En ung man förirrar sig

 1. a) Varför talade Jesus ofta i liknelser? b) Hur förklarade Jesus vad som var den verkliga orsaken härtill?

JESUS framställde många liknelser, vilket kan få oss att undra över varför han så ofta använde denna undervisningsmetod. I vanliga fall är avsikten med en liknelse eller illustration att göra någonting lätt att förstå genom att inskärpa en viss sak. Men det finns undantag från denna regel, och så är det i det här fallet. Lärjungarna frågade Jesus: ”Varför talar du till dem i liknelser?” När vi läser hans svar, slår det oss genast att han talar om just sådana saker som vi har framhållit, behovet av att komma till besinning och att framför allt ha en rätt hjärteinställning. Han sade till sina lärjungar: ”Eder är givet att lära känna himmelrikets [heliga] hemligheter, men dem är det icke givet.” Detta kan förefalla vara ett godtyckligt utlåtande av Jesus, men han gick vidare och framhöll att den verkliga orsaken till hindret fanns hos människorna själva. Jesus citerade från Jesajas profetia och framhöll att den gick i uppfyllelse på hans tid. Han sade: ”Ty detta folks hjärta har blivit förstockat, och med öronen höra de illa, och sina ögon hava de tillslutit, så att de icke se med sina ögon eller höra med sina öron eller förstå med sina hjärtan [så att de vaknar till besinning] och omvända sig och bliva helade av mig.” — Matt. 13:10, 11, 15, 34.

 2. Hur tjänade Jesu undervisningsmetod såsom ett prov, och med vilket resultat?

² Ja, här har vi det! Flertalet av människorna på Jesu tid tyckte om att lyssna till honom såsom till en underbar historieberättare, vilket han föreföll dem vara. Men de ville inte bli oroade med avseende på sin syn på tingen och sitt levnadssätt. De ville inte att budskapet skulle tränga så djupt. Fördenskull tillslöt de sitt sinnes öron och ögon, så att de inte kunde förstå och komma till besinning, varvid de skulle tvingas erkänna att de behövde omvända sina hjärtan och vända om på vägen och gå i rakt motsatt riktning. Markus säger att Jesus var ”grundligt bedrövad över deras hjärtans okänslighet”. (Mark. 3:5, NW) Jesu metod att undervisa förmedelst liknelser tjänade alltså såsom ett prov, i vilket de kom till korta, varigenom de förlorade till och med den kunskap och de möjligheter de tidigare hade haft. Såsom Jesus sade: ”Den som icke har, från honom skall tagas också det han har.” — Matt. 13:12.

 3. Vilken liknande situation föreligger i våra dagar, och vilken kurs är det förståndigt att följa?

³ Detsamma gäller i våra dagar, i synnerhet om människorna i kristenheten. De har sin religion och den kyrka de själva valt, och många har ingen tanke på att vidta någon förändring eller att göra klart för sig att de behöver vidta en förändring. När ett Jehovas vittne kommer på besök till dem och söker rikta deras uppmärksamhet på bibelns budskap för vår tid, kan de på sin höjd förtretat höra på. De stänger i själva verket till öron och ögon, och även dörren. De har bestämt sig. De säger nej till Jehovas vittnen, oberoende av hur dessa nalkas dem. Det är deras ensak, men det behöver inte vara på det sättet. I våra dagar är det alldeles som det var på Jesu tid; avgörandet ligger hos individen själv. När Jesus var här på jorden, tog han sig tid att förklara innebörden av vissa av sina liknelser, när lärjungarna bad honom härom. Och i våra dagar gör vi klokt i att hejda oss och fråga efter innebörden av dessa bibliska framställningar och efter deras tillämpning i nutiden. Vi vet att allt detta är ”skrivet oss till undervisning”, i synnerhet nu, då ”sluten på tingens ordningar hava kommit”. — Matt. 13:36; Rom. 15:4; 1 Kor. 10:11, NW.

