Bärare av det namn som inger fruktan

”Alla jordens folk skola få lov att se att Jehovas namn har blivit nämnt över dig, och de skola i sanning vara rädda för dig.” — 5 Mos. 28:10, NW.

 1, 2. a) Vilka frågor uppstår med avseende på om det är berättigat att frukta för ett namn? b) När är det berättigat att hysa fruktan för ett namn som blivit nämnt över ett visst folk, och vad får sådan fruktan till följd?

SKULLE någon frukta för ett namn, därför att det har nämnts över ett folk eller är förbundet med ett folk! Är det berättigat att hysa en sådan fruktan? Det beror på vad detta namn vunnit rykte eller bemärkthet för. Och vidare kan man fråga: Gör bärarna av namnet detta ryktbart, eller ger de andra människor ett fördelaktigt intryck av det, så att namnet vinner aktningsfull uppmärksamhet? Förringar eller förmerar de som bär namnet i fråga dess värde? Vilken vikt och betydelse har namnet i sig självt?

² Andra människor kan ha kraftiga fördomar mot namnet, men hur är det med folket som fått detta namn nämnt över sig: ger de själva ära åt det och förmår de därtill andra att ära det? Handlar den som äger detta namn på ett sådant sätt med sitt folk, att det ökar respekten för namnet och framkallar en känsla av bävan och respektfylld fruktan för det? Om det folk, som fått detta namn nämnt över sig, hävdar dess upphöjdhet och om namnets ägare brukar detta folk till att lova och prisa hans namn och se till att det förblir höjt över allt klander, då är det sannerligen berättigat att de nationer som iakttar det folk som bär detta namn hyser fruktan för det. En sådan fruktan från nationernas sida får vissa följder.

 3, 4. a) Vilket folk bar till för nitton hundra år sedan det namn som inger fruktan? b) I vilket förbund förde Mose på sin tid in detta folk, och vad sade han att följden skulle bli om de vandrade på Guds väg?

³ Vad är det för ett folk som kallas med ett namn som världens nationer förmås att frukta? Det är ett folk över vilket Skaparens namn blivit nämnt, hans som skapat himmel och jord, alltså Guds namn. Finns det ett sådant folk i våra dagar? Vi känner till att det alltifrån den tidiga forntiden och till för nitton hundra år sedan fanns ett sådant folk på jorden. Fyrtio år efter det att detta folk hade blivit en nation, låg de lägrade på Moabs hedar i det land som nu kallas Jordanien. Vid denna tid var en laggivare, som alltjämt åtnjuter högt anseende världen runt, deras synlige ledare. Det var profeten Mose, genom vilken Gud gav de välkända tio buden åt Mose folk. Detta folk skulle inom kort dra västerut över floden Jordan in i det utlovade landet och ta det i besittning med sin Guds hjälp. Om de skulle ha framgång, måste de fortsätta att lyda de tio buden och alla de andra lagarna, som Gud hade givit dem och som var grundade på tio Guds bud. Mose, som snart skulle dö, höll en rad avskedstal, i vilka han påminde sina åhörare om deras förpliktelser att göra detta. Mose förde dem alltså in i ett förbund, och detta folk, som bar Guds namn, lovade i enlighet med förbundets krav att vara trogna mot Gud i sitt nya land.

⁴ Under det att profeten Mose höll på att tala om detta förbund, denna högtidliga överenskommelse, med Gud och således gjorde dem bekanta därmed, sade han:

”Var tyst och lyssna, o Israel. Denna dag har du blivit Jehovas, din Guds, folk. Och det skall ske att om du ofelbart lyssnar till Jehovas, din Guds, röst, i det att du är noga med att göra efter alla hans bud, varom jag giver dig befallning i dag, skall också Jehova, din Gud, förvisso upphöja dig högt över alla andra nationer på jorden. ... Jehova skall upprätta dig såsom ett heligt folk åt sig, alldeles såsom han svor dig, emedan du fortsätter att hålla Jehovas, din Guds, bud och du har vandrat på hans vägar. Och alla jordens folk skola få lov att se att Jehovas namn har blivit nämnt över dig, och de skola i sanning vara rädda för dig.” — 5 Mos. 27:9; 28:1—10; NW.

