Kapitel 1

Forntida nationer fick förnimma vem han är

1. Vilken inställning har nationerna haft till det största namnet i universum, och vad skall de förnimma beträffande den som bär det namnet?

NATIONERNA i forna dagar tyckte inte om honom, och det är likadant i vår tid. Nationerna tycker inte om honom, och dessutom tycker de inte om hans namn. Genom att inte nämna hans namn söker de ignorera hans existens, få honom att bli en obekant, okänd person. De vill att hans namn skall falla i glömska. Men underligt nog har nationerna inte lyckats utplåna hans namn ur mänsklighetens historia. De har inte kunnat hindra att hans namn har blivit vitt och brett förkunnat över hela jorden nu på 1900-talet. Det är tydligt att den som bär detta namn måste vara större och mäktigare än alla nationerna. Hans namn är det största namnet i hela universum. Det är det äldsta namnet i historien. Det är odödligt! Det är ett namn som anstår den störste i himmel och på jord. Det är lika oförgängligt som dess bärare. Nationerna i det flydda fick lära känna det. Nationerna i vår tid kommer också, såsom politiska organisationer, att få lära känna detta oförlikneliga namn. Inom kort kommer de att förgås, men inte Namnet! Men innan de förgås, skall de förnimma dens överhöghet som bär detta namn.

2. Vad kommer hävdandet av detta namn att innebära, och för vilka är detta av största vikt redan nu?

² I detta avseende skall historien upprepa sig, men i långt större skala. Historiska vittnesbörd från forna dagar ger oss skäl att förvänta att detta namn skall hävdas och rättfärdigas inför alla jordens inbyggare. Hävdandet av detta namn såsom namnet på den som verkligen lever, som är allsmäktig och suverän, kommer att slå nationerna med fruktan och bävan. Mot sin vilja skall de få erkänna den vilkens namn har blivit orättmätigt vanärat och förringat bland människorna. De skall få lära känna att han finns, att han har talat och att det han har talat ofelbart måste inträffa. Vad detta kommer att innebära för alla nationer är av största vikt och betydelse redan nu för varje medlem av människosläktets nuvarande generation.

3. Förklara varför namnets bärare ser på det som hände år 1513 f.v.t. som om det inträffade för bara en halv vecka sedan.

³ För oss som lever nu tycks det som inträffade år 1513 före den vanliga tideräkningens början ligga mycket långt tillbaka i tiden. Det hände ju för nästan tre tusen fem hundra år sedan! Men för den Evige, vars namn måste hävdas och rättfärdigas, grundar sig inte en sådan tidsperiods beräkning på jordens dagliga rotation kring sin axel och årliga rörelse kring solen. Dessa tre och ett halvt årtusenden betraktas av honom som bara tre och en halv dagar. Och hur kort tid är inte en halv vecka för Honom! Från hans synpunkt sett är det bara en halv vecka sedan han drabbade samman med den främsta politiska makten på 1500-talet före den vanliga tideräkningens början. Det var därför inte blott och bart ett poetiskt känsloutbrott, när en inspirerad skribent på den tiden riktade dessa ord till honom i en sång: ”Tusen år äro i dina ögon såsom den dag, som förgick i går; ja, de äro såsom en nattväkt.”a

4. Vad var det i samband med det första världsväldet som verkligen betydde något från hans ståndpunkt sett?

⁴ För honom betydde det ingenting att det första världsväldet var starkt väpnat med dåtidens modernaste militära utrustning och kunde behärska hela den då bebodda jorden. Dess högt skattade vishet och höga kultur var av intet värde i hans ögon. Att man dyrkade många gudar och gudinnor imponerade inte på honom, men det visade hur okunnigt och vilselett detta högt civiliserade världsvälde var i religiöst avseende. Det som betydde något för honom, det var att detta världsvälde hade råkat i delo med honom, På vilket sätt?

