Frågor från läsekretsen

● Varför fick Josua befallning att skära av fotsenorna på hästarna? Har detta någon innebörd för de kristna i våra dagar? — R. B., USA.

Befallningen i fråga finns i Josua 11:6 och lyder så: ”Frukta icke för dem, ty i morgon vid denna tid vill jag själv giva dem allasammans slagna i Israels våld. På deras hästar skall du avskära fotsenorna, och deras vagnar skall du bränna upp i eld.” Och Josua 11:9 berättar om att Josua gjorde ”såsom HERREN [Jehova] hade befallt honom: på deras hästar lät han avskära fotsenorna, och deras vagnar lät han bränna upp i eld”.

”Fotsenorna” som här åsyftas är detsamma som hassenorna, dvs. de bakre senorna på hästens bakben ovanför den s. k. hasen, och bakbenets has befinner sig i höjd med knäet på hästens framben. Genom att man skar av hassenorna, blev hästarna ofärdiga och kunde inte längre användas i krig, varken för rytteriet eller för att dra stridsvagnar. Detta var det enklaste sättet att göra hästarna odugliga för strid. Sedan dessa hästar hade fått hassenorna avskurna och blivit ofärdiga, blev de naturligtvis dödade, tillintetgjorda, liksom stridsvagnarna förstördes.

McClintock & Strong’s Cyclopædia har följande att säga om hästar: ”Det mest framträdande draget i de bibliska skildringar, där hästen figurerar, är att den uteslutande användes för krigsbruk. Ingenstans omnämns det att den användes vid vanliga resor eller inom jordbruket.” Men man använde hästar, när det gällde statens ärenden. (Est. 6:8; 8:14) Hästar förknippades alldeles särskilt med Egypten, såsom vi lägger märke till i Jesaja 31:1, 3: ”Ve dem som draga åstad ned till Egypten för att få hjälp, i det de förlita sig på hästar, dem som sätta sin förtröstan på [strids]vagnar, därför att där finnas så många, och på ryttare, därför att mängden är så stor, men som ej vända sin blick till Israels Helige och icke fråga efter HERREN [Jehova]! Ty egyptierna äro människor och äro icke Gud, deras hästar äro kött och icke ande.” Liknande ogynnsamma hänsyftningar finner vi i Psalm 20:8 och 33:17.

I all synnerhet beträffande Israels konung gavs en varning för hästar: ”Han må icke skaffa sig hästar i mängd.” (5 Mos. 17:16) En av orsakerna till att Jehova genom påbudet i 3 Moseboken 11 framhöll att hästen skulle betraktas som ett orent djur var otvivelaktigt den att judarna inte skulle bli frestade att skaffa sig hästar för att ha dem till föda men så använda dem i krig och sätta sin förtröstan till dem. Det som Josua företog sig var i överensstämmelse med Guds föreskrifter, vilka i sin tur stämde överens med Guds principer. Han var Israels domare under den osynlige konungen, Jehova Gud. När Josua lydde Guds befallning att skära av hassenorna på fiendens hästar, tillskansade han sig inte dessa hästar för egen räkning, och han skaffade sig således inte i sin egenskap av Israels domare hästar för eget bruk.

Allt detta har emellertid mera än bara historiskt intresse, ty det innefattas i ”allt vad som fordom har blivit skrivet ... oss till undervisning, för att vi genom ståndaktighet och genom den tröst, som skrifterna giva, skola bevara vårt hopp”. (Rom. 15:4) Att Josua så troget lydde dessa föreskrifter, i det att han gjorde ”såsom HERREN [Jehova] hade befallt honom”, utgör en förebild till att Jehovas folk i våra dagar inte förlitar sig på världens olika medel som den använder vid köttslig krigföring. De avsäger sig denna världens köttsliga krigföring och smider sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Detta kan jämföras med åtgärden att skära av fot- eller hassenorna på de forntida kananéernas stridshästar. — Jes. 2:4.

● Vad menade Elia, när han — som svar på Elisas bön om att få säga farväl till sina föräldrar — sade till Elisa: ”Gå, vänd tillbaka; ty vad har jag gjort dig?” — 1 Kon. 19:20, NW. — A. J., USA.

Vad Elia här menade var att det inte var så bråttom, att Elisa inte först kunde gå hem och säga farväl till sina föräldrar. Gå, vänd tillbaka, ty jag har inget att invända. Jag har inte gjort dig något som förbjuder detta, så kan man omskriva Elias ord. Elisa grep sig alltså an med att göra i ordning en festmåltid åt sin familj. Detta måste åtminstone ha tagit flera timmar, eftersom oxarna först skulle slaktas och styckas och köttet sedan skulle kokas.

Ja, vi kan rentav tänka oss att Elia stannade kvar och deltog i festmåltiden, ty vi läser inte något om att Elisa hastade åstad för att hinna ifatt Elia, som om Elia hade fortsatt sin väg och Elisa dröjt kvar. Vi läser nämligen att Elisa efter festen ”stod ... upp och följde Elia och blev hans tjänare”. — 1 Kon. 19:21.

Denna situation var en helt annan än den som omtalas i Matteus 8:21, 22, där vi läser om hur en av lärjungarna bad att först få lov att begrava sin far och Jesus svarade: ”Fortsätt att följa mig, och låt de döda begrava sina döda.” (NW) I det här fallet kan vi inte förstå det så, att fadern redan var död; ty i så fall skulle sonen ha varit i färd med att begrava sin far, eftersom man i Orienten begraver de döda strax efter det att de dött.

Om detta uttryck säger George M. Lamsa, som är kännare av syriska (arameiska) seder och språk: ”Detta är ett österländskt talesätt, särskilt bland arameisktalande människor. Det betyder: ’min far är en gammal man, och jag måste dra försorg om honom tills han dör’. Eller: ’Min far befinner sig på gravens rand’, vilket betyder: min far kan dö vilken dag som helst. En sjuttio år gammal man anses vara ’död’ i Österlandet, därför att han inte är fortplantningsduglig. Eftersom det inte finns några försäkringsbolag eller livräntor, som kan trygga ålderdomen, blir en gammal man helt naturligt beroende av sin son för livets uppehälle. En fars högsta önskan är dessutom att hans son vid hans dödsbädd skall tillsluta hans ögon, när hans sista stund är inne, och då ger han också sin välsignelse åt sin familj. ... Österns folk är kända för sin givmildhet och gästfrihet. Inte nog med att de delar med sig av sin mat, utan de begraver också samhällets döda och tar vård om de gamla.” — Gospel Light, sidan 62.

Vi finner alltså att det inte råder någon motsättning mellan den kallelse som Elia gav Elisa och den som Jesus gav en viss lärjunge.