Skuggor ur det förflutna

”Ty dessa ting äro en skugga av de ting som skola komma, men verkligheten tillhör Kristus.” — Kol. 2:17, NW.

 1. Vilka förhållanden från tiden före lagförbundet är nu av aktuellt intresse? Varför?

UR DET töckniga förflutnas långa tidrymd träder många skuggor, svarande mot verkligheter nu i det tjugonde århundradet, fram med sitt tysta men omisskännliga vittnesbörd. Dessa bibliska skuggor med sina skarpa konturer förutsäger en verksamhet som skulle pågå i våra dagar i världsomfattande skala. Det genom Mose förmedlade lagförbundet innehöll ju en hel mängd profetiska skuggor av goda ting som skulle komma, men redan hundratals år dessförinnan bidrog patriarkalisk lag och sed med sin andel av skuggor, som finner sin motsvarighet i verkligheter nu för tiden. (Hebr. 10:1) Med avseende på dessa skuggor från tiden före lagförbundet kan Paulus’ ord också vara tillämpliga : ”Ty dessa ting äro en skugga av de ting som skola komma, men verkligheten tillhör Kristus.” (Kol. 2:17, NW) På grund av detta uttalande måste vi förvänta att dessa tidiga profetiska skuggor likaså skall ha sina uppfyllelser koncentrerade kring Kristi Jesu tjänare. Och vi kommer att få se att detta är precis vad de verkliga förhållandena ger vid handen. Sedan vi i den föregående artikeln redan har ägnat ett förberedande studium åt det patriarkaliska samhällets ursprung och funktion, är vi nu redo att i detalj undersöka ytterligare rättsliga eller juridiska drag som utgör intressanta skuggor av nu existerande verkligheter.

Vård av personer och egendom

 2. Vilken patriarkalisk lag skall här undersökas, och hur angav någon att han hade tagit på sig juridiskt ansvar?

2. Det patriarkaliska samhället hade tydligt angivna lagar och sedvänjor beträffande vården av personlig egendom och av personer. Ett förhållande av vård eller omvårdnad uppstod, när en ägare eller en fader anförtrodde sin egendom eller sina barn åt andras omsorg eller uppsikt. Egendomen eller personerna i fråga antingen överlämnades åt en annan i förvar eller lånades ut till gagn för den andre. Ibland hände det att den äldste brodern, som var mogen, fick sina minderåriga bröder i sin vård. Då ju de bibliska patriarkerna mestadels var boskaps- eller fårherdar, bestod egendomen i allmänhet av djur, som anförtroddes i andras vård. De allmänna bestämmelserna synes emellertid ha haft avseende på vilken ägodel eller vilken person som helst, som kan ha blivit överlämnad i vårdares eller förmyndares händer. När en herde fick en ägares får sig anförtrodda och herden då sade att han skulle vakta fåren, så medförde detta lagligt ansvar för den anställde herden. Vi lägger märke till det fall där familjeöverhuvudet Jakob förhandlade med sin svärfar, Laban, om vaktandet av dennes får. När Jakob sade: ”Om du vill göra mot mig såsom jag nu säger, så skall jag fortfara att vara herde för din hjord och vakta den”, påtog han sig i och därmed lagligt ansvar för de får som anförtroddes åt hans omvårdnad. — 1 Mos. 30:31.

3, 4. a) Var finner vi en uppteckning av de förpliktelser som lagligen följde med omvårdnad under den patriarkaliska tiden, och hur kommer det sig? b) Redogör för de förpliktelser som ålåg den som hade vårdnad om djur.

3. Vad var det då bland annat för ansvar och för åligganden som lagligen påvilade den som åtog sig omvårdnaden om de djur som tillhörde en annan? De från Noa härrörande bestämmelserna angående omvårdnad blev senare av Gud införlivade med lagförbundet, som gavs åt Israels nation. Alltså finner vi dessa åligganden direkt upptecknade i Mose lag. ”Om en man lämnar en åsna eller en oxe eller ett får eller vilket annat djur det vara må till att vaktas av en av hans landsmän, och djuret dör eller blir skadat eller bortrövat, utan att någon ser det, då skall mannen svära inför den Evige [Jehova, AS], att han icke har förgripit sig på den andre mannens egendom; ägaren skall antaga denna ed, och ingen ersättning skall givas. Men om djuret har blivit stulet, då skall mannen lämna ersättning åt ägaren. Om djuret har blivit ihjälrivet, må han då föra fram det rivna köttet såsom bevis; han behöver icke gottgöra vad som har blivit ihjälrivet.” — 2 Mos. 22:10—13, Mo.

