Jehovas namn är ett starkt torn
”Jehovas namn är ett starkt torn; den rättfärdige hastar dit och är trygg.” — Ords. 18:10, AS.
1. Varför måste vi ha exakt kunskap om Jehovas namn, och hur talade kung David om Jehova?
TRYGGHET, försvar och frid är möjliga att uppnå genom en exakt kunskap om Jehovas namn. Detta är en av Skriftens stora sanningar, och den är så viktig, att våra liv beror av den. I tusentals år har Jehovas folk haft tillit till hans namn, och det är nu nödvändigt för vår tids generation att visa denna tillit i verkligheten. David var en som till fullo drog fördel av den säkerhet och trygghet som Guds namn, Jehova, skänker, och en av de sånger som han diktade ger uttryck åt denna sanning i mycket bestämda ordalag. Han skrev: ”Jehova är min klippa, min borg och min befriare, ja, min befriare, Gud, min klippa, till honom vill jag taga min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt höga torn och min tillflykt. ... Jag vill åkalla Jehova, som är värdig att prisas.” (2 Sam. 22:1—4, AS) I de följande verserna uttrycker han sig — i jublande tacksamhet — med hjälp av många kraftfulla språkliga bilder, vilka kanske kan låta alltför starka och överdrivna, men i verkligheten endast svagt ger uttryck åt allt det som Jehova har gjort och kommer att göra för dem som sätter sin förtröstan till honom.
2. Behöver vi ett ”starkt torn” i denna tid, och varför? Vad är nödvändigt för oss att först veta?
2. I gamla tider byggdes ett starkt torn för att man skulle kunna försvara sig och finna trygghet där. I dag behöver vi inte ett starkt torn av tegel, sten eller betong, ty våra fiender strider inte mot oss med båge och pil och inte heller med granater eller sprängbomber. Vår kamp nu är helt annorlunda, men vi behöver förvisso trygghet och säkerhet. ”Ty fastän vi vandra i köttet, föra vi dock icke krig enligt vad vi äro i köttet. Ty vår krigförings vapen äro icke köttsliga, utan genom Gud mäktiga att kullkasta väl förskansade ting.” Vårt försvar ligger inte i materiella ting, och våra fiender är inte i första hand kött och blod. ”Slutligen, fortsätt att förvärva kraft i Herren och i hans styrkas väldighet. Ikläd eder den fullständiga vapenrustningen från Gud, för att ni må kunna stå fasta mot djävulens ränker; ty vi hava strid, icke mot blod och kött, utan mot herradömena, mot myndigheterna, mot världshärskarna i detta mörker, mot de onda andliga styrkorna i det himmelska.” (2 Kor. 10:3, 4; Ef. 6:10—12; NW) Visserligen hade de trogna i gamla tider torn av sten som erbjöd stor trygghet, men deras verkliga förtröstan stod likväl till Guds namn, och alldeles som de satte sin lit till detta namn, så gör vi det i våra dagar. Hur kan vi då hasta dit och vara trygga? Vi måste först veta, vad ”namnet” innebär.
Namnet
3. Förklara några av namnets betydelser. Är dessa definitioner till hjälp för oss? Hur?
3. Jehova är det namn som Skaparen själv har givit sig, och det betecknar hans personlighet. Det finns bara en Jehova. Aldrig läser vi om ”Israels Jehova” eller ”den levande Jehova”, ty Jehova lever. Namnet tillåter inga inskränkningar. De mest framträdande och distinkta egenskaper som namnet anger är självexistens, oföränderlighet och evighet. Jehova uppenbarade sig för Mose. ”Och Gud sade till Mose: JAG ÄR DEN JAG ÄR: ... Jehova, edra fäders Gud, ... detta är mitt namn för evigt, och detta är min åminnelse inför alla släkten.” (2 Mos. 3:14, 15, AS) Namnet ”JAG ÄR” kommer från samma hebreiska rotord som Jehova. Hela satsen kan också återges så här: ”Jag är, emedan jag är”, ”Jag är den som är”, ”Jag skall vara det som jag vill vara.” Varje levande skapelse, synlig eller osynlig, är eller existerar i kraft av någon anordning som gjorts av Jehova, men Han ”är, emedan han är”. I denna bemärkelse finns det ingen annan som är. Dessa definitioner visar klart idén eller begreppet självständig existens samt vilja och handling som inte behärskas eller kontrolleras av andra. Han är alltid och är alltid densamme, upphör aldrig att vara, kan inte förändras och är evig.