 5. a) Vad varnade Mose Israel för, och vad har de senast förflutna nitton hundra årens historia klart och tydligt givit vid handen beträffande Israel? b) När hade de sitt största tillfälle såsom nation? Och varför kan man påstå det?

⁵ Detta erbjöd stora möjligheter och privilegier för Israels folk för tre tusen fyra hundra år sedan; men det går inte att förneka att de inte fyllde kraven som ställdes på dem. I samma avskedstal framhöll Mose för dem vilka förbannelser från Gud som skulle drabba dem, om de inte lyssnade till Jehovas röst och lydde hans bud och befallningar. (5 Mos. 28:16—68) Israels folks historia under de senast förflutna nitton hundra åren, alltifrån den nuvarande tideräkningens början, ger klart och tydligt vid handen att de har fått känna på Jehova Guds förbannelser till följd av sin olydnad. De har inte varit till ära för honom. De har inte upphöjt hans namn, och de är inte längre folket för hans namn. Vid vår tideräknings början hade de sitt största tillfälle såsom nation, men endast en liten kvarleva av israeliterna tog tillfället i akt. Det var då en stor lärare, profet och undergörare, som var större än Mose, kom till dem i Jehovas namn. När han framträdde hade han blivit smord med Guds heliga ande. Fördenskull kallades han Kristus, men hans egennamn eller personnamn var Jesus, som betyder ”Jehova är frälsning”.

 6. Hur handlade de religiösa ledarna och folket vid påsktiden mot Jesus, och vad fick nationen uppleva under och efter år 66 e. Kr.?

⁶ Några dagar före den judiska påskhögtiden år 33 e. Kr. red han på en åsna in i Jerusalem, varvid en stor skara judar hyllade honom såsom konung, såsom den konungslige arvingen till den ryktbare konung David i Jerusalem. Men på själva den judiska påskdagen överlämnade judarnas religiösa ledare Jesus till den romerske ståthållaren i Judeen, vägrade att erkänna honom såsom Guds utlovade konung och ropade till den romerske ståthållaren: ”Hans blod komme över oss och över våra barn.” (Matt. 27:24, 25) ”Vi hava ingen annan konung än kejsaren.” (Joh. 19:15) Samma påskdag blev Jesus Kristus av romerska soldater upphängd på en påle utanför Jerusalem. Där dog han i vanära och begrovs i en närbelägen grav. Trettiotre år senare gjorde judarna uppror mot den konung som de själva hade valt, kejsaren. År 70 förstördes fördenskull deras huvudstad, Jerusalem, och dess tempel, där de utövade sin tillbedjan, och judarna kringspriddes till jordens ändar. Det är påtagligt att de sedan dess har drabbats av de förbannelser som profeten Mose förutsade.

 7. Vad hände Jesu lärjungar då han blev gripen och under de följande fyrtiotvå dagarna?

⁷ Jesu Kristi lärjungar hade blivit förskingrade, då han blev förrådd och gripen. Men på tredje dagen, räknat från hans död och begravning, fördes de åter samman och förenades kring sin Mästare, Jesus Kristus. Ty på den dagen uppväckte den allsmäktige Guden, Jehova, sin himmelske Son från de döda. Jesus Kristus, som nu uppstått från de döda, framträdde ett antal gånger ur det osynliga inför sina lärjungars blickar, ty han hade blivit väckt till liv såsom en andevarelse. Då och då under de närmast följande fyrtio dagarna höll den uppståndne Jesus Kristus enskilda möten med dessa lärjungar, som var vittnen till att han hade uppstått. Slutligen såg de honom påbörja sin himmelsfärd och försvinna ur deras åsyn, men detta skedde för att han skulle kunna framträda i sin himmelske Faders närvaro.

