Tillflykt inne i fristäderna
1. Varför behöver vi en tillflyktsort i Harmageddonkriget, och hur visade Gud oss en profetisk bild av den?
BLODSKULD häftar vid hela världen. Medan kristenheten i yttre avseende på sitt eget vis strävar efter internationell fred, är den samtidigt främst i förberedelsen för alla tiders blodigaste krig. Var finns det någon plats där vi kan undgå att ha någon del i världens blodskuld i Harmageddonkriget, så att våra egna liv inte behöver utkrävas av oss enligt Jehovas förbund om blodets helgd? Jehova har berett den enda plats dit man kan rädda sig och så finna tillflykt, och han visade oss en profetisk bild därav i de fristäder som han föreskrev skulle inrättas i Israels land.
2. Vad var asylplatserna bland de hedniska nationerna, och varför reducerades slutligen deras antal?
2 Dessa fristäder var inte lika de tillflyktsorter som var på modet bland de forntida hedniska nationerna. De tillflyktsorterna var religiöst helgade platser, såsom lundar, tempel och altaren, och de utrustades med asylrätt, dvs. rätten att bereda skydd med garanti mot straff för missgärning av något slag. Den skyddande makt, som gavs åt dessa platser, sträckte sig över ett avsevärt område runt omkring själva den heliga platsen och vaktades och bevarades obevekligt, genom att stränga straff tillfogades dem som kränkte det skydd som erbjöds på denna plats. Dessa tillflykts- eller asylorter var emellertid platser där både den som gjort sig skyldig till någon överträdelse och den som råkat ut för en olycka kunde finna religionens beskärm och skydd mot lagens handhavare eller mot dem som ville ta lagen i egna händer och verkställa straff. Artemis’ (eller Dianas) ryktbara tempel i Efesus var en hednisk asyl- eller tillflyktsort, och dess privilegier i detta hänseende utvidgades under tidens lopp. Så småningom ökades antalet av dessa asylplatser mer och mer bland grekerna och romarna, men asylrätten missbrukades, och detta ledde till en betydlig ökning också av antalet brottslingar. Därför lät den romerske kejsar Tiberius, som levde på Jesu tid, i grund undersöka detta asylsystems verkningar, och följden blev att tillflyktsorternas antal minskades och deras privilegier begränsades.
3. Fick fristädernas antal i Israel ökas, och först när nämnde Jehova en framtida asylplats för Israel?
3 Fristäderna i Israels land var begränsade till antalet och erbjöd ingen tillflykt för den som verkligen var skyldig till att ha berövat en människa hennes liv, utan tillflykt endast för den som ouppsåtligt hade begått dråp. Några har den uppfattningen, att medan israeliterna var på vandring i öknen i fyrtio år före sitt inträde i det utlovade landet Palestina, bereddes asyl eller tillflykt inom tempeltjänarnas läger, leviternas, till vilka översteprästen och hans skara av underpräster hörde. Först när Jehova Gud gav lagen åt profeten Mose vid Sinai berg, nämnde Jehova Gud en framtida tillflyktsort, i det han sade: ”Den som slår en man, så att han verkligen, dör, skall ofelbart dödas. Men om någon icke ligger i försåt och Gud låter det ske genom hans hand, då skall jag bestämma åt eder en plats, dit han kan fly. Och ifall en man blir upphetsad mot sin nästa därhän att han dödar honom med list, då skola ni taga honom, även om han befinner sig vid mitt altare, till att dö.” — 2 Mos. 21:12—14, NW.
