Det krävs rätta egenskaper för att döma
”Hören efter, vad edra bröder hava sig emellan; och om någon har en sak med sin broder eller med en främling som bor hos honom, så dömen rättvist mellan dem.” — 5 Mos. 1:16.
1. Vad är framträdande i kraven för dömande, vilka Mose framställde i 5 Moseboken 1:16, 17?
ATT döma i angelägenheter som rör människors liv och relationer är ett allvarligt ansvar. Inom den kristna församlingen bör i synnerhet äldste undersöka hur de fullgör detta ansvar. När det gäller att ge råd eller fälla avgöranden, är det en sak att ge uttryck åt en uppfattning; det är en helt annan sak att döma rättvist eller i rättfärdighet. För att rätta sig efter Guds norm för dömande bör de äldste komma ihåg vad Mose befallde domare på den tiden: ”Hören efter, vad edra bröder hava sig emellan; och om någon har en sak med sin broder eller med en främling som bor hos honom, så dömen rättvist mellan dem. I skolen icke hava anseende till personen, när I dömen, utan höra den ringe likaväl som den höge; I skolen icke frukta för någon människa, ty domen hör Gud till.” (5 Mos. 1:16, 17) Vare sig fallet inbegriper någon som tycks vara stor på grund av sina materiella medel, sin utbildning eller stora insatser, som talar till förmån för honom, eller det inbegriper någon med ”små medel” i dessa avseenden, måste de äldste vara opartiska. Deras mål bör vara att göra det som är rätt, inte i deras egna ögon, utan enligt Guds syn på angelägenheterna. (Ords. 21:2, 3) På så sätt kommer domen verkligen att tillhöra Jehova, eftersom den kommer till uttryck genom hans ord och jordiska förbindelseled.
2. Varför är det viktigt med vishet när man dömer, och vad blir resultatet därav?
2 De äldste kan inte på tillbörligt sätt avgöra angelägenheter på grundval av begränsad kunskap. De behöver få den fullständiga bilden klar för sig, när de behandlar en angelägenhet. För att isolera huvudpunkterna och se hur ett problem har utvecklats eller förstå varför någonting har gjorts måste de äldste på ett taktfullt sätt ställa frågor som hör till saken. De som är inbegripna i ett fall bör samarbeta med dem genom att lägga fram alla fakta i stället för att ge en ofullständig framställning av vad de vet. Detta gör det möjligt för de äldste att sätta bibelns lagar i samband med de frågor som väcks eller de anklagelser som begrundas. Salomo bad om vishet för att kunna fullgöra det ansvar som var lagt på honom. (1 Kon. 3:9, 12) De äldste behöver också himmelsk vishet för att göra en tillbörlig tillämpning av vad Guds ord säger beträffande situationer som det krävs att de behandlar. Detta leder till att det frambringas rättfärdiga frukter inom församlingen. — Jak. 3:17, 18.
3, 4. a) På vilka sätt bör de äldste efterlikna Jehova i att visa barmhärtighet? b) Vilka andra, förutom dem som handlat orätt, bör visas barmhärtighet på ett positivt sätt?
3 En annan egenskap som de äldste måste utöva i angelägenheter som gäller dömande är barmhärtighet. (Jak. 2:13) De skall efterlikna Jehova, om vilken psalmisten skrev: ”Såsom en fader visar barmhärtighet mot sina söner, har Jehova visat barmhärtighet mot dem som fruktar honom.” (Ps. 103:13, NW) När Israel hade farit vilse, hur gav då Jehova gensvar på deras rätta hjärteinställning, då de sökte hans ynnest? Han gav uttryck åt medlidande, inte bara på ett negativt sätt för att mildra sin dom, utan på ett positivt sätt för att överskyla överträdelser. Hans förtörnelse eller harm var kortvarig i jämförelse med hur varaktiga hans barmhärtighetsgärningar var. (Jes. 54:7, 8) När det gäller dem som befinner sig i en ogynnsam ställning, lovprisar den inspirerade skribenten Jehova som den som ”bevarar främlingar, faderlösa och änkor uppehåller han”. — Ps. 146:9.
