var den rätta. Därför bad hon till Gud: ”Om detta är sanningen, så låt den här damen komma tillbaka.” Damen som var vittnet kom tillbaka, och ett studium sattes i gång. Kvinnan grät av glädje, då hon insåg att hon verkligen hade funnit sanningen.

Förböner för andra

Det är naturligtvis inte så att alla människor med ärliga hjärtan ber särskilt om att de måtte lära känna den väg som leder till Guds godkännande. I deras fall kan förböner från Guds överlämnade tjänare ha ”mycken kraft”. (Jak. 5:16, NW) Jehovas tjänare, som förstår att det är Guds uppsåt att människor av alla slag skall bli frälsta, fortsätter därför att uppsända böner för alla som månde ha ett rättfärdigt sinnelag. — 1 Tim. 2:1—6.

Vi har ett exempel som gäller vad ett vittne i Portugal företog sig. Han såg att hans granne höll på att gräva sin lilla jordbit. Han begagnade tillfället och frågade honom hur han skulle tycka om att få se hela jorden förvandlad till en härlig trädgård en vacker dag. Grannen menade att detta skulle vara omöjligt. Men vittnet försäkrade honom att Gud hade gett löfte om detta, och att det fördenskull skulle bli sant.

Grannen blev inte övertygad och svarade att han i själva verket inte visste något om Gud och ännu mindre att han har lovat att det skulle bli ett paradis här på jorden. ”Ja, jag vet inte ens hur man skall be till Gud”, tillade han. Vittnet sade då rättframt till honom: ”Manuel, du har alltså aldrig bett till Gud. Kom då hit och ta av dig hatten. Jag skall visa dig hur det går till.” Så tackade vittnet Jehova för löftet om en rättfärdig ny ordning, och han bad också att Jehova måtte öppna hans granne Manuels hjärta och sinne, så att han kunde få lära sig om Guds rike. Vad blev resultatet?

Jehova Gud öppnade Manuels hjärta. Ett bibelstudium sattes i gång i hans hem. Inom tre månader började han och hans hustru tala med andra om de goda ting de hade fått lära känna. Sex månader efter det första bibelstudiet blev de döpta.

Ja, det är tydligt och klart att Gud hör deras böner som är rätta i hjärtat. Han sörjer för att de får den behövliga hjälpen för att komma i ett överlämnat tillstånd i förhållande till honom. När de så får åtnjuta förmånen att ha en godkänd ställning inför honom, fortsätter han att höra deras böner. Jesus Kristus sade till sina efterföljare, som önskade att deras böner skulle vara i överensstämmelse med Guds vilja: ”Alla de ting ni ber om i bön, i det ni har tro, dem skall ni få.” — Matt. 21:22, NW.

Frågor från läsekretsen

● Är det, med tanke på vad som står skrivet i 5 Moseboken 22:5, tillbörligt för en kvinna att bära långbyxor? — USA.

Femte Moseboken 22:5 lyder: ”En kvinna skall icke bära, vad till en man hör, ej heller skall en man sätta på sig kvinnokläder; ty var och en som så gör är en styggelse för HERREN [Jehova], din Gud.” I denna text dryftas inte klädernas utformning. Tanken i förbudet är att man inte får sätta på sig sådant som är särskilt avsett för det motsatta könet.

Skillnaden mellan könen har gudomligt ursprung, och den lag som finns uttryckt i 5 Moseboken 22:5 tjänade till att bibehålla denna skillnad. När det gäller utseende och klädsel är det vanligt att en man önskar se ut som en man och att en kvinna önskar se ut som en kvinna. Om en israelit hade handlat emot sin djupa inre känsla för vad som är passande, kunde det ha lett till homosexualitet. Den lag som var uttryckt i 5 Moseboken 22:5 motverkade således också denna synd.

Vid den tid då lagen gavs bar både män och kvinnor hellånga dräkter. Men det var bestämd skillnad mellan männens klädsel och kvinnornas. I vissa delar av världen råder det i vår tid motsvarande förhållanden, då både män och kvinnor bär långbyxor. Men långbyxor för kvinnor har ett annat utseende än långbyxor för män. Följaktligen är det inte så att den princip som förklaras i 5 Moseboken 22:5 utesluter att en kvinna bär långbyxor.

Dessutom är de kristna inte under den mosaiska lagen. (Rom. 6:14) Att hålla fast vid en bokstavstrogen tillämpning av denna lag skulle därför vara i strid med den kristna läran. Om en kvinna tog på sig sin mans utslitna arbetsbyxor för att utföra ett arbete vid huset eller i jordbruket, skulle hon alltså inte handla emot det uppenbara syftet med denna lag, nämligen att förhindra förväxling av kön och sexuella missförhållanden.

Det förhållandet att de kristna inte står under den mosaiska lagen, utan vägleds av dess principer, kräver att de gör bruk av urskillning och gott omdöme och låter samvetet göra sig gällande. En kristen kvinna inser att frågan, om det skulle vara tillbörligt att hon bär långbyxor, beror på andra faktorer än hennes personliga tycke. Hon skulle inte vilja bli orsak till att andra tar anstöt