 4. Redogör för huvuddragen i liknelsen om den förlorade sonen.

⁴ Liknelsen om den förlorade sonen har en mycket djup innebörd. För att vi skall få bilden klar i vårt sinne, skall vi göra en kort återblick på skildringen, som handlar om en man och hans båda söner. Den yngre bad sin far om att få sin del av förmögenheten. Fadern gick med på detta, och den unge mannen tog därpå allt som var hans och for till ett avlägset land, där han slösade bort allt han ägde på ett utsvävande liv. Så kom svår hungersnöd över landet, och i sin nöd tog han tjänst som svinaherde, men han fick inte ens äta svinens foder. I sin eländiga belägenhet kom han till besinning och beslöt sig för att vända tillbaka hem. Han skulle bekänna att han hade slagit in på en syndig väg och skulle be om att bli tagen tillbaka, men inte som en son, utan som en legodräng. Hans far, som såg sin son medan denne ännu var långt borta, skyndade emellertid emot honom och välkomnade honom hjärtligt. Snabbt blev han klädd i den yppersta klädnaden, fick skor på sina fötter och en vacker ring på fingret, varefter man ställde till en fest med spel och dans. Men när den äldre sonen kom i närheten av huset och fick höra om det som hade hänt, blev han ursinnig och ville inte ta del i festen. Hans far vädjade till honom, men han kom bara med invändningar. På nytt förklarade fadern varför han hade handlat på detta sätt, och han gjorde det vänligt och bevekande. I och med detta slutar berättelsen tvärt utan att säga något om hur den äldre sonen slutligen handlade. — Luk. 15:11—32.

 5. I vilket avseende är denna liknelse säregen?

⁵ Vissa detaljer gör denna liknelse till något säreget. Den är en av de längsta som Jesus uttalade, och därför är den mera detaljerad och ger ett djupare intryck. Men det framträdande draget, som ger detta djupare intryck, är det familjeförhållande som det här är tal om. Andra liknelser handlade om bruket av livlösa ting, till exempel olika slags säd eller jord, eller om förhållandet mellan en herre och hans slavar. (Matt. 13:18—30; 25:14—30; Luk. 19:12—27) Men här möter vi ett intimt släktförhållande, det som existerar mellan en far och hans söner. Visst händer det ofta att en far inte odlar någon sådan vänskap eller förtrolighet med sina söner, vilka uppfostras till att frukta och respektera honom och inte till att älska honom spontant. Men vi behöver bara läsa liknelsen, så inser vi att den här fadern hyste varm kärlek till sina båda pojkar och att han öppet visade var och en av dem sin kärlek, även om den kanske var oförtjänt. Skildringen i sig själv gör ett varmt intryck, vilket Jesus hade för avsikt att den skulle göra, och vi kommer därför att med största intresse undersöka de olika detaljerna i liknelsens nutida uppfyllelse.

Orsaken till att liknelsen framställdes

 6. Vad var det som föranledde Jesus att framställa denna liknelse och två andra?

⁶ Låt oss först undersöka de omständigheter, under vilka denna liknelse framställdes. Det skedde under den senare delen av Jesu förkunnartjänst, medan han var på väg till Jerusalem för näst sista gången. (Luk. 13:22) Det som direkt föranledde Jesus att framställa denna liknelse, såväl som två andra, omnämns klart och tydligt i början av Lukas 15: ”Och till honom [Jesus] kom allt vad publikaner [skatteindrivare] och syndare hette för att höra honom. Men fariséerna och de skriftlärde knorrade och sade: ’Denne tager emot syndare och äter med dem.’” (Luk. 15:1, 2) Detta fick till följd att Jesus framställde tre liknelser, vilka var och en talar om hur något som varit förlorat blir återfunnet, nämligen ett förlorat får, en borttappad penning och — det värdefullaste av allt — en ung son, som ”var förlorad, men är återfunnen”. I vart och ett av fallen lades det också stort eftertryck vid den glädje som ägaren kände, när han fick tillbaka det förlorade. — Luk. 15:32.

 7. Förklara hur Jesu syn på saken och hans inställning var helt olika de religiösa ledarnas.

⁷ Denna knorrande och klagande inställning, som de religiösa ledarna och andra människor gav uttryck åt, var ingenting nytt. Den hade givit sig till känna alltifrån början av Johannes döparens förkunnargärning. Såsom Jesus framhöll för dem var det ”publikaner [skatteindrivare] och skökor [syndare]” som hade trott på Johannes’ budskap och hörsammat det. Enligt de religiösa ledarna, som var så rättfärdiga i sina egna ögon, befann sig denna klass i ett hopplöst, förlorat, tillstånd, och de visade ytterligt förakt för dess medlemmar och ansåg dem inte värda någon hänsyn eller omtanke. Men Jesus såg annorlunda på saken. Medlemmarna av denna klass hade visserligen förirrat sig bort och var så att säga borttappade, men de visade att de gärna hörde på honom, och de kom till besinning, och ”många sådana funnos bland dem som följde honom”. Ja, såsom Jesus sade: De ”gå före eder [ni fariséer] in i Guds rike”. (NW) Och såsom han också sade, när han gästade Sackeus, som var ”förman för publikanerna”: ”Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.” — Matt. 21:31, 32; Mark. 2:15—17; Luk. 19:10.