 8, 9. a) Vad gjorde lärjungarna under de följande tio dagarna, och vad hände sedan? b) Vad hade gått i uppfyllelse, enligt vad Petrus sade?

⁸ Under tio dagar höll de tillsammans i Jerusalem och väntade på uppfyllelsen av löftet om att Guds heliga ande skulle utgjutas över dem enligt Jesu ord till dem innan han for upp till himmelen. Den högtid som judarna kallade schabúot, veckohögtiden eller pingsten, inföll därefter. Den heliga anden utgöts då över den lilla församling som bestod av 120 lärjungar till Jesus. Genom ett underverk började de tala främmande tungomål, som de inte kände till, och profeterade, dvs. talade öppet om Guds storslagna verk. Ingen enda av de övriga judarna i Jerusalems tempel eller landet utöver blev delaktig av detta utgjutande av helig ande från Jehova Gud förmedelst Herren Jesus Kristus. Många tusen av dessa judar samlades och fick bevittna detta underverk och lyssna till det som dessa Jesu Kristi lärjungar hade att säga på alla dessa utländska tungomål. Vad var det som hade hänt? Simon Petrus, en av lärjungarna, stod först upp för att ge besked. Profetian i Joel 2:28—32 hade börjat gå i uppfyllelse. Fördenskull sade Petrus:

⁹ ”Detta är vad som sades genom profeten Joel: ’”Och i de yttersta dagarna”, säger Gud, ”skall jag utgjuta något av min ande över varje slag av kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, och edra unga män skola se syner, och edra gamla män skola drömma drömmar; och även över mina slavar och över mina slavinnor skall jag utgjuta något av min ande i de dagarna, och de skola profetera. ... Och var och en som åkallar Jehovas namn skall bliva frälst.” ’”

10. a) Vilken förklaring gav Petrus till att anden blivit utgjuten över Jesu lärjungar? b) Vad uppmanade han dem till?

¹⁰ Därpå förklarade Petrus för dem att Jesus Kristus, som hade dött på pålen och blivit begraven på (den judiska) påskdagen, precis femtiotvå dagar tidigare, också hade blivit uppväckt från de döda och upphöjd till Guds högra sida i himmelen i uppfyllelse av konung Davids profetiska utsagor. Denne Herre, Jesus Kristus, hade såsom Guds kanal eller förbindelseled utgjutit denna heliga ande över sina trogna efterföljare på jorden. Flera tusen av dem som lyssnade till Petrus kände samvetsförebråelser och bad att få veta vad de borde göra. Fördenskull sade Petrus: ”Gör bättring, och må var och en av eder bliva döpt i Jesu Kristi namn till förlåtelse för edra synder, och ni skola erhålla den heliga anden som en fri gåva. Ty löftet är för eder och för edra barn och för alla dem som äro långt borta, så många som Jehova, vår Gud, må kalla till sig.” Och vidare uppmanade Petrus dem och förehöll dem vad de borde göra med dessa ord: ”Bliv frälsta från detta vrånga släkte.” — Apg. 2:16—40, NW.

11, 12. a) Vad innebar Petrus’ uttryck ”detta vrånga släkte” med avseende på frälsningen och på vilka som utgjorde folket för Guds namn? b) Vad skrev Petrus senare till de troende såsom bevis för vilka som utgjorde denna nya nation?

¹¹ Under inspiration från Guds ande, som utdelades genom Kristus, kallade aposteln Petrus den dåtida generationen av judar, som hade förkastat Jesus Kristus, för ”detta vrånga släkte”. För att undgå tillintetgörelse måste de skyldiga judarna bli ”frälsta från” det där vrånga släktet, de måste dra sig bort från det. Det utgjorde inte längre Guds utvalda folk, folket för hans namn, det folk över vilket hans namn blivit nämnt. De människor som nu utgjorde hans godkända folk, hans slavar och hans slavinnor, var de som av honom fått ett kännemärke genom hans andes utgjutande, de överlämnade, döpta efterföljarna till Guds Son, Jesus Kristus, Herren. Dessa hade blivit Guds nya nation, en andlig nation. På vilket sätt? Genom att de alla hade blivit delaktiga av Guds ena och enda heliga ande. Dessa troende judar hade varit medlemmar av det folk som tidigare utgjort folket för Guds namn. Genom tro på Jesus såsom Kristus fortfor de att vara folket för Guds namn, men nu såsom medlemmar av hans nya, andliga nation, ”Guds Israel”. (Gal. 6:16) Till bevis härför skrev Petrus litet längre fram till dem och sade:

¹² ”Ni äro ’ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, en helig nation, ett folk för särskild besittning, för att ni skola vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade eder ut ur mörkret in i sitt underbara ljus. Ty en gång voro ni icke något folk, men äro nu Guds folk.” — 1 Petr. 2:9, 10, NW; 1:1, 2.

13. Vilket vittnesbörd finns det i Skriften om att anden fortfor att utgjutas och även gavs åt icke-judar?

¹³ Uppfyllelsen av Jehovas profetia genom Joel om utgjutandet av Guds heliga ande var inte fullständig i och med det som hände då på denna pingstdag. Den fortsatte att äga rum. Omkring tre och ett halvt år senare gick Petrus, ledd av en Guds ängel, in i det första hedniska (icke-judiska) hem, som han kom att besöka. Det var i Caesarea, omkring 80 kilometer nordväst om Jerusalem, och här predikade han för den oomskurne italern och hövitsmannen Kornelius och hans släktingar och vänner. Dessa tog emot budskapet om Guds Son, Jesus Kristus. Därefter utgöts den heliga anden över dem, och de profeterade också på främmande språk. Och så blev de döpta i Jesu Kristi namn. (Apg. 10:1—48) Alltifrån den tiden nådde budskapet om frälsning många icke-judar eller hedningar.

14, 15. a) Vad blev dessa troende, döpta icke-judar, och vad erkände apostlarna och de äldre männen i Jerusalem att de var? b) Vad sade Jakob, då han genom att hänvisa till profetian bevisade att detta var riktigt?

¹⁴ När de kommit till tro och blivit döpta såsom en symbol av detta, fick de också den heliga anden, fastän de inte blev omskurna i likhet med de köttsliga judarna. De blev andliga judar och behövde inte bli omskurna bokstavligen, ty deras omskärelse var en hjärtats omskärelse genom trons renande makt. Också dessa blev en del av Guds utvalda släkte, hans heliga nation, hans folk, som han hade uttagit till särskild besittning och till ”ett folk för sitt namn”. Det är ingenting som man behöver tvista om; det är sanningen. Omkring år 49 e. Kr. erkände Petrus och de andra apostlarna och andra äldre kristna män i Jerusalem vid en särskild konferens dessa icke omskurna, icke-judiska, döpta troende såsom medlemmar av Guds folk, av folket för hans namn. Hör här vad Jakob sade vid det tillfället:

¹⁵ ”Bröder, hör mig. Simeon [Petrus] har utförligt omtalat hur Gud för första gången vände sin uppmärksamhet till [de oomskurna] nationerna för att från dem taga ut [vad då?] ett folk för sitt namn. Och med detta överensstämma profeternas ord, alldeles såsom det är skrivet: ’Därefter skall jag återvända och återuppbygga Davids hydda, som har fallit ned, och jag skall återuppbygga dess ruiner och uppresa den igen, [varför det?] för att de som äro kvar av människorna [den troende judiska kvarlevan] må allvarligen söka Jehova, tillsammans med [vilka?] folk av alla nationer, folk som äro kallade med mitt namn, säger Jehova, som gör dessa ting.’” — Apg. 15:13—17, NW.

16. a) Med vems namn blev dessa troende icke-judar kallade? b) Vad utgör alltså dessa troende jämte de troende judarna?

