Oskuld genom respekt för blodets helgd

”Jag är ren från alla människors blod.” — Apg. 20:26, NW.

 1. Hur dyrbart är vårt blod för oss, och hur skiljer sig Kristi inställning såsom kung från deras som låter atombomber explodera?

HUR dyrbart är inte blodet i våra kroppar! Vårt liv beror av blodet, och detta utgör en tolftedel till en tiondel av kroppen. Helt naturligt ryser vi inför hotet om en ökning av den alltid livsfarliga blodsjukdomen leukemi, som kan bli följden av det radioaktiva utfallet från atombomber som exploderar ovan jord. Under en enda månad av intensiv atomtestning på hösten 1958 fördubblade Sovjetunionen i själva verket mängden av radioaktivt spill i jordens atmosfär. Så sade dr W. E. Libby, den vetenskaplige medlemmen av amerikanska atomenergikommissionen. Detta ökar det världsvida hotet mot blodet. Hur så? Den största fara, som denna atomaska medför för människan, uppstår i samband med den radioaktiva produkt från atombombsexplosioner ovan jord, som är av största betydelsen, nämligen det s. k. strontium 90, ett långlivat radioaktivt ämne som kan orsaka benkräfta och leukemi. Det är i märgen i våra ben som blodet produceras. (New York Times, 14 mars 1959) Visst är de mäns inställning, som släpper lös sådana hot mot mänsklighetens blod, vitt skild från Kristi inställning, hans som vår Skapare har förordnat till kung över en ny värld. Om denne kung säger den heliga profetian: ”De fattigas själar skall han frälsa. Ifrån förtryck och våld skall han förlossa deras själ, och deras blod skall aktas dyrt i hans ögon.” — Ps. 72:13, 14.

 2. Vad är det som människor i allmänhet i våra dagar föga förstår beträffande Guds lagar angående blodet, och varför bör vi göra oss underkunniga om dessa ting?

² Blodets värde och den nära förbindelsen mellan blod och liv — ingen känner detta bättre än Skaparen av denna levande, rörliga vävnad i animaliska kroppar. Som vår Skapare och livgivare utfärdade han för länge sedan lagar angående blodet. Dessa lagar visade att han gav helighet eller helgd åt blodet. Föga förstår människor i allmänhet i våra dagar att de står under Skaparens lag angående blodet och att de kommer att bli straffade för att de våldfört sig på dess helgd. Det är inget ringa straff, utan kommer att kräva själva deras liv. Över 4.327 år har förflutit sedan syndafloden på Noas tid, men den lag, som Gud då utfärdade angående blodet, gäller alltjämt — och vad mera är: den gäller för hela mänskligheten, ty vare sig vi är judar eller icke-judar, så härstammar vi alla från icke-judar, till vilka denna heliga lag utfärdades, nämligen från Noa och hans söner, Sem, Ham och Jafet. Vårt liv hänger på att vi gör oss underkunniga om denna lag och håller den. Vi kommer att få gagn och upplysning av att lägga märke till ordalydelsen i denna lag för alla människor som lever den dag i dag är.

 3, 4. a) Våldförde sig Noa på blodets helgd, då han frambar offer efter syndafloden? Ge skäl för svaret, b) Vad sade Jehova i sin lag till Noa angående blodet?

³ När Noa och hans medpassagerare kom ut ur arken, i vilken de, jämte landdjuren och fåglarna, hade förts levande igenom den mest omfattande översvämning som människor upplevt, tog Noa initiativet i att för sin familjs räkning frambära offer till Gud. Noa dödade några av alla de rena djuren och fåglarna där vid berget Ararat. Härigenom våldförde han sig inte på blodets helgd. Mer än 1.500 år före syndafloden hade den trogne Abel, Adams andre son, framburit ett offer, vilket innebar att han dödade några av de förstfödda i sin fårhjord. Men Gud godtog detta offer och bar vittnesbörd för Abel om att han var rättfärdig, oskyldig. (1 Mos. 4:1—4; Hebr. 11:4) Likaså såg Gud med välbehag till Noas offer av rena fyrfotadjur och fåglar, och Noa ”fick till arvedel den rättfärdighet, som hör tron till”. (1 Mos. 8:18—22; Hebr. 11:7) Det var i samband med att Gud uttalade sitt godkännande av Noa och hans söner som Han, människosläktets Frälsare, tillkännagav sin lag beträffande blodet, vilken skulle vara till rättesnöre för oss. Vi läser så:

⁴ ”Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: ’Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden. Och må fruktan och förskräckelse för eder komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand. Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta. Kött, som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock icke äta. Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av den ena människan utkräva den andras själ; den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.’” — 1 Mos . 9:1—6.