4. Det fordrades alltså av herden, att han skulle visa vanlig omsorg, när han tog vård om de djur som anförtrotts honom. Han måste vara tillräckligt noggrann i att se till att djuren fick mat och att de inte gick vilse. Om djur, medan de var under hans uppsikt, blev stulna, antingen av honom själv eller av medhjälpare, som han hade lejt, var han förpliktad att ge full ersättning åt ägaren. För de stulna måste han lämna femfaldig eller fyrfaldig ersättning, beroende på om det var oxar eller får. (2 Mos. 22:1) Å andra sidan krävde inte den patriarkaliska lagen, att herden skulle utöva en så höggradig omsorg, att han bleve ansvarig för handlingar som det inte stod i hans mänskliga makt att förhindra. Om djuret självdog, blev skadat utan att vårdaren hade begått något fel eller varit försumlig, eller om det med våld blev stulet av ett väpnat rövarband, då var herden inte skyldig att gottgöra förlusten. Detta gällde också i de fall då ett vilt djur kastade sig över djuret och slet, det i stycken. Sedan herden hade företett bevisen för överfallet, måste ägaren bära förlusten. Herden, som hade vårdnaden, var fri från ansvar.

 5. Vad hände i Josefs fall, och hur kom Ruben att ha särskilt ansvar?

5. Med denna bakgrund kan vi bättre förstå det som skedde mellan Jakob och hans söner vid tiden för Josefs försvinnande. Patriarken Jakobs tio söner hade blivit svartsjuka på sin sjuttonårige bror Josef, som stod i särskild gunst hos sin far. Jakob skickade ut sin son Josef i det ärendet att ta reda på om det stod väl till med hans tio äldre bröder och skaffa Jakob upplysningar om hur det gick med deras arbete att vakta sin fars får på en avlägsen plats. Då de svartsjuka bröderna såg Josef komma på avstånd, lade de råd om att slå ihjäl honom och att säga till sin far, att ett vilddjur hade dödat honom. När Josef kom fram till dem, tog de av honom hans fotsida klädnad [hans mångfärgade rock, AV] och kastade honom i en brunn. Men Ruben, den äldste brodern, som var lagligen ansvarig för tillsynen över sin yngre bror, då denne nu befann sig ibland dem, gjorde invändningar mot komplotten och planerade att föra Josef tillbaka till hans far och på det sättet avbörda sig sitt ansvar om särskild uppsyningsman. Medan Ruben var borta från brunnen, sålde emellertid de andra bröderna Josef som slav till några förbipasserande köpmän. När Ruben kom tillbaka till brunnen och fann att Josef var borta, rev han i sin beklämning sönder sina kläder, eftersom han visste att han skulle hållas lagligen ansvarig för sin yngre broders försvinnande. Han utropade: ”Gossen är icke där, vart skall jag nu taga vägen?” — 1 Mos. 37:12—30.

 6. Hur handlade Ruben, och varför gjorde han så? Vad blev domaren Jakobs utslag? Varför?

6. Det sätt varpå Ruben nu handlade på sina andra bröders tillskyndan var inte något stundens påhitt. Det var snarare ett slugt uttänkt tillvägagångssätt för att undgå laga ansvar, när de trädde fram inför sin far för att meddela att Josef hade försvunnit. De visste att de måste stå ansikte mot ansikte med sin far, som skulle sitta som patriarkalisk domare för att granska och väga allt bevismaterialet, vad ansvarigheten beträffade. Vidare visste de, att om ett överfall av något vilt djur kunde bevisas ha skett, så skulle enligt lagen beträffande omvårdnad om personer och egendom den som hade denna omvårdnad bli fullständigt frikänd och hållen för oskyldig. Lägg noga märke till Skriftens berättelse om vad som hände och hur Jakob blev tvungen att lagligen veta (känna) eller undersöka beviset och som domare lagligen förklara sina söner oskyldiga till Josefs förmodade död. ”De togo Josefs livklädnad och slaktade en bock och doppade klädnaden i blodet; därefter sände de den fotsida [mångfärgade, AV] livklädnaden hem till sin fader och läto säga: ’Denna hava vi funnit: se efter [vet (eller känn) nu, AV], om det är din sons livklädnad eller icke.’ Och han kände igen den och sade: ’Det är min sons liv klädnad; ett vilddjur har ätit upp honom, förvisso är Josef ihjälriven.’ ” (1 Mos. 37:30—34) Den sista meningen här ger i rättsliga ordalag uttryck åt domaren Jakobs domstolsutslag. Inget straff kunde ådömas de tio sönerna. Jakobs händer var bundna av lagen, så att han inte kunde gå vidare i saken.

