Bevara en balanserad syn på djurens liv

”BILIST dödas när han försöker hjälpa skadad hund”, stod det i New York Daily News för 29 augusti 1975. En man från Long Island stannade bilen och steg ur för att hjälpa en hund som låg skadad på körbanan. Men olyckligtvis blev han påkörd och dödad av en annan bil. Hunden fördes till ett djursjukhus. Hunden överlevde alltså, men mannen dog.

Hans handlingssätt belyser den medlidsamma omsorg många människor har när det gäller djuren — kanske även du. Han riskerade livet på grund av sin höga aktning för djurens liv. Var det rätt handlat?

”Nej”, säger somliga med eftertryck. Vid ett möte i en engelsk stad talade en medlem av trafiksäkerhetskommittén om den fara som uppstår, när bilister väjer för att inte köra på hundar. Han sade:

”Om man kunde övertala folk att köra rakt över hunden, om så är, skulle man kunna undvika att många människor blir skadade. ... Vi har blivit så sentimentala, när det gäller djuren, att en bilist instinktivt väjer för att inte köra på ett djur — och förmodligen glömmer att tänka på att det står en busskö på trottoaren. ... Fem av 42 olyckor i distriktet under en månad berodde på hundar. Det gjorde mig rasande.”

Men det var inte bara han som var rasande. Många av åhörarna blev upprörda över hans syn på djurens liv.

Ja, det är ganska vanligt att människor har starka känslor när det gäller djurens liv. Vad skall man till exempel säga om att jaga? Somliga personer fördömer det kraftigt som något brutalt, känslolöst och inhumant. Andra menar att det är helt på sin plats att döda ett djur till föda eller för pälsens skull. Vad skall man egentligen tycka om detta? Vilken är den balanserade synen på saken?

Som du kan inse har varje situation sina egna sidor och omständigheter, och det är därför meningslöst att ge ett standardsvar på frågan. Men det finns faktiskt en grundval för att tillägna sig en balanserad syn på djurens liv. Vilken är denna grundval?

Djurens Skapare

Grundvalen för en balanserad syn på djurens liv är inte någon ofullkomlig människas personliga uppfattning eller känslor, oavsett hur uppriktig hon må vara. Grundvalen är i stället djurens Skapares inställning (och principer). Han har den rätta synen på saken. — 5 Mos. 32:4.

Sedan Gud skapat djuren, som lever på land, i vattnet och i luften, sägs det att ”Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott”. (1 Mos. 1:20—25, 31) Djuren är alltså något gott. De har en viktig uppgift att fylla i jordens kretslopp. De utgör levande vittnesbörd om Guds vishet. (Ps. 148:7, 10; Job 12:7—9) Men vad säger egentligen Gud om hur vi människor skall behandla djuren?

Vi kan vinna insikt av den lag Gud gav israeliterna. Han krävde att de skulle vara barmhärtiga och rättvisa mot djuren. Ta del av några exempel. Man fick inte oka samman en oxe och en åsna, eftersom det mindre djuret då skulle bli lidande. (5 Mos. 22:10) Sabbatsdagen skulle tjäna till vila för både människor och djur. (2 Mos. 23:12) Man fick inte binda munnen till på oxen som tröskade, utan skulle låta den äta något av säden; det skulle vara grymt att låta den frestas av mat som den inte kunde äta. (5 Mos. 25:4) Gud sade vidare: ”Den rättfärdige vårdar sin dragares liv, men de ondas hjärtelag är grymt.” (Ords. 12:10, Åkeson) Det är uppenbart att Gud har omsorg om djuren.

Betyder då detta att människan inte bör döda djur, till exempel vid jakt för att få föda eller för att skaffa pälsar eller hudar? Och vilken är egentligen den balanserade synen på ett djurs död?

Djurens liv och död

Även om någon kan bli ganska fäst vid ett sällskapsdjur, är det alltså uppenbart att människan inte bör hysa samma känslor, när det gäller ett djurs liv eller död, som man bör göra när det gäller människor. Men det tycks finnas somliga som gör det.a

Nu för tiden finns det många begravningsplatser för sällskapsdjur i världen. En Torontotidning beskrev en sådan begravningsplats, som har en särskild lokal för begravning av djur. Man erbjuder begravningar i speciella sidenfodrade likkistor. Vad kostar det? Från 100 dollar för en fågel upp till 800 dollar för en häst. New York Post rapporterade att en före detta president i Förenta staterna årligen sänder en check på 20 dollar till en begravningsplats för skötseln av hans döda hunds grav.