4. Hur blir vi, när vi förstår hans namn, i stånd att hysa tillit till honom?
4. Det är en himmelsvid skillnad mellan detta namn och namnen på de hedniska gudarna, ty de vilar uteslutande på förmenta meriter i det flydda, inte på framtiden, medan däremot Jehovas namn vittnar om handlingar i det förflutna, gärningar i det närvarande och syften för framtiden. Vår Gud Jehova är just vad han är och beslutar i sig själv, manifesterandet av hans gärningar avgöres inte av någonting utom honom. Han har absolut frihet och absolut oberoende och absolut oföränderlighet. Hans egna ord och gärningar är väsentligen i överensstämmelse med honom själv. Detta innebär oföränderlig trofasthet. ”Jehova, din Gud, han är Guden, den trofaste Guden, som håller förbundet och huldheten ... mot dem som älska honom.” (5 Mos. 7:9, Åkeson) ”Ty jag, Jehova, förändras icke.” (Mal. 3:6, AS, likaså Jes. 44:6) Det kan inte sägas om Jehova att han har varit eller skall bli till, ty han har aldrig börjat och kan inte börja att vara till. Han är alltid ett obestridligt är. När skaparverket började, fanns han där redan. Jehova uppenbarar sig genom sina gärningar och befallningar, hans namn är en uppenbarelse, en åminnelse, en pant och en borgen. Han är den vardande: ”Jag skall bliva vadhelst jag behagar.” — Inledningen till The Emphasised Bible av Rotherham.
5. Kommer Jehova alltid att existera, och hur vet vi detta?
5. Jehova sade till Mose: ”Se nu, att jag, just jag, är han, och det finnes ingen gud jämte mig. Jag dödar, och jag gör levande, jag sårar, och jag helar, och det finnes ingen som kan rädda ur min hand. Ty jag lyfter upp min hand mot himmelen och säger: Så sant jag lever för evigt.” (5 Mos. 32:39, 40, AS) Om Abraham är det skrivet: ”Och Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Seba och åkallade där [Jehovas], den evige Gudens namn.” (1 Mos. 21:33) Detta är en av de tidiga texter i Skriften, i vilka en egenskap hos Gud omnämnes, och den pekar direkt på evig varaktighet. Han som lever för evigt, vars existens löper vidare men aldrig utlöper, vars fortvaro är oändlig, oupphörlig, omätlig. Hos skapade ting kan former och framträdanden växla, men Jehovas rådslut och uppsåt är beständiga, förändras aldrig, kan inte gäckas.
6. Vad uppenbarar det förhållandet, att Jehova är en? Hur berör det oss?
6. Jehova är en. Det är skrivet: ”Nu vet jag, att Jehova är större än alla gudar.” ”Se, Jehova, din Gud, tillhöra himmelen och himlarnas himmel, jorden och allt vad därpå är.” ”Hör, o Israel: Jehova, vår Gud, är en Jehova.” (2 Mos. 18:11; 5 Mos. 10:14; 6:4; AS) Han är den ende, absolute, självständige, evige. Därför lyder befallningen så: ”Du skall älska Jehova, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft.” (5 Mos. 6:5, AS) Jehova är en, och alla andra gudar är intet. Vi kan lära känna den store Jehova, Gud den Högste, endast genom att läsa och förstå hans heliga ord, och då kommer vi att få se hur han kungör att han är universell och upphöjd i helighet. Ingenting skapat är heligt i sig självt, ty naturlig renhet eller orenhet sammanfaller inte med helighet eller ohelighet. Den skapade varelsens helighet hänför sig till att denne gör Guds vilja, i det att den utgör det tillstånd, vari den skapade varelsen är bunden vid Jehova genom gudomlig anordning. De som lär känna Jehova och kommer att bli förbundna med den Helige måste därför omedelbart rena sig, ty alla förbundsbestämmelser vilar på principen: ”Ni måste vara heliga, emedan jag är helig.” Fördenskull ger också Paulus denna förmaning: ”Alltså, då vi nu hava dessa löften, mina älskade, låt oss rena oss från all köttets och andens förorening, i det vi fullkomna heligheten i Guds fruktan.” — 3 Mos. 11:44; 2 Kor. 7:1; 1 Petr. 1:16; NW.
