresta och få möjlighet till evigt liv, varvid den lilla hjorden av Jesu trogna efterföljare vinner liv i himmelen såsom Kristi brud och resten av de troende människorna vinner en arvedel i paradiset, som återupprättas på jorden. De som visar kärlek till Gud och troget söker göra Guds vilja kommer att leva i evighet. De som vägrar att följa Guds lag kommer att drabbas av evig död.

54. Vad bör vi söka före striden vid Harmageddon, och varför?

54. Den nya världen ligger strax framför oss. Före striden vid Harmageddon bör vi söka rättfärdighet och ödmjukhet, så att vi må bli beskärmade på Herrens vredes dag. Jehova Gud är inte vred på dem som älskar honom. Han kommer att ge uttryck åt sin vrede mot djävulen och hans onda demoner och människor på jorden som tjänar djävulen. Dessa kommer Guds kvinnas säd att krossa, så att de försvinner ur tillvaron.

55. Allt som Gud har gjort, det har han gjort av kärlek. Han har uttalat sitt uppsåt i den Heliga skrift, och vi kan lita på hans ord. Den heliga bibeln har hitintills bevisats vara sann, och vi kan tro på Guds löften för framtiden. För att vinna evigt liv i lycka måste vi lära känna den store Skaparen, Jehova Gud, och hans Son. Det var därför Jesus sade till Gud: ”Och detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus.” (Joh. 17:3) Tag fram din bibel eller skaffa dig en, vilken översättning du kan få tag i. Läs den. Undersök själv och se, att vad du har läst här är Skriftens sanning. I kärlek har Gud bevarat sitt ord, bibeln, åt dig. Läs den därför. Skaffa dig kunskap om livet och dina möjligheter att vinna det. Detta kommer att bevisa för dig, att Guds väg är kärlek.

[Fotnot]

55. Vilken bok bör vi ta fram eller skaffa oss, läsa och studera, och varför?

(The Watchtower, 15 oktober 1952)