Upprinnelsen till Ordspråken
När bibelns ordspråk nedskrevs, var människonaturen i grund och botten likadan som den är nu för tiden. Den vise mannen lade märke till mycket som var gott och mycket som var dåligt. Alltsammans var värt att beaktas och belysas. Avsikten härmed var att berömma det goda, fördöma det onda och peka ut den rätta vägen för en människa som befann sig i tvivel och var oviss om vilken som var den praktiska vishetens kurs. När man förstår upprinnelsen till ett ordspråk, kan man bättre fatta dess innebörd, och lärdomen som det ger blir mera levande. Är du medveten om de uppfattningar och synpunkter som ligger bakom följande ordspråk?
”De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd; men de ogudaktigas väg är såsom tjocka mörkret; de märka icke det som skall vålla deras fall [veta ej mot vad de snava, 1878].”
Tänk dig en människa som är ute och färdas tidigt på morgonen i Palestina, när solen går upp i öster. När den sänder ut sina första strålar, syns endast konturerna av olika föremål. Undan för undan, allteftersom ljuset tilltar, ser man allting mera klart och i detalj. När solen står rätt över huvudet vid middagstiden, finns det inte en skugga framför en på vägen. Så är det också med den stig Guds tjänare vandrar, vilka genom att de ständigt ger akt på Guds ord går framåt mot allt större kunskap, vishet och insikt beträffande Guds uppsåt. Dimmiga eller felaktiga uppfattningar, föga förstådda läror och profetior blir klarlagda undan för undan, allteftersom ljuset från Guds ord tillväxer, och vägen som man skall följa blir allt lättare att skönja. Den ogudaktige är å andra sidan lik den man som snubblar framåt i nattens mörker. Eftersom de ogudaktiga inte har något begrepp om Guds ord och uppsåt och inte är villiga att erkänna och rätta sig efter uppenbarade sanningar, snubblar de framåt i sin okunnighet och villfarelse, som de betecknande nog är för blinda för att inse eller tillstå att de befinner sig i.
”Den i sanning visa kvinnan har byggt upp sitt hus, men den dåraktiga river ned det med egna händer.” — NW.
Ordspråket framhåller det inflytande i god eller i dålig riktning som en hustru kan utöva i familjekretsen. En hängiven, arbetsam och förståndig hustru befrämjar familjens lycka och välgång genom att klokt och vist sköta om sitt hem. Hon skaffar bohag, mat och kläder och spelar en viktig roll i den religiösa fostran och undervisningen av barnen. Motsatsen är sann om den dåraktiga, vanvördiga och slösaktiga hustrun. Även om hennes äkta man är arbetsam och sparsam, blir det ingen välgång för hans hus, ty hon slösar med både tid och pengar. Inte nog med att bohaget blir skamfilat, barnen är illa klädda och undernärda, utan deras andliga fostran blir också sorgligt försummad. Hon har i själva verket rivit ned huset över dem! En ung man som söker sig en hustru måste välja klokt och förståndigt, om han hoppas kunna bygga ett lyckligt hem.
”Den lates stig är såsom spärrad av törne, men de redliga hava en banad stig.”
Det gör detsamma vad en lat människa tar itu med, så inbillar hon sig att det finns en oändlig massa svårigheter i hennes väg. Om hon skall bege sig ut på en resa, tänker hon sig vägen vara spärrad av törne, som hon inte kan bana sig väg igenom, eller — i bästa fall — försöker hon ta sig fram med yttersta möda. Många av svårigheterna är antingen en frukt av hennes egen inbillning eller en följd av att hon försummar sina plikter. En idog, gudfruktig människa tycker om att arbeta. Hon fantiserar inte ihop alla möjliga hinder som kan tjäna som ursäkt för att inte arbeta och sträva. Genom att gå upp i sitt arbete undviker hon många törniga ”stötestenar” och annat ont, som i annat fall skulle kunna möta henne på vägen. Hon färdas genom livet utmed en jämn och banad väg, som är fri från stenar. Hon gör goda framsteg, och hon gläder sig.
”Hästen är något som rustas ut för stridens dag, men frälsning hör Jehova till.” — NW.
Israeliterna hade inga stridshästar före Salomos tid. Bland Asiens folk i forna dagar hade man oxar till att plöja med och till att spänna för vagnar, kameler och åsnor användes som lastdjur, mulor och åsnor som riddjur, och hästar användes uteslutande i krig. Innan Israels folk kom in i det utlovade landet, påbjöd Jehova att deras framtida konung inte skulle ”skaffa sig hästar i mängd och icke sända sitt folk tillbaka till Egypten för att skaffa de många hästarna”. (5 Mos. 17:16) Gud skulle vara sitt folk till skydd; det behövdes inte några stridshästar. Det gjorde detsamma hur stor och mäktig den här skulle vara som kunde tänkas dra upp mot israeliterna, Jehova skulle bereda frälsning åt sitt folk, som hörsammade hans bud. Rab-Sake, som stod i spetsen för Sanheribs styrkor, skröt med Assyriens militärmakt och erbjöd sig att ge judarna två tusen hästar, om de kunde sätta ryttare på dem. Assyrierna hade hästar till striden, men Jehova gav frälsning åt dem som tillbad honom. — Jes. 36:8; 37:36—38.
”Silvret prövas genom degeln och guldet genom smältugnen, så ock en man genom sitt rykte.”
Degelns och smältugnens hetta prövar silvrets och guldets kvalitet och tvingar det skummiga slagget till ytan. På samma sätt kommer ryktet eller den lovprisning en människa blir föremål för att utvisa hurudan kvaliteten är på hennes hjärta. Visa och förståndiga människor traktar inte efter lovprisning eller efter att ha särskilt gott rykte, och inte blir de heller uppblåsta av att omtalas väl. Fåfänga människor söker sådant, och svaga människor blir inbilska av det. Om man kan bära lovprisning, medvetandet om ett gott rykte, utan att röna skada, i det att man kommer ihåg att allting man har i själva verket kommer från Gud, räknar Jehova en för att vara fullödig.
”En fattig man, som förtrycker de ringa, är ett slagregn, som ej giver bröd.” — 1878. De häftiga slagregnen är ett hot mot dem som bor i Palestina. Dessa väldiga regnbyar, som sveper fram, har stundom störtat ned över tröskplatserna om sommaren och sopat dem fullständigt rena från all värdefull säd, dränkt boskapen och ryckt hela fårhjordar med sig. Ja, till och med hus har sopats bort. På liknande sätt förhåller det sig med en fattig man, som har kommit till välde och brukar sin ställning för att roffa åt sig allt han kan från de ringa. Han nedlåter sig till utpressning också av struntsummor, vilket aldrig skulle falla en rik härskare in. På så sätt kan en girig härskare eller en härskare som har skulder sopa bort allting som den fattige är beroende av för sitt uppehälle. Den som har makt och myndighet borde vara fri från skulder, för att han inte skall frestas att bruka sin ställning till skada i stället för till nytta.
”Den som bespottar sin fader och försmår att lyda sin moder, hans öga skola korparna vid bäcken hacka ut, och örnens ungar skola äta upp det.”
Korparna som håller till vid bäckarna i Syrien har rykte om sig att söka komma åt levande och döda djurs ögon. Det är i synnerhet korpen som lever på döda kroppar som blivit liggande ute på marken. De som visar vanvördnad mot föräldrar eller mot den himmelske Fadern och hans organisation, som påminner om en moder, skall dö en död i vanära, ovärdiga att få en hederlig begravning. — Upp. 19:17—21.