Kan tro gagna dig?
FÖR att kunna besvara denna fråga rätt måste vi först undersöka en annan fråga: Vad är äkta tro? Även om det kan tyckas underligt, är den vanliga föreställningen om ”tro” helt annorlunda än det som bibeln lär. En välkänd ordbok avviker långt från fakta när den beskriver tron som ”tro på en religions traditionella läror” och ”stark tro på någonting som det inte finns några bevis för”. Vad beror detta på?
För det första är de traditionella religiösa lärorna inte med nödvändighet sanna läror. Jesus visade detta när han talade om de skriftlärdas och fariséernas traditioner med dessa ord: ”Varför överträder ni Guds befallning på grund av er tradition? ... Ni skrymtare, träffande profeterade Jesaja om er när han sade: ’Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärta håller sig långt borta från mig. Förgäves fortsätter de att dyrka mig, eftersom de såsom lärosatser lär ut människobud.’” (Matt. 15:3—9) De var ledare i denna ”förvända generation utan tro” som visade sin brist på tro genom att döda Guds utlovade Messias, den ”främste förmedlaren av liv”. — Matt. 17:17; Apg. 2:40; 3:15.
Dessutom är ”en stark tro på någonting som det inte finns några bevis för” raka motsatsen till sann tro. Ordboken kan naturligtvis syfta på synliga bevis. Men där det inte finns några som helst bevis, beskrivs sådan tro helt riktigt som godtrogenhet. Denna tro är raka motsatsen till bibelns definition på tro, som finns återgiven i Hebréerna 11:1: ”Tro är den säkra förväntan om ting man hoppas på, det tydliga beviset på verkligheter som man inte ser.” Lägg märke till att tro har att göra med faktiska förhållanden, ting som är säkra och bevisade som verkligheter. Tro har den mest fasta grundvalen, den byggs på överflödande bevis.
GRUNDEN FÖR VÅR TRO
Aposteln Paulus ger i ett annat av sina brev ett starkt skäl för att utöva tro. I Romarna 1:20 berättar han för oss att Guds ”osynliga egenskaper ses ... tydligt alltifrån världens skapelse, eftersom de uppfattas genom de ting som är gjorda, ja, hans eviga makt och gudomlighet”. Detta är de underverk som vi kan se med våra egna ögon — den stjärnbeströdda himlen, den förunderliga balansen som finns nedlagd i den jordiska skapelsen, skönheten i den så kallade ”naturen”, i vilken en mästerarkitekts kärlek och vishet tydligt kommer till uttryck. När vi begrundar dessa skapade ting, bör det bidra till att hos oss bygga upp en tro liknande den som Psalm 104:24 ger uttryck åt: ”Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE [Jehova]! Med vishet har du gjort dem alla.” Detta är inte en tro ”som det inte finns några bevis för”.
Vår tro gentemot Gud stannar emellertid inte vid att vi erkänner hans existens och uppskattar allt det underbara i hans skapade verk. Den inbegriper också privilegiet att få träda in i en mycket gynnad personlig samhörighet med denne Gud och Skapare. Om vi söker honom kan vi finna honom, ”fastän han i själva verket inte är långt borta från någon enda av oss”. (Apg. 17:24—27) Att vi finner och lär känna Gud kan ge oss en tillfredsställelse och glädje i livet som ingen annan mänsklig erfarenhet kan överträffa. Om vi behagar honom kan det medföra den mest storslagna belöning. Och detta är möjligt genom tro. Som aposteln skriver: ”Utan tro är det för övrigt omöjligt att behaga honom väl, ty den som närmar sig Gud måste tro att han är till och att han blir deras belönare som uppriktigt söker honom.” — Hebr. 11:6.
EN OMTÄNKSAM FADER
Vår Gud och Skapare är den mest omtänksamme av alla fäder. För profeten Mose beskrev han sig själv som: ”Jehova, Jehova, en Gud, barmhärtig och nåderik, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke och sanning, som bevarar kärleksfull omtanke åt tusenden, överser med förseelse och överträdelse och synd; men ingalunda skall han frita från straff.” (2 Mos. 34:6, 7, NW) Kan vi föreställa oss att en Gud som personifierar sådana höga principer skulle underlåta att uppfylla sina löften till sin mänskliga skapelse här på jorden? Aldrig! Om en ofullkomlig mänsklig far lovar sina barn någonting, kommer han naturligtvis att se till att denna utlovade gåva blir verklighet. Hur mycket mera gäller då inte detta mänsklighetens himmelske Fader! Jesus sade till sina åhörare i sin bergspredikan: ”Om alltså ni, fastän ni är onda, förstår att ge goda gåvor åt era barn, hur mycket mer skall då inte er Fader som är i himlarna ge goda ting åt dem som ber honom?” (Matt. 7:11) Vi kan ha obetingad tro på att alla Guds löften kommer att gå i uppfyllelse på hans sätt och när han finner det bäst. — Jos. 23:14.
