Kan du erkänna att du har fel?

”DET är bara de dåraktiga och de döda som aldrig ändrar uppfattning.” Så sade åtminstone författaren J. R. Lowell. Hur det nu än förhåller sig med det, så är det en mycket vanlig mänsklig svaghet att oresonligt hålla fast vid en uppfattning eller att vägra att erkänna att man har fel.

Ett framträdande exempel på denna inställning är det som hände år 33 v.t. Jesus från Nasaret hade under någon tid dessförinnan undervisat och gjort lärjungar runt om i Palestina. De judiska ledarna hade konsekvent motstått honom, vägrat att erkänna både de skriftenliga bevisen för att han var Messias och de mirakulösa tecken som åtföljde hans tjänst. Därpå, år 33 v.t., utförde Jesus en imponerande handling i närheten av Jerusalem som borde ha övertygat även den mest avgjorde motståndare. Helt öppet inför många människor uppreste han till liv en man som hade varit död i fyra dagar! — Joh. 11:30—45.

Ja sannerligen, detta underverk, om något, visade att Jehova var den som understödde Jesus. Hur skulle man annars kunna förklara en uppståndelse från de döda? Många judar tog emot honom på grund av detta. Men hur var det med de judiska ledarna? Berättelsen säger att de ”lade ... råd om att döda honom”. Inte nog med det, utan ”de främsta prästerna lade nu råd om att döda Lasarus också”, den man som Jesus uppväckte. — Joh. 11:53; 12:10, 11.

Tjurskallighet

Ja, judarna ville hellre undanröja varje spår av bevis än erkänna att de hade fel. Vi känner oss verkligen tvingade att fördöma deras tjurskallighet. Man skulle tycka att efter ett sådant uttryck av egensinnighet borde deras samveten fått dem att omvärdera sin inställning. Men de framhärdade och vållade senare Jesu död — det värsta misstag och mest klandervärda brott som någonsin begåtts. — 1 Kor. 2:6—8.

De ville sedan, trots alla bevis för Jesu uppståndelse, också undanröja hans apostlar, som var vittnen till denna Guds mäktiga gärning. Men en av deras mest respekterade ledare, som visserligen inte erkände Jesus som Messias, gav dem ett råd som åtminstone borde ha fått dem att helt ändra inställning. Det var den framstående läraren Gamaliel. Gamaliel påminde dem om några män som hade trätt upp och påstått sig vara Messias och hur deras rörelser fullständigt hade utplånats, och sedan gav han rådet: ”Befatta er inte med de här människorna, utan låt dem hållas; (därför att om detta projekt eller detta verk är av människor, skall det bli kullkastat; men om det är av Gud, skall ni inte förmå kullkasta dem;) annars kanske ni befinns vara sådana som faktiskt strider mot Gud.” — Apg. 5:34—39.

Men de judiska ledarna tog ingen notis om Gamaliels råd. För när den kristne Stefanus någon tid därefter riktade deras uppmärksamhet på vad de hade gjort och talade om för dem att de var hårdnackade människor, ”skar det dem i hjärtat, [men de ångrade sig inte och mjuknade inte] och de började gnissla med tänderna mot honom”. Sedan ”skrek de av full hals och höll för sina öron”, och slutligen stenade de Stefanus till döds. — Apg. 7:51—60.

Men trots sådana här exempel beundras ofta tjurskallighet i den här världen. Bibeln däremot förknippar det med upproriskhet och ett ont hjärta — sådant som kristna bör undvika. (Ps. 78:8) Den innehåller också sådana exempel som Egyptens Farao och judarna under domartiden och det lidande dessa fick utstå på grund av sin tjurskallighet. — 2 Mos. 14:8, 26—28; Dom. 2:19—23.

Om alltså en människa rannsakar sig själv och finner att hon av naturen är tjurskallig eller har det slags personlighet som inte gärna vill lyssna till andra människors synpunkter, då bör hon inse att detta är ett problem. Det är ju ändå inte de tjurskalliga utan ”de ödmjuka ... han [giver] nåd”. Och dessutom är det inte de hårdnackade eller påstridiga, utan de ödmjuka, som skall ”besitta landet”. — Ords. 3:34; Ps. 37:11.

Stolthet

Men ibland kanske problemet inte enbart är tjurskallighet. Det kanske har att göra med en annan egenskap — stolthet. Hur kan man säga det? Ja, tänk efter. Har du någon gång kommit i kontakt med någon som gör ett misstag och sedan, när det uppdagas, vägrar att erkänna det eller försöker skjuta skulden på någon annan? Eller du kanske har hört en äldste i församlingen oavsiktligt säga någonting som inte är korrekt, men sedan vara ovillig att erkänna det. Detta kan bottna i stolthet, en känsla av att i hans ställning får ingen komma på honom med att göra fel. Föräldrar och lärare handlar ibland på det sättet. De fruktar för att de skall förlora respekten och inflytandet, om de erkänner ett fel, och på så sätt försvaga sin auktoritet.