 7. Finns det något som tyder på att Jakob misstänkte att allt inte stod rätt till? Förklara vad han ådagalade.

7. Domaren Jakob var tvungen att fälla utslaget, att Josef dödats av ett vilddjur. Det finns ingenting omtalat som ger vid handen, att han likväl innerst inne misstänkte att allt inte stod rätt till. Åratal senare blev det fråga om att han skulle anförtro sin yngste älskade son, Benjamin, i dennes äldre bröders vård, därför att dessa av den främste ämbetsmannen i Egypten (i själva verket deras bror Josef, som de inte kände igen) hade blivit anmodade att föra Benjamin till Egypten. Jakob vägrade då att låta dem ta ynglingen med sig under de vanliga garantierna för omvårdnad. Inte förrän Juda, Jakobs fjärde son, hade avgivit ett dyrt löfte att personligen svara för Benjamins säkerhet och således givit en mycket stark garanti utöver den vanliga anordningen för omvårdnad, samtyckte Jakob till att låta Benjamin fara. (1 Mos. 44:32, 33) Vidare visar Jakob sina särskilda faderliga farhågor och bekymmer genom att påminna sina söner om att han åratal förut blev tvungen att som domare uttala sitt utslag, att Josef blivit dödad av ett vilddjur, och att han sedan dess inte hade sett Josef: ”Den ene gick bort ifrån mig, och jag sade: förvisso är han ihjälriven. Och jag har icke sett honom sedan den tiden.” — 1 Mos. 44:28.

Omvårdnad i verkligheten

 8. I vem började skuggbilden beträffande omvårdnad uppfyllas i verkligheten, och vilka är a) fårens ägare, b) fåren och c) herden?

8. Denna patriarkaliska skugga ur det töckniga förflutna började få sin uppfyllelse, sin motsvarighet i verkligheten, i den rätte Herden, Kristus Jesus, som fick sin Faders ”får” anförtrodda åt sig. Jehova Gud är den store Herden och ägaren till sina ”får”. Hans trogna kristna tjänare är lika får som en gång har gått vilse, men som nu har återvänt till Gud, deras själars herde och tillsyningsman. (Ps. 23:1; 1 Petr. 2:25, NW) Kristus Jesus blev sänd som den rätte herden för att vårda sig om dessa får. ”Jag är den rätte herden; den rätte herden utgiver sin själ för fårens skull. Den lejde mannen, som icke är någon herde och som fåren icke tillhöra såsom hans egna, ser vargen komma och överger fåren och flyr — och vargen snappar bort dem och förskingrar dem — därför att han är en lejd man och icke vårdar sig om fåren. Jag är den rätte herden, och jag känner mina får, och mina får känna mig, alldeles såsom Fadern känner mig och jag känner Fadern; och jag utgiver min själ för fårens skull. Och jag har andra får, som icke äro av denna fålla; också dem måste jag föra hit, och de skola lyssna till min röst, och de skola bliva en hjord, en herde.” — Joh. 10:11—16, NW.

 9, 10. a) Hur och med vilket ansvar verkade Jesus som herde för Jehovas får? b) Blev några får tillintetgjorda, och hur gick det i så fall till, och vem var ansvarig?

9. Vilket vittnesbörd om kärleksfull omvårdnad om fåren och tillgivenhet för dem samlade inte Jesus ihop åt sig under sina tre och ett halvt år av tjänst! Han gav dem med all flit rik andlig föda att livnära sig av. När ett kom vilse, lämnade han de nittionio och sökte reda på det vilsekomna. (Matt. 18:12—14) Han hjälpte de andligen fattiga och sjuka att återhämta sig. Men när andlig sjukdom och till och med andlig död inträffade trots hans kärleksfulla omsorg, hölls han inte ansvarig av ”fårens” store ägare, Jehova Gud. När han dog, var det inte för att han hade förlorat några får, utan för att han skulle frälsa förlorade får. Denne pålitlige herde skyddade också fåren för de vilda angreppen från demonerna och Satan själv, vilken gick ”omkring som ett rytande lejon” och sökte vad han skulle kunna uppsluka. — 1 Petr. 5:8, NW.