 5. Varför hade gudfruktiga människor inte ätit kött före syndafloden, och i vilken utsträckning gav Gud människorna bemyndigande att äta kött efter floden?

⁵ Abel åt aldrig kött, som hade i sig sitt blod, vilket är dess själ eller liv. Abel var en gudfruktig man, och Gud hade ännu inte givit människorna tillåtelse att äta köttet av djur, fåglar och fiskar. Inte heller Noa och de som med honom överlevde syndafloden hade ätit kött före floden, och detta av samma skäl. Med full respekt för blodets dyrbara värde och betydelse gav Gud nu människorna tillåtelse att äta köttet av fyrfotadjur och fåglar, men de fick inte äta blodet jämte de djurs kött som de åt.

 6. Vem var den förste som talade om blod, och i vilket sammanhang skedde det?

⁶ Före floden hade Gud tillåtit och godkänt att blod av offerdjur utgöts på hans heliga altare, men varken blodet eller det kött, som innehöll blodet, skulle införas i människokroppen såsom föda. Den förste som i bibelns skildring talar om blod är Gud själv. När Kain vägrade att erkänna att han hade mördat sin bror Abel, sade Gud till Kain: ”Hör, din broders blod ropar till mig från jorden. Så vare du nu förbannad och förvisad ifrån åkerjorden som har öppnat sin mun för att mottaga din broders blod av din hand.” — 1 Mos. 4:10, 11.

 7. Vilket faktum fastslog Jehova 5.500 år innan den medicinska vetenskapen bevisade samma sak, och vad tar den medicinska vetenskapen ingen hänsyn till i våra dagar?

⁷ Genom att tala om Abels blod, och inte om hans kropp av kött, framhöll Gud att livet är i blodet. Fem tusen fem hundra år innan den medicinska vetenskapen hade bevisat att livsprincipen är i blodet, fastslog Gud detta faktum. I den lag, som Gud gav Noa omedelbart efter floden, sade Gud klart och tydligt att livet, själva själen, var i blodet. Men vår tids medicinska vetenskap vägrar att erkänna Guds egen lag, som kräver respekt för blodets helgd. Den moderna medicinska vetenskapen tar ingen hänsyn till att hela människosläktet i våra dagar är bundet av denna föreskrift beträffande blodet och inte kommer att slippa undan straff från Gud därför att det har brutit denna heliga lag angående blodet.

 8, 9. a) Vad drog sig människorna bort ifrån i Nimrods dagar? Varför? b) Hur underströk ordalydelsen i Rubens yttrande, när han talade om Josef, att livet representeras av blodet?

⁸ Noa hade en sonsonsson som hette Nimrod och som blev kung i Babylon. Under hans inflytande började större delen av människovärlden dra sig bort ifrån att hålla Guds egen lag angående blodets helgd. Detta var vad man kunde vänta, eftersom kung Nimrod blev särskilt framträdande såsom en ”väldig jägare i opposition mot Jehova”. (1 Mos. 10:8—10, NW) Abraham, en man som trodde på Jehova Gud, kom från grannskapet av Nimrods forna rike. Genom Isak och Jakob hade Abraham tolv sonsonssöner, som blev stamhövdingar för Israels tolv stammar. Avundsjuka uppstod, och en av dessa stamhövdingars, Josefs, liv hotades av hans egna bröder. I ett försök att rädda Josef sade hans äldste bror, Ruben: ”Utgjuten icke blod.” Hans bröder insåg slutligen att de inte hade något personligt gagn av att döda Josef och söka ”dölja hans blod”, och de sålde honom till slav. Flera år senare uppreste Jehova Gud Josef ur hans slavtillstånd och fångenskap i Egypten till ställningen såsom statsminister åt Farao, Egyptens kung.

⁹ För att lindra den hungersnöd, som brutit ut i Palestina, sändes Josefs tio bröder, som varit avundsjuka på honom, ned till Egypten för att skaffa den mat man behövde. De fördes fram inför Josef men kände inte igen honom, när de nu återsåg honom såsom Egyptens statsminister. För att pröva deras hjärtetillstånd anklagade Josef dem genom tolk för att vara spioner och hotade med att de kunde få plikta med sitt liv. När de tio bröderna nu stod inför hotet att förlora sina egna liv, påminde de sig sin skuld och började tala på hebreiska om hur de hade sålt Josef, vilket kanske lett till hans död. Då utbrast Ruben: ”Sade jag icke till eder: ’Försynden eder icke på gossen’? Men I lyssnaden icke till mig; se, därför utkräves nu hans blod.” (1 Mos. 37:21—28; 42:21, 22) Sålunda använde israeliten Ruben samma uttryck som Jehova Gud hade använt när han för hela människosläktet föreskrev lagen om blodets helgd. Ordalydelsen i Rubens yttrande framhöll klart att människans liv representeras av det synnerligen betydelsefulla blodet.