 8. Vilka drag framhävs i de här nämnda liknelserna?

⁸ Vi har alltså nu fått klart för oss vad som var bakgrunden till Jesu liknelser om det förlorade fåret och den borttappade drakman eller penningen, i vilka han framhävde med vilken iver den som förlorat något sökte efter det förlorade. Den tredje liknelsen, den som handlar om den förlorade sonen, framhäver emellertid ett annat drag. Den framhåller det handlingssätt, som den vilsekomne måste följa.

 9. Varför lades det så stort eftertryck vid glädjen?

⁹ Det är en sak som vi bör lägga märke till i alla tre liknelserna. När det förlorade hade blivit återfunnet, gladde sig inte bara ägaren, vilket ju var rimligt och rätt, utan hela familjen, vänner och grannar uppmanades dela glädjen. Jesus förklarade detta med orden: ”Likaså, säger jag eder, bliver glädje hos Guds änglar över en enda syndare, som gör bättring.” (Luk. 15:10) Därmed framhöll Jesus att han följde den himmelska vishetens kurs, då han med glädje tog emot dem som uppriktigt ångrade sig. Han fick också de religiösa ledarna att framstå såsom oförnuftiga och orättvisa i sin egenrättfärdiga och ogina inställning till sina sämre lottade bröder. Ja, såsom judar var de alla bröder, Guds folk, som tillhörde en och samme ägare, och de var i själva verket alla i behov av den store läkarens, Kristi Jesu, tjänster för att bli botade och kunna vända tillbaka till Jehova. — Mark. 2:17.

10. Hur hjälper det oss att ha kännedom om bakgrunden till dessa liknelser?

¹⁰ Om vi kommer ihåg denna bakgrund till liknelsen, hjälper det oss att förstå hur liknelsen om den förlorade sonen går i uppfyllelse i våra dagar. Eftersom det budskap och verk, som Johannes döparen och Kristus Jesus utförde, resulterade i att olika klasser framträdde, kan vi i denna tid, då ett liknande budskap och verk utförs av Jesu efterföljare, förvänta att liknande klasser framträder. Allt detta blir till vägledning och tröst för oss, såväl som till en varning, vilket det också blev för Jesu lärjungar, för vilka ”himmelrikets [heliga] hemligheter” först gavs till känna. — Matt. 13:11.

De som personerna i liknelsen föreställer

11. a) Vem är mannen i liknelsen en förebild till? b) Hur kan vi veta vem Gud är Fader till?

¹¹ I liknelsens inledningsord nämnde Jesus de tre huvudpersonerna: ”En man hade två söner.” (Luk. 15:11) Detta uppenbarar att ett familjeband förenade de tre. Mannen, som var far till de båda pojkarna, var en förebild till Jehova, den himmelske Fadern. Frågan uppstår då: Till vilka är han Fader? Ordet ”fader” betyder livgivare, men det är inte uteslutande detta som bestämmer svaret. Kristenhetens präster tycker om att tala om ”Guds faderskap och människornas broderskap”, men häri far de storligen vilse. Jesus sade till fariséerna, de judiska prästerna på hans tid: ”Ni äro från eder fader, djävulen”, ty de var lika fyllda av hat, ja, intill mordlust, som han. Visst kallades Adam ”son av Gud”, men efter hans uppsåtliga uppror erkände Gud inte längre detta släktskapsförhållande, varken vad beträffar Adam eller människosläktet, som han gav upphov till. Därför heter det i Skriften: ”Hela världen är i den ondes våld.” I överensstämmelse härmed visar Skriften att Jehova erkänner sig vara Fader endast till den ”familj” av skapade varelser, som hoppas på att vinna liv i hans rike med Kristus Jesus som konung. — Joh. 8:44, NW; Luk. 3:38; 1 Joh. 5:19.

12. Vilka är de enda, om vilka det med rätta kan sägas att de bör vända tillbaka till Gud, och vilken slutsats kommer vi då till beträffande de båda sönerna?