4. Vad menas med att man skulle ta någon, som var skyldig till mord, även om han befann sig vid Jehovas altare?
4 Det här sist sagda kan betyda, att även om en man är en präst, som tjänar vid Guds altare, skall han dock inte behandlas som skuldlös, utan skall föras bort till att avrättas för ett listigt, planlagt mord. Eller om någon uppsåtlig mördare skulle fly till altaret som en tillflykt och gripa tag i ett av dess horn i hopp om att bli skyddad genom altarets helgd, så skall han föras bort och avrättas, som han förtjänar. Gud beskyddar inte uppsåtliga brottslingar, varken genom siri lag eller genom heliga ting i sin organisation. Vi ser ett exempel på detta i vad som hände härhövits- mannen Joab. Under Davids regering gjorde Joab sig skyldig till att utgjuta oskyldiga mäns blod, därför att han drevs av hämndkänsla och avund. Därtill begick han också det brottet att understödja en som ville tillskansa sig Davids tron till nackdel för den som Gud hade utsett för tronen, nämligen Davids son Salomo. När den tilltänkte inkräktaren fortfarande visade lystnad efter tronen och konung Salomo lät döda honom, flydde härhövitsmannen Joab och fattade i hornen på altaret och vägrade att gå därifrån och sade: ”Nej! Ty det är här jag skall dö.” Följaktligen lät konung Salomo avrätta honom där, i det han sade: ”Jehova skall förvisso låta hans blod komma tillbaka över hans eget huvud, därför att han anföll två män, som voro rättfärdigare och bättre än han var, och tog sig till att döda dem med svärd, när min fader själv icke hade vetat om det.” (1 Kon. 2:28—34, NW) Ingen som är mördare eller uppsåtligt har del i blodsutgjutelse kan förvänta att offret på Jehovas stora altare, nämligen Jesus Kristus, skall åstadkomma försoning för hans brott eller delaktighet i brott.
5. Hur många fristäder skulle avskiljas, och varför var de inte vanliga städer?
5 I det fyrtionde året av sin vandring nådde israeliterna fram till Moabs ökenhedar öster om floden Jordan, mitt emot staden Jeriko. Då fann Jehova Gud för gott att befalla dem att avskilja sex fristäder, tre på östra sidan om floden och tre på den västra. Det var inga vanliga städer, utan städer som tillhörde Jehovas särskilda tjänare, vilka var knutna till hans tempel. En stad, Hebron, var präststad, och de andra fem städerna tillhörde leviterna. Eftersom de var fristäder, där flyktingen var utom räckhåll för blods- hämnaren, gav man dem en helgad ställning. Därför läser vi om hur städerna utsågs: ”Följaktligen gåvo de en helgad ställning åt Kedes ... och Sikem ... och Kirjat-Arba, det vill säga Hebron, ... Beser ... och Ramot i Gilead ... och Golan.” (Jos. 20: 7, 8, NW) Fristäderna hade därför Guds särskilda erkännande, och deras befogenhet att skänka tillflykt förtjänade att respekteras.
6. Vad skulle förhindras enligt syftet med fristäderna, och vad skulle bli följden, om israeliterna försökte åsidosätta eller kringgå denna lag?
6 Syftet med fristäderna var att landet skulle hindras från att bli förorenat med oskyldigt blod, inte blodet av den person som av våda hade blivit dödad, utan blodet av den som av våda hade dödat honom och som var oskyldig till någon orätt avsikt: ”Så att intet oskyldigt blod må utgjutas i ditt land, som Jehova, din Gud, skall giva dig till arvedel, och ingen blodskuld behöver vila på dig.” (5 Mos. 19:10, NW) Dessutom var det så, att om israeliterna underlät att fullgöra lagen om fristäderna och försökte åsidosätta eller kringgå lagen, skulle följden bli att landet bleve förorenat genom blodet av en oskyldig, vare sig denne hade blivit mördad eller blivit dödad av våda. ”Ni få icke förorena det land, vari ni äro, ty det är blod som förorenar landet, och för landet kan det icke bliva någon försoning beträffande det blod, som har utgjutits däri, annat än genom dens blod, som har utgjutit det. Och du får icke besudla det land, vari ni bo, i vars mitt jag bor i tält, ty jag, Jehova, bor i tält mitt ibland Israels söner.” — 4 Mos. 35:33, 34, NW.
7. Vem var det som gjordes till Guds avbild för att taga hämnd för det utgjutna blodet, och vart kunde en mandråpare fly för att undkomma denne?