5. Vilken fara ställdes ett oskyldigt, förtryckt folk av en gren inom den mänskliga familjen inför, medan de bodde som bofasta utlänningar i ett land vars invånare var av annan ras?

⁵ Har vi fått uppleva att ett oskyldigt folk har förtryckts av en mäktig, militariserad, nationalistisk politisk makt nu på 1900-talet? En sådan fråga får oss att tänka på flera olika förtryckta folk och rasgrupper. Då kan vi också förstå vilket tyranniskt förtryck ett oskyldigt folk utsattes för under många år i ett land där de bodde som bofasta utlänningar. Den mänskliga familjen brukar delas upp i tre stora grenar, och dessa bofasta utlänningar tillhörde den semitiska grenen och bodde i ett hamitiskt land. Man gick så långt i sitt förtryck av dessa främlingar att man slutligen tillgrep det som i våra dagar kallas ”folkmord”. Man försökte utplåna denna särskilda familj av semiter som nu hade förökat sig och blivit ett betydande folk, en nation som visserligen var mycket talrik men som inte hade något att göra med hur det hamitiska landet styrdes.

6. Vad slags tvistefråga var det alltså? Förklara.

⁶ Utåt sett tycktes det vara ett rasproblem som vållade oro i det hamitiska landet, eftersom denna stora skara bofasta utlänningar av annan ras till och med kunde utgöra ett militärt hot mot detta första rangens världsvälde. Men om vi granskar situationen mera noggrant, förstår vi att det fanns ett problem, en tvistefråga, som var viktigare än rasproblemet. Det var en religiös tvistefråga. Forntida historiska skildringar visar att religionen har spelat en betydande roll i nationernas liv, ja, också i de styrandes liv — ett faktum som inte kan förnekas av vår tids irreligiösa, modernistiskt tänkande människor med vetenskaplig utbildning. En religion som var anmärkningsvärt annorlunda förbands med detta främmande folk som bodde i det världsberömda hamitiska landet. Det var därför som eliten eller de ledande bland det folket vägrade att dyrka landets många gudar. Om detta semitiska folk utplånades, skulle det alltså betyda att detta folks religion blev utplånad. Det var vad prästerna, som tjänade detta lands gudar, främst av allt önskade.

7. Vilka frågor väckte de hamitiska förtryckarna angående de bofasta utlänningarnas Gud, och vilket ingripande krävdes som svar på dessa frågor?

⁷ Det kan verka egendomligt för hundratals millioner människor i Indien nu på 1900-talet, liksom det gjorde det för dessa forntida tillbedjare av de många hamitiska gudarna, att detta främmande folk endast dyrkade en enda Gud, som ansågs vara den ende Skaparen av himmel och jord. Men för dem som dyrkade alla dessa forntida gudar och gudinnor kunde detta främmande folks ende Gud inte vara en sann, levande, allsmäktig Gud. Om han var det, varför hade han då tillåtit att dessa främlingar fått förtryckas som föraktade slavar i mer än hundra år? Varför lät han förtryckarna fortsätta med sin nationalistiska plan att utplåna hans tillbedjare och hans religion från jorden? Varför hade han inte för länge sedan befriat dem som dyrkade honom från deras polyteistiska förtryckare och herrar? Det var berättigade frågor. Om han var den Gud som detta förtryckta folk, dessa hans tillbedjare, menade att han var, då borde han ge ett svar på dessa frågor. Han borde göra sig känd för den hamitiska nationen! Om han gjorde det, kunde han också göra sig känd för alla nationer!

8. Var det på sin plats att denne Gud också gjorde sig känd för sina egna förtryckta tillbedjare, och på vilken grund?

⁸ Borde han inte dessutom göra sig känd för sina egna tillbedjare? Också för många av dem kan han ha tett sig som en okänd Gud.b Måste de som levde under dessa prövande omständigheter på 1500-talet före den vanliga tideräkningens början få lära känna att han finns, att han har ett namn som skiljer sig från alla de namn som deras förtryckares alla gudar och gudinnor bar och att han är deras Gud och erkänner dem såsom sitt folk? Ja! Han hade inte varit någon okänd Gud för deras förfäder under tidigare århundraden. De hade också känt till hans egennamn, men hade i synnerhet lärt känna honom såsom ”Gud den Allsmäktige” på grund av de gärningar han gjorde för dem. Varför skulle de då inte dyrka denne Gud, som varit deras förfäders Gud?

