Att lära känna Gud

”Ni har kommit att känna Gud, eller rättare sagt, ... ni har kommit att bli kända av Gud.” — Gal. 4:9, NW.

1. Är det skillnad på att känna Gud och att känna till honom?

MÅNGA människor känner till Gud. De kan leva i samhällen där de flesta medborgarna påstår sig tro att han existerar. Men betyder detta att de verkligen känner Gud? Tänk på att det är skillnad på att känna till härskaren i det land man bor och att vara personligt bekant med honom. Så förhåller det sig också när det gäller att känna Gud. Människor som i sann mening känner Gud åtnjuter verklig samhörighet med honom.

2, 3. Varför tror somliga inte att Gud existerar?

² Det finns naturligtvis en del personer som inte har något intresse av att lära något om Gud. De tror inte ens att han existerar. Varför det? De kan vara uppbragta över det hyckleri som visas av många som påstår sig tro på honom. De kan peka på de fruktansvärda skändligheter och meningslösa blodbad som vissa människor har förövat i Guds och religionens namn. Men är det rimligt att förneka Guds existens på grund av vad människor har gjort? Skulle det inte vara detsamma som att säga att härskaren i ett visst land inte existerade därför att personer som falskeligen påstår sig vara hans lojala undersåtar har framställt honom i grovt oriktig dager? Skulle det vara förståndigt att låta andra människors förtal hindra utvecklingen av en samhörighet som skulle kunna bidra till ens egen bestående lycka och välfärd?

³ Ytterligare andra vill helt enkelt inte vara ansvariga inför Gud. De vill ställa upp sina egna normer för livet. De kan hitta på argument i en ansträngning att visa att Gud inte existerar. Deras argument innebär ofta ingenting annat än självbedrägeri, vilket den välkände författaren Aldous Huxley en gång bekände: ”Jag hade skäl att inte önska att det skulle vara någon mening med världen. Jag tog följaktligen för givet att det inte var det och kunde utan någon som helst svårighet finna tillfredsställande skäl för detta antagande.” Men att någon föredrar att tro att Gud inte existerar för att kunna leva ett ”fritt” liv gör uppenbarligen inte att Gud försvinner. Han består, han är.

4. Vilka bevis har övertygat de flesta om att det måste finnas en Gud?

⁴ När man resonerar om detta ämne, förmås de flesta att tillstå att det verkligen måste finnas en Gud. Det vördnadsbjudande universum, dess skönhet och ordning, överflödet och variationen i fråga om växt- och djurliv, människan själv — allt detta pekar på att det finns en mästerlig formgivare, en Skapare av liv och materia. Med det man kan se som grundval har millioner tänkande människor överallt i världen också kommit att bli medvetna om vissa egenskaper som Gud äger. De är ense med den inspirerade aposteln Paulus: ”[Guds] osynliga egenskaper kan tydligt ... uppfattas genom de frambragta tingen.” — Rom. 1:20, NW; Apg. 14:16, 17.

5. a) Hur bevisar den förmåga som samvetet utgör att Gud existerar? b) Vad uppenbaras om Gud genom att människan har den förmåga som samvetet utgör?

⁵ Den förmåga människan har i samvetet är bara ett exempel på denna sanning. Bibeln visar att denna förmåga, denna inre insikt eller känsla angående rätt och orätt, ger bevis på en lag som är skriven i hjärtat. (Rom. 2:14, 15) Det är tydligt att människorna inte har fått någon sådan ”lag” från de förnuftslösa djuren, eftersom några verkningar av en sådan lag inte är uppenbara bland dem. Att denna inre ”lag” finns bevisar att det måste finnas en intelligent lagstiftare — Gud. Dessutom uppenbarar denna förmåga Skaparens vishet och stora omsorg om människan och kärlek till henne. Människans samvete har tjänat till att hindra gärningar som hotar mänsklighetens liv, välfärd och trygghet. Den förmåga som samvetet utgör fördömer vanligen samma orätta gärningar under alla tider och på alla platser. Även om man inte haft någon skriven lagsamling, har människor under hela historiens gång erkänt att sådant som mord, stöld, äktenskapsbrott och sexuell perversitet är orätt. Denna inneboende kunskap har gett ett mått av stabilitet åt det mänskliga samhället, i synnerhet åt familjeanordningen. (1 Mos. 34:7; 39:9; Job, kap. 31; 2 Petr. 2:6, 7) Den förmåga som samvetet utgör är sannerligen en gåva från en allvis och kärleksfull Gud.