7. Vad inbegripes i att Jehova är ”klippan”? Hur styrker det oss?
7. Han är klippan: ”Ty [Jehovas] namn vill jag förkunna; ja, given ära åt vår Gud. Vår klippa — ostraff liga äro hans gärningar, ty alla hans vägar äro rätta. En trofast Gud och utan svek, rättfärdig och rättvis är han.” ”Var mig en fast klippa, en borg till min frälsning. Ty du är mitt bergfäste och min borg.” ”Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg [mitt höga torn, AS], jag skall ej mycket vackla.” ”De församla sig tillhopa mot den rättfärdiges själ och fördöma det oskyldiga blodet. Men Jehova har varit mitt höga torn och min Gud min tillflykts klippa.” Han är den osynliga grundvalen för tillit och förtröstan, oförvitlighetens fullkomning, emedan han är den sannfärdige och rättfärdige. ”Din rättfärdighet är såsom väldiga berg, dina rätter såsom det stora havsdjupet; ... du [Jehova].” Jehova och hans Konung, Kristus Jesus, gör alltid det som är rätt och som passar samman med det som till fullo svarar mot Jehovas uppsåt och handlingar. Abraham sade: ”Bort det ifrån dig! Skulle han som är hela jordens domare icke göra, vad rätt är?” Jehova är evighetens stora klippa. — 5 Mos. 32:3, 4; Ps. 31:3, 4; 36:7; 62:3; 94:21, 22, AS; 1 Mos. 18:25.
8. Förklara de fem titlar som här är omnämnda.
8. Vi måste också känna Jehova vid hans titel Gud, som betyder eller betecknar skaparen av himmel och jord, av allt som är gott, och den som ger liv åt de lydiga. Då han ju är den Allsmäktige, är hans makt obegränsad, och ingen kan stå emot honom. Han uppenbarar sig såsom den Högste, i det han klart visar att han är över alla, den store Allenarådande, den högsta Makten. Också såsom ”HERREN Sebaot”, härskarornas HERRE, ses han ha befälet över alla de himmelska styrkorna, och dessa kommer att brukas till att förgöra de onda och ogudaktiga i alla tiders största krig. Såsom Fader uppenbarar han sig såsom livets källa och den som i sin godhet sörjer för alla som kommer att få leva för evigt.
9. Vad gjorde och sade Jehova till svar på Mose begäran att få se hans härlighet? Nämn några av de egenskaper som omnämnes. Hur hjälper detta oss?
9. Mose bad Jehova, att han skulle få se hans härlighet, och till svar sade Gud: ”Jag vill låta all min godhet draga förbi inför ditt ansikte, och jag skall utropa Jehovas namn inför dig.” Sedan gjorde Gud detta, såsom vi läser: ”Och Jehova steg ned i skyn och ställde sig där hos honom och utropade Jehovas namn. ...”Jehova, Jehova är en barmhärtig och nådig Gud, långmodig och stor [överflödande, AS] i huldhet och sanning; han bevarar huldhet mot tusenden, tillgivande missgärning och överträdelse och synd, men lämnar icke den skyldige ostraffad, han söker fäders missgärning på barn och på barnbarn på dem i tredje och på dem i fjärde (led).’” (2 Mos. 33:19; 34:5—7 ; Åkeson) Det är således många underbara betydelser som innefattas i namnet Jehova: självexisterande, mäktig, barmhärtig, god i en sådan utsträckning att det inte låter sig mätas, långmodig, stark, givmild, sann, en som bevarar och förlåter, rättfärdig, en som hävdar och upphöjer, och ytterligare andra. Detta är Jehova, den som vi alltid kan gå till i nödens stund, vilka omständigheter och förhållanden vi än befinner oss i, och känna fullständig tillförsikt och trygghet i honom, den Jehova som vi måste känna, frukta och tillbedja.
