Finns det något liv efter döden?
”VART beger sig själen omedelbart efter döden? Vi har förlorat en liten son, och vi undrar över detta.” Dessa ord från ett par förtvivlade föräldrar riktades till en av Amerikas främsta prästmän. Hur svarade han? Han skrev: ”Enligt min mening ligger det stor innebörd i Jesu ord till den ångrande rövaren — ’i dag skall du vara med mig i paradiset’. Jag tänker mig att ert barn ... är med honom.”
Utan tvivel tror denne prästman att livet fortsätter efter döden. Detta är också vad de gamla grekerna och romarna trodde. Sokrates förklarade sålunda: ”Alla människors själar är odödliga.” Platon följde sin lärare Sokrates, och därför sägs denna trosuppfattning angående själen vara en platonsk lära.
Varför trodde dessa män som de gjorde? Ett av deras argument var att människans sinne var alltför underbart för att ha samma bestämmelse som djurskapelsen. De hävdade också att om döden skulle vara slutet på alltsammans, skulle de onda människorna ha en stor fördel framför de goda. Och den forntida romerske essäförfattaren och vältalaren Cicero framhöll att han själv, i likhet med andra ädla människor, uthärdade lidande endast därför att han hade hopp om liv efter döden. Han talade därför om sin dödsdag såsom den ”härliga dag” då han skulle lämna denna jord för att förena sig med ”den gudomliga församlingen av hädangångna andar”.
De tidiga ”kyrkofäderna” lät sig påverkas av denna hedniska grekiska trosuppfattning, och till följd av detta har den blivit en del av många trosbekännelser inom kristenheten. De skäl grekerna angav för denna trosuppfattning visar emellertid att det inte var på grund av iakttagbara fakta som de trodde på detta sätt, utan bara därför att det var så de ville att det skulle vara.
Vad lär bibeln?
Lär bibeln att människan har en själ som är åtskild från kroppen och att denna själ lever för evigt? Nej, det gör den inte. Sålunda sägs det i New Catholic Encyclopedia (band 13, sid. 449) under rubriken ”Själ (i bibeln)”: ”Det finns ingen uppdelning av kropp och själ i G[amla] T[estamentet]. ... Även om ordet nepes översätts med vårt ord själ, betyder det aldrig en själ som är åtskild från kroppen.” New American Bible (en romersk-katolsk översättning) säger också under ordet ”Själ” i sin ”Förteckning över bibliska teologiska termer”: ”I Nya testamentet betyder ’frälsa sin själ’ (Mk 8:35) inte att frälsa någon ’andlig’ del av människan i motsats till hennes ’kropp’ (i den platonska meningen), utan hela individen, med eftertryck på det faktum att han har liv, önskningar, ... förutom att han är konkret och fysisk.”
Likaså sade dr H. M. Orlinsky, en av Amerikas främsta forskare i hebreiska språket, beträffande användningen av ordet ”själ”: ”Det hebreiska ord det här är fråga om är ’nefesch’. ... Bibeln säger inte att vi har en själ. ’Nefesch’ är människan själv.” Att Guds ord verkligen intar denna ståndpunkt framgår av 1 Moseboken 2:7: ”Och HERREN Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse [nefesch].” (Andra översättningar lyder ”själ” eller ”skapelse”.) Eftersom det förhåller sig så, följer härav att när människan dör, dör också själen. Och därför läser vi: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” — Hes. 18:4, 20, 1878.