Men vilket handlingssätt tycker du är rätt och balanserat i ljuset av Guds ord? Eftersom Skaparen aldrig avsett att djuren skulle leva utan att dö, hur stor vikt bör man då tillmäta ett djurs död? I enlighet med bibelns balanserade syn hade inte israeliterna några begravningsplatser för djur.

Jakt — vad är balans?

På tal om djurens liv är jakt ett av de mest kontroversiella ämnena. Ett av de främsta skälen till detta är att man så ofta går till överdrift. För några år sedan sköt till exempel tio jägare i Tjeckoslovakien på sex dagar 9.359 harar, 7.245 rapphöns och 5.089 fasaner — sammanlagt 21.693 djur. De kanske fann detta mycket spännande, men sådant ohämmat slaktande får många att bli motståndare till all jakt.

Men ibland åstadkoms överdrifterna av den samlade verkan av många jägare. Här följer en rapport från Rom i juni 1975:

”Jägare utrustade med en vapenarsenal från hagelbössor till nät och snaror dödar mer än 200 millioner fåglar om året. ... Fågelmassakern har antagit sådana proportioner att den har lett till vittgående förändringar av miljön. På grund av att Italien nu lider brist på milliontals fåglar, därför att de antingen dödats eller numera undviker att flyga över Italien, förökar sig insekter och skadedjur ohämmat. Detta gör att lantbrukarna måste använda stora doser av utrotningsmedel mot insekter för att skydda sina åkrar, vilket rubbar jämvikten i naturen. ... Man beräknar att omkring 7.000 människor dödas eller skadas varje år i Italien till följd av att jägare skjuter på varandra i stället för på bytet.”

Somliga jägare dödar bara för att få troféer som de kan sätta upp och ståta med och sedan skryta med hur många djur de har ”fällt”. För dem är jakten föga mer än ett självändamål. Andra frossar i njutningen att döda. Kan detta vara rätt? Guds omsorg om djuren, som framgår av hans lag, fördömer klart och tydligt att man tar djurens liv för att få troféer eller för den spänning jakten skänker. Bibeln fördömer en tidig rebell mot Gud, Nimrod, som tydligen gjort jakten till en sport och kanske dödade både djur och människor. Han beskrivs som ”en väldig jägare i opposition mot Jehova”. — 1 Mos. 10:9, NW.

Men om man fördomsfritt läser bibeln, skall man finna att Skaparen inte nu sätter sig emot tanken på att döda ett djur till föda. Efter syndafloden sade Jehova Gud till Noa, hela människosläktets förfader: ”Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda. ... Kött, som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock icke äta.” (1 Mos. 9:3, 4) Var detta en helomvändning i Guds syn på djurens liv? Nej, det var inte hans syfte att djuren skulle leva för evigt.

Följaktligen förbjöd Jehova Gud inte israeliterna att jaga och fiska. Men han gav föreskriften att en jägare måste gjuta ut blodet av ett djur han dödat. (1 Kon. 4:22, 23; 3 Mos. 17:13, 14) Detta skulle hjälpa jägare att hysa aktning för livet och inse att också djurens liv (blod) kommer från Gud. Gud uppmuntrade också till respektfull aktning för djurens liv genom den lag som förbjöd att man tog en fågelmammas liv samtidigt med hennes ägg eller ungar. Fågelmamman, som skulle vara lättare att fånga på grund av hennes tillgivenhet för sina ungar, skulle släppas fri. På så sätt hindrade man att arten hotades av utrotning. — 5 Mos. 22:6, 7.

I bibeln talas det ofta om att fånga fåglar och fiskar med nät. (Ords. 1:17; Hos. 7:11, 12; Hab. 1:15) Till och med Jesus Kristus, som utvalde några yrkesfiskare till att bli hans apostlar, ledde vid behov begränsade fiskefångster. — Matt. 17:27; Joh. 21:5—13.

Men du kanske är medveten om att många menar att jakt för att få föda är berättigad, endast när man inte kan få tag i någon annan mat. Visar man bristande aktning för djurens liv, om man jagar trots att man i stället skulle kunna köpa mat?