10. ”Simon, Simon, se Satan har krävt att få eder, ni människor, för att sålla eder såsom vete. Men jag har bett för dig, att din tro icke må tryta, och du, när du en gång har återvänt, giv då dina bröder stöd.” (Luk. 22:31, 32, NW) Av de tolv särskilda får som Jehova hade anförtrott åt Jesus, blev endast ett så rivet av det uppslukande lejonet, Satan, djävulen, att tillintetgörelse blev följden. Lägg märke till följande rapport som Jesus avlägger i sin bön till Jehova beträffande sitt arbete som herde. ”När jag var hos dem, brukade jag vaka över dem av hänsyn för ditt eget namn, som du har givit mig, och jag har bevarat dem, och ingen av dem tillintetgöres utom tillintetgörelsens son.” (Joh. 17:12, NW) Såsom den patriarkaliska skuggbilden visar, hölls Jesus inte ansvarig för förrädaren Judas Iskariots tillintetgörelse. Eftersom Jesus med framgång vårdade sig om en hel härskara av får genom att föra dem till evigt liv, har vi som ledare i spetsen för oss den förhärligade Jesus Kristus, en beprövad herde, som är värd att lita och förtrösta på!

11. För vilket arbete övade Jesus upp sina lärjungar, och hur gjorde han detta arbetes vikt klar för Petrus?

11. Medan Jesus utförde sitt verk som herde, höll han samtidigt på med att öva upp sina lärjungar till att bli underherdar. Jesus var ständigt upptagen av att bygga upp deras tro, för att de skulle bli i stånd att taga på sig förpliktelserna som vårdare av Jehovas får. Innan Jesus for upp till himmelen, gjorde han fullt klart för Simon Petrus, hur viktig herdeverksamheten är. Tre gånger betonade Jesus denna sak. ” ’Simon, Johannes’ son, älskar du mig mer än dessa?’ Han sade till honom: ’Ja, Mästare, du vet att jag är dig tillgiven.’ Han sade till honom: ’Föd mina små lamm.’ Återigen sade han till honom, en andra gång: ’Simon, Johannes’ son, älskar du mig?’ Han sade till honom: ’Ja, Mästare, du vet att jag är dig tillgiven.’ Han sade till honom: ’Var en herde för mina små får.’ Han sade till honom för tredje gången: ’Simon, Johannes’ son, är du mig tillgiven?’ Petrus blev bedrövad över att han för tredje gången sade till honom: ’Är du mig tillgiven.’ Därför sade han till honom: ’Mästare, du vet allting; du är medveten om att jag är dig tillgiven.’ Jesus sade till honom: ’Föd mina små får.’ ” — Joh. 21:15—17, NW.

12, 13. a) Vilket råd gav Petrus om herdeverksamhet, och gäller det i våra dagar? b) Vilka förpliktelser måste församlingstjänare i våra dagar ikläda sig?

12. Just denne Petrus blev en trogen underherde, som gick i sin Mästares, Jesu Kristi, fotspår. Åt dem som på hans tid var underherdar jämte honom gav Petrus visa råd, som med lika stor kraft gäller för de sanna kristna tjänarna i våra dagar. ”Vårda eder som herdar om Guds hjord ibland eder, icke på grund av tvång, utan frivilligt, icke heller av kärlek till ohederlig vinning, utan med iver, icke heller så att ni spela herrar över dem som äro Guds arvedel, utan så att ni bliva föredömen för hjorden.” (1 Petr. 5:2, 3, NW) Nu i denna tid — då hundratusental av Herrens ”andra får” håller på att församlas in i den av ”en hjord” bestående organisation, som hör den annalkande nya världens samhälle till — finner vi likaså i den patriarkaliska regeln beträffande en herdes ansvar och åliggande en detaljerad profetisk skuggbild av det ansvar som i verkligheten i våra dagar är förbundet med herdeverksamheten inom församlingarna av Jehovas kristna vittnen. Ni alla, som är förordnade tjänare i församlingarna, hur uppfyller ni Guds fordringar?

13. Tar du tillsynen på allvar såsom en mogen Guds tjänare? Tar du villigt på dig dina plikter såsom en sådan förordnad tjänare, inte av kärlek till ohederlig vinning, utan med iver i din kärlek till Gud och din medkristne? Delar du på ett effektivt sätt ut åt Herrens får den rätta andliga föda som Jehova i så rikt mått dukar fram på sitt bord? Bemödar du dig om att hjälpa de andligen sjuka och de andligen fattiga att återvinna andlig hälsa och rikedom, så att de kan bli starka medlemmar av den predikande vittnesskaran i din hemort? Skyddar du dem, så gott du förmår, för demonernas och Satans angrepp, så att de inte blir bortsnappade från den sanna hjorden? Om en går vilse, gör du då en ansträngning för att återvinna detta förlorade får, så att det kan bli stor glädje över en som har vänt tillbaka i ånger och bättring, en som blivit bedrövad på ett gudaktigt sätt och således blivit räddad från möjlig tillintetgörelse? (2 Kor. 7:8—11, NW) Om de nutida underherdarna kan svara ja på alla dessa frågor, då uppfyller de sina teokratiska förpliktelser enligt det föredöme som givits av herdarna Jesus och apostlarna.

