Saker och ting som Gud förutsåg
GENOM hela bibelns skildring är Guds utövande av förutvetande och förutbestämmande fast förbundet med hans uppsåt och vilja. Eftersom förverkligandet av Guds uppsåt är säkert och visst, kan han på förhand känna till resultaten, det slutgiltiga förverkligandet av hans uppsåt, och kan förutbestämma det, såväl som de steg han kan finna det lämpligt att ta för att åstadkomma detta. (Jes. 14:24—27) Följaktligen sägs Jehova bereda eller utforma sitt uppsåt beträffande framtida händelser eller handlingar. (2 Kon. 19:25; Jes. 46:11) Som den store krukmakaren ”verkar [Gud] allting efter sin egen viljas råd”, i harmoni med sitt uppsåt (Ef. 1:11), och han ”låter allt sitt verk samverka” till gagn för dem som älskar honom. (Rom. 8:28, NW) Det är därför särskilt i förbindelse med sitt eget förutbestämda uppsåt som Gud ”i förväg förkunnar, vad komma skall, och långt förut, vad ännu ej har skett”. — Jes. 46:9—13.
När Gud skapade det första människoparet, var de fullkomliga, och Gud kunde se på resultatet av allt sitt skaparverk och finna det ”mycket gott”. (1 Mos. 1:26, 31; 5 Mos. 32:4) Skildringen säger att han ”övergick till att vila”, i stället för att misstroget bekymra sig om vad människoparets framtida handlingar skulle bli. (1 Mos. 2:2, NW) Han kunde göra detta, ty på grund av hans allmakt och hans överlägsna visdom var det omöjligt att någon framtida handling, något förhållande eller sammanträffande skulle kunna ge upphov till ett oöverstigligt hinder eller ett olösligt problem som skulle kunna omintetgöra förverkligandet av hans suveräna uppsåt. — 2 Krön. 20:6; Jes. 14:27; Dan. 4:32.
Förutvetande beträffande klasser av individer
Det finns fall då Gud på förhand kände till den kurs som vissa grupper, nationer eller majoriteten av mänskligheten skulle välja, och alltså förutsade han i huvudsak deras framtida handlingssätt och förutbestämde vilka motsvarande åtgärder han skulle vidta beträffande dem. Men denna förhandskunskap eller förutbestämning berövar inte individerna inom sådana kollektiva grupper eller avdelningar av mänskligheten deras valfrihet beträffande vilken kurs de vill följa. Detta framgår av följande exempel:
Före floden på Noas tid tillkännagav Jehova sitt uppsåt att genomföra denna handling av tillintetgörelse, som skulle resultera i livets förlust för både människor och djur. Bibelns berättelse visar emellertid att detta gudomliga beslut fattades efter det att de förhållanden hade utvecklats som gjorde ett sådant ingripande påkallat. Gud, som har förmågan att känna ”människornas hjärtan”, gjorde en undersökning och fann att människornas ”hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro allenast onda”. (2 Krön. 6:30; 1 Mos. 6:5) Men vissa individer, Noa och hans familj, vann Guds ynnest och undgick tillintetgörelse. — 1 Mos. 6:7, 8; 7:1.
På liknande sätt var det med Israels nation. Trots det att Gud gav dem tillfälle att bli ett ”rike av präster och ett heligt folk” genom att hålla hans förbund, förutsade han ungefär fyrtio år senare, när nationen befann sig vid det utlovade landets gränser, att de skulle bryta hans förbund och, som nation betraktade, bli övergivna av honom. Men denna förhandskunskap var inte utan tidigare grundval, eftersom nationen redan hade visat uppstudsighet och uppror. Följaktligen sade Gud: ”Jag vet ju, med vilka tankar de umgås redan nu, innan jag har låtit dem komma in i det land som jag med ed lovade dem.” (5 Mos. 31:21; Ps. 81:10—13) De resultat som denna påtagliga benägenhet nu skulle leda till i form av ökad ondska kunde Gud känna till på förhand utan att han blev ansvarig för dem på grund av sin förhandskunskap, precis som någons förhandskunskap om att en viss byggnad, som byggts av undermåligt material och som blivit slarvigt sammanfogad, kommer att falla samman inte gör den individen ansvarig för detta. Vissa profeter avgav profetiska varningar om Guds förutbestämda verkställande av dom, och alla dessa hade sin grund i förhållanden och hjärteinställningar som redan var för handen. (Ps. 7:9, 10; Ords. 11:19; Jer. 11:20) Också vid dessa tillfällen kunde emellertid enskilda individer ge gensvar till Guds råd, tillrättavisningar och varningar, och det fanns också de som gjorde detta och vann hans ynnest. — Jer. 21:8, 9; Hes. 33:1—20.