Hur man lär känna Gud

6. Varför är erkännandet av Gud som en person grundläggande när vi skall lära känna honom?

⁶ Men hur kan vi verkligen komma att känna den osynlige Gud som har uppenbarat sig genom sina skapade verk? Det första steget i detta avseende är att erkänna att han är en person. Det är bara med en person som man kan träda in i en förtrolig bekantskap eller fast samhörighet. (Hebr. 11:6) Ofta är det så att de som påstår sig tro på en högste Gud inte erkänner honom som person. Levnadstecknaren R. W. Clark framhåller om en berömd vetenskapsman: ”Einsteins Gud framträder som den fysiska världen själv.” Men är det inte så att den fysiska världen uppenbarar ordning? Och är inte ordning ett tecken på intelligens? Är inte intelligensen alltid förbunden med personlighet, med en person? Den som står bakom ordningen i universum, Gud, måste således vara en person.

7. Vilka frågor lämnar det skapade och förnuftet obesvarade?

⁷ Förnuft och iakttagelse uppenbarar otvetydigt inte bara att Gud är till, utan också att han verkligen är en person och att han har beundransvärda egenskaper. Men det behövs mera än förnuft grundat på iakttagelse av det fysiska universum för att man skall komma att känna Gud, åtnjuta samhörighet med honom. Varför det? Därför att vårt förnuftsmässiga resonemang om de ting vi ser fortfarande lämnar många frågor om honom obesvarade. Förnuftet kan till exempel säga oss att det finns en Gud. Men talar det om för oss varför det onda finns i världen? Förnuftet kan förutsätta att en Gud som är god inte skulle tillåta det onda för evigt. Men talar det om för oss när vi kan förvänta att sådana förhållanden skall upphöra?

8. Vad behöver människan få för att känna Gud personligen?

⁸ Vad annat behövs det då? En uppenbarelse från Gud själv. Ett forntida ordspråk lyder: ”Där profetia [eller: uppenbarelse] icke finnes, där bliver folket tygellöst.” (Ords. 29:18) Ja, utan vägledning av en uppenbarelse från Gud är många människor benägna att vara lössläppta i sitt uppförande, särskilt om de menar att de kan ”klara sig”. (Pred. 8:11) Deras ofullkomliga samvete är inte nog för att hålla dem tillbaka. Till vår vägledning har Gud därför gett en uppenbarelse i sitt skrivna ord, bibeln. Den uppenbarar för oss att hans namn är Jehova och skildrar hans handlingar, uppsåt, känslor och inställning på ett sådant sätt att vi verkligen kan lära känna honom. (Ps. 83:19) Bibeln lämnar oss inte i tvivel beträffande vad Gud gillar eller ogillar.