¹⁶ Dessa troende ur ”folk av alla nationer” jämte de troende judarna blev ett folk för vems namn? Inte för Jesu namn, utan för Guds namn, som är Jehova. Profetian i Amos 9:11, 12, som lärjungen Jakob här citerar, lyder så: ” ’Alla nationer, över vilka mitt namn har blivit nämnt’, är Jehovas uttalande, hans som gör detta.” (NW) Alltså är det denna andliga nation av judiska och ickejudiska troende, vilka blivit döpta i Jesu Kristi namn, som utgör det folk, över vilket Jehovas namn har blivit nämnt. De icke troende, köttsliga judarna eller israeliterna är inte folket för Jehovas namn och har inte varit det under de senaste nitton hundra åren. Jehova har inte två folk, två nationer. Han har bara ett folk, en andlig nation, nämligen de troende, döpta, med anden smorda efterföljarna till Herren Jesus Kristus. (Ef. 2:11—22) Dessa utgör Jehovas folk, hans smorda vittnen, liksom också Jesus Kristus var ett vittne, då han var på jorden.

Namnet skrivet på pannorna

17. a) Under hur lång tid har Joel 2:28, 29 hållit på att gå i uppfyllelse? b) Om Jehova har ett ”folk för sitt namn” på jorden i denna tid, vilka är det i så fall?

¹⁷ Men uppfyllelsen av Joels profetia om utgjutandet av den heliga anden och Amos’ profetia om att människor av alla nationer skulle söka Jehova har fortsatt att äga rum ända in på 1900-talet, ända fram till vår generation. Hela den sanna kristna församlingen av åt Gud överlämnade, döpta efterföljare till Jesus Kristus, alltifrån de första av dem i apostlarnas dagar till de sista av dem i de dagar vi nu upplever, har alla och envar fått Guds ande utgjuten över sig, de har blivit smorda med denna ande. Så länge som det finns några medlemmar som förs in i det andliga ”Guds Israel”, kommer Joels profetia om utgjutandet av anden att fortfara att gå i uppfyllelse. Verkningarna härav blir också syn- och hörbara. Fördenskull har Jehova Gud på jorden i denna tid ett folk, över vilket hans namn har blivit nämnt, nämligen ett ”folk för sitt namn”, vilket blivit smort med hans ande. Detta ”folk” utgör bara en kvarleva av hans smorda ”heliga nation”, som har hållit på att bildas under de senast förflutna nitton hundra åren.

18. Hur angav Jesus, i Uppenbarelseboken 14:1, att den kristna församlingen skulle få Guds namn nämnt över sig?

¹⁸ Att den kristna församlingen skulle få Guds namn nämnt över sig angav Jesus Kristus själv. I bibelns sista bok riktade Jesus gång på gång uppmärksamheten på detta förhållande. I Uppenbarelseboken 14:1 beskrev han hur han själv och hans församling om 144.000 smorda efterföljare stod på det himmelska berget Sion. Aposteln Johannes skildrar denna syn för oss, i det att han säger: ”Och jag såg, och se! Där stod Lammet på Sions berg och med honom ett hundra fyrtiofyra tusen, som hade hans namn och hans Faders namn skrivna på sina pannor.” (NW) Namnet på Jesu Fader är Jehova. Detta namn är så att säga skrivet på hans återlösta efterföljares pannor för att ange vem de tillhör, vems folk de är, vems tjänare de är, vems ”folk för särskild besittning” de är, nämligen Jehovas. Jesus Kristus sade att hans Fader hade givit honom dessa 144.000, och fördenskull har de dessutom Kristi namn skrivet på sina pannor, den symboliska platsen för igenkänningsmärken. — Joh. 17:9—12.

19. Vilkas namn skulle de enligt Uppenbarelseboken 3:12 ha skrivna på sig?

¹⁹ I Uppenbarelseboken 3:12 säger den förhärligade Jesus Kristus så: ”Den som vinner seger, honom skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig mer lämna det; och jag skall skriva på honom min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ned från himmelen, från min Gud, så ock mitt eget nya namn.” I överensstämmelse härmed blir de trogna, segervinnande efterföljarna en del av Guds andliga tempel, i vilket Jesus Kristus är grundhörnstenen. De har Jesu Guds namn skrivet på sig, och det namnet är Jehova. Genom sitt namn visas de också tillhöra det nya Jerusalem, som är i himmelen, och därjämte Jesus Kristus i dennes nya förhållande till sin Gud och Fader. — Ef. 2:20—22.