Hur namnet bereder trygghet
10. Hur vet vi att Paulus och Herren Jesus hade tillit till Faderns namn? Förklara.
10. Det som vi här framhållit har klart visat, att Jehova är i stånd till att verkställa alla sina syften. Acceptera då detta som ett faktum och gå framåt med tillförsikt, i det du har samma övertygelse som Paulus, vilken sade: ”Han som kallar eder är trofast, och han kommer också att göra det.” ”Men Herren är trofast, och han skall göra eder fasta och bevara eder från den onde.” ”Må vi hålla fast vid att offentligen kungöra vårt hopp utan att vackla, ty han som har givit löftet är trofast.” (1 Tess. 5:24; 2 Tess. 3:3; Hebr. 10:23; NW) Han kommer aldrig att svika dem som sätter sin förtröstan till honom. ”Lovad vare [Jehova], ty han har bevisat mig sin underbara nåd genom att beskära mig en fast stad! Älsken [Jehova], alla I hans fromme. [Jehova] bevarar de trogna. ... Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan, alla I som sätten edert hopp till [Jehova].” (Ps. 31:22, 24, 25) Vår anförare förtröstade alltid fullständigt på Jehova. Han kände Faderns namn, och om den stora rannsakningen med honom, då han stod inför Pilatus, berättas följande: ”Pilatus sade till honom: ’Talar du icke till mig? Vet du icke, att jag har myndighet att giva dig fri och att jag har myndighet att fastnagla dig vid en påle?’ Jesus svarade honom: ’Du skulle icke alls hava någon myndighet över mig, om den icke hade blivit dig beviljad från ovan.’ ” Fullständig förtröstan kom också till uttryck, när han sade till Petrus i Getsemane örtagård: ”Stick ditt svärd tillbaka i skidan, ty alla de som gripa till svärdet skola förgås genom svärdet. Eller menar du, att jag icke kan anropa min Fader om att i detta ögonblick sända mig mer än tolv legioner änglar?” Till och med hans plågoandar och grymma mördare avgav vittnesbörd om hans förtröstan, ty när han hängde på träet, yttrade de i skymflig avsikt många ting, såsom när de sade: ”Han har satt sin förtröstan till Gud; må nu Han rädda honom, om Han vill hava honom, ty han sade: ’Jag är Guds Son.”’ (Joh. 19:10, 11; Matt. 26:52, 53; 27:43; NW) Det hade blivit profeterat att han skulle hysa denna förtröstan. ”Befall dig åt [Jehova]! Han befrie honom, han rädde honom, ty han har ju behag till honom.” (Ps. 22:9) Jesus Kristus förtröstade, ty han kände sin Faders namn, och vi lägger märke till det underbara resultatet: ”I enlighet med hur hans styrkas väldighet har verkat, den varmed han har verkat i fråga om Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i det himmelska, långt ovan varje regering och myndighet och makt och herradöme och varje namn som nämnes, icke endast i denna tingens ordning, utan också i den som skall komma.” — Ef. 1:19—21, NW.
11. Betyder vår förtröstan på Jehovas namn, att vi kommer att slippa förföljelse eller fysisk skada? Vilket vittnesbörd avgav Paulus, och hur var han trygg?
11. Hur verkar då namnets skyddande förmåga, alldenstund Jehovas trogna tjänare ju har fått utstå så mycken förföljelse och så mycket kroppsligt lidande? Paulus sade: ”Vi äro trängda på allt sätt, men icke klavbundna, så att vi icke kunna röra oss; vi äro rådlösa, men icke absolut utan någon utväg; vi äro förföljda, men icke lämnade i sticket; vi äro slagna till marken, men icke tillintetgjorda. Vi uthärda alltid överallt i vår kropp den dödsbringande behandling som vederfors Jesus, på det att Jesu liv också måtte manifesteras i vår kropp.” ”Vi anbefalla oss på alla sätt såsom Guds tjänare, genom att vi uthärda mycket, genom bedrövelser, genom nödlägen, genom svårigheter, genom hugg och slag, genom fängelser.” (2 Kor. 4:8—10; 2 Kor. 6:4, 5; NW) Men Paulus var trygg. Han ådagalade ett uppriktigt, troget uppförande gentemot Jehova, Herren Jesus och alla människor, och han hade också en levande tro på Jehovas löften. Han var trogen och pålitlig i det ämbete som hade anförtrotts åt honom och hade stor kärlek till Herren och bröderna. Han var tålig under lidande och uppträdde med mildhet trots oförrätter och utmaningar. Han bevarade en fast hållning mot djävulens organisations styrkor, både osynliga och synliga.
