Att döma med rättfärdighet, vishet och barmhärtighet
Det rekommenderas att läsaren går igenom denna artikel före studiet av efterföljande två artiklar.
ATT döma är en verksamhet i vilken vi människor ofta begår misstag. Detta beror i huvudsak på våra ofullkomligheter. Har det någon gång hänt att någon har felbedömt dina motiv eller domfällt dig på grundval av oriktiga upplysningar? Tyckte du att barmhärtigheten hölls tillbaka? Och för att se det från den andra sidan — har inte ditt eget omdöme ibland varit ensidigt på grund av att du underlåtit att opartiskt begrunda alla fakta i någon sak som rör andra? Har du också försummat att vara barmhärtig? Ärligheten tvingar oss att erkänna hur mycket vi alla kommer till korta i detta hänseende.
För att man skall kunna döma med rättfärdighet, vishet och barmhärtighet måste man följa en norm som är högre än någon som fastställts av människor. Denna norm har Gud gett. Vi bör inte bara vara intresserade av denna norm, utan också vägledas av den. Varför det? Därför att Jehova Gud, ”allas domare”, kommer att använda den, när vi måste stå inför hans domarsäte. (Hebr. 12:23; Rom. 14:10) Bör vi inte därför vägledas av vad han säger är rätt? Detta skulle vara den kärleksfulla och förståndiga kursen att följa. Vilka som helst handlingar eller beslut från vår sida kommer att få bestående gagn enbart om vi påverkas av Guds syn på sådant som gäller dömande.
Var kan vi i vår tid finna att man konsekvent dömer i enlighet med Guds rättfärdiga normer? Det måste erkännas att det fortfarande finns en del människor, i officiell ställning och i vanliga samhällsställningar, som är i stånd att fälla opartiska domar. Men i denna tid är de som är förtrogna med Guds ord och med fakta övertygade om att denna världen som helhet inte vägleds av rättfärdiga normer. Den ligger i den ondes våld; ja, den vilseleds av honom. (1 Joh. 5:19; Upp. 12:9) Detta inbegriper det stora Babylon, den falska religionens världsvälde, vilket bibeln beskriver som en oren kvinna. (Upp. 17:3—5; 18:2—4) Guds folk, som har kommit ut ur det stora Babylon, är tacksamma över att de inte längre är offer för dess förvända dom i sådant som gäller tro och moral. Deras förtröstan står till den anordning som Jehova Gud har återupprättat inom den sanna kristna församlingen, där trogna förordnade äldste utför dömande funktioner, alldeles som det förutsagts i Jesaja 1:26: ”Jag vill åter giva dig sådana domare som tillförne och sådana rådsherrar [rådgivare, NW], som du förut ägde. Därefter skall du kallas ’rättfärdighetens stad’, ’en trogen stad’.”
I Guds forntida folks historia förordnades domare första gången i stor skala kort efter det att Israel hade lämnat Egypten år 1513 f.v.t. När Mose försökte handlägga alla de fall som krävde den sanne Gudens avgörande enligt hans lagar, var Mose i fara att bli uttröttad. Hans svärfar, Jetro, gav rådet att en del av ansvaret skulle fördelas, så att bättre tillsyn skulle kunna ägnas åt den stora folkhop som han hade ledningen för i öknen. Tusentals dugande män utvaldes att bistå Mose. De skulle ta hand om vanliga problem eller frågor som uppstod. Mose skulle fortsätta att bära det grundläggande ansvaret för att göra folket förtroget med Guds stadgar och lagar och tillkännage för dem den väg de skulle vandra och det arbete de skulle utföra. Det var en mycket välordnad anordning som rekommenderades: ”Men sök ut åt dig bland allt folket dugande män, som frukta Gud, pålitliga män, som hata orätt vinning, och sätt dessa till föreståndare för dem, somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och andra över tio. Dessa må alltid döma folket. Kommer något viktigare ärende före, må de hänskjuta det till dig, men alla ringare ärenden må de själva avdöma. Så skall du göra din börda lättare, därigenom att de bära den med dig. Om du vill så göra och Gud så bjuder dig, skall du kunna hålla ut; och allt folket här skall då kunna gå hem i frid.” — 2 Mos. 18:13—23.
