Vi kan vara tacksamma för Guds tålmodiga fostran

MAN har hört människor säga att Gud är oresonlig, orättvis eller långsam när det gäller att handla. En del personer skulle vilja tro på Gud, men de kan inte förstå varför Gud inte handlar nu för att sopa undan brottslighet, orättvisor och förtryck.

Det är emellertid lätt för människor att förbise att blotta utövandet av den överlägsna makten, som de tror att Gud kan använda, vanligtvis inte är det bästa sättet att hindra att något dåligt upprepas. Att lösa problemet kan ta tid, kräva tålamod och tankemöda.

En far kan till exempel straffa sin son hårt för varje olydnadshandling, eller han kanske inte vill kännas vid sonen och förkastar honom helt och hållet. Men skulle detta korrigera sonen och rätta till problemet? Skulle det hjälpa sonen eller bevara faderns rykte? Skulle det verka till familjens bästa? Blotta maktutövandet och myndigheten kanske i stället försämrar hans förhållande till sonen såväl som till andra människor som var iakttagare. Detta beror på att människor inte är som maskiner eller djur, som kan kommenderas hur som helst och kontrolleras av en överlägsen kraft.

Det är på liknande sätt med Guds handlingssätt gentemot människorna, som han gjorde till sin avbild och till att vara honom lika. (1 Mos. 1:26, 27) Människan återspeglar fortfarande, fastän ofullkomligt, denna avbild, vilket inbegriper tankeförmåga, kärlek, rättvisa och barmhärtighet. Människor behöver fundera ut och förstå varför saker och ting görs på ett visst sätt. Deras hjärta måste nås. Om de då inte är själviska och oresonliga, kommer de att försöka foga sig efter det som är rätt. — Ps. 32:9; Rom. 2:4.

En förälder kan inse att det bara finns ett sätt att få ett barn att begripa en sak. Detta kanske inbegriper att barnet får upprepade varningar. Föräldern kanske inser att han bör låta barnet få känna av verkningarna eller resultaten av sin dumhet. Några föräldrar har gjort misstaget att överbeskydda och avskärma barnet från följderna av varje svårighet, i vilken det försätter sig självt. Andra kanske använder hot eller fysisk bestraffning, och barnet förstår fortfarande inte vad det gjort för fel. Som en sista bestraffningsåtgärd kanske föräldern måste ta bort någonting som barnet tycker mycket om. — Ords. 23:13, 14.

På liknande sätt utövar Gud tålamod och använder logiskt resonemang och fostran för människans eget bästa. Han vet att mänskligheten måste övertygas om att hans handlingssätt är riktigt och att hans regering är den enda önskvärda för jorden. Därför har han tillåtit människor att gå sina egna självsvåldiga vägar. Fram till våra dagar har de prövat varje tänkbart statsskick — monarkier, oligarkier, socialistiska och kommunistiska statsbildningar, republiker, demokratier, militärdiktaturer, militärjuntor och hierarkier (som kontrolleras av ett prästerskap) — varje form av regering som människor kan tänka ut.

Nu är världsliga regeringar osäkrare än någonsin tidigare, och människor säger att samhället, som vi känner det, inte kan överleva. Människor kan inte lösa alla problem, och dessa mångfaldigas i samband med varje ny ansträngning hän emot en lösning. När Gud förintar den nuvarande världsordningen, kommer människor därför att förstå att deras försök att själva regera helt och hållet har misslyckats. De som tar ståndpunkt för Guds egen direkta regering från himlarna kommer att ha blivit så besvikna på de olika slagen av mänskligt styre, så fullständigt övertygade om att inget sådant kommer att fungera, att de aldrig önskar återvända till något som helst människogjort regeringsskick eller någon av dess yttringar. — Fil. 2:9—11; Jes. 45:23, 24.

EN ILLUSTRATION AV TÅLAMOD OCH FOSTRAN

Vi har ett exempel, som belyser Guds sätt att fostra, i hans handlingssätt med folket i det forntida Israel. När denna nation drog in i det utlovade landet, varnade Gud den som en god fader för faran att dras in i avgudadyrkan genom att dyrka de nationers gudar som bodde i och runt omkring landet. Genom Mose sade han: ”Du skall icke heller tjäna deras gudar, ty detta kunde bliva en snara för dig.” — 5 Mos. 7:16.

Det finns mer än 30 andra direkta varningar som Gud gav Israel vid den tiden med tanke på alla nationernas falska gudar, som inbegrep avgudar av trä, sten och metall — en direkt skymf mot Guds herradöme.

Israeliterna brydde sig emellertid inte om dessa upprepade varningar — de förstod i själva verket aldrig den fulla innebörden och betydelsen. Dessa människor fortsatte att mena att de dyrkade Jehova och var hans folk, men de snavade, när de försökte följa två herrar. Israeliterna lurades att tro att de kunde dyrka Jehova som Gud och att de samtidigt kunde vända sig till och även offra åt den lokale Baalsguden för att få goda skördar och andra förmåner. — Jer. 7:9; 44:15—23.