En skildring i bibeln som gäller Isak och hans söner hjälper oss att bedöma den frågan. Isaks son Esau brukade skaffa föda genom att jaga. (1 Mos. 25:28) Vid ett tillfälle sade Isak till honom: ”Gå ut i marken och jaga villebråd åt mig”, därför att, som Isak sade, ”jag tycker om” det. Var villebråd det enda kött som fanns att få? Nej, Jakob lagade vid detta tillfälle en smaklig måltid åt sin far av två killingar. (1 Mos. 27:1—10) På liknande sätt kan någon i våra dagar föredra att skaffa sig viltkött, trots att han skulle kunna köpa annat kött i en butik. Han kanske resonerar som så: ”Vad gör det för skillnad om jag äter villebråd som dödats av en jägare eller nötdjur som dödats av en slaktare?” Eller om man själv jagar eller fiskar, kanske man menar att man på så sätt kan skaffa sig föda medan man samtidigt finner verklig glädje i att vandra i skogarna eller koppla av vid ett vattendrag.

Men om man skall jaga, måste man inse vilka faror det medför. En av dessa faror är att man så småningom skulle kunna utveckla lust för att döda. Hur många jägare som kan ha börjat jaga för att skaffa sig föda har inte börjat njuta av ”nöjet att döda”, så att de nu visar hänsynslös ringaktning för djurens liv? Överste Charles Askins, en storviltjägare, framhöll: ”Jakt är ett slags ärorik last, som utövar sina narkotiska egenskaper med samma effektivitet som den allestädes närvarande [opium]vallmon.” Skulle det kunna få denna verkan på dig?

Läder och pälsar

Men det finns somliga som jagar för skinnets eller pälsens skull. De använder inte dessa blott och bart som troféer för att öka sin självkänsla, utan som läderhudar eller till pälsar. Skulle det vara att visa ringaktning för djurens liv om man dödade dem för detta ändamål? Är det orätt?

En välgrundad invändning mot urskillningslöst dödande av vilda djur för skinnens skull är den verkan detta kan få på djurbeståndet. Innan de europeiska nybyggarna anlände, uppgick till exempel bäverstammen i Nordamerika till mellan sextio och hundra millioner djur. Men omkring år 1900 hade man nästan utrotat bävern genom omåttliga fångster för att tillgodose den ohämmade efterfrågan på bäverhattar och pälsar. Eller vad skall man säga om att leoparder, geparder och tigrar blivit nära nog utrotade på grund av efterfrågan på ”eleganta” pälsar av deras skinn?

Det finns sannerligen ingen ursäkt för att låta en vurm eller modenyck leda till att någon djurart blir utrotad. När Skaparen satte människan till att råda över djuren, var det inte meningen att hon girigt skulle utrota Guds skapelser! (1 Mos. 1:26) Men är det då alltid orätt att döda ett djur för hudens eller pälsens skull?

Också här ger oss bibeln en balanserad syn på saken. Den visar att djuren skapades till människans tjänst. Tidigt i människans historia använde Skaparen själv djurskinn till att göra kläder åt det första människoparet. (1 Mos. 3:21) Handlade han orätt då? Man skulle utan tvivel visa brist på balans, om man kritiserade Gud för att han handlade så. Och längre fram var det Skaparen själv som gav anvisningar om hur en del av hans heliga tabernakel skulle förfärdigas: ”Vidare skall du göra ett överdrag av rödfärgade vädurskinn till täckelset och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga ovanpå detta.” (2 Mos. 26:14; 39:34, 43) Skriften visar att sanna gudsdyrkare använde djurskinn till kläder och annat. — 3 Mos. 13:48; Matt. 3:4; Hebr. 11:37.

Bibeln kräver alltså inte alls att man undviker kläder eller andra nyttiga ting som tillverkats av läder eller skinn. Men om någon väljer att undvika pälsar eller djurskinn, så är detta naturligtvis hans ensak. Balanserad aktning för djurens liv gör också att man noga överväger om man skall köpa ett klädesplagg eller en annan artikel, som tillverkats av skinnet av ett djur som är på gränsen till utrotning.

Att skydda liv och egendom

Ibland måste någon ta ställning till om han skall döda ett djur som är rovlystet eller är ett plågoris. Vilken är den balanserade synen på detta?

Man måste i själva verket bedöma varje enskilt fall för sig, i enlighet med de fakta som är inbegripna. Skulle du till exempel visa ringaktning för djurens liv, om du dödade en kackerlacka eller en råtta som kommer in i ditt kök? De flesta skulle utan vidare ta livet av ett sådant djur, därför att det är troligt att det skulle äta eller förorena människans mat eller kanske sprida sjukdom. Men hur förhåller det sig med en räv eller en varg som då och då dödar en höna eller ett får?