9. Varför kan vi säga att bibeln är från Gud?

⁹ Men varför kan vi säga att bibeln är från Gud? Därför att den innehåller upplysningar som helt enkelt inte kan komma från människor. Människor kan inte med osviklig exakthet förutsäga vad som kommer att hända ens om bara några månader. Men bibeln innehåller många profetior som skrivits långt i förväg, och de har blivit exakt uppfyllda eller håller på att uppfyllas. Fastän bibeln skrivits under en period av mer än sexton hundra år, är den inte en bok fylld av motsägande och växlande filosofiska uppfattningar, vilket man kan förvänta av ett verk som härrör från människor. Dess inre harmoni pekar tydligt på gudomligt ursprung. De lagar och principer som bibeln innehåller överträffas inte av någonting som människor har gett upphov åt som vägledning för livet. Det bibeln säger beträffande lagstiftning vädjar till ett gott samvete och ger också bistånd i fråga om att fatta rätta beslut. Samtidigt uppenbarar bibeln lagstiftarens, Guds, höga normer. Låt oss begrunda hur en särskild del av bibeln, den lag som gavs genom medlaren Mose (i Andra, Tredje, Fjärde och Femte Moseboken i bibeln), hjälper oss att känna Gud som en rättvis och barmhärtig lagstiftare. Vi kan göra detta genom att jämföra denna lag med mänskliga ansträngningar i fråga om att stifta och genomföra lagar.

Att vinna kännedom om Guds barmhärtighet

10, 11. a) Hur har människor försökt ta itu med sådana samhälleliga förbrytelser som stöld? b) Hur uppenbarar det som den mosaiska lagen säger om stöld att Gud är barmhärtig?

¹⁰ Lagarna i så gott som varje nation fördömer sådana samhälleliga förbrytelser som stöld. Men hur blir det när någon stjäl? Hur skall tjuven behandlas? I hundratals år har människor brottats med sådana problem som detta, för det mesta utan framgång. Det ofullkomliga mänskliga samvetet uppenbarar inte självt den hela och fulla lösningen. I det forntida Babylon var Hammurabis lag sträng — den befallde till exempel att en tjuv som greps vid en eld skulle kastas i elden. En inbrottstjuv skulle hängas offentligt mitt för det hål han gjorde när han bröt sig in i huset. I vår tid placeras män och kvinnor som fälls för stöld vanligen i fängelse, och där blir de oftast förhärdade brottslingar. Under tiden måste de stackars offren leva med sina förluster.

¹¹ Hur visade Gud att fall av stöld skulle behandlas i Israels nation i forntiden? På ett barmhärtigt men ändå rättvist sätt. Vi läser i 2 Moseboken 22:1—4: ”Om någon stjäl en oxe eller ett får och slaktar eller säljer djuret, så skall han giva fem oxar i ersättning för oxen och fyra får för fåret. ... Tjuven skall giva full ersättning. ... Om det stulna djuret, det må vara oxe eller åsna eller får, påträffas levande i hans våld, skall han giva dubbel ersättning.” Tjuven blev således bestraffad genom att han måste ersätta det som han hade stulit och därtill ge ytterligare gottgörelse. Detta tjänade till att inskärpa hos honom den fulla verkan av det orätta han hade gjort. Sedan krävdes det också att han skulle frambära vissa offer, varigenom han erkände att han syndat också mot Gud. (3 Mos. 6:2—7) Offret i fallet fick tillbaka det förlorade. Det ökade straff som lades på tjuven var till nytta för den drabbade, eftersom det gav honom riklig ersättning för den förlust han lidit, när han inte kunnat använda sin egendom, och för eventuella problem som uppstått.

12. Hur förhöll det sig om en tjuv inte var i stånd att ge ersättning för sin stöld?

¹² Men hur var det om tjuven var fattig och inte kunde lämna någon sådan gottgörelse? Han skulle då säljas för att arbeta som slav eller livegen och på så sätt avbetala sin skuld. (2 Mos. 22:3) Vem kan förneka att en sådan anordning var både rättvis och barmhärtig? Den drabbade led inte någon bestående förlust. Tjuven dödades inte; hans liv jämställdes inte med de ägodelar han hade stulit. Han blev inte heller bruten i anden eller berövad sin kraft genom att sättas i fängelse. Hans tillfälliga slavtjänst tillät honom att rätta till det orätta. Ett sådant vist och barmhärtigt sätt att ta itu med angelägenheten var helt visst från Gud.