7 Jehova erkände den rätt som tillkom den närmaste släktingen till en oskyldigt dräpt människa, nämligen att döda mandråparen, närhelst han träffade på honom. Jehova erkände denne närmaste släkting som blodshämnare och anförtrodde därför åt honom rätten och makten att fungera som skarprättare. Således gjorde Gud blodshämnaren ”till sin avbild”, ty Gud själv har rätt och makt att avrätta mördare. (1 Mos. 9:6, NW) Guds lag sade: ”Det är blodshämnaren som skall döda mördaren. När han träffar på honom, skall han själv döda honom.” (4 Mos. 35:19, NW) Emellertid kunde det inträffa att en människa dödade en annan människa eller blev orsaken till hennes död av en händelse, oavsiktligt, utan uppsåtlig illvilja. För att skydda denne dråpare befallde Gud att fristäderna skulle inrättas, för att den som utan uppsåt blivit mandråpare skulle kunna, få sitt liv skonat, till dess han kunde stå till rätta och bevisa, att han inte hade någon avsikt att döda och inte hyste något mordiskt hat. (Jos. 20:9) Den oskyldige mandråparen kunde alltså fly till den fristad som hörde till hans område. ”Och ni skola utse städer som ligga väl till för eder. Till fristäder skola de tjäna eder, och den mandråpare skall fly dit, som ouppsåtligt slår en själ till döds. Och städerna skola tjäna eder som tillflykt undan blodshämnaren, för att mandråparen icke må dö, förrän han har stått till rätta inför menigheten. Och de städer som ni skola giva, de sex fristäderna, skola vara till eder tjänst.” — 4 Mos. 35:11—13, NW.
8. Av vilken anordning i den katolska kristenheten var dessa fristäder inte någon förebild, och varför blev denna anordning till sist avskaffad?
8 Jehovas lagförbund med det naturliga Israel hade bokstavliga fristäder. Jehovas nya förbund med det andliga Israel ger möjlighet att finna en liknande tillflykt. Således var de israelitiska fristäderna en förebild eller skugga av det tillkommande goda, som skulle ha att göra med Kristus. (Kol. 2:16, 17; Hebr. 10:1) Vad var de en förebild eller en skugga av? Inte de romersk-katolska kyrkobyggnaderna och områdena kring dem, där asyl brukade beredas sådana som hade brutit mot lagen. När de som gav sig ut för att vara kristna började ta upp ting som hörde hedendomen till och ge dem ett kristet utseende, då kom också den hedniska sedvänjan att bevilja rätt till asyl på heliga platser in i kristenheten. Redan på den romerske kejsar Konstantins tid gjordes de romersk-katolska kyrkorna till asyler, dit människor som råkat illa ut kunde ta sin tillflykt, när de var förföljda av lagens handhavare eller av mäktiga, hämndlystna fiender. År 681 utvidgade konsiliet i Toledo asylrätten till att gälla inom ett avstånd av trettio steg från varje kyrka. Sedan den tiden rådde det kyrkliga privilegiet i hela den katolska kristenheten och bestod, åtminstone i Italien, så länge påven förblev oberoende och innehade sina besittningar. Men denna kyrkliga förmätenhet tenderade till att överflytta makten från den borgerliga myndigheten till prästerskapet och motverkade lagen och förhindrade att rättvisa skipades på tillbörligt sätt. Den hjälpte de skyldiga eller dem som sympatiserade med de skyldiga att missbruka privilegiet. Så här säger The Encyclopedia Americana: ”Det var de missbruk, åt vilka detta system gav upphov och genom vilka rättvisans syften kullkastades, som ledde till att det blev avskaffat i alla kristna länder.” — Band 24 under ”Sanctuary” (som betyder ”helgedom” och även ”asyl”).
9. Sedan när har fristäderna sin motbildliga uppfyllelse, och varför är denna motbild nu i högsta grad av nöden?
9 De förebildliga fristäderna har sin motbildliga uppfyllelse sedan Guds rike blivit fött i himlarna år 1914, ty detta rike skall åvägabringa hämnd för alla deras blod, som med orätt har blivit dräpta. Den tid närmar sig, då det skall tagas hämnd för det oskyldiga blodet, och den motbildliga fristaden är i högsta grad av nöden, ty sedan 1918, då Herren Jehova med sin förbundets ängel kom till det andliga templet, har det varit en tid av dom, en dom som avgör mänsklighetens blodskuld.
10. Vad är det som utgör den motbildliga fristaden i vår tid? Hos vilka finns den, och till gagn för vilka är den avsedd?
10 Vad är det då som utgör den motbildliga fristaden i vår tid? Eftersom de förebildliga fristäderna var städer som tillhörde tempeltjänarna, Jehovas överstepräst inbegripen, så måste den motbildliga staden vara den anordning Jehova gjort för att skydda oss från att dö till följd av brott mot det gudomliga förbundet om blodets helgd. Denna anordning består i att vi kommer in under de gagneliga verkningarna av Jehovas översteprästs, Jesu Kristi, aktiva tjänst och förblir där. Denna skyddsanordning är att finna inom Jehovas teokratiska organisation av sitt folk. Den är till endast för dem som visas i en profetisk bild genom den som av våda eller utan uppsåt blivit mandråpare: ”När han slår sin nästa utan att veta det, och han icke förut har burit hat till honom, ... då skall han själv fly till en av dessa städer och skall få leva. I annat fall kan blodshämnaren, därför att hans hjärta är upphetsat, jaga efter mandråparen och förvisso hinna upp honom, eftersom vägen är lång, och han kan i sanning slå hans själ till döds, fastän det icke är någon dödsdom över honom, då han ju icke förut bar hat till honom.” — 5 Mos. 19: 4—6, NW.