Inte heller här lämnar Skaparen oss utan vägledning. Trots att bibeln avgjort uppmanar till aktning för livet, visar den också att när ett lejon och en björn hotade Davids hjord, så menade han inte att han skulle visa ringaktning för djurens liv om han dödade dem. (1 Sam. 17:34—36) Det gäller inte heller bara ett rovdjurs död hellre än ett husdjurs död. I Höga Visan 2:15 talas det om att ingripa mot rävar som hotade en vingård. Man skulle följaktligen kunna döda ett djur för att skydda sin mat eller egendom. När det gäller att skydda sitt liv är det givetvis inte förvånande att läsa om att Simson dödade ett angripande lejon eller att Paulus skakade av sig en giftig huggorm i elden. (Dom. 14:5, 6; Apg. 28:3—6) Det är tydligt att det hot som ett djur utgör kan berättiga att man dödar det. — 2 Mos. 21:28, 29.

Men också detta kan drivas till obalanserade ytterligheter. Bibeln uppmuntrar inte till att man försöker utplåna alla rävar eller björnar bara därför att några av dem vållade problem. Den australiska pungvargen på Tasmanien har jagats och dödats, så att den nu tycks vara utrotad, därför att den rev en del får. I Förenta staterna råder det starka meningsskiljaktigheter beträffande en liknande fråga. Många fårskötare och boskapsuppfödare menar att man utan urskillning bör döda vargar och prärievargar, därför att de hotar hjordarna av får och nötkreatur. Men åtskilliga naturvårdare och ekologer menar att skadorna på får och nötboskap är minimala och inte berättigar att man utrotar vilda djur, som är viktiga för att bevara ”naturens jämvikt”. Det som inträffat i vissa delar av Brasilien och Argentina belyser detta. Byborna utrotade ugglor och kattdjur som levde i djungeln och som de ansåg vara farliga för husdjuren. Vad blev följden? Husen översvämmades av råttor.

Ja, problemet är komplicerat. Det är helt enkelt inte möjligt att ge en allmängiltig lösning som gäller för varje fall. Men det är verkligen till hjälp att tillägna sig Guds ords balanserande vägledning. Det gör det möjligt för oss att inse att man kan döda djur för att skydda människors liv och egendom. Men detta måste avvägas mot bibelns höga aktning för djurens liv. Sedan måste man fatta ett personligt beslut. Andra frågor måste avgöras på liknande sätt.

En elev kan fråga sina föräldrar vad han skall göra, när det förväntas att han under biologilektionen skall dissekera något djur, kanske en groda, en gräshoppa, en mask eller ett grisfoster. Många skolexperter menar att detta är upplysande och lärorikt. En laboratorieassistent sade: ”Man kan sitta och följa varje artär [hos ett grisfoster] och se hur den är förbunden med hjärtat. Det kan man inte lära sig i en lärobok.” En elev höll med om att han lärt sig mycket av att dissekera ett grisfosters hjärta, men sade om ett annat experiment: ”Jag tyckte faktiskt att det var onödigt att döda grodan. En sak jag har lärt mig är att livet är mycket komplicerat — man skall inte döda bara för ett experiment, som inte har något praktiskt syfte.” I en annan skola sade en sjuttonårig flicka: ”Läraren sade att det skulle lära oss att uppskatta livet, men det tyckte jag var motsägelsefullt. Hur kan man uppskatta livet genom att döda?”

Om ett problem uppstår, kan föräldrarna ta tillfället i akt att tala med sina barn om den balanserade syn på djurens liv som bibeln ger. Om man gör det och dessutom dryftar skolans krav och möjligheterna att inhämta lärdomar, kan man sedan avgöra hur man skall handla. Och man får inte heller glömma barnets eget samvete.

Man kan inte förneka att det uppstår många frågor om hur man skall betrakta och behandla djuren på rätt sätt, frågor som varje vuxen människa själv måste ta ställning till. Men vi kan vara tacksamma för att vi fått balanserad vägledning av Honom som gav djuren livet.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 14]

Eftersom Skaparen aldrig avsett att djuren skulle leva utan att dö, hur stor vikt bör man då tillmäta ett djurs död?