Lagen uppenbarar Guds rättvisa

13. a) Vilken anklagelse riktas ibland mot skildringen i 5 Moseboken 21:18—21? b) Hur visar den i verkligheten Guds rättvisa?

¹³ Av lagen lär vi också känna att Guds barmhärtighet har gränser. Betyder detta att lagens straff ibland var obarmhärtiga, grymma? Hur förhåller det sig med följande uttalande i 5 Moseboken 21:18—21?

”Om någon har en vanartig och uppstudsig son, som icke lyssnar till sin faders och sin moders ord och som, fastän de tukta honom, ändå icke hör på dem, så skola hans fader och hans moder taga honom och föra honom ut till de äldste i staden, till stadens port. Och de skola säga till de äldste i staden: ’Denne vår son är vanartig och uppstudsig och vill icke lyssna till våra ord, utan är en frossare och drinkare.’ Då skall allt folket i staden stena honom till döds: du skall skaffa bort ifrån dig, vad ont är. Och hela Israel skall höra det och frukta.”

Är detta, som somliga säger, ett exempel på ytterligtgående grymhet mot barn? Inte alls! I själva verket visar denna skildring tydligt Guds rättvisa i fråga om att handla med dem som var oförbätterligt onda och vägrade att ge gensvar till barmhärtig behandling. ”Sonen” i detta fall var inte ett litet barn, utan var gammal nog att vara ”en frossare och drinkare”. Dessutom hade hans föräldrar gång på gång varnat honom, men han ville inte höra på dem. Lägg också märke till något mycket viktigt, nämligen att sonen inte dödades förrän han blivit rannsakad inför ”de äldste i staden”. Denna rättvisa norm står i skarp kontrast till vad som har tillämpats i somliga patriarkaliska samhällen. Raphael Patai beskriver vissa ökenstammar i Mellersta Östern och säger:

”Patriarkens absoluta makt över liv och död, när det gällde medlemmarna av hans egen familj, inbegrep rätten att vid den tid då ett barn föddes åt honom avgöra om det skulle få leva eller dömas att dö. Vi vet av historiska dokument ... från förislamisk tid fram till 1800-talet att en far ofta beslöt att låta döda en dotter antingen omedelbart efter födelsen eller vid någon senare tidpunkt. Den vanliga metoden att döda en nyfödd dotter var att begrava henne levande i ökensanden.” — Family, Love and the Bible [Familj, kärlek och bibeln], sid. 122.

Bland många folk hade således familjemedlemmarna inte någon möjlighet att få rättvis behandling, när det patriarkaliska överhuvudet egenmäktigt bestämde någonting som gick dem emot. Men genom att kräva rannsakning inför ”de äldste i staden” skyddade lagen också en anklagad familjemedlem genom att tillåta att han fick en opartisk rannsakning. Detta uppenbarar inte en sträng Gud, utan en Gud av verklig rättvisa. Hur fullkomligt balanserade inte hans lag barmhärtighet och rättvisa!

Att lära känna Gud genom hans Son

14. Hur hjälper oss Jesu liv att lära känna Gud?

¹⁴ Liksom det förhåller sig med lagen, så kan vi också av det övriga av bibeln verkligen komma att känna och uppskatta Guds beundransvärda egenskaper, särskilt när de uppenbaras genom hans Son, Jesus Kristus. Sonen bodde med sin Fader i himlarna under otaliga årtusenden innan han kom till jorden. (Joh. 17:5; Kol. 1:13—17) Deras förhållande var så förtroligt och den samstämmighet som rådde mellan dem så fullständig att Sonen kunde säga: ”Den som har sett mig, han har sett Fadern.” (Joh. 14:9; 1:18) Under sin jordiska tjänst framhävde Jesus Kristus de principer som ligger till grund för den mosaiska lagen och resten av de hebreiska skrifterna. Han levde efter dessa principer och uppenbarade lagens verkliga anda. Genom honom kan Guds beundransvärda egenskaper uppskattas ännu bättre. — Jämför till exempel Matteus 5:21—48; 19:3—9; 23:23.