14. Vilka herdeförpliktelser påvilar alla Jehovas vittnen, och hur allvarlig är denna sak?

14. Men i vidare bemärkelse har alla Jehovas vittnen såsom Ordets förkunnare herdeförpliktelser på sina respektive distrikt, varhelst de predikar. Där, inom edra individuella distrikt, finns många av de förlorade och sjuka blivande ”andra fåren”, vilka måste skötas med kärlek av den förkunnare som har fått uppdraget som herde. Om deras tillstånd beror på vår försumlighet i att vårda oss om några av dessa får som av den store Ägaren, Jehova Gud, har anförtrotts i vår vård, då kommer vi att hållas ansvariga för deras liv. ”Människoson, jag förordnar dig till en vaktpost för Israel. Närhelst du hör ett ord från mig, skall du giva dem min varning. När jag säger till den ogudaktige: ’Du måste dö’, om du då icke varnar honom, om du icke säger någonting för att varna den ogudaktige för hans ogudaktiga handlingssätt, för att frälsa hans liv, då skall denne ogudaktige man dö för sin missgärning, men jag ska hålla dig ansvarig för hans död.” (Hes. 3:17, 18, Mo) Om vi alltså nu försöker hjälpa dessa egensinniga människor med Herrens budskap om liv, och om Satan, det rytande lejonet, trots våra ansträngningar uppslukar dem, då är vi fria från ansvar för att dessa tillämnade får blivit tillintetgjorda. Paulus framhöll hur allvarlig vår herdetjänst är, när han sade: ”Ett tvång är mig pålagt. Ja, ve mig, om jag icke kungjorde de goda nyheterna!” (1 Kor. 9:16, NW) Likt Jesus och apostlarna kommer de trogna underherdarna i denna tid, som med allvar fullgör sin tjänst, att få den tillfredsställelsen att se hur en ofantlig skara av Herrens andra får blir bevarad, får som de har haft privilegiet att finna, hjälpa och beskydda till evigt liv.

Slavväsen

15. Hur uppstod frivilligt slaveri på den patriarkaliska tiden, och vad medförde det för dem som tjänade på sådana villkor?

15. Ett annat ämne av intresse är det slavväsen som existerade i patriarkernas dagar, ett bruk som tydligtvis härstammade från Noas tid. Det synes ha varit så, att om en viss familjeenhet under sitt familjeöverhuvud kom i svårigheter ekonomiskt, beroende på dålig förvaltning eller finansiella motgångar, som betydde att man råkade i skuld, då kunde denna familjs överhuvud befria sig från skuld genom att lagligen och frivilligt sälja sig och sin familj som slavar. Detta innebar att han sålde sig antingen till sin fordringsägare för den summa som täckte skulden, eller till ett annat familjeöverhuvud, en man som hade ekonomisk framgång och var i stånd till att betala köpesumman för att befria den nye slaven från hans skuld. Om en sådan slav användes en beteckning som kan återges med en tjänare som förbundit sig att arbeta utan lön. Den förmögnare familjen samtyckte till att i utbyte mot den nu underställda familjens framtida tjänster ge husrum, kläder och föda åt de nyanställda frivilliga slavarna. Denna anordning medförde tillfälliga existensmedel åt den som oavlönade tjänare arbetande familjeenheten. Detta var bättre än att lida nöd på grund av fattigdom. Det är alltså tydligt att sådant slaveri på den tiden innebar att vara anställd för att utföra tjänarsysslor och få livets nödtorft sig tillförsäkrad av en överordnad patriark, ett familjeöverhuvud. Lägg märke till den omvårdnad som Josef fick under sitt slaveri i Egypten. — 1 Mos. 39:1—6.

16. ilken bestämmelse fanns det om hur någon kunde lösas från slaveri?