4 Likaså skall de äldste ge lindring inte bara åt sådana som handlat orätt och ångrat sig, utan också åt alla som befinner sig i en ogynnsam ställning. Vi har de sjuka, de handikappade, de ålderstigna, de blyga och de fattiga mitt ibland oss. (Jak. 1:27) De äldste skall alltså vara barmhärtiga, inte bara genom att utöva återhållsamhet i rättsliga angelägenheter där ånger och sinnesändring visas, utan också genom att ge uttryck åt omtänksam hänsyn och medlidande med alla som är i nöd, vare sig det beror på att de råkat göra sig skyldiga till en överträdelse eller blivit andligt svaga eller det beror på fysiska handikapp.
ATT UTÖVA GUDAKTIGA EGENSKAPER I SAMBAND MED DÖMANDE
5. a) Hur påverkas människor av tillbörligt beröm? b) Hur kan de äldste ta itu med ogynnsamma tendenser, och varför bör vi vara angelägna om måttlighet i allting?
5 I sitt sätt att ha med bröderna att göra dag för dag bör de äldste se till det goda hos dem, lägga märke till deras framsteg och vara redo att ge beröm. Detta uppmuntrar en önskan att göra ännu bättre. På områden där den personliga smaken råder bör de inte försöka truga sina personliga uppfattningar på andra. Där bibliska principer inte blir åsidosatta erkänner de att det finns rum för olikhet i sympatier och antipatier. Det förhåller sig så på rekreationens område, i våra vanor när det gäller att äta och dricka och i sedvänjor beträffande kläder och ens personliga yttre. När äldste som äger urskillning lägger märke till tendenser, bör de inte genom stränga regler motarbeta något som inte är önskvärt, utan de bör i stället vara konstruktiva och uppmuntra det som är önskvärt. I situationer då somliga inte längre är måttfulla, utan går till ytterligheter eller börjar överträda Guds ord, behöver naturligtvis någonting sägas eller göras för att hjälpa dem. — Rom. 14:19—23; Tit. 2:2—5.
6. a) Vilka bibliska principer bör vi tänka på för att kunna fatta riktiga beslut, när det gäller klädseln och det yttre? b) Inför vems ögon bör vi söka finna ynnest, i det vi erinrar oss tankar som framläggs i den inspirerade Ordspråksboken, och hur kan vi göra detta?
6 Tänk till exempel på klädfrågan. Fastän Vakttornet gång på gång har haft uttalanden om denna sak, finns det somliga som har svårt för att bedöma de bibliska principer som är inbegripna. Eller också söker de möjligheter att kringgå dem och gör tillämpningar av en förklaring på ett sätt som inte står i någon proportion till givna situationer. Genom att man begrundar grundläggande frågor och resonerar igenom angelägenheterna kan deras tänkesätt rättas till. Är kläderna prydliga och rena? Är de välordnade och blygsamma, så att de anstår dem som vördar Gud? Är det den stilla och milda andens klädnad som betonas, eller är det det extrema fysiska utseendet som får det mesta av uppmärksamheten? (1 Tim. 2:9, 10; 1 Petr. 3:3—5) Blir andra obehagligt berörda av vad man har på sig? Minskar det värdigheten i tillfället, i synnerhet om det är vid en plats för gudsdyrkan? (2 Kor. 6:3, 4) Vilket ansvar har en far eller äkta man som utövar ledarskap i familjen? (Kol. 3:18—21) Om det man har på sig väcker frågor eller kastar ett ofördelaktigt återsken på församlingen, vad är då det handlingssätt som rekommenderas i bibeln? (1 Kor. 10:31—33) Är man ödmjuk nog att avstå från det man själv föredrar och därigenom undvika att såra känsliga samveten? (Rom. 14:21) Genom att begrunda sådana frågor och de principer som är inbegripna kan de äldste framhäva Guds ord i stället för att ge efter för påtryckningar till att fastslå regler. De kommer att uppmuntra det som är rätt i Guds ögon och hjälpa enskilda personer att fatta ett på bibeln grundat beslut i stället för att förlita sig på sitt eget förstånd eller låta sig påverkas av känslor. — Ords. 3:5—7; 12:15; 16:2.
7. a) Om någon begår mindre försyndelser, vilket handlingssätt står då öppet för honom? b) Vad förklarar bibeln, när den visar det enda sätt på vilket man kan vinna förlåtelse?