Att ”rädda ansiktet” är besläktat med stolthet. I Orienten skulle somliga hellre dö rent bokstavligt än ”förlora ansiktet”. Men vare sig vi bor i öst eller väst, så önskar de flesta av oss ”rädda ansiktet”, prestigen eller den bild av oss själva som vi önskar ge. Detta bottnar i hög grad i stolthet.

Är stolthet en egenskap som de kristna bör odla? När vi tänker på stolta människor, vilka påminner vi oss då? Män som Sanherib, Farao och Babylons kung (och kanske rentav djävulen själv). (1 Tim. 3:6) Det är sant att dessa kungar blev prisade och fruktade av sina samtida, men hur såg Jehova på dem? Bibeln säger: ”Ja, högfärd, högmod, ... det hatar jag.” (Ords. 8:13) Och hur är det nu med dessa mäns berömmelse?

Förlägenhet och fruktan

Somliga människor kan av andra skäl vägra att erkänna att de har fel. De kanske är rädda eller generade. När de har gjort något som de skäms över och ställs till svars för det, då kan rena rama skamkänslan få dem att förneka fakta eller försöka rättfärdiga sitt handlingssätt för att få samvetet att urskulda dem. Sådana människor behöver utveckla egenskaperna tro och ödmjukhet och kärlek till Gud. Jehova är villig att förlåta även mycket allvarliga synder. Om syndaren visar tro och förtröstan på Gud och hans Sons offer och öppet bekänner sin synd inför Gud, då kommer hans samvete att bli renat. (Hebr. 9:14) Skriften talar om hur vår överstepräst, Jesus Kristus, är full av medkänsla, och den ger oss rådet: ”Låt oss därför med ett fritt och öppet tal gå fram till den oförtjänta omtankens tron, för att kunna få barmhärtighet och vinna oförtjänt omtanke till hjälp i rätt tid.” — Hebr. 4:15, 16; 1 Joh. 2:1, 2.

Uppriktigt sagt: Vad vinner vi egentligen, om vi vägrar att ta på oss skulden för det som vi har gjort? Det är sant att vi kanske inte blir tillrättavisade just då, men ”vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda”. (Gal. 6:7) Även om andra människor kanske inte blottlägger våra synder, är ”HERREN ... den som prövar hjärtan”. (Ords. 21:2) Aposteln Paulus varnar oss: ”Vi skall ju alla stå inför Guds domarsäte; det är nämligen skrivet: ’”Så sant jag lever”, säger Jehova, ”för mig skall varje knä böja sig, och varje tunga skall öppet erkänna Gud.”’ Så skall då var och en av oss avlägga räkenskap för sig själv inför Gud.” — Rom. 14:10—12.

Resonlighet och ödmjukhet

Med tjurskallighet menar vi naturligtvis inte den målmedvetenhet som en kristen måste ådagalägga. Det är värt beröm när Guds tjänare är ”fasta, orubbliga”, i sin tillbedjan. (1 Kor. 15:58) Detta härrör från rätta motiv och visar orubblighet för Jehovas tankar och principer, inte våra egna. Det hör dessutom ihop med två viktiga egenskaper — ödmjukhet och resonlighet.

Några kanske menar att ödmjukhet och resonlighet inte är passande egenskaper för människor som har något att säga till om. Men ändå var Mose, som var tillsyningsman över cirka tre millioner människor, ”mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden”. (4 Mos. 12:3) Och det sägs uttryckligen att kristna äldste i Guds församling skall vara resonliga. (1 Tim. 3:1—3) Ja, en ödmjuk och resonlig människa finner det inte svårt att erkänna att hon har fel. Hon kommer inte att känna sig alltför generad, alltför stolt eller alltför osäker för att klargöra verkliga fakta, inte heller kommer önskan att ”rädda ansiktet” att betyda mer för henne än att tala sanning. Hon kommer i stället att ådagalägga visheten från ovan, som är ”fridsam, resonlig, redo att lyda, full av barmhärtighet och goda frukter”. — Jak. 3:17.

De flesta av oss kommer visserligen inte att låta tjurskallighet förmå oss att mörda, som de judiska ledarna gjorde. Men det är misshagligt för Jehova, även om vi bara är tjurskalliga i små ting. (Luk. 16:10) Om vi begår en synd, bör vi snabbt erkänna vår skuld och hålla oss borta från synden, inte fortsätta att ”röra” något sådant, och därefter omedelbart och med fritt och öppet tal vända oss till Gud för att få ett rent hjärta. Om något hindrar oss när vi närmar oss Gud — stolthet, skamkänsla, fruktan eller någonting annat — då bör vi be en annan kristen om hjälp, att han förenar sig med oss i bön. (Jak. 5:16) Vi bör inte frukta skammen eller att erkänna ett fel, utan vi bör frukta att ådra oss Guds misshag, för att vi inte bekänner synden för honom. Vi bör också inse hans överflödande barmhärtighet gentemot dem som kommer till honom med ett förkrossat hjärta, för han säger: ”Till den skådar jag ned, som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar för mitt ord.” — Jes. 66:2.