Kollektiv blodskuld
11. Sedan när har mera blod utgjutits än någonsin förut, och i synnerhet för vilken stor tvistefrågas skull?
11 Sedan Guds rike med Kristus som konung föddes år 1914, har mera blod utgjutits än någonsin förut i människans historia, inte endast vid enskilda individuella mord och vådadråp, utan ännu mera i kollektivt dödande, i de två största blodbad som människor varit med om, nämligen första och andra världskriget. På båda sidor försöker deltagarna i dessa vilda orgier av människoslakt rättfärdiga sig och försöker två sina händer rena från blodskuld, i ett vatten av olika argument till ursäkt för dem själva. Men vi vet att båda sidorna gav sig in i detta massmördande för att avgöra frågan om världsherraväldet, trots det att de både före 1914 och i all synnerhet efter 1914 blev underrättade av Jehovas folk om att ”nationernas fastställda tider” slutade det året och att Guds rike upprättades då. Dessa krig utkämpades enligt principen total krigföring, ty i sin strävan att fullfölja kriget till seger mobiliserade man i varje deltagande land hela nationen, och alla medborgare var tvungna att bidra med sin del till den nationella ansträngningen, och civila befolkningscentra bakom fronterna blev mål för strategiska bombanfall.
12. Vilka skriftställen bör därför de världsliga organisationer, som försöker rättfärdiga sig, komma ihåg, och varför är religionen inte ren i detta avseende?
12 Må därför de nationer och världsliga organisationer, som inte har någon känsla av skuld inför Gud, komma ihåg Paulus’ ord: ”Jag är icke medveten om någonting emot mig. Genom detta står jag dock icke rättfärdigad, men den som rannsakar mig är Jehova.” (1 Kor. 4: 4, NW) Vidare ordspråket: ”Alla mannens vägar äro rätta i hans egna ögon, men Jehová prövar hjärtan.” (Ords. 21:2, Åk) Och vidare dessa ord av aposteln: ”Ty det är icke den som anbefaller sig själv som blir godkänd, utan den människa som Jehova anbefaller.” (2 Kor. 10:18, NW) Inför Gud, livets givare och uppehållare, vilar en alltomfattande blodskuld på hela människosläktet, både på dem som direkt verkställde blodsutgjutelsen och på dem som gav den sitt stöd, moraliskt eller materiellt. I detta avseende är religionens mantelflikar inte rena, ty i dessa massakrer har alla krigförande nationers religiösa ledare, också prästerna och predikanterna i kristenheten, bedit till sina religiösa gudar om himmelens välsignelse över deras egna stridskrafter. Därför är de profetiska ord tillämpliga på kristenheten, som riktades till det otrogna Jerusalem: ”Även på flikarna av din mantel finnes blod av fattiga, oskyldiga själar.” — Jer. 2: 34, Åk.
13. Vilken förebildlig illustration gav Jehova av hur han lägger ett gemensamt ansvar på människor i fråga om blodsutgjutelse?