9. Hur kan det sägas att denne Gud fastställde tiden för deras förtryck, och vad var tiden nu inne för honom att göra med avseende på sitt namn?

⁹ Han hade gett deras förfäder underbara löften, som inte bara var av vikt och intresse för dem såsom avkomlingar av dessa förfäder utan också av största vikt och intresse för hela människosläktet. Han hade förutsagt att förtryck skulle komma över dem, ett sådant förtryck som de nu utsattes för i detta hamitiska land. Kunde det vara så att han var ovetande om detta förtryck, när det nu verkligen hade drabbat dem? Knappast! Han fastställde ju själv tiden för detta förtryck, eftersom han hade förutbestämt och förutsagt när detta förtryck skulle sluta och måste sluta.c De hade skriftliga redogörelser som angav deras förfäders livslängd och de generationers livstid som berördes. Om de hade vänt sig till dessa redogörelser och gjort korrekta beräkningar, skulle de ha fått veta att tiden för deras befrielse nu var inne. Det var den tid som deras Gud hade bestämt, då han skulle göra sig känd för dem såsom deras befriare och kröna sitt namn med en aldrig förbleknande härlighet. Den tid hade nu kommit, då han i gärning skulle bevisa att han inte gör något med ed bekräftat tillkännagivande som han inte kan genomföra eller verkställa. Han är fortfarande Gud den Allsmäktige, trots de gångna århundradena. Eftersom hans bestämda tid var inne, kunde man förvänta att han skulle låta sitt namn bli upphöjt långt över alla andra namn i den mänskliga historien.

HUR SKALL HAN GÖRA DET?

10. Vilka frågor ställde de gudsdyrkare som trodde på honom, och hur borde han med rätta handla såsom Gud för att besvara dessa frågor?

¹⁰ De som fortfarande trodde på Guds obrytbara löften undrade: Hur skall han göra det? Hur skall han ge till känna att han inte är bara en myt? Hur skall han bevisa att han verkligen existerar? På vilket sätt skall han låta sitt namn bli respekterat, ja, komma alla jordens nationer att frukta det? Inte genom några vanliga, naturliga medel eller metoder som kan förklaras av våra dagars vetenskapsmän. Nej, utan genom sådana ting som inte ens 1900-talets vetenskapsmän kan förklara trots alla sina laboratorieexperiment, genom fenomen som är så onaturliga från mänsklig synpunkt sett att tvivlare skulle tala om dem som myter och legender. Men om han inte gav prov på sin överlägsna makt och sitt vetenskapliga skarpsinne, på vilket annat sätt skulle det då kunna bevisas, också inför denna generation av människosläktet, att han allena är Gud den Allsmäktige? Den som är Gud bör kunna göra det som vanliga människor i vilket som helst århundrade inte skulle kunna göra. Hur skulle han annars kunna betraktas som Gud? Det förväntades med all rätt att han skulle utföra sådana ting som alla de falska gudarnas präster, som bedrev magi, inte kunde göra. Han skulle utmärka sig, göra sig känd, genom att utföra oförklarliga ting — underverk!

11. Hur skulle upphovet till dessa underverk kunna identifieras, och vilken omtanke om människor här på jorden skulle detta gudomliga upphov visa?