10. Hur yrkade Jehova på att Israel skulle hålla hans lag till Noa, då han ingick sitt förbund med detta folk?

¹⁰ Flera hundra år senare befriade Jehova Israels tolv stammar ur slaveriet i Egypten och förde dem till berget Sinai i Arabien. Där upprättade han genom profeten Mose såsom medlare ett förbund, en kontraktsmässig gemenskap, mellan sig och Israels tolv stammar, varigenom han skulle vara deras Gud och de skulle vara hans utvalda folk. Förutom de tio budorden gav han dem hundratals andra lagar. För att de skulle vara ett heligt folk åt honom, olikt de icke-israelitiska folken i världen, yrkade Jehova Gud bestämt på att de skulle hålla den lag angående blodets helgd, som han hade givit deras förfader Noa. Han förbjöd dem därför att införa blod av människor eller djur i sina kroppar såsom mat eller dryck.

11. Vad var enligt Guds lag förbjudet för främlingar, som var bosatta i landet, såväl som för israeliter, och varför?

¹¹ En av hans lagar för dem löd så: ”Ni få icke äta något blod på någon av de orter där ni bo, varken av fåglar eller av djur. Vilken själ det vara må som äter något blod, den själen måste bliva avskuren från sitt folk.” Inte ens främlingar som bodde inom Israels nation fick använda blod till föda. Jehovas lag sade: ”Om någon av Israels hus eller av främlingarna som bo ibland dem förtär något blod, så skall jag vända mitt ansikte mot honom [den själ, Åk] som förtär blodet och utrota honom ur hans folk. Ty allt kötts själ är i blodet, och jag har givit eder det till altaret, till att bringa försoning för edra själar; ty blodet är det som bringar försoning genom själen som är däri. Därför säger jag till Israels barn: Ingen [själ] av eder skall förtära blod; och främlingen, som bor ibland eder, skall icke heller förtära blod.” — 3 Mos. 7:26, 21, NW; 17:10—12.

12. Vad säger McClintock and Strong’s Cyclopaedia om blodet såsom förbjuden föda och om överträdelse av detta förbud?

¹² McClintock and Strong’s Cyclopaedia of Biblical, Theological and Ecclesiastical Literature, band I, sidan 834, säger om blodet såsom förbjuden föda: ”I de fall, då förbudet ges i förbindelse med den av lagen godkända och den av lagen icke godkända födan, anges skälet till förbudet med orden ’blodet är själen’, och den föreskriften ges, att blodet skall gjutas ut på jorden såsom vatten. Men i de fall, då förbudet nämns i samband med föreskrifterna om de delar av offerdjuren, som skulle frambäras åt Herren, anges med skärpa, förutom det förra skälet, att ’blodet ... bringar försoning genom själen’. (3 Mos. XVII, 11, 12). Denna stränga föreskrift gällde inte bara för israeliterna utan också för främlingarna som bodde ibland dem. Den som bröt mot föreskriften skulle straffas genom att man lät ’utrota honom ur hans folk’, varmed dödsstraff måste ha avsetts (jämför Hebréerna X, 28), även om det är svårt att utröna ifall straffet skulle verkställas med svärd eller genom stening.”

13. Vilka livsviktiga förhållanden underströks i Guds lagar för israelitiska jägare?

¹³ Alltså förehöll Gud varje israelitisk jägare att inte efterlikna den väldige babyloniske jägaren Nimrod utan visa respekt för bytets blod: Han skall ”låta blodet rinna ut och övertäcka det med jord. Ty så är det med allt kötts själ, att blodet är det som innehåller själen; därför säger jag till Israels barn: I skolen icke förtära något kötts blod. Ty blodet är allt kötts själ; var och en som förtär det skall utrotas.” (3 Mos. 17:13,14) Blodet var så att säga själen. Därför sade Jehova Gud vidare till varje jägare i förbund med honom: ”Allenast skall du vara ståndaktig i att icke förtära blodet; ty blodet är själen, och själen [hebr.: nefesch] skall du icke förtära med köttet. Du skall icke förtära det; du skall gjuta ut det på jorden såsom vatten.” (5 Mos. 12:23, 24) Att äta själen innebär att äta ett gudagivet liv, och detta gör den som äter ansvarig för att ha tagit bort ett liv från Gud.