Trettio varningar borde ha varit tillräckligt, i synnerhet efter det som israeliterna just hade bevittnat, då Jehova befriade dem ur Egypten. Men blev Gud otålig och uppretad på dem och betraktade dem som ett omöjligt fall? Nej, som en förståndig fader fostrade han dem genom att låta dem då och då lida följderna av sin egen dårskap. Han lät dem förtryckas av andra nationer och räddade dem, när de ropade till honom om hjälp. Detta pågick i omkring 850 år.

Men inte ens denna fostran kunde frigöra israeliterna från deras avgudadyrkan, som smädade den Gud som de påstod sig representera. Gud hade emellertid inte misslyckats. Slutligen gjorde han det som han måste göra för att övertyga dem, även om han inte tyckte om att handla så. (Klag. 3:33) Han lät babylonierna invadera och förstöra deras huvudstad, Jerusalem, och — vad värre var — Guds tempel som fanns där. — 2 Krön. 36:15, 16.

För judarna var detta det värsta straffet, den största chock som de kunde ha råkat ut för. De hade trott att de kunde fortsätta med sin avgudadyrkan och samtidigt räkna med att deras tempel och deras stad, Jerusalem, fick stå kvar. De var mycket fästa vid sin heliga stad och kände självbelåtet med sig att Jerusalem skulle förbli för evigt och att de själva aldrig helt och hållet skulle föras bort från sitt land och lämna det övergivet. Men nu hade just det som de trodde var omöjligt hänt! — Klag. 2:1, 2; 4:12.

Detta väckte en del av judarna till insikt om att avgudadyrkan är en svår synd. De lärde sig äntligen det som Gud hade försökt undervisa dem om med mildare metoder. De botades för alltid från sin avgudadyrkan. Sedan en lydig kvarleva av judarna hade fått komma tillbaka till Jerusalem år 537 f.v.t., begick de andra synder, men de gav aldrig mer sitt stöd åt avgudadyrkan. — Klag. 3:31, 32.

För att se hur effektiv Guds fostran var kan man begrunda en händelse som inträffade ungefär 560 år senare. Den återges av den judiske historikern Josefos:a

”Pilatus, som Tiberius hade sänt som landshövding till Judeen, lät en natt de beläten av kejsaren som kallas standar föras in i Jerusalem. Detta förorsakade ett mycket stort upplopp bland judarna, när det blev dag. Förutom den förtrytelse invånarna själva kände över detta skyndade sig ett stort antal människor från hela landet. ... till Caesarea. ... De föll ned utsträckta på marken och förblev orörliga i den ställningen i fem dagar och lika många nätter.”

Denna händelse bevisade att Guds resonlighet och tålamod med Israel under årens lopp nu hade visat sig vara det förståndigaste och det som gagnade de berörda människorna mest. Jerusalem och dess återuppbyggda tempel fanns kvar när Messias uppenbarade sig. Messias kunde ställas framför en nation som inte tillbad alla slags gudar, utan endast den Högste. Messias kunde därför identifieras som den som sänts från deras ende Gud, Jehova. De kunde bevisa hans omisskännliga identitet med hjälp av sin enda heliga bok, de hebreiska skrifterna. — Joh. 5:39.

UPPRIKTIGA MÄNNISKOR KAN DRA NYTTA AV GUDS HANDLINGSSÄTT MED MÄNSKLIGHETEN

Guds sätt att handla med världens folk har också blivit ett vittnesbörd om hans storslagna tålamod och vishet, däri att han erkänt oss alla som sina intelligenta skapelser. Han har inte handlat med hårdhet. Han har bevarat människosläktet till denna dag. Och det skenbara dröjsmålet har inte berott på långsamhet från hans sida. — 2 Petr. 3:9.

När Gud förintar den nuvarande förtryckande ordningen och upprättar sitt rikes styre över jorden genom Jesus Kristus, kommer människor att kunna jämföra, ja, se kontrasten mellan denna förnämliga himmelska regering och det som de har erfarit, när den ena människan haft ”makt över den andra, henne till olycka”. (Pred. 8:9) De kommer att kunna iaktta denna regerings omutlighet. Dessutom skall de bli vittnen till hur människor blir botade från sina sjukdomar genom Kristi prästerliga förvaltning. De helande gärningar som Kristus utförde då han var här på jorden utgjorde exempel på detta. (Luk. 4:31—36; 5:12—15; Matt. 9:27—34) De som är ärliga och har kärlek i hjärtat till det som är rätt kommer helhjärtat att stödja detta rike. (Jes. 26:9) De kommer då att med rätta prisa Gud för hans tålamod, då han inte gett upp hoppet om de syndfulla människorna. — Ps. 117:1, 2.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 8]

Jehovas dom över det avgudadyrkande Jerusalem lärde judarna att överge avgudadyrkan för alltid