¹¹ Men hur skulle då dessa övernaturliga kraftgärningar kunna förbindas med den ende levande och sanne Guden, så att man inte kunde ta miste på att han var det verkliga upphovet till dem? Hur skulle detta kunna ske, i synnerhet med tanke på att han är osynlig och inte har någon synlig, materiell avgudabild som representerar honom och som människor kan se och röra vid? Jo, genom att han i förväg gav till känna att dessa underverk skulle ske och lät dem utföras i sitt eget namn, förmedelst en levande mänsklig representant, en talesman eller profet, som han sände att tala och verka i hans namn. Det krävdes inte att denne osynlige, allsmäktige Gud själv skulle träda fram och visa sig för mänskliga varelser av kött och blod, som var alltför bräckliga i fråga om syn och kroppsbyggnad för att kunna uthärda en direkt konfrontation med himmelens Skapare, som har danat solen och alla dessa milliarder stjärngalaxer och källor till kosmisk strålning. Då han lät de förutsägelser, som gjorts av mänskliga språkrör i hans namn, gå i uppfyllelse, kunde han utföra dessa underverk genom ”fjärrkontroll” — till skydd för bräckliga människovarelser, som med sina begränsade förmågor inte har möjlighet att uthärda mer än så utan att förgås. Allt detta skulle visa gudomlig omtanke om oansenliga mänskliga varelser på vår lilla jord!

12. Vem blev sänd av den Gud, som inte är någon avgud, till att tala och handla i hans namn, och hur hade den som blev sänd fått sitt egennamn?

¹² Avgudarna i detta forntida hamitiska land hade sina präster, som utövade magi, och andra offentliga representanter, bland dem de framstående männen Jannes och Jambres.d Vem var då den historiska person, som blev sänd av den Gud, som sannerligen inte var någon avgud, till att tala och handla i denne Guds egennamn? Han var ingen främling för landet. Åttio år tidigare hade han sett dagens ljus i detta hamitiska land i söder. Nu var han alltså en gammal man, troligtvis för gammal för att bli igenkänd som den som flytt ur landet fyrtio år tidigare, en man som man kunde ha menat sig ha rätt att döda såsom en mandråpare. De hade önskat döda honom redan som nyfödd genom att låta kasta honom i sin heliga flod, som de dyrkade såsom en gud. Men när han låg i en handgjord kista av säv, som flöt på vattnet nära stranden, blev han räddad av dottern till den dåvarande härskaren i landet. Hon ömkade sig över honom och fick lust att adoptera detta vackra gossebarn. Mycket passande gav hon honom det namn som betyder ”uppdragen” eller ”frälst ur vatten”, det vill säga Moschehʹ eller Mose, som vi skulle uttala det i våra dagar. Det innebar ett nederlag för flodguden, som inte fick uppsluka honom.e

13. Vilken uppfostran hade Mose alltså fått, och varför måste han fly ur landet?

¹³ Antagligen visste inte denna dotter till landets härskare att hon dirigerades av någon annan, då hon lämnade spädbarnet åt dess egen mor, Jokebed, för att hon skulle amma det och uppfostra det tills det var gammalt nog att föras till härskarens palats. Ädelmodigt handlade hon i direkt strid mot sin fars grymma folkmordspolitik, som riktade sig mot de förslavade bofasta utlänningarna i hennes land. På det sättet undgick den värnlöse gossen att dödas av sitt folks förtryckare, och han fostrades till att dyrka sin fars, Amrams, Gud och inte landets många falska gudar.f Av allt att döma hade han utsetts att spela en betydelsefull roll i historien. Starka känslor av tillgivenhet för familjen och religiös samhörighet med det egna folket var djupt rotade hos honom, också när han var fyrtio år gammal, trots att han hade tillbringat flertalet av dessa år vid kungens hov och blivit undervisad i all dess världsliga vishet. Då, vid fyrtio års ålder, sökte han sätta i gång en befrielserörelse, upprörd över den hårda behandling som hans förslavade folk utsattes för. Det ledde till blodsutgjutelse, och han blev tvungen att fly för sitt liv.g

14. Om han nu återvände till sitt förtryckta folk för att bli deras ledare, vilka frågor skulle de då ställa till honom för att förvissa sig om vem han var?