16. Den ensartade lag eller sedvänja som i forna tider rådde i den främre delen av Österlandet beträffande frivillig slavtjänst, föreskrev dessutom att slaven kunde friköpas, antingen av sig själv, om han längre fram skulle komma att ärva pengar, eller av en nära släkting. Lösandet eller friköpet bestod i att ett överenskommet pris betalades till slavens ägare. Slaven och hans familj var i sin tur berättigade till att få gåvor av sin förre husbonde för den tjänst de förut utfört.a Sådan ”tjänst utan lön” såsom ett tillfälligt tillstånd kunde ibland räcka i generationer, om en nära släkting inte beredvilligt sörjde för friköp. Vi erinrar oss Jakobs tolv söner och deras familjer, som frivilligt for ned till Egypten för att vistas där och senare blev underkastade slaveri av hänsynslösa faraoner. Israeliterna förblev i slaveri under några släktled. — 2 Mos. 2:23.

17. Vad stadgade Mose lag om slaveri?

17. På Mose tid tog lagförbundet, som upprättades genom gudomlig uppenbarelse, i sig upp de flesta av de föreskrifter som gällde frivilligt slaveri. ”Om din broder råkar i armod hos dig och säljer sig åt dig, skall du icke låta honom göra trälarbete; såsom en daglönare och inhysesman skall han vara hos dig; intill jubelåret skall han tjäna hos dig. Då skall du giva honom fri, honom själv och hans barn med honom; och han skall återfå sin släktegendom, sin fädernebesittning skall han återfå. Om en främling eller en inhysesman hos dig kommer till välstånd och en din broder råkar i armod hos honom och säljer sig åt främlingen ... så skall han sedan, efter det att han har sålt sig, kunna lösas ut; någon av hans bröder må lösa honom.” (3 Mos. 25:39—41, 47—49) I förbigående kan nämnas, att det också fanns en motsats till den här beskrivna humana anordningen, nämligen bruket att göra krigsfångar till ofrivilliga slavar, vilka inte kunde friköpas. Denna sistnämnda förtryckande föranstaltning om slaveri måste ha haft sitt upphov hos Nimrod och hans sataniska efterträdare, som tillgrep krig som ett medel att nå sina syften.

18. Hur kommer det sig att människan är i slaveri? Beskriv hennes belägenhet.

18. Som medlemmar av människosläktet befinner människorna sig i denna tid i slaveri under synd och död. Vår förfader Adam gav sig dåraktigt och frivilligt i slaveri under synd och död för det priset att i självrådighet få äta förbjuden frukt. Han sålde sig och hela sin framtida familj till att tjäna döden. Döden började härska som konung. Denna ofria ställning som slavar under döden har gått i arv till alla människor. Alla har blivit sålda till en låg och osäker slavtillvaro. ”Ty skapelsen blev lagd under intigheten.” (Rom. 8:20, NW) Ingen enda medlem av människosläktet har kunnat betala det ytterligt höga priset, ett fullkomligt människoliv, för att köpa sig fri ur detta dödsbringande slaveri. ”Genom en enda människa ... kom [synden] in i världen och döden genom synden, och på så sätt ... sträckte sig [döden] till alla människor, därför att de alla hade syndat —. Icke desto mindre härskade döden som konung från Adam ned till Mose, även över dem som icke hade syndat i likhet med Adams försyndelse, hans som liknar den som skulle komma.” (Rom. 5:12, 14, NW) Sedan Satan, denna onda gamla världs onde gud ursprungligen föranledde människan att förlora sin frihet i Guds teokratiska familj, har han strävat efter att dessutom hålla människosläktet i slaveri under honom själv såväl som i slaveri under döden. Satan har blivit den store fångvaktaren och slavdrivaren för hela sin organisation av människor och demoner. Fördenskull befinner sig de mer än två milliarder människor som nu lever på jordens yta i ett vittomfattande slaveri under sina två förtryckande husbönder, ”guden Satan” och hans bundsförvant ’kung Död”. — 2 Kor. 4:4.

Återlösning i verkligheten

19. Finns det något hopp om befrielse från detta slaveri? Vem är människans frände? Förklara.

19. Finns det inget hopp om befrielse från detta slaveri? Jo, det finns det. Och det grundar sig på den möjlighet till återlösning, som visades i en skuggbild av den patriarkaliska lagens bestämmelse om att slavar kunde friköpas ur denna slavtjänst. Kom ihåg att det var en släkting som hade rätt att återlösa eller friköpa sin anförvant ur slaveriet. Vidare måste ett återlösningspris betalas av en nära anhörig eller släkting. Vem skulle kunna vara den nära släktingen till syndaren människan, som skulle kunna betala det ytterligt höga pris som krävdes för människans återlösning? Denne nära släkting och återlösare är ingen annan än den fullkomliga människan Jesus Kristus, som blev mänskligt kött för att han skulle kunna bli en frände till trogna människor. Bibeln kallar honom den ”siste Adam”. Jesus talade om sig som ”Människosonen”. (Joh. 1:14; 1 Kor. 15:45; Matt. 16:13) Det finns alltså ett överflöd av bevis för att Jehova Gud barmhärtigt och kärleksfullt sände sin älskade Son till jorden till att bli människans nära frände och befria de trogna från tillintetgörelse. ”Ty Gud älskade världen så mycket, att han gav sin enfödde Son, på det att var och en som utövar tro på honom icke må bliva tillintetgjord, utan hava evigt liv.” — Joh. 3:16, NW.