13 Vi måste komma ihåg att rättvisans Gud ålägger människor ett gemensamt ansvar i fråga om blodsutgjutelse. Denna punkt lät han framstå mycket skarpt och klart i sin lag till Israel beträffande en person som hade blivit dräpt och vars baneman aldrig blev upptäckt: ”Ifall någon skulle anträffas dräpt på den jord som Jehova, din Gud, giver dig till att taga i besittning, fallen på marken, och det icke har blivit känt, vem som har slagit honom till döds, då skola dina äldre män och dina domare gå ut och mäta avståndet till de städer som äro runt omkring den dräpte, och det skall bevisa sig vara den stad som är närmast den dräpte.” För att fria sig från skuld måste de äldre männen i denna efter sannolikheten skyldiga stad bryta nacken på en ung ko, som man inte hade arbetat med, i en obesådd strömdal och göra detta inför de levitiska prästerna, ”ty det är dem som Jehova, din Gud, har utvalt till att göra tjänst åt honom och till att välsigna i Jehovas namn, och det är efter deras mun som varje tvist över varje våldsdåd bör avgöras”. De äldre männen i den staden tvättade sedan sina händer över kon med den brutna nacken och måste därvid säga: ”Våra händer hava icke utgjutit detta blod, icke heller hava våra ögon sett det utgjutas. Lägg det icke ditt folk, Israel, till last, det folk som du har förlossat, o Jehova, och lägg icke skulden för oskyldigt blod på ditt folk, Israel.” Först då, sade Guds lag, skulle ”blodskulden icke läggas dem till last. Och du — du kommer att avlägsna skulden för oskyldigt blod från dig, ty du kommer att göra vad som är rätt i Jehovas ögon.” — 5 Mos. 21:1—9, NW.
14. Hur har alltså alla folk i denna tid del i en gemenskap av ansvar för det blod som jorden har dränkts i?
14 Därför har alla folk, i synnerhet i denna tid av total krigföring, nationell mobilisering och internationella vänskapsförhållanden, fördrag och handelsförbindelser, del i en gemenskap av ansvar för det blod som jorden har dränkts i och som alltsammans har blivit utgjutet därför att nationerna har vägrat att erkänna Jehovas universella suveränitet och att fredligt böja sig för Jehovas på tronen insatte konung, Jesus Kristus, och söka hans ynnest.
15. Vilka i vår tid är lika den mandråpare i Israel, som dödade utan att veta det eller utan att förut ha hyst hat, och hur är de det?
15 Vem har i vår tid inte del i blodskuld, antingen direkt eller indirekt, genom anslutning, vare sig det gäller krigstid eller fredstid? Några kan ha begått dråp genom vårdslös bilkörning eller genom olyckshändelser av annat slag eller med vett och vilja. Efteråt har de ångrat sig, och medan lagen visserligen kan ha tillfogat de skyldiga ett straff, som måste lidas för att det bud skall uppfyllas, som säger: ”Betala då tillbaka till kejsaren det som är kejsarens”, har de likväl anropat Gud, livets givare, om barmhärtighet. Andra kan ha tagit del i kollektivt dödande och med gott samvete ansett detta vara sin plikt eller blivit intalade av de religiösa ledarna och lärarna, att det var Guds vilja och innebar en helig tjänst åt Gud. De har sedan bekänt att de begick ett misstag och inser sitt behov av Guds barmhärtighet. Andra har blivit upphetsade av de giftiga väsningarna från kristenhetens präster och predikanter eller andra religiösa ledare och har därför tagit del i att förfölja Jehovas vittnen, vilket för tusental av dessa vittnen medfört döden för deras ostrafflighet gentemot Gud. Nu inser de hur illa underrättade och vilseledda de var och hur de behöver Guds barmhärtighet. liksom Saulus av Tarsus gjorde. Alla kan vi måhända vara medvetna om något gemenskaps- eller samhällsansvar för att människoliv på våldsamt sätt gått till spillo. Vi känner att om vi hade vetat bättre och blivit bättre undervisade, skulle vi inte ha gjort oss skyldiga till något sådant eller tagit någon indirekt del i det. Det skedde alltsammans av en händelse eller utan uppsåt på grund av vår brist på kunskap och insikt om Guds lag och vilja. Alla, med vilka det förhåller sig så, är lika den forntida mandråparen i Israel, ”som dräper sin nästa utan att veta det, medan han icke förut hatade honom”.
16. a) Vad är flykten till en fristad en bild av? b) För människor av vilka nationaliteter var Israels fristäder avsedda?
16 Flykten till en fristad är en bild av hur vi beger oss i väg så fort som möjligt, vare sig vi är överlämnade åt Gud eller inte, och vi bekänner vår blodskuldssynd för honom och bönfaller honom om att visa oss barmhärtighet genom sin store överstepräst, Jesus Kristus, som gav sig själv till lösenoffer för hela människosläktet. Därefter söker vi bevisa för Gud, att vår ånger är äkta, genom att hålla fast vid vår tillflykt inom hans anordning och teokratiska organisation. Vi måste komma ihåg, för vilka de forntida fristäderna var avsedda, för att kunna förstå, vilka som kan få gagn av deras motbild i denna tid. Jehovas lag sade: ”Till fristäder skola de tjäna. För Israels söner och för den tillfälligt bosatte och för den främling som är bofast ibland dem skola dessa sex städer tjäna som tillflykt, så att envar kan fly dit, som ouppsåtligt slår en själ till döds.” ”Dessa blevo de städer som bestämdes för alla Israels söner och för den tillfälligt bosatte, som till en tid bor ibland dem, för att envar skall kunna fly dit, som ouppsåtligt slår en själ till döds, på det att han icke må dö för blodshämnarens hand, förrän han har stått inför menigheten.” — 4 Mos. 35:14, 15; Jos. 20:9; NW.