¹² Det är viktigt att man har detta klart för sig, då man skall ta reda på vilka som utgör motbilder till de båda sönerna i liknelsen. De kan inte vara en bild av dem som aldrig har känt eller funnit den sanne Guden, Jehova. När Paulus talade till atenarna, uppmanade han dem ”att ... söka Gud, om de till äventyrs skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom”. (Apg. 17:27) Men såsom vi tidigare har påpekat bjöd inte Gud de israeliter, som hade gått vilse, att treva efter honom. I stället sade han: ”Vänd tillbaka till mig, så skall jag vända tillbaka till eder”, ty de var alltjämt hans folk, som befann sig i ett förbundsförhållande till honom, även om de nog så länge hade vikit av till sina egna förvända vägar. (Mal. 3:7, NW) De båda sönerna till den som Jesus kallar ”en man” utgör likaså förebilder till dem som har lärt tillräckligt om Jehova och hans uppsåt för att detta skulle kunna utgöra en orsak till att de sökte vinna gemenskap med honom, även om ett ganska stort antal inte drar fördel härav utan förirrar sig bort för en tid.

13. För vilka uppenbarade Jesus Jehova såsom Fadern? Och hur vet vi vilka det är som utgör denna klass i våra dagar?

¹³ Det var Jesus som först uppenbarade att Jehova var Fader till dem som blev förenade med honom. Han lärde dem att bedja: ”Fader vår, som är i himmelen! ...” Vidare sade han till dem: ”Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att giva eder riket.” Denna ”lilla hjord” omfattar de 144.000, som utgör den kristna församlingen. De hoppas vinna liv i Guds rike och sitta med Kristus på hans tron i himmelen. Det är dessa som har rätt att ta del av emblemen vid Herrens aftonmåltid, Åminnelsen, som firas en gång om året, och fakta visar att det alltjämt finns en kvarleva av denna skara här på jorden i denna tid. Denna skara kallas en ”församling av förstfödda söner, som äro uppskrivna i himmelen”. Den ”äldre sonen” i liknelsen, den förstfödde, utgör alltså en mycket passande bild av dem i våra dagar som gör anspråk på att tillhöra kvarlevan av den sanna kyrkan eller församlingen. — Matt. 6:9; Luk. 12:32; Upp. 3:21; 14:1; Hebr. 12:23; se också Vakttornet för 1965, sidan 119.

14. Hur visade Jesus att andra, förutom den ”lilla hjorden”, skulle komma att äga Guds ynnest?

¹⁴ Men vilken klass utgör då den ”yngre sonen” en förebild till? Förutom den ”lilla hjorden”, som har ett himmelskt hopp, talade Jesus om ”andra får, som icke höra till detta fårahus”. Dessa får är desamma som de som enligt liknelsen om fåren och getterna församlas till Kristi högra sida. Ja, mellan dem och Gud råder det ett familjeband, ty konungen, Kristus Jesus, säger om dem: ”Kom, ni som hava min Faders välsignelse.” Deras församlande äger rum sedan följande ord blivit uppfyllda: ”När Människosonen kommer i sin härlighet ... då skall han sätta sig på sin härliga tron”, en händelse som inträffade år 1914. Konungen bjuder dessa fårlika: ”Tag i arv det rike som är berett åt eder.” Detta gör de inte genom att sitta med honom på hans himmelska tron, utan såsom ”rättfärdiga” går de ”evigt liv” på jorden till mötes. Då uppfylls löftet: ”De rättfärdiga skola besitta landet [jorden, NW] och bo däri evinnerligen.” — Joh. 10:16; Matt. 25:31—34, 46, NW; Ps. 37:29.

15. Varför är den yngre sonen inte en bild av alla de ”andra fåren”?

¹⁵ Det är alltså två klasser som vinner evigt liv i Guds rike och som ser upp till honom och åkallar honom såsom sin himmelske Fader. Allmänt talat är det dessa som framställs i bild genom de båda sönerna i Jesu liknelse. Men det vore inte sant och rätt att säga att alla de ”andra fåren”, som omnämns i Johannes 10:16, är en motbild till den ”yngre sonen”. Många av dessa var ursprungligen, i likhet med atenarna, ”utan hopp och utan Gud i världen”, och de åkallade honom inte såsom sin Fader. (Ef. 2:12) Kanske trevade de efter honom, och eftersom de var uppriktiga och ärliga, hörsammade de sanningsbudskapet och ”kommo till tro”, såsom några atenare gjorde, sedan de hade lyssnat till Paulus. (Apg. 17:33, 34) Sedan dess har de fortsatt att följa en stadig kurs, och fördenskull kan de inte framställas i bild genom den ”yngre sonen”. Vilka utgör han då en förebild till?