Det är verkligen intressant att den ene teologen efter den andre på senare år har trätt fram till stöd för denna uppfattning. Professor Milton Gatch förklarar i sin bok Death: Meaning and Mortality in Christian Thought and Contemporary Culture: ”Inte nog med att bibelskribenterna överhuvud inte har någon tanke på att själen skulle vara ett åtskiljbart element av mänsklig tillvaro, utan de är också överens om att döden utgör ... slutet på tillvaron och att det inte finns något sådant som ett individuellt liv efter döden.” Professor O. Cullmann, en teolog som är knuten till universitet i Paris och Basel, ger uttryck åt liknande tankar. I sin bok Immortality of the Soul or Resurrection of the Dead? (Själens odödlighet eller de dödas uppståndelse?) förklarar han: ”Ingen annan av mina publikationer har väckt sådan entusiasm eller sådant våldsamt motstånd.” I denna bok understryker han att människans hopp för framtiden inte beror på att hon har någon odödlig själ, utan på uppståndelsen från de döda.
Vad saken gäller: liv eller död
När Skaparen satte människan i Edens lustgård, förelade han henne inte alternativen liv i lycka eller liv i pina, utan helt enkelt alternativen liv eller död: ”När du äter därav [av den förbjudna frukten], skall du döden dö.” (1 Mos. 2:17) Jehova förelade upprepade gånger Israels nation samma val: ”Jag har förelagt dig liv och död.” — 5 Mos. 30:19.
Enligt den grekiska uppfattningen äger också de onda odödlighet. Men bibeln visar att livet är en gåva: ”Ty den lön, som synden giver, är döden, men den gåva, som Gud av nåd giver, är evigt liv.” (Rom. 6:23) En gåva är något man kan ta emot eller vägra att ta emot, avvisa. Annars kan det inte sägas vara en gåva. Om de som vägrar att ta emot gåvan evigt liv skall plågas för evigt, kan det inte längre sägas att livet är en gåva, eftersom man inte har något val. Men Gud ger oss ett val. Var och en som vägrar att ta emot Guds gåva, evigt liv, väljer helt enkelt ett tillstånd av icke-tillvaro. Adam valde icke-tillvaro, vilket Gud talade om för honom: ”Du är stoft, och till stoft skall du åter varda.” — 1 Mos. 3:19.
Olika invändningar
Professor Cullmann förklarade att hans bok väckte ”våldsamt motstånd” från somligas sida. Ja, många till bekännelsen kristna har den mycket bestämda uppfattningen att människan har en odödlig själ. I likhet med prästmannen som sökte ge tröst åt de sörjande föräldrarna tar de Jesu ord till den ångrande rövaren för att innebära just detta: ”Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.” (Luk. 23:43) Men är det så?
Låt oss först lägga märke till att eftersom bibeln inte motsäger sig själv, måste det föreligga någon missuppfattning. I själva verket kom inte Jesus till paradiset den dagen, för bibeln säger att han kom till hades eller dödsriket, mänsklighetens gemensamma grav, och blev uppväckt på tredje dagen. (Apg. 2:23—32) Jesus själv förklarade att precis som ”Jonas tre dagar och tre nätter var i den stora fiskens buk, så skall ock Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte”. (Matt. 12:40) Det var därför han efter sin uppståndelse sade till Maria att han ännu inte hade farit upp till himmelen, till sin Gud. — Joh. 20:17.
Hur skall vi då förstå Jesu ord? Inte som om han hade sagt: ”I dag skall du vara med mig i paradiset”, utan i stället: ”Sannerligen säger jag dig denna dag: Med mig skall du vara i paradiset.” (Luk. 23:43, Rotherham; se också Nya Världens översättning.) Lösningen på problemet heter korrekt interpunktering. Den dagen sade Jesus till den ångrande ogärningsmannen att han någon gång i framtiden skulle vara i paradiset. Detta är i överensstämmelse med den övriga Skriften. Men kan man ändra på interpunkteringen? Utan tvivel. Varför det? Därför att interpunktering var något okänt på den tid då bibeln skrevs, eftersom systemet för interpunktering inte kom till förrän på 1500-talet enligt den vanliga tideräkningen. Det är därför bibelöversättarens sak att sätta in skiljetecken i texten, och det är rimligt att varje text som kan interpunkteras på mer än ett sätt skall interpunkteras så att den stämmer överens med återstoden av bibeln.