Guds Son, som också kunde läsa människornas hjärtan (Matt. 9:4; Mark. 2:8; Joh. 2:24, 25), var av Gud begåvad med förmågan att förutsäga framtiden och förutsade också framtida förhållanden, händelser och verkställanden av gudomliga domar. Han förutsade att de skriftlärda och fariséerna som klass betraktade skulle bli dömda till Gehenna (Matt. 23:15, 33), men fördenskull sade han inte att varje enskild farisé eller skriftlärd på förhand var dömd till tillintetgörelse, vilket fallet med aposteln Paulus visar. (Apg. 26:4, 5) Jesus förutsade olycka för den obotfärdiga befolkningen i Jerusalem och andra städer, men han sade ingenting om att hans Fader hade förutbestämt att varje individ i dessa städer skulle drabbas av detta. (Matt. 11:20—23; Luk. 19:41—44; 21:20, 21) Han visste också på förhand vad människornas benägenhet och hjärteinställning skulle leda till och förutsade de förhållanden som skulle ha utvecklat sig bland människorna vid tiden för ”avslutningen på tingens ordning”, såväl som förverkligandet av Guds uppsåt. — Matt. 24:3, 7—14, 21, 22, NW.
Förutvetande beträffande enskilda individer
Förutom klasser av människor har vissa individer blivit speciellt inbegripna i gudomliga förhandsberäkningar. Bland dessa är Esau och Jakob, Egyptens Farao vid tiden för uttåget, Simson, Salomo, Jeremia, Johannes döparen, Judas Iskariot och Guds egen Son, Jesus.
När det gällde Simson, Jeremia och Johannes döparen, utövade Jehova förutvetande före deras födelse. Men detta förutvetande sade ingenting om vad deras slutliga bestämmelse skulle bli. I stället förutbestämde Jehova på grundval av detta förutvetande att Simson skulle leva i enlighet med nasirlöftet och att han skulle inleda Israels befrielse från filistéerna, att Jeremia skulle tjäna som profet och att Johannes döparen skulle utföra ett förberedande verk som förelöpare till Messias. (Dom. 13:3—5; Jer. 1:5; Luk. 1:13—17) Trots att de blivit starkt gynnade med sådana privilegier, garanterade inte detta att de skulle vinna evig frälsning eller ens att de skulle förbli trogna intill döden (även om alla tre visade sig bli det). Jehova förutsade till exempel att en av Davids många söner skulle få namnet Salomo och förutbestämde att Salomo skulle användas till att bygga templet. (2 Sam. 7:12, 13; 1 Kon. 6:12; 1 Krön. 22:6—19) Men fastän Salomo blivit gynnad på detta sätt och till och med hade fått privilegiet att skriva vissa böcker i den Heliga skrift, blev han avfällig på senare år. — 1 Kon. 11:4, 9—11.
På samma sätt var det med Esau och Jakob. Guds förutvetande fastställde inte deras eviga bestämmelse utan fastställde eller förutbestämde i stället vilken av de nationella grupper, som härstammade från de båda sönerna, som skulle få en dominerande ställning över den andra. (1 Mos. 25:23—26) Denna förutsagda härskarställning pekade också på att Jakob skulle vinna förstfödslorätten, en rätt som förde med sig privilegiet att få befinna sig i den släktlinje genom vilken den abrahamitiska ”säden” skulle komma. (1 Mos. 27:29; 28:13, 14) På detta sätt klargjorde Jehova Gud att hans val av individer för vissa uppgifter inte är bundet av de vanliga seder eller tillvägagångssätt som är i överensstämmelse med människornas förväntningar. Inte heller tilldelas gudomligt förordnade privilegier enbart på basis av gärningar, så att någon kan tycka att han har ”förtjänat rätten” till dessa privilegier och att de ”tillkommer honom”. Aposteln Paulus betonar denna sak, när han visar hur Gud genom oförtjänt godhet kunde ge de hedniska nationerna privilegier som en gång hade förefallit vara reserverade för Israel. — Rom. 9:1—6, 10—13, 30—32.