Det handlingssätt som leder till att man förirrar sig

16. Vilket handlingssätt valde den yngre sonen, och vilken inställning visade han sig därmed ha?

¹⁶ När vi ger akt på det handlingssätt, som den yngre pojken följde, lägger vi märke till vissa egenskaper hos honom, som gör det möjligt för oss att inse vilken klass han utgjorde en förebild till. I början av skildringen hör vi honom framställa denna begäran till fadern: ”Giv mig den del av förmögenheten, som faller på min lott.” Fadern gick med på detta och ”skiftade ... sina ägodelar mellan dem”. Den yngre ville med andra ord på stunden få ut det som han hade rätt till av sin fars förmögenhet. Han ville ha detta kontant eller i form av varor, som han lätt kunde omsätta i pengar. Han tog därpå omedelbart allt vad han ägde och for till ett avlägset land och slösade snart bort alltsammans genom att i lättsinne tillfredsställa de köttsliga begärelserna, genom att leva ”i utsvävningar”. (Luk. 15:12, 13) Vi ser alltså för oss en otålig ung man, som vill ha allt han kan få i sådan gripbar form att han omedelbart kan bereda sig självisk njutning av det. Det tilltalade honom inte då att bo hemma under sin fars uppsikt; ett sådant liv föreföll honom alltför kringskuret. Han ville leva sitt eget liv på sitt eget sätt.

17. När och hur har det jordiska hoppet blivit framhållet nu i vår tid?

¹⁷ Har det funnits några i vår tid, som har befunnit sig i en liknande belägenhet och som har följt en liknande kurs? Ja, det har det. Den nutida rörelse som går under namnet Jehovas vittnen kom till ett fyrtiotal år före 1914, och det verk som då utfördes var jämförbart med Johannes döparens verksamhet. I motsats till den allmänna uppfattningen i kristenheten började man redan i dessa tidiga år inse och lära att det himmelska hoppet inte var den enda utsikten till frälsning. Hoppet om evigt liv på jorden under de återställda edenlika förhållandena för människosläktet i allmänhet, grundat på Kristi lösenoffer, utgjorde en väsentlig del av det budskap som då förkunnades. Första gången detta omtalades klart och tydligt var år 1881, i skriften Tabernakelskuggor av bättre offer, som utgavs på engelska det året. Denna uppfattning om liv på jorden framhävdes mycket tydligt i boken Den gudomliga tidsåldersplanen, som utgavs på engelska år 1886 och som spreds vida omkring och flitigt studerades under de fyrtio därpå följande åren. Ännu kraftigare underströks den i småskriften Millioner som nu leva skola aldrig dö! och de tal över detta ämne, som hölls världen utöver med början tidigt på våren år 1918, ty här gavs skriftenliga bevis för att en stor skara människor skall få överleva Harmageddon och leva för evigt på jorden under Guds rikes styrelse.

18. Hur ställde sig somliga till budskapet i likhet med den yngre sonen?

¹⁸ Det var många som inte bara lyssnade till budskapet utan också kom i nära kontakt med organisationen av Guds folk, som förkunnade det. De fick kunskap om Guds föranstaltning för att återställa fullkomligt liv på jorden och trodde på den, men i likhet med den yngre sonen ville de inte vänta på att ta emot livet på Guds sätt och vid hans bestämda tid på den ”nya jorden” under överinseende av den ”nya himmelen”. (Upp. 21:1) De ville med andra ord från den himmelske Fadern få ut ”den del av förmögenheten”, som föll på deras lott, så att de omedelbart kunde få nytta av den. Det var en omogen begäran, som förestavades av ett ovärdigt motiv.

19. Hur har den yngre sonens klass visat att den inte längtat efter den förstföddes andel?

¹⁹ Lägg märke till att den yngre sonen i den liknelse, som Jesus framställde, inte bad om att få den del som skulle tillfalla den äldre brodern, den förstfödde. Enligt Guds lag innebar ”förstfödslorätten” att den förstfödde skulle få ”dubbel lott” eller ”två delar” (Åk) av faderns egendom, under det att den yngre sonen bara fick en del. (5 Mos. 21:17) På liknande sätt förhöll det sig i våra dagar. Medlemmarna av den yngre sonens klass hyste inte några himmelska förhoppningar för egen del, ty de visste att ett sådant hopp skulle innebära att de måste vandra den smala vägen, självuppgivelsens väg, i ett åt Gud överlämnat liv. De drog sig för att ta steget ut, överlämna sig och träda in i Jehovas tjänst. För att rätt kunna förstå deras belägenhet måste vi komma ihåg att ungefär fram till år 1934 ansågs detta steg, att överlämna sig åt Gud, endast vara något som fordrades av dem som skulle bli Guds andliga barn, av dem som hade ett himmelskt hopp. Det året påvisades det emellertid klart och tydligt i Vakttornet att det är rätt och riktigt att de ”andra fåren” överlämnar sig åt Gud till att göra hans vilja och symboliserar detta genom dop i vatten. — Vakttornet för 15 oktober 1934, sidan 314.