Vilka är då dessa löften? De är inte bara engångslöften. Guds löften angående det goda som han ämnar göra för mänskligheten upprepades i stället gång på gång under en period på mer än 4.000 år. De kan inte jämföras med politikers löften — de säger att de skall göra en sak, men det slutar med att de gör någonting annat. Guds löften är tillförlitliga. Man vet att de kommer att uppfyllas, eftersom de har getts i hans oförlikneliga namn, Jehova. När det gällde ett av hans största löften, gav han till och med sin egen ed på att det skulle uppfyllas. ”När nu Gud hade för avsikt att i rikare mått för löftets arvingar påvisa sitt rådsluts oföränderlighet, trädde han på det sättet emellan med en ed.” — Hebr. 6:17.
TRO PÅ GUDS LÖFTEN
I Hebréerbrevets elfte kapitel i bibeln är Guds löften oskiljaktigt förbundna med det tema som gäller tro. Den första människan i bibelns historia som förknippas med tro är Abel, som tydligen kände till Guds löfte i 1 Moseboken 3:15 angående en ”säd” — en ättling som visade sig komma från Guds himmelska organisation bestående av änglar — som skulle omintetgöra de gärningar som utförs av ”den ursprunglige ormen, han som kallas Djävul och Satan”. (Upp. 12:9) Abel bar fram sin gåva av det ”förstfödda i hans hjord”, av djurens fett, och därigenom förebildades på ett lämpligt sätt det offer som den utlovade ”säden”, ”Guds lamm”, skulle utgöra omkring 4.000 år senare för att återlösa mänskligheten från synd och död. Därför heter det: ”Genom tro frambar Abel åt Gud ett värdefullare offer än Kain.” — 1 Mos. 4:4; Joh. 1:29; Hebr. 11:4.
En annan av trons män var Enok (Hanok), som också levde före syndafloden. ”Genom tro blev Enok förflyttad för att inte se döden.” Han undgick inte att dö, ty i 1 Korintierna 15:22 skriver Paulus: ”Alla dör i Adam.” Men Gud tillät inte att han drabbades av dödens våndor. Det är tydligt att Enoks tro var grundad på kännedom om Guds löften, eftersom han kände till den dom som Guds änglahär i sinom tid skulle verkställa för att avlägsna alla onda människor från denna jord. Det var därför som Enok profeterade: ”Se! Jehova kom med sina heliga myriader för att verkställa dom mot alla och för att bevisa att alla de ogudaktiga var skyldiga till alla sina ogudaktiga handlingar, som de hade begått på ett ogudaktigt sätt, och till alla de chockerande ting, som ogudaktiga syndare hade uttalat mot honom.” (Hebr. 11:5; 1 Mos. 5:21—24; Jud. v. 14, 15) Liksom Enok kan vi i dag utöva tro på Guds löfte att befria jorden från all ondska.
Det som en annan människa med tro fick vara med om understryker Guds löftes tillförlitlighet. Den mannen var Noa, om vilken det har skrivits: ”Genom tro visade Noa, sedan han hade fått gudomlig varning och underrättelse om ting som man ännu inte såg, gudaktig fruktan och byggde en ark till räddning för sitt husfolk; och genom denna tro domfällde han världen, och han blev arvinge till den rättfärdighet som är en följd av tro.” (Hebr. 11:7) På liknande sätt står de som i dag tjänar Jehova Gud i tro som ett levande vittnesbörd om en ond världs dom. Och deras tro har en fast grund. Drog inte ”Människosonen”, Jesus Kristus, en parallell med syndafloden, då han profeterade angående ”avslutningen på tingens ordning”? Han sade: ”Men om den dagen och stunden har ingen vetskap, varken himlarnas änglar eller Sonen, utan bara Fadern. För alldeles som Noas dagar var, så kommer Människosonens närvaro att vara. För såsom de var i de dagarna före syndafloden, då man åt och drack, män gifte sig och kvinnor bortgiftes, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de tog ingen notis förrän syndafloden kom och ryckte dem alla bort, så kommer Människosonens närvaro att vara.” (Matt. 24:36—39) Men inbegriper inte vår tro mer än att vänta på att dagens onda ”tingens ordning” skall tas bort från jordens yta? Det gör den sannerligen.
ATT IDENTIFIERA LÖFTETS ”SÄD”
Ordet ”tro” kommer i bibeln först till synes i samband med Abraham, som levde 2.000 år efter Abel. Abraham ”trodde på HERREN; och han räknade honom det till rättfärdighet”. (1 Mos. 15:6) Abel, Enok och Noa hade utövat tro på Jehovas löfte om en ”säd” som skulle verkställa dom på Guds fiender, men till Abraham gav Jehova ett löfte som inbegrep mera. Detta var efter det att Jehova hade prövat Abrahams villighet att offra sin enfödde son Isak. Gud sade då (NW): ”Jag [skall] sannerligen välsigna dig och skall ... sannerligen föröka din säd, så att den blir lik himmelens stjärnor och lik sandkornen, som är på havsstranden; och din säd skall ta sina fienders port i besittning. Och förmedelst din säd skall alla jordens nationer sannerligen välsigna sig, på grund av att du har lyssnat till min röst.” — 1 Mos. 22:1—18.