20. Vad sägs det om dem i Uppenbarelseboken 22:3-5, och vad är det alltså som visar att de för alltid tillhör Gud?

²⁰ I bibelns allra sista bok, i Uppenbarelseboken 22:1—5, beskriver aposteln Johannes först floden med livets vatten och fruktträden som kantar flodstränderna, och därpå säger han: ”Och det skall icke mer finnas någon förbannelse. Men Guds och Lammets tron skall vara i staden, och hans slavar skola ägna honom helig tjänst; och de skola se hans ansikte, och hans namn skall vara på deras pannor. Icke heller skall natt vara mer, och de hava icke behov av lampljus, och icke heller hava de solljus, ty Jehova Gud skall utgjuta ljus över dem, och de skola härska såsom konungar alltid och evinnerligen.” (NW) Över dessa trogna arvingar till Guds rike vilar ingen sådan förbannelse från Gud som vilar över de otrogna eller falska kristna. Såsom överlämnade slavar åt Jehova Gud ägnar de utan att svikta helig tjänst åt honom och förblir ett folk som han kan kalla folket ”för sitt namn”. Därför får de se hans ansikte, dvs. erfar hans gillande, och hans heliga namn framträder på deras pannor, vilket visar att de för alltid tillhör honom.

21. Vad måste vi då medge beträffande de sanna kristna med avseende på vad de bör kallas?

²¹ Om vi är ärliga kommer vi att medge följande: Det är rätt och tillbörligt att de sanna kristna, Jesu Kristi sanna efterföljare, kallas med Jehovas namn. De är ett folk som inte blivit uttaget för Kristi namn utan för hans Guds och Faders namn, Jehova. Alla så kallade kristna inom hela det område som tillhör kristenheten, vilka vägrar att få Jehovas namn nämnt över sig och vägrar att vara ett folk för hans namn, är i själva verket inte alls kristna.

22. a) Hur kom det sig att Jesus själv hörde till dem som Gud kunde kalla folket ”för sitt namn”? b) Hur visar sig så kallade kristna i detta avseende vara hycklare?

²² Även Jesus Kristus, den sanna kristendomens ledare, var en av dem som Gud kunde kalla folket ”för sitt namn”; han var nämligen en köttslig jude och hade blivit omskuren. Hans eget personnamn var förbundet med Guds namn, ty ”Jesus” är en förkortning av ett namn med innebörden ”Jehova är frälsning”. Alltså bevisar de så kallade kristna i kristenheten, vilka uppgår till flera hundra millioner och vilka vägrar att så att säga få Jehovas namn skrivet på sina pannor, genom detta handlingssätt att de är hycklare, skenkristna. De har aldrig tagits ut ur nationerna i den här världen och har aldrig blivit avskilda från denna världen för att, såsom Jakob sade, vara det folk som Gud kan kalla folket ”för sitt namn”.

Hur man bekänner namnet

23. a) Vad måste kvarlevan göra, innan den kunde anta namnet ”Jehovas vittnen”? b) Vad insåg dess medlemmar att tiden var inne för Gud att göra, och vad bekände de fördenskull?