7 Ibland handlar enskilda kristna orätt, begår mindre förseelser. Det är inte ett krav att man skall gå till de äldste i fråga om varje mindre försyndelse för att ”komma i en rätt ställning igen inför Gud”. Vad bör göras om exempelvis nedsättande tal har använts mot någon i ett enstaka fall? Man kan också som exempel tänka sig att någon har förlorat behärskningen vid ett tillfälle. Det kan hända att det uppstod en mindre tvist med en broder och att en mindre ordväxling blev följden, vilket kort därefter ångrades. Sådana händelser skulle man kunna nämna för en äldste, om man så önskar. Men kom ihåg att de äldste inte är några ”biktfäder”, som man behöver gå till i fråga om varje mindre överträdelse av någon princip. En äldste som blir uppsökt i fråga om sådana ärenden bör sträva efter att vara hjälpsam. Men att han ger dig råd skulle inte i sig självt göra att saken rättas till för dig. Man vinner förlåtelse genom att vända sig direkt till Jehova i bön, bekänna det orätta, ångra det och sedan överge det orätta handlingssättet. — 1 Joh. 1:9; Hebr. 4:14—16.
8. Om någon känner sig domfälld i hjärtat på grund av att han begått synder, hur kan de äldste då hjälpa honom, om han går till dem?
8 Å andra sidan bör bröder som är andligen oroade över något problem känna sig fria att gå till de äldste. Om allvarliga synder har begåtts, är detta ett tecken på någon svaghet som behöver rättas till. Någon kan nå en punkt där hans egna böner tycks vara hindrade eller sakna verkan; han kan känna sig domfälld i sitt hjärta, förlora tillförsikten och inte längre kunna tala fritt och öppet. (1 Joh. 5:14; 4:17, 18) I sådana fall uppmanas man att gå till de äldste, bekänna sina synder och få gagn av deras råd och böner. — Jak. 5:14—16.
9. Hur kan de som blir orsak till förargelse behandlas på ett skriftenligt sätt?
9 Somliga fall kräver att de äldste visar långmodighet och behärskning. Ofullkomligheten har blivit djupt inrotad i människosläktet. Detta kan vara mera utpräglat i de handlingar som utförs av somliga, vilka säger eller gör sådant som väcker förargelse. Utan att inse det kan någon göra sig själv till ett ”plågoris” genom att gång på gång gå till de äldste i fråga om något han retat sig på eller någon inbillad oförrätt. Andra kan vara överdrivet kritiska mot de äldste och deras sätt att sköta saker och ting. Hur bör en äldste reagera? Han kan följa Paulus’ råd i 2 Timoteus 2:24, 25 om att ”vara mild och vänlig mot alla, kvalificerad att undervisa, i det han behärskar sig under onda förhållanden” och även ”med mildhet visar dem till rätta som inte är gynnsamt stämda”, under det att han tar itu med och rättar till olika angelägenheter.
10. Hur kan vishet och barmhärtighet visas av de äldste i sådana fall, där okunnighet är en faktor eller där någon blivit överlistad i ett ögonblick av svaghet?
10 Det är inte vist och förståndigt att vara snabb med att mena att andra människor har onda motiv. Somliga orätta handlingar görs i okunnighet. Där det förhåller sig så kommer barmhärtighet att uppskattas av den som har handlat fel. Paulus, som begick orätta handlingar i okunnighet innan han blev omvänd, var tacksam för den barmhärtighet som visats honom. (1 Tim. 1:12—15) Hur förhåller det sig om enskilda individer, sedan de blivit överlämnade tjänare åt Gud, begår ett eller annat felsteg innan de vet ordet av? I sådana fall har de äldste ett ansvar i fråga om att ge råd och sträva efter att föra sådana till rätta igen på ett barmhärtigt sätt. — Gal. 6:1.
ATT ÄGNA UPPMÄRKSAMHET ÅT ALLVARLIGARE ÖVERTRÄDELSER
11. Nämn några av de allvarliga överträdelser som kan kräva ett rättsligt förhör. Hur kommer sådana saker vanligen till de äldstes kännedom?