17. Vilka var således de första som begagnade sig av det gudomliga beskyddet för sådana som ouppsåtligen blivit mandråpare, och varför var det så?
17 Alltså behöver medlemmarna av den andliga ”Kristi kropp”, församlingen av smorda kristna, också denna anordning, ty de är de motbildliga ”Israels söner”, de är medlemmar av det andliga Israel. Den ursprungliga delen av denna kvarleva genomgick det första världskrigets år, under vilken tid de blev fångar under den babyloniska världen, därför att de kom att hysa fruktan för människor i hög ställning och deras handlingssätt inte var helt och hållet rent från denna världen, inte fullständigt neutralt gentemot denna världens dödsbringande strider. Hur mycken blodskuld som vilade på dem enligt den dom Jehova fällde i sitt tempel, det vet vi inte bestämt. Men sedan han hade befriat dem från deras fångenskap under Babylon år 1919, ångrade de varje mått av synd i varje avseende, bekände sin skuld och bemödade sig om att rena sin tillbedjan av honom under den ledning han gav dem genom Kristus. Dessutom var det därefter och i synnerhet fram till 1931 tusenden, vilka alldeles bestämt var fläckade med blodskuld, som hörde budskapet om Riket och om det kommande Harmageddonkriget, och de började fly till den motbildliga fristaden. De ångrade sig och vände sig till Gud för att få röna barmhärtighet. Med tro på hans överstepräst, Jesus Kristus, överlämnade de sig helt och fullt åt Gud för att alltid därefter göra hans vilja och för att strängt hålla sig inom hans barmhärtiga föranstaltningar och så kunna bli skyddade mot den avrättning som i Harmageddon skall drabba alla de med blodskuld belastade. I denna tid då vedermödans dagar blev förkortade för de utvaldas skull var andliga israeliter de första som begagnade sig av detta gudomliga beskydd för den som ouppsåtligen hade blivit mandråpare.
18. För vilka andra är den motbildliga fristaden avsedd, såsom det är visat i förebilden, och vad bevisar detta angående tiden för förebildens uppfyllelse?
18 Men de forntida fristäderna var. också avsedda ”för den tillfälligt bosatte och för den främling som är bofast” i Israel. Då dessa inte var israeliter, är de en bild av dem som inte hör till det andliga Israel, dem som inte hör till den andliga kvarlevan i denna tid, men som vänder sig till det andliga Israels Gud och önskar begagna sig av hans barmhärtiga anordningar genom sin överstepräst. Deras ögon har blivit öppnade till att se hela världens blodskuld, och de vill inte ha någon ytterligare del i den eller nödgas lida straffet för den tillsammans med denna världen i Harmageddon. Därför flyr också de från hotande avrättning och träder in i den motbildliga fristaden under översteprästen, Jesus Kristus. När de flyr dit, visar de uppriktigheten i sin ånger och i sitt förlitande på att Gud i sin barmhärtighet skall skona deras liv genom Kristus. Hur då? Genom att de överlämnar sig åt Gud för att vara Guds vilja underdåniga från nu och in i evigheten. Därför ser vi i våra dagar, hur hundratusentals flyktingar, av den klass som är en motsvarighet till den tillfälligt bosatte och den bofaste främlingen, nu befinner sig inom Jehovas anordning i sällskap med medlemmar av kvarlevan inne i den nya världens samhälle för att bli skyddade från de med blodskuld belastades död. Nu, sedan 1931, är det den tid då dessa Herren Jesu ”andra får” skall församlas till hans fålla för att göras till ”en hjord” med kvarlevan av det andliga Israel. Detta förhållande ökar ytterligare bevisen för att vi nu, sedan 1914, lever i den tid, då den profetiska bild som fristäderna utgör har sin tillämplighet.