Därför måste välsignelsen av alla jordens folk komma genom Abrahams ”säd”. Och vem är denna ”säd”? Aposteln Paulus svarar: ”Nu uttalades löftena till Abraham och till hans säd. ... ’Och åt din säd’, som är Kristus.” — Gal. 3:16.
Genom vilket medel låter då Kristus välsignelse komma till folk i alla nationer? Det är genom en regering i form av en ”stad”. I tro såg Abraham fram mot denna utlovade stad: ”Han väntade på staden som har de verkliga grundvalarna, staden vars uppbyggare och upphovsman är Gud.” (Hebr. 11:10) Detta är en himmelsk stad, i vilken ”Lammet”, Kristus Jesus, har blivit insatt som kung. Och han har medförbundna från trogna människor, uppståndna från de döda, som skall härska med honom ”som kungar över jorden”. (Upp. 5:9—12) Kom ihåg att Abraham levde omkring 2.000 år innan Kristus Jesus uppenbarade sig som löftets ”säd”, och ändå var hans tro på detta löfte orubblig. Din tro kan också bli verklig — stark liksom Abrahams tro på Guds löfte. — Rom. 4:20—22.
TRON GÖR INGEN BESVIKEN
Fram till våra dagar har det på jorden funnits trogna efterföljare till Jesus Kristus, och om dessa säger Jesus själv: ”Jag känner dina gärningar och din kärlek och tro och tjänst och uthållighet.” På grund av sin seger genom tro får de motta en belöning i himlarna. (Upp. 2:19, 26—28) Dessutom har deras trogna ”gärningar” i att vittna om Jehovas namn och rike sedan mitten av 1930-talet resulterat i att det samlats ”en stor skara, som ingen var i stånd att räkna, ur alla nationer och stammar och folk och tungomål, [som] stod inför tronen och inför Lammet [den förnämste av löftets säd, Jesus Kristus]”. Eftersom de utövar tro på den försonande kraften i ”Lammets blod”, kommer de ut ur den ”stora vedermödan”, som drabbar de onda, för att ägna Gud ”helig tjänst dag och natt”. Han spänner ut sitt beskyddande ”tält” över dem. — Upp. 7:9, 14, 15.
Denna ”stora skara” får också del av andra storslagna välsignelser. Det står nämligen skrivet om dessa jordiska Guds tjänare: ”De skall inte hungra mer eller törsta mer, inte heller skall solen gassa ner på dem eller någon som helst glödande hetta, eftersom Lammet, som är i tronens mitt, skall vara herde för dem och skall vägleda dem till källor med livets vatten. Och Gud skall torka bort varje tår från deras ögon.” (Upp. 7:16, 17) På grund av att de bevarat sin tro fram till och genom den ”stora vedermödan”, kommer de att förses med både andliga och materiella ting i överflöd. De kommer att ha blivit besparade den ”glödande hettan” under Jehovas vredes dag. Guds egen Son upplivar dem och leder dem till de ändlösa välsignelserna i det återupprättade jordiska paradiset! De tårar som de fällt på grund av okunnighet i religiöst avseende och avskildhet från den sanne Guden kommer att höra till det förgångna.
Mot slutet av uppenbarelsen får aposteln Johannes se en ”ny himmel” och ”den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himmelen från Gud”. Detta är en symbolisk bild av Kristi ”brud”, som kommer att vara tillsammans med Lammet, Jesus Kristus, i hans himmelska rike! (Upp. 21:1, 2, 9) Under detta styre genom Riket kommer den ”stora skaran”, tillsammans med de uppväckta döda människorna, att bilda en ”ny jord”, ett samhälle som träder in i en nära, förtrogen samhörighet med sin kärleksrike himmelske Fader. ”Han skall bo hos dem, och de skall vara hans folk. Och Gud själv skall vara hos dem.” Och aposteln Johannes framhåller åter de välsignelser som kommer dem till del som utövar tro: ”[Gud] skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” Vilka välsignelser från den Gud som verkligen är omtänksam! — Upp. 21:3, 4; Joh. 5:28, 29.
Tror du att dessa löften kommer att bli verklighet? Du bör tro detta, eftersom Gud själv förklarar från sin tron i himlarna: ”Se, jag gör allting nytt!” Till detta fogar han orden: ”Skriv, därför att dessa ord är trovärdiga och sanna.” (Upp. 21:5) Guds löften är verkliga! Genom 6.000 år av mänsklig historia har trons män trott på dessa löften och handlat enligt dem. Sådan tro kommer också att hjälpa dig. En av ”sädens”, Kristi Jesu, apostlar sade om honom: ”Ingen som låter sin tro vila på honom skall bli besviken.” — Rom. 10:11.