11 Fall av allvarligt orätt handlingssätt kräver uppmärksamhet från de äldstes sida för att de skall kunna avgöra vad som behövs för att bevara allas andliga hälsa. Sådana fall skulle inbegripa synder som aposteln Paulus nämner i 1 Korintierna 6:9, 10 och Galaterna 5:19—21, och det skulle vara synder som personen i fråga har begått efter dopet. Någon som har begått en allvarlig överträdelse av Guds lag kan komma för att bekänna sin synd. Eller också kan det inträffa att en anklagelse av allvarligt slag framförs mot en medlem av församlingen. I sådana fall måste äldste som tjänar i egenskap av domare noggrant överväga angelägenheterna, i det de vet att vissa faktorer kan särskilja en situation från en annan. I stället för att leta upp stränga regler att ha som rättesnören behöver de tänka på principer och döma varje enskilt fall efter dess egna förutsättningar.
12. Nämn något av vad en dömande kommitté kommer att göra, när den dömer en angelägenhet i rättfärdighet.
12 I det att den dömande kommittén vet vad Guds rättfärdiga normer kräver, är den förpliktad att inhämta alla fakta innan ett domslut avges. (Ords. 18:13) Om den som handlat orätt, eller den som är anklagad, inte öppet bekänner en allvarlig överträdelse, måste vittnen höras för att det skall fastställas om en sak är sann eller inte. (5 Mos. 19:15; 1 Tim. 5:19) De äldste granskar också de övriga omständigheterna i fallet. Har tidigare givna råd ringaktats? Tyder bevisen på att handlingen var uppsåtlig eller att det var fråga om att bedriva synd? Dessa faktorer har betydelse för hur angelägenheten behandlas. Genom att under bön begrunda alla fakta och omständigheter och överväga Guds lag kan de äldste vanligen komma till ett fast och säkert beslut.
13. a) Vilket mål bör en dömande kommittés ansträngningar vara inriktade på, och hur visar Matteus 18:17 att det gensvar som visas av den som handlat orätt har betydelse för utgången i hans fall? b) Varför är en uteslutningsåtgärd ibland nödvändig?
13 Även om den som handlat orätt är skyldig till en allvarlig överträdelse, inser de äldste att deras mål är att närhelst det är möjligt hjälpa den som har kommit att hänge sig åt ett orätt handlingssätt. Om han ”lyssnar” till dem, visar sann ånger, kan det leda till att han blir vunnen som en broder och på så sätt blir förskonad från att bli utesluten. (Matt. 18:15—17) I annat fall kan de inte fortsätta att behandla honom med barmhärtighet, eftersom detta skulle visa ringaktning för Guds norm för rättfärdighet och helighet. Om en sådan person som handlat orätt och inte ångrar sig skulle tillåtas vara kvar bland Guds folk, skulle han utgöra ett ont inflytande på församlingens ande. (1 Kor. 5:3—6) I sådana fall leder en uteslutning till att smäleken tas bort och den kristna församlingens renhet bevaras.
14. Varför är det ibland förståndigt att rådgöra med andra kvalificerade äldste, enligt vad som bekräftas av Ordspråksboken 13:10?
14 Det kan emellertid inträffa att en del sidor i ett visst fall behöver klarläggas. Vad kan man då, i stället för att skynda sig med att fatta ett beslut, göra för att försäkra sig om att man kommer till ett rättfärdigt avgörande? Att man rådgör med andra kvalificerade äldste i församlingen kan vara till hjälp när det gäller att nå fram till en hållbar slutsats, särskilt om de äldste som behandlar problemet är mindre erfarna. (Ords. 13:10) Om saken ändå inte kan redas ut, kan andra erfarna äldste i trakten eller den resande tillsyningsmannen, om han kommer på besök, anmodas att ge hjälp med sina iakttagelser. Dessa äldste kan ha behandlat ett liknande problem och skulle då vara i stånd att bidra med värdefulla råd.
15. Varför är sådana som en gång varit uteslutna nu tillbaka i en god ställning bland Jehovas folk, i överensstämmelse med de skriftställen som anförs i denna paragraf?