De kristna inte fritagna från lagen angående blodet

14, 15. a) Vad insåg de första judekristna beträffande lagförbundet och Guds egen lag till Noa? b) Vilka anvisningar utsände fördenskull den styrande kretsen till de icke-judiska kristna?

¹⁴ Hur förhåller det sig nu med de kristna, med dem som i sanning följer Jesus Kristus, Guds Son, tätt i spåren? Jesus upprättade den kristna församlingen på jorden. Under tre och ett halvt år efter hans död och uppståndelse var det uteslutande omskurna judar eller israeliter och proselyter som slöt sig till församlingen. Dessa judekristna insåg att lagförbundet, som Jehova Gud hade ingått med Israels nation genom Mose, hade upphävts, blivit så att säga fastnaglat vid den tortyrpåle, på vilken Jesus Kristus blivit upphängd såsom ett fullkomligt mänskligt offer. Den kristne aposteln Paulus, som tidigare varit en judisk farisé, bekräftade detta förhållande. (Ef. 2:13—16; Kol. 2:13—17) Den kristna församlingen befann sig i ett nytt förbund med Jehova Gud genom Jesu Kristi utgjutna blod. Likväl insåg de att de alltjämt var underställda Jehovas egen lag till Noa angående blodets helgd, en helig lag som inte hade upphävts eller återkallats. Därför utsände de tolv apostlarna och andra mogna kristna i församlingen i Jerusalem, vilka tjänade såsom en styrande krets, följande anvisningar, som skulle gälla också för dem av de döpta kristna som inte tidigare hade varit omskurna judar:

¹⁵ ”Den heliga anden och vi själva hava funnit det gott att icke lägga någon ytterligare börda på eder, med undantag av dessa nödvändiga ting: att ni avhålla eder från sådant som offrats åt avgudar och från blod och från sådant som dödats utan att blodet fått rinna av och från otukt. Om ni sorgfälligt avhålla eder från dessa ting, skola ni hava framgång. Lev väl!” — Apg. 15:28, 29, NW; 21:24, 25.

16. Vad får de kristna inte göra, fastän lagförbundet har upphävts och det nya förbundet upprättats, och varför inte?

¹⁶ Nej, fastän lagförbundet hade upphävts och fastän Jehova Gud hade upprättat ett nytt förbund, som fått gällande kraft genom Jesu Kristi offrade blod, hade han inte förändrat sin lag angående avgudadyrkan och blod och sexuell omoraliskhet. De kristna kunde alltså inte tillbedja Gud genom att använda bilder eller symboler; de fick inte begå äktenskapsbrott eller otukt; de fick inte utgjuta blod genom att mörda och fick inte heller såsom mat tillföra sina kroppar blod från fåglar, fyrfotadjur eller människor.

17. Varför är det inte en överträdelse av förbundet angående blodet att dricka av den gemensamma kalken vid Herrens aftonmåltid?

¹⁷ Visst firade dessa kristna under första århundradet Herrens aftonmåltid eller nattvard varje år, varvid varje församling tog del av en gemensam vinkalk. Men när de drack av denna gemensamma kalk, drack de inte det bokstavliga blodet av offerlammet, Jesus Kristus. Flera timmar innan den romerske soldaten stack upp Jesu vänstra sida, där han hängde död på pålen, och blod och vatten kom ut, hade Herren Jesus låtit den sinnebildliga kalken gå runt bland sina elva trogna apostlar i salen i övervåningen i ett hus i Jerusalem och hade sagt till dem: ”Drick av den, ni alla; ty detta betyder mitt blod, ’förbundets blod’, som skall utgjutas för många till förlåtelse för synder. Men jag säger eder, att jag härefter alls icke skall dricka något av denna vinträdets produkt [dvs. vin] förrän den dag, då jag dricker det nytt med eder i min Faders rike.” (Joh. 19:33—37; Matt. 26:26—29, NW) Det röda vinet i denna kalk var bara en sinnebild. Det var en symbol av Jesu livsblod, som skulle utgjutas såsom ett offer åt Gud för att avtvå våra synder.

18. På vilket sätt blir de som firar Herrens aftonmåltid delaktiga av Kristi blod?

¹⁸ Flera år senare skrev aposteln Paulus till kristna som firade Herrens aftonmåltid: ”Välsignelsens kalk, över vilken vi uttala välsignelsen, är icke den en delaktighet av Kristi blod?” (1 Kor. 10:16) Att de drack av denna vinkalk till en åminnelse var en bild av att de har del i att röna gagnet av Jesu offrade mänskliga liv, som hans blod representerar. De gör detta genom sin tro på honom såsom den som dog för att återköpa dem från synd och död.