²³ Det var år 1931 som en trogen kvarleva av åt Gud överlämnade, döpta kristna, som inte tillhörde kristenhetens olika sekter och samfund, antog namnet ”Jehovas vittnen” såsom en benämning på sig. När de gjorde detta, gick de inte på sidan om Skriften och inte heller om den kristna sanningen. Men innan de var värdiga att bruka en sådan ärofull benämning på sig själva, måste de bevisa att de verkligen var vittnen för Jehova inför allmänheten i Jesu Kristi efterföljelse. Gjorde de det? Ja, i samarbete med Sällskapet Vakttornet, i synnerhet från och med år 1926. Det året publicerades i Sällskapet Vakttornets officiella organ, Vakt-Tornet och förkunnare av Kristi närvaro, i numret för 1 april 1926, den utmanande huvudartikeln med rubriken ”Vem vill ära Jehova?” De insåg då att tiden var inne för Jehova att göra sig ett namn, såsom han hade gjort det i de forna profeternas dagar. Fördenskull beslöt de att ära Jehovas namn såsom aldrig förr och att göra det känt. De bekände öppet, såsom hade de Jehovas namn skrivet på sina pannor, att de tillhörde Jehova i hel och full överlåtelse åt honom genom Kristus och att de därför var hans vittnen.

24. Vilka bibelverser riktade Gud deras uppmärksamhet på?

²⁴ Under dessa omständigheter och genom Guds heliga ande, som blivit utgjuten över dem, riktade Gud deras uppmärksamhet på sin egen profetia i Jesaja 43:10—12 (NW), som lyder: ” ’Ni äro mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’ja, min tjänare, som jag har utvalt, på det att ni må känna och hava tro på mig och för att ni må förstå att jag är densamme. Före mig fanns det ingen Gud danad, och efter mig fanns det fortfarande ingen. Jag — jag är Jehova, och förutom mig finnes ingen frälsare.’ ’Jag själv har kungjort och har frälsat och har låtit det höras, när det bland eder icke fanns någon främmande gud. Alltså äro ni mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’och jag är Gud.’”

25. När antog de namnet, och vad lät de Gud få veta?

²⁵ Nu inträffade det alltså år 1931 att denna kvarleva av åt Gud överlämnade, döpta, smorda kristna efter flera år av tjänst såsom vittnen inför hela världen tillkännagav sitt ansvar genom att anta det namn som Skriften erbjöd, dvs. Jehovas vittnen. De lät det bli uppenbart för Gud att de förstod att det var till dem som han riktade de här förut citerade profetiska orden: ”Ni äro mina vittnen”, ”min tjänare”.

26, 27. a) Har de troende alltid kallats kristna, och hur ofta förekommer denna benämning i bibeln? b) På vilket sätt särskilde denna benämning dem en gång i världen, men vad har hänt med detta ord sedan dess?

²⁶ På detta sätt åstadkom de en tydlig åtskillnad mellan sig och alla de religiösa sekterna och samfunden i kristenheten som kallar sig kristna. Lägg märke till att benämningen ”kristen” inte är en otvetydig benämning i våra dagar, såsom den var för nitton hundra år sedan. På den tiden, enligt Apostlagärningarna 11:26 (NW), var det ”först i Antiokia [i Syrien] som lärjungarna genom gudomlig skickelse blevo kallade kristna”. Detta inträffade omkring år 50. Från år 33 till år 50, dvs. under sjutton år, hade alltså Jesu Kristi lärjungar inte kallats kristna eller messianer. Dessutom förekommer ordet kristen (eller kristna) såsom substantiv bara tre gånger i hela bibeln. — Apg. 11:26; 26:28; 1 Petr. 4:16.

²⁷ Varför kallades de kristna (grekiska) eller messianer (hebreiska)? För att man skulle kunna särskilja dem från de köttsliga judarna eller israeliterna, som hade förkastat Herren Jesus såsom Messias eller Kristus. Och likväl kunde man i den romerska världen inte skilja de kristna och judarna åt, ty de kristna använde också den judiska bibeln, och deras ledare, Jesus Kristus, var genom födelsen jude, israelit eller hebré. Då på den tiden tjänade alltså benämningen kristen i någon mån till att särskilja Kristi sanna efterföljare från andra människor. Men nu, nitton hundra år senare, finns det flera hundra millioner religiösa människor som har antagit benämningen kristen. Men de har kommit benämningen kristen att stinka bland hedningarna, de ateister som befinner sig i kristenheten inbegripna.

28. För vad sade Petrus att de kristna inte borde lida, men hur förhåller det sig med människorna i kristenheten i denna tid?