20. Hur har somliga i våra dagar valt ett handlingssätt likt den yngre sonens?

²⁰ Fram till år 1935 hade församlandet av de ”andra fåren” såsom någonting som skulle fullgöras före Harmageddon inte blivit framhållet. Men alltifrån den tiden har föda och hjälp från Skriften givits genom Vakttornets spalter för att styrka dem som har ett jordiskt hopp. Likväl har det fortfarande varit så att fastän många har kommit till kunskap om Jehova och hans uppsåt och har insett att detta är sanningen, har de ändå hållit igen och inte gjort några ytterligare framsteg. De har sett vad saken gäller. I likhet med den yngre sonen har de önskat sig något annat, och det nu.

21. a) Vilka frågor uppstår ofta, när ungdomar väljer ett sådant handlingssätt? b) Vad bör föräldrar tänka på i detta sammanhang? c) Vilken är den rätta synen på överlämnandet?

²¹ De verkliga förhållandena ger vid handen att i många fall har det rört sig om unga människor, kanske om barn till åt Gud överlämnade föräldrar, alltså sådana som varit väl förtrogna med hoppet om liv i ett återställt paradis. Det har hänt att sådana ungdomar, som kanske befunnit sig i de första tonåren, har blivit döpta och påstått sig vara överlämnade åt Gud. Men så har de inom kort försvunnit ur Jehovas vittnens krets. De har blivit helt upptagna av ett världsligt levnadssätt och världsliga nöjen och har ibland hängivit sig åt ett skamligt uppförande, varigenom de dragit smälek över sina föräldrar. I sin stora sorg frågar sig då föräldrarna om deras son eller dotter verkligen förstod innebörden av överlämnandet och dopet. Men det är så dags att komma med den frågan då! Borde de inte ha förvissat sig om detta vid den aktuella tidpunkten? Det är så lätt för en ung människa att med stor iver och entusiasm ägna sig åt en sak under någon tid och sedan ta sig för med något annat med samma iver. De unga har just börjat smaka på vad livet kan bjuda, denna världens lockelser med dess drömmar och dess fåfängligheter inbegripna. (Pred. 4:7) De rycks så lätt med. De ser andra i sin egen ålder bli döpta, och varför skulle inte de bli det? Med den kunskap de har om sanningen anser de sig kunna svara ja på de båda frågor som ställs till dem vid tiden för dopet. Men kan man säga att de vid denna tidpunkt verkligen inser vad det betyder att ta ett sådant steg och överlämna sig, att göra ett evigt ”löfte åt Gud” om att göra hans vilja i alla tider, för hela livet? Skriften säger: ”Det är bättre, att du intet lovar, än att du gör ett löfte och icke infriar det”, i det att du säger ”att det var ett förhastande”. ”Icke vill du, att Gud skall förtörnas för ditt tals skull, så att han fördärvar dina händers verk?” Just detta hände den förlorade sonen. — Pred. 5:3—5.

22. Vilket råd ges beträffande den enskilde, men vad bör man undvika?

²² Naturligtvis är människor mycket olika, också unga människor. Vid en förvånansvärt tidig ålder kan somliga se allvarligt på tingen och fortsätta med detta. Vi har bibliska exempel härpå, t. ex. Samuel. Vi kan inte fastställa en allmän regel eller en åldersgräns. Alla i familjen måste behandlas individuellt. Samtidigt vill vi undvika att handla på ett sådant sätt att det i själva verket frambringas förlorade söner.

23. Vilka frågor uppstår beträffande dem som förirrar sig?

²³ Det uppstår många frågor beträffande dem som förirrar sig. De är inte uppsåtliga fiender. Är det möjligt för dem att bli återställda, och hur kan det gå till i så fall? Hur hjälper oss liknelsen om den förlorade sonen att få svar på dessa frågor? Vilket ljus kastar den över den förlorade sonens klass såväl som över den inställning, som de människor måste ha, vilka håller sig tätt till Guds organisation, och över det handlingssätt de måste följa? Dessa och andra frågor kommer att dryftas i ett följande nummer av Vakttornet.