19. Hur påbjöd Gud att blod skulle brukas för att bereda möjlighet till liv, och hur betraktar fördenskull sanna kristna Kristi blod?

¹⁹ Gud hade påbjudit att blodet av ett offerdjur skulle utgjutas på hans heliga altare såsom offret av ett liv åt honom. Följaktligen betraktade de kristna Jesu fullkomliga mänskliga blod såsom utgjutet på Guds sanna offeraltare, för att det skulle bereda möjlighet till evigt liv för alla dem som tar emot hans offer. Det var alltså värdefullt blod och hade köpkraft hos Gud. Aposteln Petrus skrev till sina medkristna: ”I veten ju, att det icke är med förgängliga ting, med silver eller guld, som I haven blivit ’lösköpta’ från den vandel I förden i fåfänglighet, efter fädernas sätt, utan med Kristi dyra blod, såsom med blodet av ett felfritt lamm utan fläck.” — 1 Petr. 1:18, 19.

20. Varför fick Kristi utgjutna blod en annan verkan på de judar, som ivrade för att Pilatus skulle låta avrätta Jesus?

²⁰ Alltså fick utgjutandet av Jesu blod på Guds altare inte samma verkan på dessa troende kristna som det fick på de judar, vilka ivrade för att den romerske ståthållaren skulle låta Jesus dö på en tortyrpåle. Ståthållaren, Pilatus, tvådde sina händer i vatten i folkets åsyn och sade: ”Jag är oskyldig till denne mans blod. I fån själva svara därför.” De samtyckte till att själva svara därför genom att säga: ”Hans blod komme över oss och över våra barn.” (Matt. 27:24, 25) Villigt samtyckte de till att ta på sig ansvaret för att Jesu blod blev utgjutet och att låta detta ansvar gå vidare till sina söner.

21. Vad blev de första kristna anklagade för, därför att de drack av kalken vid Herrens aftonmåltid, och vad visar deras försvar beträffande lagen som gavs åt Noa?

²¹ Varje år firade de första kristna Herrens aftonmåltid, varvid de drack ur en gemensam vinkalk, som var en sinnebild av Jesu blod. Det var otvivelaktigt, eller delvis, av detta skäl som de hedniska icke troende anklagade dessa trogna kristna för att dricka människoblod. Detta var en av de falska anklagelser som den kristna församlingens talesmän måste försvara sig emot. De stoppade munnen till på dessa kristendomens fiender genom att förklara att människoblod var vida överlägset djurblod och mycket värdefullare och att det var alldeles otänkbart för de kristna att dricka människoblod, då det ju var i strid med deras Guds lag att till och med dricka blodet av djur, döva och stumma skapade varelser utan förstånd. Det finns ett otal vittnesbörd om att dessa trogna kristna inte tillförde sina kroppar människoblod i något som helst syfte. — Se Joseph Bingham [1668—1723]: Origines Ecclesiasticae eller Antiquities of the Christian Church, band 17, kapitel 5, paragraf 20.a

22. När började sådana som föregav sig vara kristna anföra skäl emot Guds lag, som gavs åt Noa? Hur gjorde de det?

²² Först efter den romersk-katolske teologen Augustinus’ tid (354—430), hans som var biskop i Nordafrika, började människor som gjorde anspråk på att vara kristna förfäkta att Guds lag som förbjöd Kristi efterföljare att använda blod till föda endast var ett tillfälligt förbud och inte ägde gällande kraft längre. Detta påstående var emellertid en del av det avfall från den sanna tron, som de endast till bekännelsen kristna gjorde sig skyldiga till och som aposteln Paulus hade förutsagt. — 2 Tess. 2:1—3.

23. Eftersom Jehova inte förändras, hur följer då de kristna Judas’ uppmaning och bevarar sin oskuld?

²³ Sedan Gud hade förutsagt att hans Son, Jesus Kristus, skulle komma till templet för att hålla dom, sade Gud: ”Jag, Jehova, förändras icke.” (Mal. 3:1—6, AS) Sanna, trogna kristna i våra dagar följer lärjungen Judas’ uppmaning ”att kämpa en hård kamp för den tro, som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga”. (Jud. v. 3, NW) I överensstämmelse med denna tro bevarar de sin oskuld i förhållande till blodet. De undviker straffet för överträdelse av Guds oföränderliga, heliga lag angående blodets helgd. Gud kommer inte att utkräva någon människas liv eller själ av dem.

[Fotnot]