20, 21. a) Vad var priset för återlösningen? b) Hur och när åvägabragte Jesus priset och hur och när överlämnade han det?

20. Skriften visar också att den trogna människan har blivit köpt med ett återlösningspris, ty den säger: ”Ni blevo köpta med ett pris.” (1 Kor. 6:20, NW) Vari bestod då detta pris? Enligt de gudomliga principerna om ”liv för liv” och om att ”kroppens liv är i blodet” krävde Guds rättvisa att återlösningspriset skulle fullkomligt svara mot det som Adam hade förverkat, nämligen en fullkomlig människas liv. (2 Mos. 21:23; 3 Mos. 17:11, 1878) Med andra ord, återlösningspriset måste vara en fullkomlig människas blod för att det skulle svara mot den fullkomlige Adams blod, innan han kom i slaveri under döden. Och detta är precis vad bibeln anger. ”Ty det finnes en Gud, och en medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till en motsvarande lösen för alla — det är detta som det skall vittnas om på dess egna särskilda tider.” — 1 Tim. 2:5, 6, NW.

21. Jesus själv vittnar om att ett av syftena med att han kom till jorden var att han skulle utgjuta sitt fullkomliga livsblod i döden såsom ett återlösningspris, varigenom stora människoskarors frigörelse från träldomen skulle kunna köpas. ”Människosonen kom, icke för att bliva betjänad, utan för att tjäna och för att giva sin själ till en lösen i utbyte mot många.” (Matt. 20:28, NW) Jesus Kristus åvägabragte detta återlösningspris i Jerusalem, fredagen den 14 Nisan (1 april) år 33 e. Kr., när hans fiender, den judiska hierarkien och deras romerska medförbundna, bragte honom om livet på tortyrpålen. Men hans fienders seger var kortvarig, ty den 16 Nisan (3 april) utförde Jehova Gud sitt största under, i det han uppväckte sin trogne Son till odödligt liv. Fyrtio dagar senare trädde denne Son in i himmelen och överlämnade förtjänsten av sitt lösenoffer, vars värde är tillgängligt där så att det kan brukas till förmån för trogna människor och ge dem evigt liv. — Matt. 27:1—50; Hebr. 9:25—28.

22. Vilka människor blir frigjorda, och i vilken frihet träder de in?

22. För att få ytterligare bekräftat att Jesus är den store befriaren, som frigör från träldom, bör vi lägga märke till följande skriftställe, där sådana som är friköpta omtalas såsom ”små barn”. ”Då ju de ’små barnen’ äro delaktiga av blod och kött, blev han [Jesus] också likaledes delaktig därav, för att han genom sin död måtte tillintetgöra den som har medel till att förorsaka död, det är djävulen, och måtte frigöra alla dem som hela livet igenom av fruktan för döden voro underkastade slaveri.” (Hebr. 2:14, 15, NW) Den verkliga befrielsen från det slaveri som människan befinner sig i är koncentrerad kring Kristus Jesus, människosläktets återlösare. De som utövar tro på denna återlösningsanordning, som Jehova Gud har åvägabragt, kommer därför redan nu in i en relativ frihet från Satans välde och från fruktan för döden. Dessutom har de hopp om att bli fullständigt frigjorda från döden, antingen genom uppståndelsen eller genom att de får gå levande genom striden vid Harmageddon in i den nya världen.