12. Förklara vari Paulus’ trygghet bestod, och varför hyste han tillit?
12. Därför kunde han med skäl säga: ”Jag har kämpat den rätta kampen, jag har löpt banan ut, jag har hållit tron. Hädanefter är rättfärdighetens krona förvarad åt mig, vilken Herren, den rättfärdige domaren, skall giva mig som en belöning på den dagen.” (2 Tim. 4:7, 8, NW) Han fick röna Guds godkännande och kände sig fullständigt trygg. ”Just fördenskull lider jag också detta, men jag blyges icke. Ty jag känner den som jag har trott på, och jag är viss om att han är i stånd till att bevara det som jag har lämnat i förvar åt honom intill den dagen.” (2 Tim. 1:12, NW) Paulus var inte säker för köttslig skada, men han förtröstade på Gud, åt vilken han hade anförtrott allt, ”emedan vi hava satt vårt hopp till en levande Gud, som är en Frälsare för människor av alla slag, i synnerhet för dem som äro trogna”. (1 Tim. 4:10, NW) ”Jag fortfar att nämna eder i mina böner, att vår Herres, Jesu Kristi, Gud, härlighetens Fader, må giva eder den ande som skänker vishet och uppenbarelse i den exakta kunskapen om honom, i det att edert hjärtas ögon hava blivit upplysta, så att ni kunna veta, vilket det hopp är, som han har kallat eder till, vilken den härliga rikedom är, som han håller i beredskap åt de heliga.” (Ef. 1:16—18, NW) Han visste, att alla som hyste förtröstan och var trogna skulle bli frälsta till att ärva dessa stora löften. Paulus visste vad namnet stod som borgen för, och han kunde visa tillit under allt vad han fick erfara.
13. Vad fick Israel erfara genom Amaleks förvållande, vilket inskärpte tillit till Jehovas namn?
13. Ibland är det i överensstämmelse med Guds vilja att hans tjänare skall bli beskyddade mot kroppslig skada, och ibland tillåter han sådan skada att drabba dem, men om vi förstår allt vad namnet representerar, kommer det vid alla tider och tillfällen att vara ett ”starkt torn”, och till det får vi gå för att finna säkerhet. Om vi förtröstar, så blir det slutliga resultatet alltid rätt. Mose kände Jehovas namn och tog sin tillflykt till det för att få skydd. Knappt hade Israels stora människoskaror på mirakulöst sätt undkommit faraos krigshärar, förrän amalekiterna angrep dem utan någon krigsorsak. Detta skedde på det mest förrädiska och lömska sätt, i det att fienden angrep israeliternas eftertrupp för att slå de svaga och dem som var trötta och utmattade. (5 Mos. 25:17, 18) Mose beslöt då att strida mot Amalek, och Josua anförde hären, medan Mose, Aron och Hur gick upp överst på en höjd. Där lyfte Mose, den store medlaren, upp sin hand med staven, vilket klart angav att han var beroende av Jehova för att vinna seger och litade på honom. Så länge Mose höll upp sina händer, rådde Israel, men när hans händer sjönk ner, rådde Amalek. Därför fick han den hjälp som behövdes för att hans händer skulle kunna hållas uppe, tills solen gick ner, och då hade Josua segrat. Då ”sade [Jehova] till Mose: ’Teckna upp detta till en åminnelse i en bok och inprägla det hos Josua.’ ... Mose byggde ett altare och gav det namnet Jehova-nissi [AS; dvs. Jehova mitt baner].” (2 Mos. 17:14—16) Det var Jehova som hade stridit för Israel, och äran tillkom honom. Ingen pelare eller ärestod restes här åt Josua, utan ett altare byggdes åt Jehova, ty han hade varit Israels försvar och starka torn. Mose kände den Eviges barmhärtighet och nådefulla godhet.