En annan vanlig invändning mot att de döda verkligen är döda, omedvetna, är berättelsen om den rike mannen och Lasarus. I denna berättelse dog den rike mannen och kom till hades eller dödsriket, och i hades lyfte han upp sina ögon, där han låg och plågades. (Luk. 16:19—31) Detta tycks tyda på ett liv efter döden, men är denna berättelse historisk? Har den verkligen inträffat, eller är den bara en bildlig framställning? Det är skrivet om Jesus att ”utan liknelser talade han intet till dem”. (Matt. 13:34) Som det mycket riktigt framhålls i A New Testament Commentary (1969) måste man ”blunda för den symbolik som är mycket uppenbar i berättelsen”, till exempel ”Abrahams sköte, det stora svalget och dess lågor”, för att man skall kunna betrakta berättelsen såsom historisk. Det är också tänkvärt att Jesus inte sade något om att den rike mannen var ond eller att den fattige mannen var god. Eftersom det är fråga om en liknelse, kan man inte använda den till att bevisa att det finns ett liv efter detta.
En annan invändning är att Johannes i Uppenbarelseboken upprepade gånger säger sig ha sett ”själar”, till exempel ”de människors själar, som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörds skull, som de hade”. (Upp. 6:9; 20:4) Men har vi inte också här att göra med symboler, som Uppenbarelseboken är full av? Utan tvivel! (Se till exempel Uppenbarelseboken 9:7—10; 12:3.) Med tanke på vad som sägs i 3 Moseboken 17:11 om att livet eller själen är i blodet, är det helt uppenbart att Johannes’ ord här betyder att han såg de trogna kristnas blod som hade blivit slaktade på grund av sin trohet mot Gud och mot hans ord. Och lägg märke till att det finns en förnuftig förklaring till varje annan invändning som sägs vara grundad på bibeln, till exempel det förhållandet att somliga tycks ha varit i stånd att tala med de döda.
Kontakt med de döda
Ett exempel på detta är berättelsen om hur den otrogne kung Saul lät en andebesvärjerska kalla fram den avlidne profeten Samuel. Andebesvärjerskan i En-Dor påstod sig visserligen ha kontakt med den döde profeten Samuel, men hade hon verkligen det? Hon kan inte ha haft det, eftersom de döda är omedvetna och sover i graven. (Ps. 146:3, 4; Pred. 9:5, 10) Vem var det då andebesvärjerskan såg? Hon såg en demon som gav sig ut för att vara profeten Samuel. (1 Sam. 28:3—25) En demon?
Ja, för hela bibeln igenom finner vi omnämnanden av demoner, dvs. onda andevarelser eller fallna änglar. Varifrån har dessa kommit? Det är uppenbart att Gud inte skapade dem sådana, eftersom allt hans verk är fullkomligt och rättfärdigt. (5 Mos. 32:4) Men precis som bibeln talar om att en viss ängel gjorde sig själv till Satan, djävulen, genom att göra uppror mot Gud och baktala honom, så talar den också om andra andevarelser, som av själviska skäl förenade sig med honom i hans uppror mot Gud. Detta var före syndafloden på Noas tid, då dessa änglar materialiserade sig och kom ner till jorden för att hänge sig åt sexuell njutning genom att ta sig hustrur bland människornas döttrar. (1 Mos. 6:1—6) Deras bastardavkomma, som var till hälften änglar och till hälften människor, visade sig bli jättar, som bidrog till ondskan och våldet på jorden under denna tid före syndafloden. När floden kom, förgicks denna bastardavkomma, under det att deras änglafäder, som var andevarelser, kunde dematerialisera sig och återinträda i andevärlden. Där hålls de i mörker och slaveri under Satan, djävulen. När Jesus var på jorden, hade han flera sammanstötningar med dessa onda andar. — Luk. 8:26—35; 1 Petr. 3:19, 20; 2 Petr. 2:4.
Är detta livet allt vi har att hoppas på?