23. Vilken kamp fordras för att man skall få behålla sin nyfunna frihet?

23. Sedan man har vunnit frihet ur det slaveri som håller mänskligheten i sitt grepp, börjar en ihärdig kamp för att man skall få behålla denna relativa frihet, som Guds sanning skänker oss. ”För denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt eder icke åter bliva fångna i ett slaveriets ok.” (Gal. 5:1, NW) Detta innebär att man måste följa en ny och ren kurs bort från det slaveriets dödsbringande system, som råder i den gamla världens samhälle. Vi måste motstå köttets syndiga sätt och väsende och tillägna oss det nya handlingssätt som medför frihet, och detta betyder att vi måste omfatta rättfärdigheten och bli lydiga mot Guds vilja. ”Veta ni icke att om ni fortsätta med att framställa eder som slavar åt någon till att lyda honom, så äro ni slavar åt honom, därför att ni lyda honom, vare sig åt synden med död i sikte eller åt lydnaden med rättfärdighet i sikte?” (Rom. 6:16, NW) Vi har länge nog tjänat som slavar åt de hedniska nationerna i att begå ett lösaktigt uppförandes gärningar, och dessa har lämnat ärr efter sig. Men må vi nu, då befrielsen har kommit, under våra återstående dagar leva med ett högre mål för ögonen, nämligen att vara välbehagliga tjänare åt vår Gud. Petrus tillråder bestämt detta handlingssätt för den sanne kristne. ”För det ändamålet att [han] under återstoden av sin tid i köttet icke mer må leva för människors begärelser, utan för Guds vilja. Ty det är tillräckligt, att ni under den tid som har förflutit hava fullgjort nationernas vilja, då ni vandrade i ett lösaktigt uppförandes gärningar.” — 1 Petr. 4:2, 3, NW.

24. Framhåll motsatsen mellan en individs gärningar, medan han tidigare var i slaveri, och den frukt som visar sig, sedan han försatts i frihet.

24. De gärningar och förehavanden som de kristna brukade göra sig skyldiga till, medan de ännu var i slaveri under Satans organisation, och som de nu har lagt bort beskrives och kommenteras på ett träffande sätt av Paulus. ”Men köttets gärningar äro uppenbara, och de äro otukt, orenhet, lösaktigt uppförande, avgudadyrkan, utövande av spiritism, hat, missämja, svartsjuka, vredesutbrott, stridigheter, söndringar, sekter, avund, dryckenskap, frosseri och annat sådant. Vad dessa saker angår vill jag varna eder på förhand, liksom jag redan har varnat eder, att de som hängiva sig åt sådant icke skola få ärva Guds rike.” En skarp kontrast härtill finner vi, när vi lägger märke till vad den kristnes nya befrielse från sataniskt slaveri betyder för honom och hurudan frukt den medför. ”Å andra sidan är andens frukt kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning. Mot sådant finnes ingen lag. För övrigt är det så, att de som tillhöra Kristus Jesus fastnagla köttet — tillika med dess passioner och begärelser — vid pålen.” — Gal. 5:19—24, NW.

25, 26. a) Vilket uppdrag får de befriade, och hur utföres det? b) Varifrån måste nu de bryta sig lösa, som önskar bli friköpta?

25. Det är inte nog med att vi befriar oss själva från Satans slaveri, utan vi har också ett uppdrag att befria andra, för att de också må taga emot Kristus Jesus som sin återlösare och finna denna sanna frihet. Den kristne förkunnarens uppdrag är detsamma som det som vilade på Jesus, när han citerade Jesaja och sade: ”Jehovas ande är över mig, ty han har smort mig till att kungöra goda nyheter för de fattiga, han har sänt ut mig till att predika frigörelse för fångarna.” (Luk. 4:18, NW; Jes. 61:1) Genom att vi predikar Kristus Jesus såsom människans ende återlösare, manar vi fångarna och slavarna att draga ut och taga emot friheten. ” ’Gå därför ut ifrån dem och avskilj eder’, säger Jehova, ’och sluta upp med att röra vid det orena.’ ” — 2 Kor. 6:17, NW.

26. ”Och jag hörde en annan röst från himmelen säga: ’Gå ut ur henne, mitt folk, om ni icke vilja vara delaktiga med henne i hennes synder och om ni icke vilja få del av hennes plågor.’ ” (Upp. 18:4, NW) Detta betyder att alla befriade måste bryta sig helt och hållet lösa från Satans gamla världs organisation. De måste upprätthålla en fysisk, moralisk, social och andlig avskildhet därifrån. När stunden är inne då Satans träldomshus skall i grund förstöras i striden vid Harmageddon, kommer befriade kristna inte att finnas fångna därinne för att dela de icke befriades öde i den förintelse som Gud låter drabba denna orena organisation. Då nu de skuggor ur det töckniga förflutna, som vi här studerat, ger oss en varnande maning beträffande vårt nuvarande handlingssätt, så låt oss inte vara bland dem som ignorerar de klara och tydliga varningar som är framställda i Skriften och som gäller vår nuvarande och framtida välfärd.

[Fotnot]

(The Watchtower, 15 juli 1952)