Vad bibeln säger

Menade Gud ”Du skall icke dräpa”?

NÄSTAN alla har väl hört någon säga: ”Gud säger i de tio budorden: ’Du skall icke dräpa’.” Under nyligen utkämpade krig uppgav somliga män att det var därför som de vägrade militärtjänst. Det är också aktuellt i diskussionerna om dödsstraff.

Andra hänvisar till det här budet, när de försöker visa att bibeln är motsägande. En broschyr med den målsättningen har rubriken ”Förbjudet att döda”, och den tar upp ”Du skall icke dräpa. (2 Mos. xx. 20:13.)”, men riktar sedan uppmärksamheten på tillfällen då Gud befallde israeliterna att avrätta andra. (2 Mos. 32:27; 2 Kon. 10:11, 30) Jehova befallde också israeliterna att utrota fiendenationer. (5 Mos. 7:1, 2, 16; 12:31; Jos. 6:12—21) Befallde Gud alltså verkligen israeliterna: ”Du skall icke dräpa (slå ihjäl)”? Vad betyder det sjättea av de tio budorden? Och utesluter det kategoriskt krigföring och dödsstraff?

Uttrycket ”Du skall icke dräpa” låter bekant för de flesta människor, därför att så återger några populära bibelöversättningar, däribland 1917 års svenska översättning, Andra Moseboken 20:13. (5 Mos. 5:17) Men om man slår upp den här texten i många moderna översättningar, finner man antagligen ”Du skall inte mörda” eller ”Du skall inte begå mord”.b Varför denna skillnad?

Det ord som används i den hebreiska grundtexten är ratsach, som bokstavligen betyder ”sönderslå” eller ”slå i stycken”. John Parkhurst förklarar i sitt hebreiska lexikon att ratsach i bibeln ”betecknar dråp eller mord, dvs. att ta en annan människas liv antingen oöverlagt eller överlagt”.

Det är värt att lägga märke till att 33 av de 47 gånger som ratsach förekommer i de hebreiska skrifterna är i samband med fristäderna. Dit kunde någon som tagit en annan människas liv fly. Om det kunde fastställas juridiskt att dråpet var oavsiktligt, kunde mandråparen förbli i staden. Men om den rättsliga undersökningen visade att han dödat med ont uppsåt eller överlagt, skulle han betala med sitt eget liv. Lägg med dessa två möjligheter i tankarna märke till hur passande ratsach återges i Nya Världens översättning:

”Till fristäder skall de tjäna er, och den mandråpare skall fly dit, som ouppsåtligt slår en själ till döds. ... Om det nu var med ett järnverktyg [avsiktligt använt som ett vapen], som han har slagit honom så att han dör, är han en mördare. Mördaren bör ofelbart dödas.” — 4 Mos. 35:6, 11—34; 5 Mos. 4:41—43; 19:1—7; Jos. 20:2—6; 21:13—39.

Andra verser visar att ratsach vanligtvis användes, när det var fråga om ett olagligt tagande av människoliv, alltså i strid med Guds lag. Observera i vilket sammanhang det förekommer i Hosea 4:2: ”Man svär och ljuger, man mördar och stjäl och begår äktenskapsbrott; man far fram på våldsverkares vis, och blodsdåd följer på blodsdåd.” — Jer. 7:9.

Som det framgick av straffet för den avsiktlige mördaren, så var inte allt tagande av människoliv ratsach (mord), och det var inte heller förbjudet i det sjätte av de tio budorden. Efter syndafloden sade Jehova Gud uttryckligen till Noa: ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.” (1 Mos. 9:6) Ja, Gud tillät dödsstraff till och med innan han gav Israel en lagsamling. Det som det sjätte budet förbjöd var att utgjuta människoblod genom mord, inte en rättslig avrättning av en mördare.

Detta hjälper oss att förstå varför ordet ratsach används i förbindelse med kung Ahab. Kungen ville ha Nabots vingård, och för att få den lät han Nabot bli dödad. Kung Ahab gav inte här anvisningar om en juridiskt berättigad avrättning av någon som hade begått en dödssynd i Israel. Det var i stället ett lagstridigt dödande av en människa, något som det sjätte budet förbjöd. Ahab var således en mördare och förtjänade att dö. — 1 Kon. 21:1—10; 2 Kon. 6:32; 3 Mos. 24:17.

Men hur är det då med krig? Var Israels krig en överträdelse av Guds befallning, som mycket passande översätts: ”Du skall inte mörda”?

Nej, det var de inte. Faktum är att bibeln aldrig använder uttrycket ratsach (mord), när det gäller något av dessa krig. När israeliterna krigade på Guds befallning, handlade de inte mot lagen. Den högste laggivaren bemyndigade dem och ledde dem. (Jes. 33:22; Ps. 19:8) De här krigen utkämpades inte för att göra obegränsade landvinningar, likt många av de nationella krigen i vår tid. Det var inte ekonomiska intressen som låg bakom dessa krig. Det var inte heller krig som kränkte juridiskt upprättade fredsfördrag eller nonaggressionspakter, som fallet har varit med några av våra dagars krig.

Det finns absolut inte någon nation på jorden i våra dagar, som uteslutande består av människor som tillber Jehova, som är mirakulöst ledd av honom genom profeter och som har gudomlig tillåtelse att besitta en viss del av jorden. Men det forntida Israel hade allt detta. Jehova hade uppmärksammat att invånarna i Kanaan var alltigenom onda, att de var moraliskt fördärvade och enligt hans mening förtjänade att avrättas. (1 Mos. 15:13—21; 3 Mos. 18:24, 25) Som ägaren av hela jorden beslöt Gud att ge landet till Israels nation. Och under ledning av män som Gud särskilt utvalde brukade han Israel till att utföra hans dom mot kananéerna. — 5 Mos. 9:4, 5; 12:31; Jos. 10:40.

När israeliterna utförde Jehovas rättsligt och moraliskt oförvitliga domar eller när de försvarade sitt gudagivna land, överträdde de alltså inte budet: ”Du skall inte mörda.”

Hur är det då med kristna? Eftersom det sjätte budet enbart var en upprepning av vad Gud tidigare hade sagt till hela människosläktet genom Noa, så gäller fortfarande lagen att inte mörda. De avslutande kapitlen i bibeln påpekar faktiskt att oförbätterliga mördare kommer att erfara evig tillintetgörelse i den ”andra döden”. (Upp. 21:8; 22:15) Det är därför viktigt att vi inte har andel i att ta människors liv utan Guds uttryckliga befallning. I överensstämmelse med detta beskriver Jesaja 2:3, 4 profetiskt Guds sanna tillbedjare och säger: ”Ja, många folk skola gå åstad och skola säga: ’Upp, låt oss draga åstad till HERRENS [Jehovas] berg, upp till Jakobs Guds hus, för att han må undervisa oss om sina vägar.’ ... Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ... icke mer lära sig att strida.”

Det faktum att mord utgår från ett ont hjärta påpekas dessutom för de kristna. (Matt. 5:21—26; 15:19) Om en människa tillåter hat mot en medkristen att utvecklas i sitt hjärta, är hon så gott som en mandråpare eller mördare. Detta är något som vi måste låta bli. — 1 Joh. 3:15.

Lydelsen ”Du skall icke dräpa [slå ihjäl]” återger alltså inte den egentliga tanken i det sjätte budet. Det översätts mer korrekt: ”Du skall inte mörda.” När vi förstår detta, inser vi att Israels rättfärdiga krig inte bröt mot det budet. Och vi kan bättre förstå tillämpningen av det i vårt eget uppförande och i vår inställning till att ta människoliv.

[Fotnoter]