15, 16. a) Vad menade Jesus, då han sade att man skall ”känna” Fadern och Sonen? Belys detta. b) Varför räcker det inte med att erkänna Jesus Kristus som den Herre som dog för oss för att ”känna” honom?

¹⁵ Att lära känna Gud inbegriper alltså att känna både honom och hans Son. Jesus Kristus framhöll detta, då han sade i bön till sin Fader: ”Detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus.” (Joh. 17:3) Att på detta sätt ”känna” Gud och hans Son är inte bara en fråga om att ha förståndsmässig kunskap, förvärvade upplysningar. Det betyder i själva verket att erkänna Guds och hans Sons myndighet och att underkasta sig den. Vi kan belysa detta genom att tänka på en arbetare som kan få en särskild arbetsuppgift av sin chef. Om han av en arbetsledare i lägre ställning skulle få en uppgift som stod i konflikt med den första, skulle han kunna säga till denne: ”Jag känner ingen annan chef.” När han sade detta, skulle han inte mena att han inte visste om att den här arbetsledaren existerade eller att han inte kände honom som person. Likväl ”känner” eller erkänner han inte någon annan som chef än den som han arbetar under, den som har myndighet över honom.

¹⁶ På liknande sätt kan en person erkänna att Jesus Kristus existerar och att han är Guds Son, som offrade sitt liv för människovärlden. Men detta är inte den fulla omfattningen av att ”känna” Guds Son. Enligt vad Jesus själv sade har han fått ”myndighet över allt kött”. (Joh. 17:2, NW) Den person som verkligen känner Jesus Kristus som den som har sådan myndighet visar detta genom att lyda hans befallningar. (Joh. 14:15; 15:10) Aposteln Johannes riktade medtroendes uppmärksamhet på detta: ”Därav veta vi, att vi hava lärt känna honom, därav att vi hålla hans bud. Den som säger sig hava lärt känna honom och icke håller hans bud, han är en lögnare, och i honom är icke sanningen.” (1 Joh. 2:3, 4) Eftersom Jesu befallningar i själva verket hade sitt ursprung hos hans Fader, betyder det förhållandet, att man känner eller erkänner Sonen som förtjänt av lydnad, också att man känner eller erkänner Fadern som den som är förtjänt av att man visar full undergivenhet. — Joh. 7:16—18; 14:10.

Att vara känd av Gud och Kristus

17. Hur visas det i Abrahams fall vad som menas med att vara känd av Gud?

¹⁷ Genom att vi kommer att känna Gud som person och erkänner hans myndighet kommer vi också att bli kända av honom. Det var fallet med den trogne mannen Abraham. Jehova Gud sade att han kände Abraham eller visste något om honom, och han menade då inte att han blott och bart var medveten om Abrahams existens, utan att han hade blivit nära bekant med honom. Den Allsmäktige hade under många år lagt märke till Abrahams lydnad och intresse för den sanna gudsdyrkan, och som ett resultat av detta kom han att känna honom som en man av tro som skulle undervisa sina avkomlingar på rätt sätt. (1 Mos. 18:19, Åk; 22:12) Dessutom kände eller erkände Gud Abraham som sin godkände tjänare, sin vän. — Jak. 2:23.

18, 19. Vad visar att faktabetonad kunskap i bibeln och att man erkänner Jesus Kristus som den som dog för mänsklighetens synder inte är tillräckligt för att man skall bli erkänd som en godkänd tjänare åt Gud och Kristus?

¹⁸ Att man vinner Guds erkännande som Abraham gjorde grundas inte på enbart faktabetonad kunskap i bibeln. Det finns människor som kan besvara frågor om bibeln och i somliga fall till och med läser den på originalspråken. De kan också erkänna Jesus Kristus som den Herre som dog för dem. Men om de inte bevisar sig vara lydiga tjänare, kommer varken Jehova Gud eller Jesus Kristus att erkänna dem som sådana som tillhör dem. (2 Tim. 2:19; Tit. 1:16) Jesus Kristus gav denna varning: ”Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: ’Herre, Herre’, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skola på ’den dagen’ säga till mig: ’Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?’ Men då skall jag betyga för dem: ’Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän.’” — Matt. 7:21—23.