14. Visa hur striden mellan David och Goljat klart ådagalägger den säkerhet som vi finner i namnet.
14. Vidare har vi Davids spännande sammandrabbning med Goljat. Filistéerna hade utmanat Israel och dess Gud, Jehova, och låtit sin jätte Goljat gå och stoltsera på fältet fyrtio dagar i rad, i väntan på att de förskräckta israeliterna skulle anta hans skrytsamma utmaning. David trädde in på scenen och såg genast denne oomskurne filisté utmana och smäda den levande Gudens här. Han antog utmaningen, och när de möttes till en strid på liv och död, förbannade Goljat David vid sin gud och sade: ”Menar du, att jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?” Här utslungade denna stora köttmassa, den till tänderna beväpnade Goljat, hotelser mot den unge David, tillräckliga för att injaga skräck i vilken mans hjärta som helst. Men David gick modigt fram för att strida, utan fruktan, i full tillförsikt om att han skulle segra. Utan att för ett ögonblick tvivla eller tveka svarar han denne åbäkige kaxe med dessa ord: ”Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans, men jag kommer mot dig i [härskarornas Jehovas] namn, hans som är Israels härs Gud, den härs, som du har smädat. [Jehova] skall denna dag överlämna dig i min hand, så att jag skall slå ned dig och taga ditt huvud av dig, ... ty striden är [Jehovas], och han skall giva eder i vår hand.” (1 Sam. 17:43—47) David satte all sin förtröstan till Jehovas namn och litade helt på att det skulle ge framgång. För dem som såg på kunde det se ut som om David kastade sig rakt i fördärvet, men David visste vem han förtröstade på och att Jehova skulle infria vad hans namn utlovade. Han förtröstade på det ”starka tornet” och var trygg. Där stod David (utan svärd eller sköld eller vapendragare) framför den jättestore kämpen och hela filistéernas här, men han var trygg och i säkerhet i Jehovas namn. ”Jag kommer mot dig i Jehovas namn” var hans skydd och försvar. Uppsåtets allsmäktige Gud svek honom inte.
15. Vad fick Josafat erfara i samband med Abab, som lär oss att det är nödvändigt för oss att vara noga med att först omsorgsfullt utröna vad som är Jehovas vilja?
15. En annan tjänare som förtröstade på Jehovas namn var Josafat. ”Hans frimodighet växte på [Jehovas] vägar.” (2 Krön. 17:6) Han drog aldrig ut mot fienden utan Jehovas godkännande. Vid ett tillfälle begärde Ahab, Israels konung, att Josafat skulle göra gemensam sak med honom i strid mot araméerna. Denna krigföring hade pågått i tre år. Ahabs dotter hade gift sig med Josafats son, så familjerna var lierade med varandra, och Juda konung var hågad för att förena sig med Ahab, men han sade: ”Fråga dock först [Jehova] härom.” Då församlade Ahab 400 av sina egna profeter, och de uppmanade konungen att gå åstad och strida, ty segern skulle bli hans. Men Josafat var inte tillfredsställd. ”Finnes här ingen Jehovas profet, så att vi kunna fråga genom honom?” (AS) Ahab svarade: ”Här finnes ännu en man, Mika, Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga [Jehova]; men han är mig förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan beständigt allenast olycka.” Mika fördes fram — förmodligen ur fängelset — för att frambära sitt budskap, och han gjorde det utan fruktan trots hotelserna från konungens budbärare. ”Så sant [Jehova] lever, jag skall allenast tala det som min Gud säger.” Det var gynnsamt för Josafat, men emot Ahab. (2 Kon. 8:18; 2 Krön. 18:1—34) De som går åstad och förtröstar på Jehovas namn måste — såsom fallet var med Josafat — veta att de gör hans vilja och inte vad de själva vill. Josafat kände Jehovas namn. Jehova är allvis och trogen sitt löfte.