Paulus’ citat beträffande Jehovas kärlek till Jakob (Israel) och hans hat till Esau (Edom) kommer från Malaki 1:2, 3, som skrevs långt efter Jakobs och Esaus tid. Bibeln säger alltså inte med nödvändighet att Jehova hade denna uppfattning om tvillingarna före deras födelse. Det är ett vetenskapligt fastslaget faktum att mycket av ett barns allmänna läggning och temperament bestäms i befruktningsögonblicket, i överensstämmelse med de genetiska faktorerna från vardera föräldern. Att Gud kan se dessa faktorer är självklart. David säger att Jehova såg ”embryot av mig”. (Ps. 139:14—16, NW; se också Predikaren 11:5.) Man kan inte säga i vilken utsträckning denna gudomliga insyn påverkade Jehovas förutbestämmelse beträffande de båda pojkarna, men i varje fall dömde inte hans val av Jakob framför Esau i sig självt Esau eller hans avkomlingar, edoméerna, till tillintetgörelse. Den ”ändring i sinnet” som Esau med tårar allvarligt sökte var emellertid bara ett fruktlöst försök att få sin fader Isak att ändra sitt beslut att den förstföddes särskilda välsignelse helt och hållet skulle förbli över Jakob. Följaktligen tydde inte detta på att Esau ångrade sin materialistiska inställning inför Gud. — 1 Mos. 27:32—34; Hebr. 12:16, 17, NW.
Dessa fall av förutvetande före individens födelse kommer alltså inte i konflikt med Guds uppenbarade egenskaper och tillkännagivna normer. Det finns heller ingenting som tyder på att Gud tvingade dessa individer att handla mot sin vilja. När det gäller Farao, Judas Iskariot och Guds egen Son, finns det inga bevis för att Jehova utövade sitt förutvetande innan individen blev till. I dessa särskilda fall klargörs vissa principer som har att göra med Guds förutvetande och förutbestämmande.
En sådan princip är att Gud prövar individer genom att förorsaka eller tillåta vissa förhållanden eller händelser eller genom att låta dessa individer få höra hans inspirerade budskap, vilket leder till att de tvingas använda sin frihet att välja för att fatta ett beslut och på så sätt avslöja en avgjord hjärteinställning, som kan läsas av Jehova. (Ords. 15:11; 1 Petr. 1:6, 7; Hebr. 4:12, 13) I överensstämmelse med individernas gensvar kan Gud också forma dem i enlighet med den kurs de valt av egen fri vilja. (1 Krön. 28:9; Ps. 33:13—15; 139:1—4, 23, 24) ”Människans hjärta” avviker alltså först i en viss riktning innan Jehova styr hennes steg. (Ords. 16:9; Ps. 51:12) Under provsättning kan någons hjärtelag bli fixerat, antingen förhärdat i orättfärdighet och uppror i likhet med den Faraos hjärta som härskade vid tiden för uttåget ur Egypten, eller också kan hjärteinställningen göras fast i obrytbar hängivenhet för Jehova Gud och för att göra hans vilja. (2 Mos. 4:21; 8:15, 32) Eftersom individen har nått därhän av eget val, kan resultatet av hans kurs nu förutsägas utan någon orättvisa eller något intrång på människans moraliska handlingsfrihet. — Jämför Job 34:10—12.
Judas Iskariots förrädiska handlingssätt uppfyllde den gudomliga profetian och demonstrerade Jehovas förutvetande såväl som hans Sons. (Ps. 41:10; 55:13, 14; 109:8; Apg. 1:16—20) Men ändå kan man inte säga att Gud förutbestämde eller predestinerade Judas för detta handlingssätt. Profetiorna förutsade att någon som var en nära förtrogen till Jesus skulle vara hans angivare, men de sade inget om vilken av dem som delade denna nära gemenskap det skulle bli. Återigen talar bibelns principer emot att Gud skulle ha förutbestämt Judas’ handlingar. Den gudomliga principen som framläggs av aposteln lyder: ”Lägg aldrig för hastigt händerna på någon; bli inte heller delaktig i andras synder; bevara dig kysk.” (1 Tim. 5:22, NW) Jesus visade hur angelägen han var att valet av hans tolv apostlar skulle bli förståndigt och tillbörligt gjort genom att han tillbringade natten i bön till sin Fader innan han gjorde sitt beslut känt. (Luk. 6:12—16) Om Gud redan skulle ha förutbestämt Judas till att bli förrädare, skulle detta medföra inkonsekvens i Guds vägledning och skulle i enlighet med regeln göra honom delaktig i de synder som denne begick.