¹⁹ Det är uppenbart att Jesus Kristus måste vara bekant med dessa personer som han avvisar. I annat fall kunde han inte kalla dem ”ogärningsmän”. Men han känner eller erkänner dem inte som sådana som står i något som helst godkänt förhållande till honom; han känner dem inte som sina bemyndigade representanter. Det är därför viktigt för oss att vi förvissar oss om att vi uppför oss på ett sätt som är i överensstämmelse med Guds personlighet, vägar och handlingssätt för att bli erkända, godkända, av honom och av hans Son. (Gal. 4:9) Det är bara om det förhåller sig så som vi kan hoppas undgå tillintetgörelsen av alla som sätter sig över Jehova Guds och Kristi Jesu befallningar, vägrar att känna eller erkänna deras myndighet. — 2 Tess. 1:6—9.

20. Om någon är känd av Gud, vilka bevis kan han då peka på för att hans förhållande är av ett personligt slag?

²⁰ Den som är känd eller erkänd av Gud åtnjuter en personlig samhörighet med sin Skapare. I sitt eget liv erfar han Guds vägledning och hjälp. När det uppstår en allvarlig situation i livet, en som kräver ett viktigare beslut, kommer den som verkligen känner Jehova som den allvise och allsmäktige Guden inte att förlita sig på sitt eget förstånd. (Ords. 3:5, 6) Han kommer att nalkas Jehova Gud i bön, be om hans hjälp och vägledning. Medelst sin ande kommer Jehova att påminna den här personen om lämpliga principer från Guds ord och hjälpa honom att göra den rätta tillämpningen. (Jämför Johannes 14:26.) Vilka de prövosamma omständigheterna eller problemen än kan vara, kommer individen gång på gång att finna att följande ord av lärjungen Jakob är tillämpliga i hans fall: ”Om någon av er brister i vishet, må han då fortsätta med att bedja Gud, ty han ger frikostigt åt alla och utan förebråelse; och den skall ges honom.” — Jak. 1:5, NW.

21. Vad blir resultatet av att man känner Gud och fortsätter att följa ett handlingssätt som han godkänner?

²¹ Vad kommer resultatet att bli, när vi fortsätter att handla i överensstämmelse med den gudaktiga vishet som uppenbaras för oss i Guds ord och till svar på våra böner? Medelst sin ande kommer Jehova Gud att fortsätta att hjälpa oss att göra framsteg i att utveckla en gudaktig personlighet. Den ”kraft” eller det pådrivande element som ”påverkar ... [vårt] sinne” kommer att förmå oss att komma i allt närmare överensstämmelse med Guds rättfärdiga normer. (Ef. 4:20—24, NW) Guds befallningar kommer inte enbart att vara ord tryckta i en bok. I stället kommer de att vara en del av själva vår varelse, inpräglade i vårt sinne och hjärta. Vi kommer att veta vad de innebär och uppskatta deras utomordentligt stora värde genom att vi fått erfara den nytta som kommer av att man lyder dem. (Ps. 119:1—16, 74—77, 164—168) Vi kommer, som aposteln Paulus förklarar, att kunna för oss själva ”utröna Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja”. — Rom. 12:2, NW.

[Bild på sidan 297]

En tjuv som stal en oxe och sålde den måste ge fem oxar i ersättning

[Bild på sidan 298]

Guds lag till Israel visade att hans barmhärtighet har gränser. En upprorisk son, som vägrade att rätta sig efter sina föräldrars barmhärtiga tillrättavisning, fördes inför ”de äldste i staden” för att rannsakas