Längre fram, sedan de hade bosatt sig i Kanaans land, uppreste Jehova domare — inte bara för att företa rannsakning i fall som gällde överträdelser av lagen, utan också för att befria folket ur förtryckares hand. (Dom. 2:18) Dessa domare var förordnade till ledare, och de hjälpte också folket att känna och tillämpa Guds lag. Bland dem var sådana män som Gideon, Barak, Simson, Jefta och Samuel, vilka utförde märkliga bedrifter och även ”övade rättfärdighet”, enligt uppteckningen i Hebréerna 11:32, 33. Andra domare i det forntida Israel, vilka tjänade som äldste i samhället, tog inte bara itu med rättsfall, utan hade också del i plikter i förvaltningen. — 1 Krön. 26:29; 2 Krön. 19:4—7.
Också kungarna i Israel var ålagda att läsa i lagboken och lära sig frukta Jehova och hålla hans ord. (5 Mos. 17:19, 20) Det krävdes av dem att de skulle döma i överensstämmelse därmed, om de förväntade att få framgång och äga Guds ynnest. — 2 Krön. 1:9—12.
ÄLDSTE SOM DOMARE I VÅR TID
Vad är den anordning som är i kraft för att döma i angelägenheter bland Guds folk i vår tid? Jehova har upprest äldste som är i den ställningen att de tjänar som domare och rådgivare. Dessa män måste fylla de krav från Gud som står att finna i 1 Timoteus 3:1—7 och Titus 1:5—9. Deras ansvar inbegriper inte bara att ta hand om rättsliga angelägenheter. De ger också undervisning och klargör vad Gud kräver och uppmuntrar alla att tjäna Gud av hela sin själ och visa trogen lydnad för hans rättfärdiga principer. — Kol. 3:23; 1 Tess. 5:21; 1 Petr. 1:22.
Hur ser vi på denna anordning i den lokala församling som vi kommer tillsammans med? Vi vill inte likna somliga i församlingen i Korint under första århundradet, vilka inledde rättstvister mot varandra inför icke troende. Aposteln Paulus tillrättavisade dem och sade: ”Jag talar för att väcka skamkänsla hos er. Finns det då verkligen ingen vis man bland er som skall kunna döma mellan sina bröder, utan broder går till doms med broder, och det inför icke troende?” (1 Kor. 6:5, 6) Genom att anlita världsliga domstolar för att avgöra angelägenheter som kunde ha behandlats inom den kristna församlingen led de ett andligt bakslag eller nederlag. Ingen av oss vill förmås att känna sig skamsen eller känna ledsnad på grund av att han underlåtit att ha en rätt syn på anordningen för att fälla dom i överensstämmelse med skriftenliga tillvägagångssätt i vår tid. I stället bör vi förmås att ge uttryck åt en i hjärtat känd uppskattning av dessa teokratiska föranstaltningar. Genom att vi rättar oss efter de råd och goda domslut, som kommer från dem som talar ”Guds ord” till oss, visar vi vår önskan att nära samarbeta med den ”trogne och omdömesgille slavens” klass, i underdånighet under Kristus. — Hebr. 13:7, 17; Ef. 5:24; Matt. 24:45—47.
I och med att Jehovas domar nu görs uppenbara lär vi oss sätta värde på de höga normer efter vilka vi måste leva. Vi får på tillbörligt vis hjälp att avgöra personliga angelägenheter såväl som församlingsangelägenheter, även om vi fortfarande är ofullkomliga. Vi förs närmare Jehova och får en försmak av hans rättfärdiga nya ordning. I förväntan på denna härliga tid kan vi förtröstansfullt säga till Jehova: ”När dina domar drabba jorden, lära sig jordkretsens inbyggare rättfärdighet.” — Jes. 26:9.