Det förefaller alltså uppenbart att Judas’ hjärta inte visade några avgjorda tecken på en förrädisk inställning vid den tidpunkt då han blev utvald till apostel. Han tillät en giftig rot att skjuta skott och besmitta honom, vilket resulterade i avvikelse från den rätta kursen och i att han tog emot, inte Guds vägledning, utan djävulens ledning mot en kurs av tjuveri och förräderi. (Hebr. 12:14, 15; Joh. 13:2; Apg. 1:24, 25; Jak. 1:14, 15) När denna avvikelse hade nått en viss punkt, kunde Jesus själv läsa Judas’ hjärteinställning och förutsäga hans förräderi. — Joh. 13:10, 11.
Skildringen i Johannes 6:64 handlar om det tillfälle då några av lärjungarna tog anstöt av vissa av Jesu läror. Vi läser där att ”från början [från första stund, The Jerusalem Bible] visste Jesus vilka det var som inte trodde och vem det var som skulle förråda honom”. (NW) Även om ordet ”början” i 2 Petrus 3:4 (NW) används med hänsyftning på skapelsens början, kan det också syfta på andra tillfällen. (Luk. 1:2; Joh. 15:27) När aposteln Petrus till exempel talade om att den heliga anden föll på hedningarna ”alldeles som den gjorde också på oss i begynnelsen” eller början, syftade han på pingstdagen år 33 v.t., ”begynnelsen” av utgjutandet av den heliga anden för ett särskilt syfte. (Apg. 11:15, NW; 2:1—4) Det är därför intressant att lägga märke till denna kommentar till Johannes 6:64 i Critical, Doctrinal, and Homiletical Commentary av Schaff-Lange: ”[’Början’] betyder, inte metafysiskt från alltings början ..., inte heller från början av hans [Jesu] bekantskap med var och en ..., och inte heller från det att han började samla sina lärjungar omkring sig eller från början av hans messianska verksamhet ..., utan från de första undangömda frön av otro [som fick några av lärjungarna att ta anstöt]. På samma sätt visste han också från början vem hans förrädare var.” — Jämför 1 Johannes 3:8, 11, 12.
Messias
Jehova Gud kände på förhand till och förutsade Messias’ lidanden, hans död och efterföljande uppståndelse. (Apg. 2:22, 23, 30, 31; 3:18; 1 Petr. 1:10, 11) Förverkligandet av sådant som fastställts genom att Gud utövat detta förutvetande berodde delvis på Guds eget maktutövande och delvis på människors handlingar. (Apg. 4:27, 28) Men dessa människor lät sig villigt överlistas av Guds motståndare, Satan, djävulen. (Joh. 8:42—44; Apg. 7:51—54) Precis som de kristna på Paulus’ tid inte var ”okunniga om hans [Satans] anslag”, förutsade Gud följaktligen de onda önskningar och metoder som hans motståndare skulle utveckla mot hans Smorde. (2 Kor. 2:11, NW) Det är tydligt att Guds kraft också kunde motverka eller till och med omintetgöra varje attack eller attentat mot Messias som inte var i överensstämmelse med det förutsagda sättet eller den förutsagda tiden.
Aposteln Petrus’ uppgift om att Kristus, såsom Guds offerlamm, var ”förutkänd före världens [kosmou] grundläggning [form av grekiskans katabole]” förklaras av predestinationslärans förespråkare innebära att Gud utövade detta förutvetande före människans skapelse. (1 Petr. 1:19, 20, NW) Det grekiska ordet katabole, som översatts med ”grundläggning”, betyder bokstavligen ”att kasta eller lägga ned” och kan syfta på ”att befruktas med säd”, som i Hebréerna 11:11 (NW), vilket hänsyftar på hur Abraham ”kastade ned” mänsklig sädesvätska för att avla en son och hur Sara tog emot denna sädesvätska för att bli befruktad. Även om det innebar en ”grundläggning” av en värld av människor när Gud skapade det första människoparet, vilket framgår av Hebréerna 4:3, 4 (NW), så förverkade detta par senare sin ställning såsom Guds barn. (1 Mos. 3:22—24; Rom. 5:12) Men ändå fick de på grund av Guds oförtjänta godhet tillåtelse att ”kasta ned” (så) och ta emot säd och frambringa avkomlingar. En av dessa visas särskilt i bibeln ha fått Guds ynnest och satt sig själv i stånd att vinna försoning och frälsning, nämligen Abel. (1 Mos. 4:1, 2; Hebr. 11:4) Det är värt att lägga märke till att Jesus i Lukas 11:49—51 talar om ”alla profeters blod, allt det som är utgjutet från världens begynnelse”, och sammanställer detta med orden ”ända ifrån Abels blod intill Sakarias’ blod”. Jesus förbinder alltså Abel med ”världens begynnelse”, med denna allmänna tidsperiod.
