därför alt dessa år dömda til! förintelse i den snart stundande striden vid Harmageddon, och om vi ägnar all vår tid åt dessa ting, är den förspilld. Det är förspilld tid, eftersom de tingen skall gå till spillo. Och vad värre är, vi kan komma att bli krossade tillsammans med dem i Harmageddonstriden, därför att vi inte har. hållit i med Guds verk och satt det främst i vårt liv. Angreppen mot dem som söker utföra hans verk är intensivare än vid någon annan tidpunkt i historien. Under allt detta måste vi själva stå fasta i vår ostrafflighet och aldrig ge djävulen ens det ringaste tillfälle att träffa oss med ett sårande hugg för att göra oss odugliga för den kristna tjänsten. Vi får aldrig låta oss fångas av hans styrkor och släpas tillbaka till denna världens mörker och dess undergång. VT 7/7 50

Tisdag, 12 juni

Jag har icke fördolt din nåd och din sanning för den stora församlingen. — Ps. 40:11, 1878.

Jehova Gud visste vad människorna behövde: de behövde sanningen om honom och hans frälsningsrike. De behövde detta budskap i en ren och oförfalskad form, utan världsliga utsmyckningar, ogrumlat av någon visdom från människor. Jesus var inte lärd i all sin tids visdom, men han hade sanningen, som är Guds ord. Han visste, att det var sanningen som skulle göra människorna fria och sätta dem i stånd till att instämma i att prisa Gud till frälsning. Med denna sanning från Guds ord hade han uppfyllt sitt hjärta. Därför kunde inte Jesus avhålla sig ifrån att göra det som han visste var till största gagn för människosläktet och, vilket var viktigare, till evig ära för Gud och till Jehovas namns hävdande och förhärligande. Åstundan att prisa Gud var lik en brinnande eld inom honom, och han kunde inte hålla sig stilla. Han gjorde inget försök att hålla tillbaka sin lovprisning: ”han begav sig ut på färd från stad till stad och från by till by, predikande.” — Luk. 8:1, NW. VT 15/7 50

Onsdag, 13 juni

Del är ... nödvändigt för oss att ägna mer än den vanliga uppmärksamheten åt det som vi hava hört, för att vi aldrig må glida bort, — Hebr. 2:1, NW.

Att tillägna oss kunskap om Gud och hans Son kan vi aldrig sluta upp med att göra. Vi måste gå framåt till fullkomlighet. Den kunskap vi eventuellt redan har vunnit, den har vi fått genom att studera Guds bok. Men för att förbliva i kunskap om honom och hans Son, Jesus Kristus, och i fruktan för dem behöver vi hålla på med att studera denna bok och göra detta med bistånd av alla de sanna hjälpmedel som den himmelske Fadern tillhandahåller genom sin teokratiska organisation. Vi lever i synnerligen farliga tider, och att leva nu är ett stort problem. Vi måste hålla i med att studera Guds ord för att lära hur vi skall leva rätt och hur vi skall visa kärlek som är gudalik. Den nya världen är alltjämt ett hopp, men denna gamla värld är en närvarande verklighet. Vi måste ännu bjuda den spetsen, och detta skapar svårigheter för oss. Vi måste möta dessa utan att kompromissa i fråga om Guds sak. Därför måste vi veta, hur vi skall möta dem, och detta kräver kunskap nu genast. Det är därför vi måste studera bibeln ytterligare för att befinnas värdiga liv. VT 1/1 51

Frågor från läsekretsen

● Vad var den ”kunskap på gott och ont” som omtalas i 1 Moseboken 2:17, och är det samma sak som åsyftas i 1 Moseboken 3:5 och 3:22? — G. G., Sydafrika.

”Gott och ont”, som omnämnes i dessa tre texter tycks åsyfta ett och detsamma. Adam och Eva visste något om det onda, innan de åt av frukten från ”kunskapens träd på gott och ont”, eller ”trädet för kunskap om gott och ont”, som andra översätter det. (1 Mos. 2:17) De visste, att det skulle vara orätt, om de åt av den frukten, och de visste, att döden var något ont som de skulle undvika. Att ”bliva såsom Gud och förstå, vad gott och ont är” tycks innebära mera än enbart nyttig kunskap om vad som är rätt och vad som är orätt. (1 Mos. 3:5) Ordet Gud kan avse enbart Jehova Gud, eftersom det hebreiska ordet här är Elohim och kan betyda antingen Gud (Jehova) eller gudar. Om det avser gudar, då kan det häntyda till Jehova Gud och hans medskapare och enfödde Son, Logos. Det var till denne Jehova sade, i 1 Moseboken 3:22: ”Se, mannen har blivit såsom en av oss, så att han förstår vad gott och ont är.”

Att känna eller förstå ”gott och ont”, så som Jehova och hans enfödde Son känner eller förstår det, torde innebära att man känner gott och ont för egen del, dvs. själv avgör, vad som är rätt och vad som är orätt. Adam och Eva var inte längre teokratiska, blickade inte längre upp till Gud såsom den universelle Suveränen över alla skapelser, erkände inte längre honom såsom den som skulle avgöra, vad som var rätt och vad som var orätt. De ämnade själva avgöra, vad de skulle företaga sig på jorden, och inte låta Gud vara den högste Domaren, den som hade avgörandet.

Därför sade Jehova till mannen, som hade större ansvar, kvinnans huvud, i huvudsak: ”Nåväl, Adam, om du inte önskar vara teokratisk, så gå din egen väg. Avgör själv, vad som är gott och ont från din synpunkt. Du har ingenting mer att göra i Edens lustgård. Denna lustgård är avsedd för teokratiska människor som är mig underdåniga. Nu får du bege dig av härifrån!” Denna uppfattning av saken överensstämmer