¹⁴ Vad eller vem kunde förmå honom att nu, såsom en gammal man på åttio år, lämna det land där han levat i landsflykt och återvända till det land där man förtryckte hans folk och där man stått efter hans liv? Hade han inte redan en gång misslyckats som befriare? Jo! Men nu var det hans Gud som skulle uppträda som befriare av dem som dyrkade Honom trots det långvariga förtryck de fått utstå. Vid det här laget var denne Mose nästan en främling för sitt eget folk, men hans äldre syster, Mirjam, och bror, Aron, var fortfarande vid liv där nere i träldomslandet. Han skulle till stor del bli tvungen att inför sitt eget folk bevisa vem han var. ”Varför kommer du tillbaka? Vem har sänt dig?” skulle de fråga honom. Att komma i eget namn och framställa sig för dem såsom deras befriare skulle inte fungera bättre nu än det hade gjort förra gången. Endast om han kom i deras Guds, Befriarens, namn, skulle de vara böjda att godta honom som deras synlige ledare. Men vad var denne Guds namn, hans som hade sänt honom? Hur skulle Mose kunna bevisa att denne Gud hade sänt honom till att föra dem ut i frihet? Hade denne Gud ändrat namn?

15. Var och på vilket sätt fick Mose befallning av Gud att återvända till de förtryckande slavdrivarnas land?

¹⁵ Den Gud som sände Mose till hans tvivlande folk visste att de undrade över varför deras förfäders Gud hade tillåtit att de fått lida svårt förtryck så länge, och han visste att de skulle fråga Mose om detta. Genom en mirakulös manifestation, inte i något mytiskt land, utan vid foten av Horebs berg i Sinai öken på den arabiska halvön, fick Mose en direkt befallning av Gud att återvända till de förtryckande slavdrivarnas land. Vad skulle han säga, när han kom till detta land och först trädde fram inför sitt eget folk? Genom en osynlig ängel i en mirakulöst brinnande törnbuske i öknen omtalade Gud för Mose vad han skulle säga. Enligt The New English Bible, en bibelöversättning som utgavs 3.482 år senare (år 1970 v.t.) i ett land långt väster om Sinaihalvön, skulle Mose säga följande, när han förklarade sitt uppdrag:

16. Vad skulle Mose säga till sitt folk såsom förklaring till att han återvänt?

¹⁶ ”Du skall säga israeliterna detta: att det är JEHOVA, deras förfäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud, Jakobs Gud, som har sänt dig till dem. Detta är mitt namn för evigt; detta är min titel i varje generation. Gå och församla de äldste i Israel och säg dem att JEHOVA, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har visat sig för dig och har sagt: ’Jag har i sanning vänt mina ögon till er; jag har gett akt på allt som gjorts mot er i Egypten, och jag är besluten att föra er upp ur ert betryck i Egypten in i kananéernas, hettiternas, amoréernas, perisséernas, hivéernas och jebuséernas land, ett land som flyter av mjölk och honung.’ De skall lyssna till dig, och sedan skall du och de äldste i Israel gå till kungen i Egypten.” — 2 Moseboken 3:15—18.