15 Många av dem som blivit uteslutna är nu tillbaka igen i en god ställning bland Jehovas folk. När dessa som handlat orätt ångrat sig, har de visats barmhärtighet, och de har rett ut sitt liv och återvänt till Jehova. (Jes. 55:7) Guds välsignelse har varit uppenbar i deras fall som med ödmjukt hjärta godtagit det som Jehova har gjort. Andra, som är uteslutna på grund av en rättslig åtgärd från församlingens sida, kan nu ha kommit till besinning och kan längta efter att komma tillbaka till Jehova. — Luk. 15:17, 18.
16. Vad söker en dömande kommitté efter, när uteslutna personer ber om återupptagande, och vilka frågor tänker man på?
16 När de äldste tar upp en anhållan om återupptagande, behöver de vara balanserade. Det är inte helt enkelt en fråga om att återuppta en person enbart på grund av att han ber om det. Det måste finnas en skriftenlig grundval till att återuppta en sådan person som har begått ett felsteg och dragit smälek över Jehovas namn och församlingen. Innan de äldste fattar något beslut, måste de alltså utröna om den som handlat orätt är verkligt ångerfull. Har han utfört gärningar som svarar mot ånger och sinnesändring? (Apg. 26:20) Det är uppenbart att detta betyder mer än ord. Det måste finnas gärningar. Hur har han uppfört sig? Under hur lång tid? Vad visar hans hjärteinställning? Har han flitigt studerat Guds ord och strävat efter att tillämpa det för att rätta till sitt levnadssätt? (Jer. 10:23, 24) Inser han verkligen att det orätta han gjort var emot Jehova? Har han gjort märkbara förändringar till det bättre och visat att han har drivits av gudaktig bedrövelse och inte bara av ledsnad över att han blivit upptäckt? Detta är frågor som de äldste har i tankarna när de talar med personen i fråga. Därefter befinner de sig i en mycket bättre ställning för att kunna avgöra om det för tillfället finns skäl till återupptagande eller inte.
17. a) Hur kan äldste gå till väga för att döma på ett rättvist, förståndigt och barmhärtigt sätt? b) Till vilket gagn blir detta för dem själva?
17 I somliga fall kan det ha förekommit en del motstridiga vittnesmål, när anklagelserna mot en person först hördes. De äldste kommer att vara på sin vakt mot att gå till ytterligheter genom att försöka kräva bekännelse på punkt efter punkt av synder som kanske inte har blivit tydligt bevisade. Tänk på helhetsmönstret — om personen i fråga känner ånger över de orätta handlingar som han verkligen var skyldig till och som det fanns tydliga bevis för. I sådana fall där det var fråga om affärstransaktioner, eller det finns skulder som ännu inte blivit betalda, behöver det inte vara nödvändigt att yrka på återbetalning som ett avgörande villkor för återupptagande i varje särskilt fall, som till exempel då ett mått av bedrägeri var inbegripet. De äldste kan emellertid, om alla är ense om det, hjälpa till med att fastställa vad som är rimligt för att åstadkomma en uppgörelse. Gott omdöme och en känsla för rättfärdighet måste vist och förståndigt balanseras med barmhärtighet. (Jak. 2:13) På så sätt kan de äldste förvänta att barmhärtighet skall visas dem, om de skulle bli dömda vid något tillfälle i framtiden.
HUR MAN FÅR GAGN AV DETTA NU OCH I FRAMTIDEN
18. Vad kan vi alla göra, när vi rättar oss efter Guds lag för rättfärdighet, och hur kommer detta att vara till gagn för oss nu och i framtiden?
18 Vi har allesammans goda skäl att vara tacksamma för den anordning som Jehova har återupprättat bland sitt folk i dessa yttersta dagar. De äldste har, i egenskap av domare och rådgivare, fått sig ålagt ansvaret att hjälpa oss att rätta oss efter den gudomliga normen för rättfärdighet. Vi i vår tur har en förpliktelse att visa tillbörlig respekt för dem som dömer med gudaktiga egenskaper. Hur kan vi bäst göra detta? Genom att vi villigt ger gensvar till skriftenliga råd och villigt underordnar oss teokratisk ordning. (Hebr. 13:17) Detta verkar till vårt andliga skydd och till vår välfärd nu, mitt ibland en laglös värld. Det visar också vår ivriga och uppriktiga önskan att nå upp till vad Gud kräver, medan vi söker Guds godkännande och förbereder oss för liv i den nya ordningen.