16. Hur ådagalade Jehova för Josafat och Juda sitt beskydd mot härarna från Moab, Ammon och Seirs bergsbygd?
16. Längre fram blir Josafat belägrad av de förenade styrkorna från Moab, Ammon och Seirs bergsbygd, en ofantlig mängd. Vad skall den gode konungen göra? Han flyr genast till det ”starka tornet”, Jehova. ”Då blev Josafat förskräckt och vände sin håg till att söka [Jehova] ; och han lät lysa ut en fasta över hela Juda.” (2 Krön. 20:1—4) Lägg märke till den bön han frambär, vari han upphöjer Jehova, en bön som i stil och uttryckssätt är en av de märkligaste som någonsin upptecknats i de hebreiska skrifterna. Jehova erkännes såsom allenarådande, med en oemotståndlig makt som omfattar alla skapelser i himmelen och på jorden, universums Suverän. Då Josafat och hans folk stod i förbundsgemenskap med Jehova, borde de gå till Honom, då de var i fara. Josafat vädjar till Jehovas rättvisa och utnyttjar denna synpunkt till fullo, för att påpeka att Israel inte hade fått lov att invadera sina fienders land och att dessa fiender nu har angripit Juda. Slutligen säger han: ”Själva veta vi icke, vad vi skola göra, utan till dig se våra ögon.” (2 Krön. 20: 12) De hade ingen egen makt eller kraft, och därför var de helt och hållet beroende av Jehova. Denne konung kände Jehovas namn och visste att det var ett starkt torn, och i det var han trygg. Jehova förgjorde de organiserade styrkorna från Moab, Ammon och Seirs bergsbygd med ett enda slag genom att komma dessa onda motståndare till Guds folk att förgöra varandra. Josafat, en Guds tjänare, hastade till Jehovas namn och var trygg.
17, 18. a) Medför trohet mot Gud, att man aldrig blir angripen av fienden, och vad visar bibelns berättelse? b) Vad läser vi där om förtröstan på Jehovas namn och tillit till det?
17. Så har vi den gången då den övermodige assyriske härskaren hade för avsikt att förstöra Jerusalem. Hiskia var då konung. Berättelsen säger: ”Han gjorde inför [Jehova], sin Gud, vad gott och rätt och sant var. Och allt som han företog sig, när han nu sökte sin Gud, allt, vare sig det angick tjänstgöringen i Guds hus eller det angick lagen och budorden, det gjorde han av allt sitt hjärta, och det lyckades honom väl. Sedan han hade utfört detta och bevisat sådan trohet, kom Sanherib, konungen i Assyrien, och drog in i Juda och belägrade dess befästa städer och tänkte erövra dem åt sig.” (2 Krön. 31:20, 21; 32:1) Hiskia förberedde sig så gott han kunde för att motstå denne förskräcklige fiende, men hans förtröstan stod till Jehovas namn. Han talade till hövitsmännen och sade: ”Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke förskräckta för konungen i Assyrien och för hela den hop han har med sig; ty med oss är en som är större än den som är med honom. Med honom är en arm av kött, men med oss är [Jehova], vår Gud, och han skall hjälpa oss och föra våra krig.” (2 Krön. 32:7, 8) Hiskias trosvissa, förtröstansfulla tillit hade givit honom övertaget över fienden. Assyriern utmanade Jehova, i det han sade: ”Och låten icke Hiskia förleda eder att förtrösta på [Jehova], därmed att han säger: ’[Jehova] skall förvisso rädda oss.’” — 2 Kon. 18:30.
18. Den assyriske härskaren jämförde genom sin härhövitsman som språkrör Jehova med de nationers gudar som han hade besegrat och sände ett övermodigt brev till Hiskia, vari han brukade gudlöst tal, lögn och hädelse. När Hiskia hade mottagit brevet, gick han upp i Jehovas hus och bredde ut det inför Herren och bad: ”Fräls oss nu, [o Jehova,] vår Gud, ur hans hand, så att alla riken på jorden förnimma, att du, [Jehova,] allena är Gud.” (2 Kon. 19:19) Jehova bevisade sig vara ett försvar och ett starkt torn genom att beskydda sitt folk och förgöra 185.000 av assyrierns krigsmän och jaga den store Sanherib tillbaka till sitt land och till sin undergång. Alltså: ”[Jehova] bevarar alla dem som älska honom, men alla ogudaktiga skall han förgöra.” — Ps. 145:20.