17. Hur reagerade Farao inför kravet att han skulle släppa israeliterna, och vad återstod det alltså för Gud att göra?

¹⁷ Modigt lydde Mose sina förfäders Gud, Jehova. Genom att utföra de övernaturliga tecken, som Jehova hade gett honom anvisning om, visade han att han verkligen hade blivit sänd av Jehova, befrielsens Gud, till att leda israeliterna ut i frihet. Om egyptierna på Jehovas befallning hade avlyft förtrycket över israeliterna och låtit dem dra ut i frihet till det utlovade landet som flöt av mjölk och honung, hade det inte behövt bli några svårigheter för dem. Men vad måste ske, när Farao, kungen i Egypten, visar förakt för den begäran som framställs i den levande och sanne Gudens namn och ger det utmanande svaret: ”Vem är Jehova, så att jag skulle lyda hans röst att sända Israel i väg?” Den avgudadyrkande Egyptens Farao menar att Jehova ingenting är, och för att understryka sin trotsiga utmaning tillägger han: ”Jag känner inte alls Jehova, och — vad mera är — jag ämnar inte sända Israel i väg.” Och när Farao, befälhavaren över den forntida världens förnämsta truppstyrkor, håller fast vid sitt beslut, vad måste då ovillkorligen ske? Han måste få lära känna vem Jehova är, tvingas förnimma att den Gud som kräver att han skall släppa hans folk är Jehova! Farao hade sig själv att skylla!

18. Vilket tillkännagivande av Guds uppsåt kungjordes till följd av den situation som då uppstod i det landet, och vad gör våra dagars nationer väl i att betänka vad dem själva beträffar?

¹⁸ Har någon av de politiska härskarna nu på 1900-talet samma inställning som denne Farao hade år 1514/1513 f.v.t. och som beskrivs i 2 Moseboken 5:1, 2 (NW)? Den situation som uppstod där i landet för länge sedan ledde till att det gudomliga tillkännagivande, som förtjänade att uppmärksammas av de politiska nationerna på bibelns tid och som gällde Guds uppsåt att de skulle förnimma vem han är, kungjordes för första gången. Men nationerna i denna moderna tid behöver rätta sig efter detta forntida tillkännagivande av Guds uppsåt och förstå att det också gäller dem. De bör verkligen allvarligt betänka om de inte är framställda i bild eller symbol genom faraonernas forntida land, då Jehova sade till Mose: ”Egyptierna skola förnimma, att jag är HERREN [Jehova], när jag räcker ut min hand över Egypten och för Israels barn ut från dem.” — 2 Moseboken 7:1—5.

19. Genom vilken plåga, som var den första av de tio plågorna, tvingades Farao förnimma att den sanne Guden är Jehova?

¹⁹ Vidare skulle Mose säga följande till den motspänstige Farao i Egypten: ”Härav skall du förnimma, att jag är HERREN [Jehova]: se, med staven som jag håller i min hand vill jag slå på vattnet i Nilfloden, och då skall det förvandlas till blod.” Det blev så. Detta var den första av de tio plågorna, genom vilka de hårdnackade, motspänstiga egyptierna fick lära känna att den sanne Guden är Jehova, och det på ett sätt som var mycket ödesdigert för dem. — 2 Moseboken 7:17—25.

20. Hur berördes Mose folk av de båda första plågorna, och vilka tvivel kan Farao därför ha hyst beträffande Jehovas makt och förmåga?

²⁰ Den första plågan, som innebar att vattnet i Nilfloden och dess kanaler förvandlades till blod, var inte direkt riktad mot Mose folk som bodde i nordöstra delen av Egypten, i ett särskilt område som kallades Gosen. Men de fick känna verkningarna av denna plåga, som drabbade hela Egyptens land under sju dagar. De visste emellertid att det inte var Jehovas avsikt att straffa dem med denna plåga, och genom att de fick utstå lidande tillsammans med egyptierna kunde de förstå vilket enormt slag detta var för deras förtryckare. Så förhöll det sig också med den andra plågan, som bestod i att grodor övertäckte Egyptens land; inte ens landet Gosen blev skonat. (2 Moseboken 7:19—8:15) Farao kan i någon mån ha känt sig tröstad av att Mose eget folk också hemsöktes av dessa plågor på samma sätt som egyptierna. Han kan ha tvivlat på att Jehova var i stånd till att skydda sitt eget folk, israeliterna, mot dessa plågor som Egyptens präster, som bedrev magi, tycktes kunna efterhärma. Situationen var därför mycket uppfordrande för Jehova. Var han i stånd att möta den?