Betyder då detta att människan inte har något hopp för framtiden, att döden är slutet på allting? Sådan är situationen för Adam och andra människor som uppsåtligt syndat mot Gud, för Gud gav inte Adam något hopp, då han dömde honom att återvända till stoft. Eftersom Adam var en uppsåtlig syndare, förtjänade han det straff Gud ådömde honom. — 1 Mos. 3:19.
Men inte alla Adams avkomlingar har samma inställning som Adam hade. Många av dessa har verklig kärlek till rättfärdigheten, och ändå verkar det som om deras situation inte är bättre än Adams. Men så förhåller det sig inte; det kommer att bli en skillnad, och det beror på Guds anordning med en uppståndelse. Gud gjorde i sin godhet föranstaltningar för att hans Son skulle återlösa mänskligheten, som hade blivit såld under synden och döden, så att säga, till följd av Adams olydnad. (Rom. 5:12) Jesus gjorde detta genom att komma till jorden, födas som en människa och sedan utge sitt liv för mänskligheten. Genom att på detta sätt återköpa människosläktet gjorde Jesus det möjligt att avlägsna det juridiska hinder som låg i vägen för människosläktet, och nu har han rätten att uppresa människorna från döden. — Matt. 20:28; 28:18.
Det finns alltså hopp för mänskligheten. Inte genom den platonska trosuppfattningen om människosjälens odödlighet, utan genom de dödas uppståndelse, som både Jesus och hans apostlar trodde på och undervisade om. Jesus svarade sadducéerna, som inte trodde på uppståndelsen, att Gud ”är en Gud icke för döda, utan för levande”. Han förutsade att ”den stund kommer, då alla som äro i gravarna skola höra hans röst och gå ut ur dem”. (Matt. 22:31—33; Joh. 5:28, 29) Och hans apostlar, i synnerhet aposteln Paulus, framhävde gång på gång uppståndelsen från de döda. Paulus betonade att hans hopp inte var grundat på en odödlig själ hos människan, utan på uppståndelsen. Han skrev: ”Om vi endast i detta livet har hoppats på Kristus, är vi av alla människor mest ömkansvärda.” ”Om de döda inte skall uppväckas — ’Låt oss äta och dricka, ty i morgon skall vi dö’.” — 1 Kor. 15:19, 32, NW; Apg. 17:31, 32; 24:15.
Läran att det finns liv efter döden på grund av att människan har en odödlig själ motsäger de tydliga uttalandena i Skriften och ger upphov åt många motsägelser. För att bara nämna en: Vad händer med hedningarna, när de dör? Om alla människor vid döden kommer antingen till himmelen eller till helvetet, hur går det då med hedningarna? Bibeln säger att endast de som tror på Jesus kan bli frälsta. (Joh. 3:16; Apg. 4:12) Kommer dessa hedningar att bli pinade för evigt? Bibeln visar att Gud är rättvis och kärleksfull. Hur skulle då hedningarna kunna drabbas av ett sådant öde? Somliga invänder: Å, Gud kommer att frälsa dem på grund av deras okunnighet, om de handlade efter vad de trodde var rätt! Men om Gud kommer att frälsa hedningarna på grund av eller trots deras okunnighet, varför då inte hålla hela mänskligheten i okunnighet och på så sätt frälsa alla? Det finns inget skäl och heller inte något stöd i Skriften för att dra en sådan slutsats. Men bibelns hopp för de hedningar som aldrig hört talas om Jesus är uppståndelsen från de döda, varigenom dessa hedningar kommer att få tillfälle att välja livet. — Jes. 26:9.
Vi ser alltså att människan inte är utan hopp. Men detta hopp beror inte på att människan har en odödlig själ, utan det beror i stället på Guds kärleksfulla och mäktiga anordning med Kristi lösenoffer. Förmedelst denna anordning kommer framtida liv att göras möjligt genom uppståndelse för de döda under Guds rike. — Matt. 6:9, 10.