Messias eller Kristus skulle bli den utlovade Säden genom vilken alla rättfärdiga människor ur alla familjer på jorden skulle bli välsignade. (Gal. 3:8, 14) Det första omnämnandet av denna ”säd” kom sedan upproret i Eden redan hade inletts, men före Abels födelse. (1 Mos. 3:15) Detta var mer än fyra tusen år innan den heliga hemligheten om den regering som skulle komma genom Messias blev uppenbarad. Följaktligen hade den verkligen ”under evärdliga tider ... varit outtalad”. — Rom. 16:25—27; Ef. 1:8—10; 3:4—11.
Vid sin fastställda tid förordnade Jehova Gud sin egen förstfödde Son att utföra ”sädens” profetiska uppdrag och bli Messias. Det finns inget som tyder på att denne Son var ”predestinerad” till detta uppdrag redan före sin skapelse eller innan uppror bröt ut i Eden. Guds slutgiltiga val av honom såsom den som skulle anförtros att uppfylla profetiorna gjordes inte heller utan grundval. Tiden av nära gemenskap mellan Gud och hans Son innan denne blev sänd till jorden medförde utan tvivel att Jehova lärde känna sin Son så väl att han kunde vara säker på att denne troget skulle fullgöra alla de profetiska löftena och förebilderna. — Jämför Romarna 15:5; Filipperna 2:5—8; Matteus 11:27; Johannes 10:14, 15.
De kallade och utvalda
De texter återstår också som handlar om de kristna ”kallade” eller ”utvalda”. (Jud. v. 1; Matt. 24:24) De sägs vara ”utvalda enligt Guds, Faderns, förutvetande” (1 Petr. 1:1, 2, NW), utvalda ”före världens grundläggning”, förutbestämda till att ”adopteras” såsom Guds söner (Ef. 1:3—5, 11, NW), ”från begynnelsen” utvalda till frälsning och kallade till just ”denna bestämmelse”. (2 Tess. 2:13, 14, NW) Förståelsen av dessa texter är beroende av om de syftar på förutbestämmelsen av vissa enskilda individer eller om de beskriver förutbestämmelsen av en klass av individer, nämligen den kristna församlingen, som utgör ”en kropp” (1 Kor. 10:17, NW) och består av dem som skall bli medarvingar med Kristus Jesus i hans himmelska rike. — Ef. 1:22, 23; 2:19—22; Hebr. 3:1, 5, 6.
Om dessa ord har avseende på speciella individer som förutbestämts till evig frälsning, så följer härav att dessa individer aldrig skulle kunna bevisa sig otrogna eller misslyckas i sin kallelse, ty Guds förutvetande beträffande dem skulle inte kunna visa sig vara inexakt och hans förutbestämning av ett visst öde för dem skulle aldrig kunna slå fel eller omintetgöras. Men ändå visade samma apostlar som inspirerats att skriva de föregående orden att några, som var köpta och helgade genom Kristi lösenoffers blod och som hade ”smakat den himmelska fria gåvan” och ”blivit delaktiga av helig ande ... och de krafter som hör den kommande tingens ordning till”, skulle avfalla bortom all ånger och dra tillintetgörelse över sig. — 2 Petr. 2:1, 2, 20—22; Hebr. 6:4—6, NW; 10:26—29.
Om man å andra sidan betraktar de föregående texterna såsom syftande på en klass, den kristna församlingen, en ”helig nation” av kallade som en helhet (1 Petr. 2:9, NW), så innebär dessa texter att Gud på förhand kände till och förutbestämde att en sådan klass (men inte de enskilda individerna inom den) skulle frambringas. Dessa skriftställen innebär också att han föreskrev eller förutbestämde det mönster efter vilket alla de måste rätta sig som i sinom tid skulle kallas till att bli medlemmar av denna klass, allt detta i enlighet med hans uppsåt. (Rom. 8:28—30; Ef. 1:3—12; 2 Tim. 1:9, 10) Han förutbestämde också de gärningar som dessa skulle förväntas utföra och att de skulle bli prövade på grund av de lidanden som världen skulle utsätta dem för. — Ef. 2:10; 1 Tess. 3:3, 4.
Följaktligen befriar oss inte Guds utövande av förutvetande från ansvaret att sträva efter att bringa oss i överensstämmelse med hans rättfärdiga vilja.