21. Vad tvingades Egyptens präster att erkänna i samband med den tredje plågan, och varför det?

²¹ De båda första plågorna fick inte Faraos hjärta att vekna tillräckligt. När Jehova lyssnade till hans rop om lindring, ledde det i själva verket till att denne trotsige härskare förhärdade sitt hjärta. Det var nu dags att låta en tredje plåga komma över Egypten. Den frambringade myggsvärmar över hela Egyptens land. Prästerna som bedrev magi förmådde inte efterhärma detta. De kunde inte tillskriva någon av sina demongudar denna plåga, utan blev tvungna att säga till Farao: ”Detta är Guds finger.” Lägg märke till att de inte sade: ”Detta är Jehovas finger!” Undvek de avsiktligt att använda Guds rätta namn? Att de ignorerade den sanne Gudens namn kunde i varje fall inte dölja det verkliga förhållandet, och inte heller kunde det rädda dem. — 2 Moseboken 8:16—19.

DYRKAN AV DEN SANNE GUDEN MEDFÖR BESKYDD

22. Vilken fråga beträffande den sanne Gudens förmåga att skydda dem som dyrkar honom uppstår nu, och vilket svar ges genom det sätt varpå den fjärde plågan blev sänd över Egyptens land?

²² Kan man vinna något som helst beskydd genom att dyrka den sanne Guden, den Gud vars namn är så illa omtyckt? Det sätt varpå den fjärde plågan blev sänd över Egypten ger ett positivt svar på denna fråga. Lyssna till den historiska redogörelsen i 2 Moseboken 8:20—24 (Åk):

23. Vad skulle Mose säga då han kungjorde den fjärde plågan, och vad blev följden?

²³ ”Och Jehová sade till Mose: ’Stå upp bittida på morgonen och ställ dig inför Farao — se, han går ut till vattnet — och säg till honom: Så säger Jehová: Släpp mitt folk, att de må tjäna mig. Ty om du icke släpper mitt folk, se, så skall jag sända flugsvärmar på dig och på dina tjänare och på ditt folk och i dina hus, så att egyptiernas hus bliva fulla av flugsvärmar, ja, också marken, varpå de stå. Men jag skall på den dagen göra undantag för landet Gosen, varest mitt folk befinner sig, så att där skola inga flugsvärmar vara, på det att du skall förnimma, att jag är Jehová uti landet. Och jag skall sätta en frälsning [göra en åtskillnad, 1917] mellan mitt folk och ditt folk; i morgon skall detta tecknet ske.’ Och Jehová gjorde så; och det kom svåra flugsvärmar i Faraos hus och i hans tjänares hus, och i hela Egyptens land fördärvades landet av flugsvärmarna.”

24. I vilka två avseenden fick Farao sedan förnimma att den sanne Guden är Jehova, och efter vilken prövande erfarenhet släppte Farao Jehovas folk?

²⁴ Den hårdhjärtade Farao fick således än en gång förnimma att den sanne Guden är Jehova, och det i två avseenden — dels genom själva plågan, som bestod av flugsvärmar och som också kunde sägas vara ”Guds finger”, dels genom den mirakulösa åtskillnaden mellan egyptierna och Jehovas folk, israeliterna, som inte drabbades av denna flugsvärmsplåga. Om Farao hade sänt bud till landet Gosen och hört efter, skulle han ha fått veta att det var så, alldeles som han gjorde i samband med nästa plåga, som slog all egyptiernas boskap med pest, så att djuren dog. Beträffande Faraos undersökning av huruvida Jehova verkligen hade gjort åtskillnad mellan israeliternas boskap och egyptiernas boskap läser vi: ”När Farao sände och hörde efter, se, då hade icke så mycket som ett enda djur av Israels boskap dött.” (2 Moseboken 9:7) Han fick lära känna vem Jehova är, men inte ens denna läxa var tillräcklig för den tröglärde Farao. Det var först sedan den tionde och sista plågan hade dödat hans förstfödde son och de förstfödda sönerna till alla hans egyptiska undersåtar som han veknade så pass att han släppte Jehovas folk. Han hade sig själv att skylla att han fick lära känna Jehova på ett sätt som medförde stora svårigheter för Egypten.