²⁸ För nitton hundra år sedan, när kristendomen framträdde i all oskuld, kunde aposteln Petrus skriva så här till Kristi efterföljare: ”Må ... ingen av eder lida såsom mördare eller tjuv eller ogärningsman eller såsom en som beskäftigt lägger sig i andra människors förhållanden. Men om han lider såsom kristen, må han då icke känna det som en skam, utan må han fortfara att förhärliga Gud i detta namn.” (1 Petr. 4:15, 16, NW) Men i våra dagar är fängelserna i kristenheten överfulla med till bekännelsen kristna människor som har gjort sig skyldiga till just sådana saker som Petrus sade att man inte bör vara skyldig till, nämligen till att vara mördare, tjuvar, ogärningsmän och sådana som beskäftigt lägger sig i andra människors förhållanden.

29. Vad kan sägas om det som kristenheten har företagit sig under historiens gång, och vilken verkan har detta fått på benämningen kristen?

²⁹ Det som kristenheten har företagit sig under historiens gång, alltifrån den romerske kejsaren Konstantin den stores dagar, är en skam för såväl protestanter som katoliker. Följaktligen väcker blotta benämningen kristen olustiga förnimmelser hos välunderrättade hedningar. Det var ”kristna” som av diplomatiska, politiska skäl fällde två atombomber mot de icke-kristna städerna Hiroshima och Nagasaki i Japan, varvid 156.000 personer av Japans civilbefolkning dödades på några sekunder.

30. Vilken fråga har uppstått med anledning av att nationer kallar sig kristna, och vad sade en journalist härförleden under rubriken ”Vad betyder väl namnet?”

³⁰ Kristenheten består av nationer som förmenas vara kristna. Men har någon enda politisk nation i denna världen enligt vad bibeln ger vid handen någon skriftenlig rätt att kalla sig kristen? I Victoria Times, som utges i Kanada, skrev journalisten B. A. Tobin i numret för 11 januari 1960 under rubriken ”Vad betyder väl namnet?” bland annat följande:

... våra religiösa uppfattningar, orsaken till att vi över huvud taget alls befinner oss på jorden — de etiketter som vi alltid lättvindigt klistrat fast vid dessa ting betraktas nu med ganska skarp kritik, när man söker utforska om de ger en rätt och riktig beskrivning av innehållet. En hel del olustiga förnimmelser inställer sig som följd härav.

Människor frågar sig till exempel om vi bör säga att ett land är ett ”kristet land”, om bara en ringa del av dess befolkning verkligen tror på denna religions läror.

H. L. Mencken [amerikansk författare och redaktör för tidskriften American Mercury] skrev en gång att ”kristenheten är den del av världen, där en människa, om hon skulle stå upp och säga sig vara en kristen, skulle få alla sina åhörare att skratta”.

Detta sades för trettio år sedan. I dag är de inte ens nog intresserade för att skratta.

31. Vilka omständigheter talade för att kvarlevan borde anta namnet, och var kan man nu också finna namnet i tryck?

³¹ När kristenheten ställs inför Jehova Guds domarsäte, kan den domfällas därför att den dragit den största skam och vanära över hans Sons, Jesu Kristi, namn. Detta är skäl nog för att sanna, åt Gud överlämnade kristna skall önska göra åtskillnad mellan sig och de namnkristna. Hur kan de göra det? Genom att använda Kristi Faders namn. Fördenskull bekänner de inför kristenheten och hela världen att hans namn, Jehova, har blivit nämnt över dem och att de, i likhet med Jesus Kristus själv, är Jehovas vittnen. Innan Jehovas nutida vittnen år 1931 antog detta skriftenliga namn, kallade deras fiender i kristenheten, protestanter och katoliker, dem med allehanda vanärande, föraktfulla namn. Detta var en omständighet som kraftigt talade för att de skulle anta en biblisk benämning, som de inte behövde skämmas för och genom vilken de kunde särskiljas från de skenkristna. Fördenskull finner man nu detta namn i ordböcker och konversationslexikon!