25. På vilket sätt skulle Gud ytterligare förhärliga sig på Farao, vilket framgår av hans ord till Mose, och vad skulle egyptierna således förnimma?

²⁵ Men detta var inte allt. Underverkens Gud hade ännu inte slutfört sitt uppsåt att tvinga Farao och hans undersåtar att förnimma att han är Jehova. Några dagar efter det att israeliterna hade dragit ut tillsammans med allt förstfött bland människor och boskap, lägrade de sig vid Röda havets västra strand, långt inne i Suezviken, och ”mitt framför Baal-Sefon [”nordens” eller ”vakttornets herre”]”. Nära denna geografiska plats ämnade Jehova göra sig känd för sina fiender i ännu högre grad. Det förhöll sig precis så som Jehova sade till Mose: ”Men Farao skall tänka, att Israels barn hava farit vilse i landet och blivit instängda i öknen. Och jag skall förstocka Faraos hjärta, så att han förföljer dem; och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans här, på det att egyptierna må förnimma, att jag är HERREN [Jehova].” — 2 Moseboken 14:1—4.

26. På vilket sätt skulle Jehova nu göra upp räkningen med egyptierna, och för vilket syfte gjorde han detta, enligt vad han uppenbarade för Mose?

²⁶ Det var alltså inte israeliterna som blev fångade i en fälla vid Röda havet, medan de egyptiska truppstyrkorna snabbt närmade sig, utan det var egyptierna själva som gick i fällan för att bli tillintetgjorda. Detta skulle bli en slutlig läxa för egyptierna i fråga om att förnimma vem Jehova är. Därigenom skulle han göra upp räkningen med dem. När Jehova nu sade till Mose att han skulle öppna en korridor mitt igenom Röda havet, så att israeliterna kunde gå över till östra stranden och till befrielsen, uppenbarade han för Mose för vilket syfte han gjorde detta. Han sade: ”Och se, jag vill förhärda egyptiernas hjärtan, så att de draga efter dem; och jag vill förhärliga mig på Farao och på hela hans här, på hans vagnar och på hans ryttare. Och egyptierna skola förnimma, att jag är Jehová, när jag förhärligar mig på Farao, och på hans vagnar och på hans ryttare.” — 2 Moseboken 14:15—18, Åk.

27. Hur var situationen för de egyptiska truppstyrkorna, när de slutligen erkände Gud vid namn, men skedde det i tid?

²⁷ Den natten, i skenet från påskens måne, gick hundratusentals israeliter rakt igenom Röda havet, medan vattnet, som genom ett underverk hade delats mitt itu, stod på båda sidor om dem. Framåt morgonen lät Jehova de egyptiska truppstyrkorna dra ut på den torrlagda havsbädden, och de tog upp förföljandet av israeliterna. När israeliternas Gud ingrep och lade hinder i vägen för dessa förföljare, då insåg de faran och började förstå att de stred mot Jehova. Till sist erkände de honom vid namn och sade till varandra: ”Låtom oss fly från Israel, ty Jehová strider för dem mot egyptierna.” (Åk) Men det var för sent att fly. Jehova lät fällan smälla igen om dem. Vi läser:

28. Hur frälste Jehova på den dagen Israel från egyptiernas hand?

²⁸ ”Och egyptierna, som flydde, möttes därav [av havet]; och HERREN [Jehova] kringströdde egyptierna mitt i havet. Och vattnet, som vände tillbaka, övertäckte vagnarna och ryttarna, hela Faraos här, som hade kommit efter dem ut i havet; icke en enda av dem kom undan. Men Israels barn gingo på torr mark mitt igenom havet, och vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om dem. Så frälste HERREN på den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden.” — 2 Moseboken 14:21—30.

[Fotnoter]